Magdas Blogg

Idag regnar det och blåser halv storm och jag har sett gudstjänsten från Oslo med anledning av det hemska som hände i Norge i fredags. Ruskigt sorgligt.
Jag tycker verkligen det som hänt i Norge är förfärligt och avskyvärt på alla sätt, men jag tycker också att svenskarna är ganska snabba att roffa åt sig sorgen som om den vore vår. Folk gråter och skriker VARFÖR och är så upprörda så upprörda i alla forum och alla medier extrasänder och riktigt frossar i det hela.

Ledsen och upprörd kan man mycket väl vara, och BÖR vara, men kanske ska vi respektera dem som VERKLIGEN är drabbade och inte hålla på och vältra oss i det hela.

Jag vet att man inte kan jämföra tragedier, men kanske borde vi vara lika ledsna över att massor med barn svälter ihjäl på Afrikas horn varje dag...

Så började jag många av mina brev till olika brevkompisar när jag var sisådär 10-11 år. Jag hade flera stycken och hade fullt upp med att skriva till dem, till Mormor, till Fava, till kusiner och andra. Undrar om barn har brevvänner nuförtiden?

Min Mormor brukade skriva små brevkort med sin fina sirliga handstil och sen la hon ner ett blad från en doftpelargon i kuvertet så att det doftade gott när man öppnade brevet. Jag hittade en präktigt doftpelargon på Hedentorps Plantskola i Ängelholm häromdagen, den fick åka med hem och bor nu i växthuset. Synd att man inte skriver brev längre, då hade jag kanske också stoppat de där doftande bladen i kuverten. Nu pillar jag bara lite på bladen och tänker lite på min pyttelilla Mormor med den stiliga svinryggsfrisyren.

Sen sist har jag varit på bröllop. Trevligt, men vi insåg att vi inte var de fräna kompis-gästerna längre, utan Föräldrarnas bekanta och vi fick därför sitta vid vuxenbordet. Jag hade en herre i 80års-åldern till bordet. Men han var mycket trevlig och pigg för sin ålder.

Jag har sett Nina Persson från Cardigans gå med barnvagn och skäggig man på Friisgatan i Malmö.

Vi har haft besök av Brorsan med familj och då var alla killar hemma också. Trevligt.

Jag har firat min yngste son som fyllde 15 i veckan. Han fick ingen moppe, men väl en dagstur till Köpenhamn och biljetter till Timbuktu-konsert.

Vi har haft en liten sommarfest med libanesisk buffe. Det var väldigt lyckat.

Vi har haft besök från Shanghai. Det var trevligt.

Vi har spelat golf i Tylösand med påföljande middag. Det var kul.

Vi har fixat i trädgården och köpt nya trädgårdsmöbler. Det blev väldigt snyggt.

I morgon far vi till Bohuslän och spelar golf och spaar några dagar. Det ska bli häääärligt. Kanske återkommer med bilder - vad sägs om det?

Märker till min stora förvåning att jag fått MASSOR med besökare på bloggen sen jag lade in inlägget Lyckan, kärleken och meningen med livet.

Söker ni på dessa ord på nätet, kära vänner? Jag är i så fall ledsen för att jag inte kan komma med några djupare svar utan bara en stilla reflektion över en bok som jag har läst.
Får hänvisa till kyrka, klok gumma eller kanske Friskis&Svettis.

Men kanske - några råd på vägen kan ni ju få.

Försök vara vänlig mot alla.
Säg förlåt.
Var inte långsint.
Det finns nämligen alltid två sidor på saken.
Ät gott.
Skratta mycket.
Man har inte roligare än man gör sig.

Mvh Yoda

Har precis läst ut boken med denna ambitiösa titel. Originaltiteln är Eat, Love, Pray (vilket är en bättre titel) och den är skriven av Elizabeth Gilbert, en amerikansk författare som bland annat skrivit manuset (eller i alla fall förlagan till) filmen Coyote Ugly, en film om några tjejer som jobbar som bartendrar i New York. En ganska usel film. Denna nya bok ska nu bli film (eller är redan?) med Julia Roberts. Inte så pjåkigt.

