Kulturkrock
Jag sitter och zappar på TV:n. Det flimrar förbi bilder från Libyen och Japan i en enda röra till slut och jag väljer en stund att titta på ett gammalt avsnitt av Vänner, som för att trösta mig lite. Skratta lite åt Ross och sucka lite över Jennifer Anistons tonade armar och snygga hår (eller är det tvärtom?).
Men man kan ju inte undvika verkligheten hela tiden.
Det slår mig plötsligt hur olika vi människor är ändå. Ta till exempel Libyen (eller varför inte klumpa ihop hela Nordafrika och Mellanöstern). När det händer saker där - oavsett om det är en naturkatastrof eller ett inbördeskrig - så SKRIKER folk. Männen trängs och knuffas framför TV-kamerorna, anklagar hela världen för att inte bry sig, hytter med nävarna och är jättejättejättearga. "Nu får ni hjälpa oss, hör ni det världen, nu är vi så förbannade!" Kvinnorna gråter och skriker och kvider och sitter i stora högar och vaggar fram och tillbaka och ylar av sorg och ilska.
Men samtidigt i Japan. Också en naturkatastrof, massor med drabbade. TV visar bilder på japaner som försiktigt går omkring och letar efter tillhörigheter, ofta ensamma. De intervjuar en gammal man som blivit av med allt och bodde nära kärnkraftverket men som nu inte får plats att sova i gympasalen som står till buds. Det snöar ute. "Ja, det är ju svårt men jag lever ju i alla fall" säger han lågmält och skrattar lite generat. Som om det vore hans eget fel. En kvinna säger "Det är klart att man skulle vilja ha lite varm mat" och en liten tår tillrar nerför kinden som hon snabbt torkar bort.
Vill ni ha hjälp? frågar de andra länderna.Nej tack, säger Japan artigt och bugar sig, vi klarar oss själva och vill inte vara till besvär.
Visst är det intressant?
Jag vet inte vad som är det rätta, jag kan sympatisera med och beundra de stoiskt milda och artiga japanerna som lider i tysthet, men känner mig kanske ändå mer besläktad med de tokförbannade araberna som skriker och gormar och KRÄVER hjälp.
Hursomhelst är det deppigt i världen just nu.
Tur att man har Vänner-boxen.
Men man kan ju inte undvika verkligheten hela tiden.
Det slår mig plötsligt hur olika vi människor är ändå. Ta till exempel Libyen (eller varför inte klumpa ihop hela Nordafrika och Mellanöstern). När det händer saker där - oavsett om det är en naturkatastrof eller ett inbördeskrig - så SKRIKER folk. Männen trängs och knuffas framför TV-kamerorna, anklagar hela världen för att inte bry sig, hytter med nävarna och är jättejättejättearga. "Nu får ni hjälpa oss, hör ni det världen, nu är vi så förbannade!" Kvinnorna gråter och skriker och kvider och sitter i stora högar och vaggar fram och tillbaka och ylar av sorg och ilska.
Men samtidigt i Japan. Också en naturkatastrof, massor med drabbade. TV visar bilder på japaner som försiktigt går omkring och letar efter tillhörigheter, ofta ensamma. De intervjuar en gammal man som blivit av med allt och bodde nära kärnkraftverket men som nu inte får plats att sova i gympasalen som står till buds. Det snöar ute. "Ja, det är ju svårt men jag lever ju i alla fall" säger han lågmält och skrattar lite generat. Som om det vore hans eget fel. En kvinna säger "Det är klart att man skulle vilja ha lite varm mat" och en liten tår tillrar nerför kinden som hon snabbt torkar bort.
Vill ni ha hjälp? frågar de andra länderna.Nej tack, säger Japan artigt och bugar sig, vi klarar oss själva och vill inte vara till besvär.
Visst är det intressant?
Jag vet inte vad som är det rätta, jag kan sympatisera med och beundra de stoiskt milda och artiga japanerna som lider i tysthet, men känner mig kanske ändå mer besläktad med de tokförbannade araberna som skriker och gormar och KRÄVER hjälp.
Hursomhelst är det deppigt i världen just nu.
Tur att man har Vänner-boxen.
Kommentarer
Postat av: Anneli H
Så sant! Fast jag tittar på floden blev mitt liv från 80-talets början :)
Trackback
