Magdas Blogg

I dag lunchade jag med en mycket kär väninna som jag tyvärr inte träffar så ofta som jag känner att jag skulle vilja när jag träffar henne. Men det gör inte så mycket, för när vi ses känns det som om tiden flyger och det finns massor att prata om. En annan fin sak är att hon, precis som en del andra, alltid ställer upp när det krisar i mitt liv.

Jag har funderat mycket på det där med vänskap under denna vår, som varit ganska tung för min del.
Det är verkligen sant det där med att i nöden prövas vänskapen. På något sätt får man kvitto på om den relation man har till sina vänner verkligen gäller både i vått och torrt när det krisar till sig. Jag har upptäckt att en del människor bara försvinner när det blir ett jobbigt läge. Människor som man trodde man kunde lita på, kanske till och med de som var med när det hände - plötsligt blir det tyst, inte ett livstecken och man undrar om det kanske är jag som gjort något fel?
Å andra sidan - plötsligt sluter andra upp runt om en, personer som man inte har pratat med på länge, människor från tidigare liv - de skickar uppmuntrande mail, ringer, bjuder ut på fika och lunch och skickar sms bara för att höra hur det är. De tar sig tid att lyssna och peppa. Och det betyder så oerhört mycket.
Jag har pratat med Modern om det här, hon upplevde exakt samma sak när Pappa dog. Och jag tror att många upplever det i en krissituation - sjukdom, skilsmässa, förlora jobbet eller dödsfall. Plötsligt står man där och de där personerna som man trodde man kunde luta sig mot - de är borta.

Så om inte annat så har jag bestämt mig för att ALDRIG lämna någon i sticket. Det minsta jag kan göra är att höra av mig, skicka en liten hälsning eller på annat sätt kontakta för att de ska veta att jag finns där. Jag ska inte vända bort blicken, eller låtsas som om inget -  utan fråga, lyssna - om personen vill det förstås.
För man kan inte förvänta att den person som är i kris ska orka ta kontakt eller ta initiativ. Jag tror faktiskt inte heller att man stör. Alla vill bli sedda och hörda. Och jag tror på de små gesterna.

Jag är besviken och ledsen för att vissa personer försvunnit ur mitt liv, men jag är också så väldigt tacksam över allt stöd jag fått från andra personer som jag uppskattar ännu mer nu.
Nu mår jag bra, mina "skottskador" börjar läka och jag känner mig som mitt gamla jag och hit hade jag inte kommit utan vänner och familj. Tack.