Broken Dreams
Igår hade han pratat med SYOn på skolan lite och gjort något litet test på datorn. Det visade till 100% att han skulle passa bra att bli journalist.
Och då säger SYOn:
"Ja men du vet, det finns inga jobb som journalist så det är nog inget att satsa på."
Är det så att SYO-konsultenterna (eller vad de heter nuförtin) har blivit utsedda av högre instans att styra samhällsekonomin och vilka val våra ungdomar gör? Så att man styr bort dem från sånt de VILL göra mot sånt som någon annan tycker att de ska göra?? Och dessutom kanske krossa en dröm, en ambition på kuppen?
Såklart kan inte alla bli TV-stjärnor och fotomodeller, men det tycker jag är en annan sak. Skulle man säga samma sak till en duktig idrottare när de var 14 så hade vi knappast haft några medaljer i nåt mästerskap. Eller några duktiga musiker och artister. Ska man inte uppmuntra ambition och intresse hos en 14-åring, även om man vet att det kan ändra sig innan de är vuxna?
Själv skulle jag bli läkare och operasångerska när jag 14 (dock ej samtidigt kanske). Nu blev jag varken det ena eller det andra, men det var banne mig ingen SYO som sa till mig att det inte var någon idé.
Den korrekt frågan bör väl vara: Okej, vad krävs för att nå ditt mål och hur ska du nå dit? Så får man väl själv upptäcka om man vill/kan satsa eller ej.
En bekant till mig som är pensionerad lärare sa en gång till en elev i åttan:
"Men nu måste du bruka allvar i skolan, man kan faktiskt inte leva på att sparka boll!"
Eleven hette Henke Larsson.
Kulturkrock
Men man kan ju inte undvika verkligheten hela tiden.
Det slår mig plötsligt hur olika vi människor är ändå. Ta till exempel Libyen (eller varför inte klumpa ihop hela Nordafrika och Mellanöstern). När det händer saker där - oavsett om det är en naturkatastrof eller ett inbördeskrig - så SKRIKER folk. Männen trängs och knuffas framför TV-kamerorna, anklagar hela världen för att inte bry sig, hytter med nävarna och är jättejättejättearga. "Nu får ni hjälpa oss, hör ni det världen, nu är vi så förbannade!" Kvinnorna gråter och skriker och kvider och sitter i stora högar och vaggar fram och tillbaka och ylar av sorg och ilska.
Men samtidigt i Japan. Också en naturkatastrof, massor med drabbade. TV visar bilder på japaner som försiktigt går omkring och letar efter tillhörigheter, ofta ensamma. De intervjuar en gammal man som blivit av med allt och bodde nära kärnkraftverket men som nu inte får plats att sova i gympasalen som står till buds. Det snöar ute. "Ja, det är ju svårt men jag lever ju i alla fall" säger han lågmält och skrattar lite generat. Som om det vore hans eget fel. En kvinna säger "Det är klart att man skulle vilja ha lite varm mat" och en liten tår tillrar nerför kinden som hon snabbt torkar bort.
Vill ni ha hjälp? frågar de andra länderna.Nej tack, säger Japan artigt och bugar sig, vi klarar oss själva och vill inte vara till besvär.
Visst är det intressant?
Jag vet inte vad som är det rätta, jag kan sympatisera med och beundra de stoiskt milda och artiga japanerna som lider i tysthet, men känner mig kanske ändå mer besläktad med de tokförbannade araberna som skriker och gormar och KRÄVER hjälp.
Hursomhelst är det deppigt i världen just nu.
Tur att man har Vänner-boxen.
Lite mer London
Väl framme hittade vi ganska raskt till hotellet som var litet och fräscht. Kändes nyrenoverat. Vi fick ett rum som hette Ruby och som mycket riktigt var inrett i rött. Det var nästan lite porrigt. Badrummet ljust och fräscht med en av de bättre duschar jag stött på i hotellväg. Trevligt. Chelsea var fräscht och fint. Där kan man ju bo.
