Magdas Blogg

Hade ett av mina sista seminarier igår. Jag pratar om hur man håller utvecklingssamtal. Konsten att ge feedback på ett bra sätt. Kommunikation. Sånt.

Konstaterar när folket börjar komma att det är ovanligt många överviktiga personer på seminariet. Tänker att det var ju lite lustigt att alla de hamnade på samma tillfälle. Sen är det inte mer med det. Jag sätter igång. Det är ca 50 pers i salen.

Jag har väl pratat i ungefär en timme när jag kommer in på feedback. Jag brukar alltid framhålla att man inte ska gå och ha gamla oförrätter i rockärmen, nej frigör era gamla surdegar och kom vidare. "Annars blir man bara bitter och ful" brukar jag säga.

Men inte igår. Istället hör jag mig själv säga: "Gå inte runt med gamla surdegar, det gagnar ingen. Håller man dem vid liv blir man bara bitter och TJOCK".

Får en utomkroppslig upplevelse. Varför sa jag så? Hörde någon? Trodde någon att jag syftade på dem? Kan jag rädda det?

Jag fortsätter prata som om inget har hänt förstås, men hjärnan går för högtryck, pulsen ökar och jag känner mest för att börja skratta. Men det går ju inte. Jag kan ju inte börja flabba, slå mig på knäna och frusta "förlåt, jag menar ju inte er förstås, ni är ju inte bittra...". Nä det där går inte att rädda. Bättre att låtsas som om det regnar.

Jag hoppas ingen tog illa vid sig, det var verkligen inte min mening. Jag skyller allt på min hjärna som spelade mig ett spratt.


Tur att det bara är ett seminarium kvar.