Boken är självbiografisk och handlar om sökandet efter balans och lycka och det sker bland annat genom att meditera och göra yoga. Det finns en hel del intressanta tankegångar i boken - men som många amerikanska böcker så snuddar man bara vid tanken och går aldrig på djupet. Men det var lättläst, jag läste ut den på tre dagar. Till skillnad från den förra boken jag läste - Tant Julia och författaren som är skriven av Mario Vargas Llosa, Nobelpristagaren. Den kämpade jag med i flera månader, inte för att den var dålig utan för att den krävde mer av mig som läsare. Man måste liksom smälta språket och texten på ett annat sätt.
Kan dock rekommendera båda böckerna.

.........

Funderade lite på det där med yoga. Det verkar ju onekligen ganska häftigt - kanske något man borde pröva för att få sinnesro och landa lite i sig själv. Men det där med att gå upp klockan fyra på morgonen? Det där med att vara tyst? Nä kanske inget för mig, i alla fall inte hard-core-yoga. Jag var faktiskt på ett prova-på-yoga-pass för några år sen, men fick efter ett tag en tillsägelse - på SKARPEN - för att jag fnissade och pratade för mycket med mina väninnor...
Nej, då är det nog bättre att gå på cirkelfys på Friskis - en tuffare variant av Hela Havet Stormar. Det kan också vara ett sätt att nån nåt slags frid med sig själv för att man har svullat i sig rabarberkaka och choklad hela dagarna.

Nu har vi planerat vår lilla semester. Inga större utsvävningar eftersom vi ju faktiskt var i USA för några veckor sen. Men ändå.
Det blir en liten golfresa uppåt Bohuslän med inslag av spa. Mycket trevligt, en tre-dagarstur får räcka, men två trevliga spahotell och två golfrundor hinner vi nog med. Tonåringarna håller ställningarna härhemma.

Sen blir det en dagsutflykt till Wanås slott för att titta på Yoko Ono-utställningen. Kaffekorgen åker med. Kanske även Ven om vädret tillåter.

Och så tänker vi oss i slutet en tripp till Tyskland för att fylla på förrådet med vin, öl, tvättmedel och Ritter-choklad. Men bara över dagen.

Förutom detta ska vi grilla och umgås med vänner på hemmaplan.

Jag har även inköpt mitt livs första Brasse-stol så jag kan sitta bekvämt och läsa på stranden. Med läsglasögon.

Jojo, lite medelålders får det ju vara.

I dag lunchade jag med en mycket kär väninna som jag tyvärr inte träffar så ofta som jag känner att jag skulle vilja när jag träffar henne. Men det gör inte så mycket, för när vi ses känns det som om tiden flyger och det finns massor att prata om. En annan fin sak är att hon, precis som en del andra, alltid ställer upp när det krisar i mitt liv.

Jag har funderat mycket på det där med vänskap under denna vår, som varit ganska tung för min del.
Det är verkligen sant det där med att i nöden prövas vänskapen. På något sätt får man kvitto på om den relation man har till sina vänner verkligen gäller både i vått och torrt när det krisar till sig. Jag har upptäckt att en del människor bara försvinner när det blir ett jobbigt läge. Människor som man trodde man kunde lita på, kanske till och med de som var med när det hände - plötsligt blir det tyst, inte ett livstecken och man undrar om det kanske är jag som gjort något fel?
Å andra sidan - plötsligt sluter andra upp runt om en, personer som man inte har pratat med på länge, människor från tidigare liv - de skickar uppmuntrande mail, ringer, bjuder ut på fika och lunch och skickar sms bara för att höra hur det är. De tar sig tid att lyssna och peppa. Och det betyder så oerhört mycket.
Jag har pratat med Modern om det här, hon upplevde exakt samma sak när Pappa dog. Och jag tror att många upplever det i en krissituation - sjukdom, skilsmässa, förlora jobbet eller dödsfall. Plötsligt står man där och de där personerna som man trodde man kunde luta sig mot - de är borta.

Så om inte annat så har jag bestämt mig för att ALDRIG lämna någon i sticket. Det minsta jag kan göra är att höra av mig, skicka en liten hälsning eller på annat sätt kontakta för att de ska veta att jag finns där. Jag ska inte vända bort blicken, eller låtsas som om inget -  utan fråga, lyssna - om personen vill det förstås.
För man kan inte förvänta att den person som är i kris ska orka ta kontakt eller ta initiativ. Jag tror faktiskt inte heller att man stör. Alla vill bli sedda och hörda. Och jag tror på de små gesterna.