Röda rummet
Vi traskade nästan direkt upp på Fulham Road och gick några hundra meter till PJ's Bar & Grill, ett slags finare pub/restaurang. Bra förrätt (jag åt en pate på gås- och kycklinglever) och en smarrig efterrrätt (Three Chocolate Brownie). C åt grillad chevre och en ENORM creme brûlee. Huvudrätterna (risotto till mig, hamburgare till C) var okej men inte lika bra som det andra. Hyfsat billigt att äta ute i London ändå, till och med lite billigare än hemma.
Suddigt men gott!
Lördag - upp och äta frukost, mycket bra frukostbuffe med gott bröd, frukt, lax, ägg, juice... Sen tunnelbanan till Camden Market. Vi hade lite problem att hitta rätt station att kliva av på, de håller på och bygger om halva tunnelbanesystemet känns det som, och vissa stationer är stängda. Vi fick knalla en bit innan vi hoppade på en buss och hamnade rätt. Härligt väder, soligt och träden hade börjat slå ut så det var bara skönt. Sen gick vi runt och kikade på krimskrams och hantverk och mat från alla världens hörn. Mycket mysigt.
Festliga moppestolar på Camden Market
Så småningom drog vi oss in mot Covent Garden för att luncha lite innan musikalen. C beställde en kaffe latte, vilket var helt galet eftersom han inte dricker kaffe. Men han kände att han ville testa. Minen nedan avslöjar väl vad han tyckte. Men det doftade gott tyckte han.
Jag åt en BLT-macka och där satt vi en bra stund och tittade på folk.
WICKED!! Se föregående inlägg.
Efter Wicked for vi hem till hotellet och vilade lite innan det var dags att ge sig iväg igen för att äta indiskt på Mela. EN ganska tråkigt inredd restaurang men väldigt god mat och en kypare som fixade så att vi fick en specialmeny med smakprov på en massa rätter. Vi enades dock om att vi är ganska bra på det där med att laga indiskt vi med....
När vi ätit klart promenerade vi mot en jazzklubb där vi skulle lyssna på en svensk jazz-kvartett. Vi var dock lite tidiga och tog en öl i nån slags teaterbar där det mest var lesbiska kvinnor, men en del annat folk också. Sen var det dags att krypa ner i en källare under en pizzeria och lyssna på GANSKA svårtillgänglig jazz. Man skulle respektera "The silence policy" dvs ingen fick prata när det spelades. När någon dristade sig till att beställa en öl, hyssjades det upprört från flera håll.
Detta glada gäng spelade. Svenskar allihop. Magnus Öström Band.
Jag somnade nästan under låtarna - men de var duktiga. Inte riktigt min tekopp, men en konsert är ju alltid en konsert.
Vi hade lite problem att ta oss hem eftersom tunnelbanan slutar gå strax efter 12. Känns lite mesigt för en världsstad kan man tycka. Vi gick runt och letade efter en busshållplats som inte fanns och blev lite griniga (mest jag) innan vi lyckades stoppa en taxi och ta oss hem. Taxichauffören var mycket artig och sa "very well, sir". Jag funderade lite över varför taxibilarna fortfarande ser så retro ut, trots att de uppenbarligen är nytillverkade. (Kan meddela att dubbeldäckarna också finns kvar, trots att det spekulerades att de skulle försvinna för några år sen!)
Söndag - upp och frukost och tjyvlyssna på de andra svenskarna. Det går ju inte att åka nånstans utan att det är svenskar där. Sista tube-turen in till stan för att handla Kangool-kepsar till C. Han hittade två på Oxford Street och blev mycket nöjd. Själv shoppade jag INGENTING, jo två tidningar på flygplatsen. Duktigt tyckte jag.
Det var lite kort att bara ha en heldag, men å andra sidan hann vi med ganska mycket.
Betyget på helgen blir: 5 toasts av 5 möjliga!
Jag är wicked
Den stora behållningen - förutom att få tillbringa en helg med C - var musikalen Wicked. En helt fantastisk upplevelse! Man bör nog känna till storyn från Trollkarlen från Oz för att få ut så mycket som möjligt av musikalen, den handlar nämligen om det som hände INNAN Dorothy kom till Oz och faktiskt lite om vad som hände samtidigt.
