Om att hälsa
Idag sprang jag på några bekanta, några personer som jag inte sett på flera år. Mannen och min ex är goda vänner och vi umgicks vid ett par tillfällen på den tiden. Även vänner delas ju upp i bodelningen och dessa gick ju naturligtvis till exet. Jag har stött på mannen några gånger efter det och växlat några ord - ett tag jobbade vi till och med på samma firma - men henne har jag nog inte sett på många år.
Men idag sprang på jag på dem och hur det föll sig - så KRAMADE jag dem när jag såg dem. Det är egentligen inget problem, för jag tycker de är trevliga och så, men efteråt kändes som det liksom som om det blev lite fel. Som om vi var närmare vänner än vi egentligen är och som om den där hälsningskramen faktiskt betydde att vi har haft något mer än vad vi egentligen hade. Jag tog det för långt, men det var liksom en reflex, den där kramen.
Jag har gjort det där några gånger, kramat människor som det egentligen hade räckt att skaka hand med. En gång blev jag JÄTTEglad att få syn på en person och slängde mig om halsen på henne - för att därefter inse att jag förväxlat henne med en annan person. Jag kände henne, så det blev inte så tokpinsamt som om jag hade kramat någon vilt främmande person, men hon såg väldigt förvånad ut. Och jag fick ju spela vidare - "GUD vad kul att se dig" och sådär. Hon undrar nog än i denna dag varför jag blev så glad att se henne. Vi träffades nämligen i stort sett varje dag.
Men det är knepigt - kramen är ju ganska gängse idag, man hälsar på varandra med kramar, särskilt när man kommer hem till någon. Kramar du de flesta av dina gäster så måste du krama alla, även dem som du inte känner så väl eller som du träffar för första gången. Eller?
Men inte på jobbet, där känns det fel att krama alla varje morgon. Kan lätt misstolkas. Vi säger bara hej och nickar lite. I Frankrike skakar man hand och - om man känner varandra lite bättre - kysser på kind, även på jobbet. Det skulle kännas tokigt i Sverige. Jag har också noterat att mina tonårssöner hälsar i hand på sina kompisar, ibland blir det nån slags kombination av handskak och en slags broderlig kram beroende på hur väl man känner varandra. Kanske tycker de att det är lite vuxet att hälsa i hand, och det är ju ganska trevligt också.
Men från handskak till kram är steget vacklande och osäkert tycker jag. Häromdagen var jag på kräftkalas med gamla goda vänner. Vi kramades när vi kom, men inte när vi gick, förutom värdparet som förstås kramades till som tack för trevligt gille. Vi andra bara vinkade lite till varandra. Varför är det så?
Åsa Sandell skrev en väldigt bra krönika på ämnet Helsingborgs Dagblad. Läs gärna. Kunde inte skrivit det bättre själv.
www.hd.se/kultur/2011/08/21/halsandets-intimitet/
Men idag sprang på jag på dem och hur det föll sig - så KRAMADE jag dem när jag såg dem. Det är egentligen inget problem, för jag tycker de är trevliga och så, men efteråt kändes som det liksom som om det blev lite fel. Som om vi var närmare vänner än vi egentligen är och som om den där hälsningskramen faktiskt betydde att vi har haft något mer än vad vi egentligen hade. Jag tog det för långt, men det var liksom en reflex, den där kramen.
Jag har gjort det där några gånger, kramat människor som det egentligen hade räckt att skaka hand med. En gång blev jag JÄTTEglad att få syn på en person och slängde mig om halsen på henne - för att därefter inse att jag förväxlat henne med en annan person. Jag kände henne, så det blev inte så tokpinsamt som om jag hade kramat någon vilt främmande person, men hon såg väldigt förvånad ut. Och jag fick ju spela vidare - "GUD vad kul att se dig" och sådär. Hon undrar nog än i denna dag varför jag blev så glad att se henne. Vi träffades nämligen i stort sett varje dag.
Men det är knepigt - kramen är ju ganska gängse idag, man hälsar på varandra med kramar, särskilt när man kommer hem till någon. Kramar du de flesta av dina gäster så måste du krama alla, även dem som du inte känner så väl eller som du träffar för första gången. Eller?
Men inte på jobbet, där känns det fel att krama alla varje morgon. Kan lätt misstolkas. Vi säger bara hej och nickar lite. I Frankrike skakar man hand och - om man känner varandra lite bättre - kysser på kind, även på jobbet. Det skulle kännas tokigt i Sverige. Jag har också noterat att mina tonårssöner hälsar i hand på sina kompisar, ibland blir det nån slags kombination av handskak och en slags broderlig kram beroende på hur väl man känner varandra. Kanske tycker de att det är lite vuxet att hälsa i hand, och det är ju ganska trevligt också.
Men från handskak till kram är steget vacklande och osäkert tycker jag. Häromdagen var jag på kräftkalas med gamla goda vänner. Vi kramades när vi kom, men inte när vi gick, förutom värdparet som förstås kramades till som tack för trevligt gille. Vi andra bara vinkade lite till varandra. Varför är det så?
Åsa Sandell skrev en väldigt bra krönika på ämnet Helsingborgs Dagblad. Läs gärna. Kunde inte skrivit det bättre själv.
www.hd.se/kultur/2011/08/21/halsandets-intimitet/
Kommentarer
Postat av: Ullisen
Jag har också reflekterat över att när jag träffat personer för första gången på en fest hos bekanta. I början av kvällen hälsar man fint i hand men vid hemgång kramas vi. Fast man då bara har träffats ett par timmar. Märkligt!
Postat av: Anneli H
Jag är nog mer så att jag kramas med vissa och handskakar med andra beroende på hur nära vän jag jag är med dem. Spelar ingen roll om det är besök hos mig eller om jag är på besök hos någon annan.
Trackback