Jag är besviken och ledsen för att vissa personer försvunnit ur mitt liv, men jag är också så väldigt tacksam över allt stöd jag fått från andra personer som jag uppskattar ännu mer nu.
Nu mår jag bra, mina "skottskador" börjar läka och jag känner mig som mitt gamla jag och hit hade jag inte kommit utan vänner och familj. Tack.

Jag vill börja med att säga att det inte kommer att bli några bilder i detta inlägg. Det förstår ju var och en - man kan inte släpa med en stor kamera när man har viktiga inköp att göra.
Jag har besökt outlets både här och där. Mitt första besök var nog på den klassiska Boss-outleten i Tyskland och det är nog så man föreställer sig outlets - en stor fabrikslokal med massor med kläder huller om buller och halvt om halvt omöjligt att hitta rätt bland konstiga storlekar och omöjliga färger och material. Men det där har ju blivit bättre med åren och även den tyska outleten har nu antagit det format som man gillar bäst - nämligen en lite mer köpcenterartad uppbyggnad. Vårt första besök på outlet i USA var ganska omtumlande - fina fräscha affärer och stort, bra utbud som inte alls kändes avdankat eller osäljbart i vanlig butik. Och det blev två besök bara på den resan med finfina fynd som håller måttet än idag.

Även vid denna USA-resa besökte vi en outlet - Wrentham Premium Outlet utanför Boston. Det fanns folk i kören som var skeptiska - en undrade vad vi gjorde där överhuvudtaget - medan andra var laddade med listor och kartor och kände lätt stress över att hinna med det som skulle köpas på "bara" 4 timmar. När vi rullade in mot området kände man ett tryck över bröstet och en lätt yrsel - det var så STORT! Men vi gick ut med ett säkert kort och började med att köpa 6 par Converse. Sms-trafiken gick varm mellan Sverige och USA "Vilken storlek? Vilken färg? Funkar röda?" osv. Jag köpte ett par rutiga till mig själv, men skippade de höga denna gång. C köpte oranga! Priset låg i snitt på 210 kr per par, att jämföra med 600-800 kr i Sverige. Och ungefär så är priserna på amerikanska märken och kedjor, utländska är något eller till och med mycket dyrare.

Sen delade vi upp oss och gick var och en för sig. Jag köpte T-shirtar och underkläder på Calvin Klein, en solklänning och en luvtröja till P på GAP (som var ganska sunkigt) snygg skjorta till G i nån affär som jag inte kommer ihåg namnet på, shorts, blus och kavaj på Tommy Hilfiger och slip-in-sandaler på Clarks. Där stod jag och velade alldeles för länge och hann PRECIS inom J Crew där jag aldrig varit förut. Min syster har sagt att jag skulle gilla den affären och JA det gjorde jag verkligen, men hann bara slita åt mig en blus och en tröja därinne. Hade kunnat köpa betydligt mer - de har ju mina storlekar! - men hann inte. Allt fungerade perfekt i butikerna, stod man i provrummet kom det biträden som sprang ut och letade ny storlek eller färg om det man hade provat inte passade. C köpte tenniströjor och Tshirtar och en väldigt snygg tjock-tröja som han genast tog på fast det var 30 grader varmt. Tillbaka i bussen var alla mycket nöjda och även han som inte fattat vad en outlet var hade med varsam hand letts in i shoppingens sköna konst och hade handlat både till sig själv och presenter till såväl fru som barn.

"Det var för kort tid" sa många av oss och en tenor erkände att han - som normalt inte gillar att shoppa kläder - också hade kunnat stanna en timme till. Alla var alltså mycket nöjda med sina fynd och det redogjordes för och klämdes på innehåll i kassar och påsar i bussen. Det enda man ångrade var att man inte köpte lite mer, jag menar SNYGGA och BILLIGA shorts i alla färger - var hittar man det i Sverige till en rimlig peng och kvalitet?

När bussen på väg till flygplatsen skulle svänga av för en lite paus körde vi förbi ett annat outlet och nästan alla  - jag överdriver inte! - ropade "ÅÅ EN OUTLET!! STANNA BUSSEN". EN mycket fin shoppingupplevelse alltså, som nog inte går att hitta motsvarigheten till i Sverige.

Och för den som tycker det är hemskt att shoppa på det viset så kan jag bara säga  - nähä, men åk inte dit då.