Jag äälskar filmen Trollkarlen från Oz (även om jag av någon anledning inte riktigt kommer ihåg slutet på filmen) så det var ju lugnt för min del. Och historien handlar om häxorna Elphaba och Glinda och hur de lärde känna varandra och varför det blev som det blev. Väldigt klurig plott.
Det var så väldigt bra att jag inte visste var jag skulle ta vägen. Efter första akten sa jag till C att nu orkar jag inte mer nu går vi hem, jag är nöjd. Suveräna skådisar, fräcka kostymer, fina sånger - helt enastående sånginsatser faktiskt. Jag grät flera gånger, det kanske verkar fånigt, men det tog sånt tag i mig. Mer än vad det nånsin gör på opera, även om det är vackert och tjusigt, men det var något överdådigt och knasigt och vädligt emotionellt i den här musikalen. Jag ville vara med, jag ville hänga med skådisarna, jag ville BO på teatern.
Så jag kan verkligen rekommendera alla att se den. Men glöm inte att läsa på lite innan, då blir det helgjutet. Galet bra.
Återkommer med lite bilder och annat Londonsnack imorgon.
London calling!
Allt är bokat och klart - ni tro väl inte att The Schultzes lämnar något åt slumpen? Jag har inte så bra erfarenhet av slumpen, det blir bara att man går omkring och letar efter nåt ställe att äta och blir hungrig och på dåligt humör och så hamnar man på Burger King eller så. Inte bra. Vi har inte så mycket tid på oss och då vill vi inte irra runt. Vi gillar planering. Ordnung muss sein.
Men på söndag är det än så länge ganska öppet vad vi gör, planet går tillbaka vid 2-tiden redan så det blir nog bara lite brunch och promenad.
Men vet ni vad - datorn och fulkameran får åka med, så det kan komma något litet inlägg även under helgen. Häng kvar.
Nu ska jag packa det sista. Happy days.
Pass & pusskalas
Det är en evig väntan i passavdelningen så man får vackert sitta ner och vänta. Strax efter att jag kommit dit kom ett ungt par i sällskap med tjejkompis och slog sig ner bredvid mig, tjejkompisen på en stol och paret på en annan. Hon satte sig alltså i knät på honom. Jag gissar att de var i 20-årsåldern.
Sen satte ett pusskalas utan like igång. De (bara paret alltså, varken tjejkompisen, jag eller någon annan var inblandad) pussades oavbrutet - inga tungkyssar utan bara ett pussande och smackande som bara fortsatte och fortsatte. Det lustiga var att de lyckades föra ett samtal samtidigt. Tjejkompisen frågade till exempel: "Har du varit på banken?" och då svarade puss-tjejen - utan att hennes mun släppte kontakten med killens ansikte "Ja, och de sa att jag var tvungen att skaffa en ny dosa." "Har du inte hittat den" sa killen, fortfarande som en sugpropp på tjejens mun - "Nä jag vet inte var den är" svarade hon och så pussades det och smackades vidare i den stilen. Ett slags tandem-buktaleri kan man säga.
Först var det ju lite gulligt, men efter en stund var det enbart störigt. Jag tyckte synd om tjejkompisen som fick sitta där och försöka föra ett samtal med två totalt sammanvuxna personer. Dessutom var det lite genant på nåt sätt efter ett tag. Man vill säga "Men hörni, sluta nu, seså, nu räcker det, nu vill vi inte se och höra mer av det där".
Ett litet barn tultade fram och tokstirrade sådär som små barn gör, tills mamman skyndade fram och lyfte bort det och förmanade "Inte titta sådär". Lite som man säger när barn stirrar på handikappade eller gamla. De brydde sig inte.
Men jag tyckte vi kunde slagit oss ihop med barnet och stirrat ut dem allihop så att de la av.
Som tur var var det tjejkompisen som skulle ha pass, annars vete fåglarna hur det hade gått med fotograferingen. Gemensamt pass? (Hur gör siamesiska tvillingar, har de varsitt pass?)
Det var till slut min tur och jag blev fotograferad med dubbelhakor och spretigt hår och vilt stirrande blick. "Det blev ju en jättebra bild!" sa polisflickan glatt.
Jaja. Nåt roligt ska de väl ha i passkontrollen.
