Måste man gå ut?
Jag blir lite stressad nu när det börjar bli varmt ute. Alla människor verkar gå direkt från grå vintermood till limegrön sommaryra på 5 röda sekunder. Kastar av sig strumpor och skor, packar picknickkorgen och grillar som om det inte fanns någon morgondag. Och det har inte ens blivit musöron på björkarna ännu. Jag är måhända lite gammaldags, men jag tycker det känns fel att lägga sig och sola i fjolårsgräset. Inte för att det ÄR fel, men det känns liksom inte rätt för mig.
På Facebook finns det just nu ingen måtta på lyckan och för första gången blir jag lite irriterad på alla utrop som "har det underbart i stugan", "rose på altanen" "påskmyyys!!","grill med bästa vännerna, puss allihop". För att inte tala om alla som "njuter för fulla muggar" och har det "28+ - härligt" på sina olika semestrar på Kanarieöar och spahotell runt om i världen. Det är inte det att jag missunnar mina älskade vänner sina härliga dagar, men jag är inte på det unnsamma humöret just nu.
Och JA jag är lite avundsjuk. För själv är jag hemma. Själv.
"Jaha, men då är det väl bara att gå ut på altanen" säger ni nu uppfordrande. "Du har ju en altan, vad gnäller du för."
Men jag är inte redo att exponera blåvitt fläsk för ljus och allmänhet. Jag är fortfarande hostig och förkyld och vågar inte riktigt ta av mig så där lätt i linne och shorts. Jag har skorviga fötter och grå utväxt i håret och ytliga tårkanaler och solen passar dåligt ihop med det.
Känner mig sådär som man var i skolan när den ständiga frågan var om man var tvungen att gå ut på rasten. Jag har en känsla av att man pliktskyldigt och av ren vana gick ut på rasten i sjuan, för på mellanstadiet var det ju no mercy, ut bara i ur och skur. Men sen insåg man att man inte var tvungen längre, man kunde stanna inne i korridoren så länge man inte satt på golvet eller uppe på skåpen. (I uppehållsrummet spelade de tuffa killarna i 9:an nazistpoker så dit vågade man inte gå) Jag kan faktiskt inte ens komma ihåg hur skolgården såg ut på Mariaskolan där jag gick. Det var höjden av frihet, det där att slippa gå ut.
Jaja, jag ska ta mig samman och ta med min kaffemugg ut på altanen en stund. Kan ju sitta i skuggan och vänja mig lite.
Men koftan behåller jag på.
På Facebook finns det just nu ingen måtta på lyckan och för första gången blir jag lite irriterad på alla utrop som "har det underbart i stugan", "rose på altanen" "påskmyyys!!","grill med bästa vännerna, puss allihop". För att inte tala om alla som "njuter för fulla muggar" och har det "28+ - härligt" på sina olika semestrar på Kanarieöar och spahotell runt om i världen. Det är inte det att jag missunnar mina älskade vänner sina härliga dagar, men jag är inte på det unnsamma humöret just nu.
Och JA jag är lite avundsjuk. För själv är jag hemma. Själv.
"Jaha, men då är det väl bara att gå ut på altanen" säger ni nu uppfordrande. "Du har ju en altan, vad gnäller du för."
Men jag är inte redo att exponera blåvitt fläsk för ljus och allmänhet. Jag är fortfarande hostig och förkyld och vågar inte riktigt ta av mig så där lätt i linne och shorts. Jag har skorviga fötter och grå utväxt i håret och ytliga tårkanaler och solen passar dåligt ihop med det.
Känner mig sådär som man var i skolan när den ständiga frågan var om man var tvungen att gå ut på rasten. Jag har en känsla av att man pliktskyldigt och av ren vana gick ut på rasten i sjuan, för på mellanstadiet var det ju no mercy, ut bara i ur och skur. Men sen insåg man att man inte var tvungen längre, man kunde stanna inne i korridoren så länge man inte satt på golvet eller uppe på skåpen. (I uppehållsrummet spelade de tuffa killarna i 9:an nazistpoker så dit vågade man inte gå) Jag kan faktiskt inte ens komma ihåg hur skolgården såg ut på Mariaskolan där jag gick. Det var höjden av frihet, det där att slippa gå ut.
Jaja, jag ska ta mig samman och ta med min kaffemugg ut på altanen en stund. Kan ju sitta i skuggan och vänja mig lite.
Men koftan behåller jag på.
Kommentarer
Postat av: Anneli H
Vet inte vad som hände med inlägget?? Förstår dig så väl Magdalena när det känns som alla andra har den där underbara känslan utom en själv. Vet också hur det är att sitta ensam på en altan/balkong och man tycker man är ensamast i hela världen. KRAMAR!
Trackback
