Att visa sin smärta
En snubbe skulle komma in på mitt kontor idag. På vägen in ser jag hur han tar svängen lite för snävt och råkar slå huvudet GANSKA hårt i lampan på väggen utanför. Jag såg (och hörde) att det måste gjort rejält ont, men han höll god min och kom in i rummet och inledde ett samtal.
Samtidigt som han försökte spela oberörd såg jag riktigt hur det tårades lite i ögonen och att han nog helst av allt skulle velat gnida sig hårt på huvudet där han fick smällen. Kvida lite, dra in luft mellan tänderna och grymta ajsomf-n. Böja sig framåt med händerna på knäna. Sådär som man gör.
"Men oj hur gick det där" frågar jag.
"Nä men det var ingen fara" svarar han och ler lite ansträngt med tårar i ögonen.
Jag har också gjort sådär ibland. Man slår i ett knä i ett bordshörn, klämmer ett finger eller drämmer i en tå och ÄNDÅ ska man låtsas som inget. För om man inte reagerar direkt så kan man liksom inte reagera i efterhand. Då kanske det verkar som om man filmar. Varför gör man så?
Kommer nu att tänka på min kära vän U som gick på intervju med plötsligt kraftigt näsblod, dock tillfälligt stoppat av 3 meter toapapper som en snäll syrra på Citykliniken tryckt upp i näsan. Än idag frågar hon sig varför hon inte avbokade intervjun och gick hem i stället.
Men hon fick jobbet.
Samtidigt som han försökte spela oberörd såg jag riktigt hur det tårades lite i ögonen och att han nog helst av allt skulle velat gnida sig hårt på huvudet där han fick smällen. Kvida lite, dra in luft mellan tänderna och grymta ajsomf-n. Böja sig framåt med händerna på knäna. Sådär som man gör.
"Men oj hur gick det där" frågar jag.
"Nä men det var ingen fara" svarar han och ler lite ansträngt med tårar i ögonen.
Jag har också gjort sådär ibland. Man slår i ett knä i ett bordshörn, klämmer ett finger eller drämmer i en tå och ÄNDÅ ska man låtsas som inget. För om man inte reagerar direkt så kan man liksom inte reagera i efterhand. Då kanske det verkar som om man filmar. Varför gör man så?
Kommer nu att tänka på min kära vän U som gick på intervju med plötsligt kraftigt näsblod, dock tillfälligt stoppat av 3 meter toapapper som en snäll syrra på Citykliniken tryckt upp i näsan. Än idag frågar hon sig varför hon inte avbokade intervjun och gick hem i stället.
Men hon fick jobbet.
Kommentarer
Postat av: Carina
Usch, så dumt! Jag ramlade hejdlöst nedför vår stentrappa på jobbet inför en kollega och slog mig rejält på vänsterbenet! Men jag reser mig förstås till synes helt oberörd. Jag hade ont i benet och svårt att blansera på ett ben när man stretchar och lite så. Efter 1,5 år jag gick till doktorn. Mitt ledband hade visst gått av..
Trackback