När jag gick ut pågick pusskalaset fortfarande. Och har de inte slutat, så fortsätter de väl än och lever lyckliga i alla sina dagar. Det kan man ju hoppas i alla fall.
Kvinnodagen 8 mars
Min första kvinnliga förebild hette Lotta. Hon gick i 9:an när jag började högstadiet på Mariaskolan och hon var elevrådsordförande. Jag minns att hon stod på scenen i aulan och berättade om elevrådet, hon hade en randig tröja och jag tänkte: "Där vill jag också stå. Jag vill bli som hon. Jag vill också bli ordförande i elevrådet".
Lotta var allvarlig, det är kanske inget man kan beskylla mig för att vara, men jag blev så småningom elevrådsordförande - och jag älskade det. Jag kände att allt var möjligt och hade inte en tanke på att det faktum att jag är tjej någonsin skulle hindra mig på något sätt.
Genom åren har det där dock förändrats. Inte på gymnasiet eller universitetet och kåren och nationen - där var vägen öppen. Man tog för sig, gjorde det man ville och tanken på jämställdhet fanns knappt. För vi var ju jämställda. Jag upplevde aldrig att jag inte kunde göra saker eller att jag skulle bedömas på ett annat sätt på den tiden. När jag var student på 80-talet kunde man bygga vad som helst av sina ideer och en back öl och lite papp. Blev jag nån gång dåligt bemött, så slog jag tillbaka direkt, sa rentut vad jag tyckte. Det var inte farligt att göra det, vi var ju alla på samma nivå.
Ironiskt nog är det nu, vid snart 46 års ålder och mitt i karriären, som jag mer och mer börjar känna av hur ojämlikt det är i samhället. Eller ska jag säga arbetslivet. För även om många tycker att det inte behövs en kvinnodag så menar jag att jämställdheten kanske inte är så självklar alltid.
I näringslivet finns det ett mycket tydligt glastak för kvinnor, inget snack om saken. Jag kan göra en lista på minst 10 kompetenta kvinnor som det senaste året inte blivit befordrade på mitt företag eftersom de är "bitchar" (dvs säger vad de tycker), inte har rätt kompetens (talar kanske inte ett främmande språk flytande) eller upplevs som "kantiga", för att de är bestämda. Anledningar och skäl som aldrig tas upp när det gäller män. Och som ofta inte ens får ifrågasättas: "Men det här ÄR ingen könsfråga, det handlar om kompetens!!" säger männen med trött röst.
Yeah right, säger jag.
Löneskillnader är ett tydligare tecken, men skälen till dem är också luddiga och svåra att komma åt. Ingen man i Sverige skulle säga rentut att "hon får sämre betalt och sämre utveckling, för hon är ju kvinna". Dagens män vet vad som är politiskt korrekt. Men män väljer män. Män vill också vara med i gänget, i badtunnan, i bastun, på golfbanan. Kanske kan man inte anklaga dem för det rent socialt, men det är märkligt hur män i 40-årsåldern kan odla såna konservativa, ojämställda åsikter och beteenden. Man trodde ju att DE om några skulle vara mer medvetna.
Det handlar inte längre om den öppna diskrimineringen, där kvinnor behandlas som andra klassens medborgare eller som i Mad Men. Det handlar om det subtila, det där som inte går att ta på, inslag av förminskande och härskarteknik, uteslutande och stängda möjligheter. Sånt som ingen jämställdhetsplan i världen rår på, utan det måste till en annan beteendeförändring. Mod att diskutera de här frågorna och ifrågasätta. Att vi som är kvinnor och chefer i näringslivet inte viker ner oss och inte vågar för att vi inte spelar på samma villkor som männen och då kanske riskerar att tappa den position som vi kämpat oss till. Styrka att säga ifrån.
Jag har själv blivit om- och överkörd ett antal gånger för att jag är stark, smart och säger vad jag tycker. En del män gillar inte det, och särskilt inte chefer. Men jag har aldrig blivit behandlad på det sättet av en kvinnlig chef. På det sättet trivs jag egentligen bäst med en kvinnlig chef, då blir det liksom lika villkor.