Alla andra  - jag kan varmt rekommendera en dag på en outlet, men man bör veta lite vad man vill ha och kanske kolla på hemsidan så att man vet vilka butiker som finns. Övervikt på bagaget kan man alltid lösa med att packa mer i handbagaget eller att checka in en extra väska, det kostar inte mer än några hundralappar, betydligt billigare än att betala för övervikt. De har billiga resväskor på outleten vetja!
Happy hunting!

Nu kommer den rafflande fortsättningen på vår USA-körresa. Det är nu faktiskt exakt 2 veckor sen vi kom till Boston för att ha konsert i the Old North Church, en av USAs viktigare byggnader som spelade stor roll under självständighetskriget när USA blev ett eget land. Det kändes lite som om Boston är ett ställe som många amerikaner vill besöka någon gång och just ta del av de historiska händelser som ägde rum här, för det var massor med turister i kyrkan och i området runt omkring, både före, under och efter konserten! Det finns även en röd tegellinje i gatan som man kan följa för att se alla sevärdheter, den kallas Freedom Trail. De är så fiffiga, di däringa amerikanerna!

Det var trångt och och varmt och knepig akustik eftersom det var en träkyrka, men det gick oväntat bra ändå. En rolig detalj var att det satt en affisch utanför kyrkan som berättade om den fantastiska Helsingborgs Kammarkör from Sweden som skulle uppträda - alla fakta stämde, men det var en bild på en helt annan kör!

Själva Boston blev hela kören väldigt förtjusta i, kanske för att det var en trevlig och lätt-tillgänglig stad (väldigt europeisk på det sättet) eller för att det var härligt väder eller för att vi hade vant oss vid tidsomställningen  - eller en kombination av alltihop. Första dagen åt vi lunch innan konserten på en food market, alltså en stor byggnad full med olika matställen - allt från Starbucks och pizza-slices till skaldjur och clamchowder i brödskål. Var och en väljer det den vill ha och så sitter man och äter mitt i byggnaden - eller utanför. Väldigt härligt och framför allt så himla fräscht, synd att det inte finns mer sånt i Sverige. Efter konserten åt vi italiensk middag  - det kryllade av italienska restauranger i området runt Old North Church och någon berättade att Boston kallas för USAs stövel, eftersom det bor så många italienare där. Kvällen avslutades med lite pubrunda och mycket flabb och samtalsämnen som inte lämpar sig i skrift.

Måndagen var det fria lekar men på förmiddagen åkte vi en guidad tur med bussen genom Boston med den käcka guiden Tracey som pratade mycket fort och awesome och great hela tiden. Vi kände att vi nog skulle kunna bo i Boston också om det knep. Efter bussturen hyrde några cykel och cyklade ut till Harvard, några andra tog en valtur ut på havet (några valar syntes dock inte till), nån åkte till Kennedy Library, men det fanns ju ännu viktigare saker att göra så C och jag tog Calle & The Moniker och for ut till Samuel Adams bryggeri en liten bit utanför stan. Även där guidad tur i rasande fart, men trevligast var nog provsmakningen. The Moniker som inte gillar öl blev nästan omvänd och vi var ganska glada i hågen när vi var klara. Därefter snabbmatslunch - som ändå var fräsch, det måste sägas - och lite promenad i stan innan vi drog tillbaks till hotellet. På kvällen blev det en tur till kära Cheescake Factory, denna härliga resturang-kedja med supergod mat. Blev dock en smula besviken på min Ceasar-sallad, men eftersom vi drack Margaritas och Mojitos till maten så uppvägde det. En öl på en pub efteråt och sen hem för att packa och ladda för OUTLET!


Bostons skyline


C & jag & min stora väska som jag inte hittade något i. Nånsin.


Gammal kyrka speglar sig i - hotell?


Lunch?


Hela kören uppställda i Beacon Hill, det flottaste området i Boston. John Kerry, den gamla presidentkandidaten med det avlånga ansiktet och alla Heinz-ketchup-miljonerna bor precis om hörnet.


C & C & Samuel Adams


Jag & The Moniker & Samuel Adams & mina hakor.


Boston Suburbs - what's with the luftburna telefontrådar?


Och så en liten reflektion - bröllopstidningar är en STOR grej i USA. Detta är bara en bråkdel av vad som fanns...

To be continued...