Kvinnodagen 8 mars
Min första kvinnliga förebild hette Lotta. Hon gick i 9:an när jag började högstadiet på Mariaskolan och hon var elevrådsordförande. Jag minns att hon stod på scenen i aulan och berättade om elevrådet, hon hade en randig tröja och jag tänkte: "Där vill jag också stå. Jag vill bli som hon. Jag vill också bli ordförande i elevrådet".
Lotta var allvarlig, det är kanske inget man kan beskylla mig för att vara, men jag blev så småningom elevrådsordförande - och jag älskade det. Jag kände att allt var möjligt och hade inte en tanke på att det faktum att jag är tjej någonsin skulle hindra mig på något sätt.
Genom åren har det där dock förändrats. Inte på gymnasiet eller universitetet och kåren och nationen - där var vägen öppen. Man tog för sig, gjorde det man ville och tanken på jämställdhet fanns knappt. För vi var ju jämställda. Jag upplevde aldrig att jag inte kunde göra saker eller att jag skulle bedömas på ett annat sätt på den tiden. När jag var student på 80-talet kunde man bygga vad som helst av sina ideer och en back öl och lite papp. Blev jag nån gång dåligt bemött, så slog jag tillbaka direkt, sa rentut vad jag tyckte. Det var inte farligt att göra det, vi var ju alla på samma nivå.
Ironiskt nog är det nu, vid snart 46 års ålder och mitt i karriären, som jag mer och mer börjar känna av hur ojämlikt det är i samhället. Eller ska jag säga arbetslivet. För även om många tycker att det inte behövs en kvinnodag så menar jag att jämställdheten kanske inte är så självklar alltid.
I näringslivet finns det ett mycket tydligt glastak för kvinnor, inget snack om saken. Jag kan göra en lista på minst 10 kompetenta kvinnor som det senaste året inte blivit befordrade på mitt företag eftersom de är "bitchar" (dvs säger vad de tycker), inte har rätt kompetens (talar kanske inte ett främmande språk flytande) eller upplevs som "kantiga", för att de är bestämda. Anledningar och skäl som aldrig tas upp när det gäller män. Och som ofta inte ens får ifrågasättas: "Men det här ÄR ingen könsfråga, det handlar om kompetens!!" säger männen med trött röst.
Yeah right, säger jag.
Löneskillnader är ett tydligare tecken, men skälen till dem är också luddiga och svåra att komma åt. Ingen man i Sverige skulle säga rentut att "hon får sämre betalt och sämre utveckling, för hon är ju kvinna". Dagens män vet vad som är politiskt korrekt. Men män väljer män. Män vill också vara med i gänget, i badtunnan, i bastun, på golfbanan. Kanske kan man inte anklaga dem för det rent socialt, men det är märkligt hur män i 40-årsåldern kan odla såna konservativa, ojämställda åsikter och beteenden. Man trodde ju att DE om några skulle vara mer medvetna.
Det handlar inte längre om den öppna diskrimineringen, där kvinnor behandlas som andra klassens medborgare eller som i Mad Men. Det handlar om det subtila, det där som inte går att ta på, inslag av förminskande och härskarteknik, uteslutande och stängda möjligheter. Sånt som ingen jämställdhetsplan i världen rår på, utan det måste till en annan beteendeförändring. Mod att diskutera de här frågorna och ifrågasätta. Att vi som är kvinnor och chefer i näringslivet inte viker ner oss och inte vågar för att vi inte spelar på samma villkor som männen och då kanske riskerar att tappa den position som vi kämpat oss till. Styrka att säga ifrån.
Jag har själv blivit om- och överkörd ett antal gånger för att jag är stark, smart och säger vad jag tycker. En del män gillar inte det, och särskilt inte chefer. Men jag har aldrig blivit behandlad på det sättet av en kvinnlig chef. På det sättet trivs jag egentligen bäst med en kvinnlig chef, då blir det liksom lika villkor.
Eller så trivs jag allra bäst med att vara chef själv.
Visst är det sorgligt att man måste ha en Kvinnodag för att uppmärksamma kvinnliga tonsättare, konstnärer, artister, politiker och alla andra kvinnor som gör bra saker i samhället. Men det måste nog till, för än är det inte över.
Och alla vi som har söner har ett stort ansvar att uppfostra dem till män med sunda värderingar, särskilt när det gäller jämställdhet.
Alla människor har lika värde och ska respekteras.
Det är ju vad det i grunden handlar om.
Delar din analys. Har själv slagits av vilken framtidsoptimism man genomsyrades av på 80-talet när man läste på universitetet. Hela världen låg öppen, det var bara att ta för sig. Men sedan kom verkligheten ikapp när man gick ut i arbetslivet. Och inte blev det bättre när man fick familj, tvärtom. Och nu väntar det berömda 50+ strecket, eller stupstocken, eller vad det nu är... När man helt plötsligt blir osynlig och över natten tappar 25 års kompetens och erfarenhet, åtminstone i de andras ögon. Vad var det som hände?
Härligt inlägg! Håller med i mångt och mycket, även om det så klart skiljer sig mycket mellan olika arbetsplatser.
Det känns som våra kära generationskamrater av det manliga könet delas upp i två läger; de som förvandlats till sina fäder och de som faktiskt gjort en resa och orkar och vågar tänka lite nytt.
Kommer ihåg i mitten på 90-talet när vi precis börjat jobbat: efter två år i arbetslivet hade ingen av mina väninnor (eller jag) mer betalt än sina pojkvänner. Efter två år. Det säger något.