Eller så trivs jag allra bäst med att vara chef själv.
Visst är det sorgligt att man måste ha en Kvinnodag för att uppmärksamma kvinnliga tonsättare, konstnärer, artister, politiker och alla andra kvinnor som gör bra saker i samhället. Men det måste nog till, för än är det inte över.
Och alla vi som har söner har ett stort ansvar att uppfostra dem till män med sunda värderingar, särskilt när det gäller jämställdhet.
Alla människor har lika värde och ska respekteras.
Det är ju vad det i grunden handlar om.
Bra på bild?
Profilbilderna på Facebook varierar väldeliga. En del har skojiga närbilder med tokroliga glasögon eller en knasig huvudbonad. Någon har en tecknad figur som Lilla My eller Katten Gustaf. Nån har en bild med budskap för (eller för all del mot) något som de brinner/jobbar för/mot/med. Någon har sitt älsklingsfotbollslags logga. Många har bilder på sina barn eller på sig själva, bärandes på sina barn. Eller hund. Sällsynt med bild på respektive dock.
Sen finns det såna som har bilder på sig själva som är tagna i STUDIO. Av riktig fotograf. Jag tippar att flera har haft en sån där Bli-Modell-För-En -Dag-upplevelse då man blir sminkad och stylad och fotad som en riktig modell. Och kanske fotoshoppad också?
Jag blir inte så bra på bild, har en tendens att göra fula miner och larva mig. Försöker jag se söt ut ser jag oerhört onaturlig ut. EN gång har jag blivit fotad och sminkad på riktigt och det var till en årsredovisning. Då blev jag riktigt snygg. Innan dess var det studentfotot och det var helt misslyckat på så många sätt. Frisyren, kläderna - hur tänkte jag??
Men man kanske ska våga ta lite bilder i studio nån gång. Även om det skulle kännas väldigt genant, för en sån sak kan man väl inte göra åt sig själv? Måste man inte FÅ sånt i present eller göra det i grupp ihop med andra, som en Tjej-Grej?
Men man kan ju fotoshoppa själv också.
Det går sådär - 2
"Man kan väl säga att du är inne i en svacka just nu" sa Den Yngste vänligt
Jag är normalt sett ganska slängd i köket och är duktig på att laga mat. Tycker om smått skuren sallad och lättfrästa saker, inte för fet mat och fräscha råvaror. Jag gillar att prova nya recept, lagar sällan samma mat två gånger och läser hela tiden Allt Om Mat och andra mattidningar och kollar matsajter. Jag har gjort veckomeny i stort sett varje vecka sen jag fick eget hushålle, som Lotta på Bråkmakargatan skulle sagt.
Det brukar gå bra. Men de senaste veckorna har det gått sisådär.
Breda nudlar visade sig vara INTE gott.
Tex/mex kycklingsalladen smakade ingenting.
En korvgryta var mest obehaglig.
I övrigt har det varit smaklöst, mesigt, för starkt eller bara konstigt.
Får nog köra säkra kort i kommande vecka.
Spagetti med köttfärssås, pannkakor, kokt torsk med äggsås, thaikyckling. Sånt.
Fast ikväll gjorde jag en liten tapas-buffe och det var väldans smarrigt. Synd att stora delar av familjen inte var hemma...
Indiana Jones och jag
Och, ja mamma, det är lite våldsamt, men det är ju bara film.
Temat från filmerna är dessutom min theme-sång. Tror jag ska lägga in den som ringsignal på min telefon.
De andra två filmerna (eller är det tre) är inte lika bra, men det är såklart alltid en höjdare när Sean Connery är med.
Alla har väl sett de här filmerna, men vill man unna sig nåt en mulen söndageftermiddag eller så, ja då kan man titta på dem igen.
Hjälmtvång
Men från 1:a mars är det alltså hårda bandage och alla måste ha hjälm och se ut som små Fragglare när man ska nånstans.
Jag kan leva med hjälmen, men dessutom måste man ha skyddsglasögon. Och där går min gräns lite grann, för det är verkligen varken snyggt eller bekvämt.
Jag får hålla mig på HK helt enkelt.
Vad skulle Trinny & Susannah ha sagt om detta?
