Mammografi
Jag har nu varit på mammografi för första gången i mitt liv.
Det var SÅDÄR.
För det första var mottagningen nere i en källare. När man anmält sin närvaro fick man gå in och sätta sig i ett rum utan fönster där det var fyra små "provhytter". I varje provhytt satt en kvinna och såg lite nervös ut. En radio stod och spelade Mix Megapol eller nåt annat andefattigt. Inredningen gick i den sedvanliga Landstings-färgskalan, med aprikosfärgade draperier med lite obskyrt mönster, stoppade trästolar i ljust lackat trä och så den obligatoriska käcka utsmyckningen - några inramade Gunilla Bergström-vykort, lite torkade blommor och nån slags gipsgrej som kanske skulle föreställa en virkad hatt? - på väggen. Det ser alltid ut så i väntrum i Landstingets regi, inte minst på kvinnomottagningar. Är det privat mottagning kan det även förekomma sälsång och doftljus samt en sån där mobil som pinglar lite. Det fanns dock inte här. Jag hann inreda det där rummet för en billig peng ganska många gånger i tanken innan det var dags för mig. (Hade jag vågat ta fram kameran hade ni fått bildbevis, men det verkade nog lite suspekt så jag avstod.)
In i ett annat källarrum och så av med linne och behå och mot den STORA monstermammografimaskinen. Syrran som skötte det hela var i och för sig helt okej, korrekt men lite hårdhänt. Man fick stå PRESSAD mot maskinen och lägga upp det stackars bröstet på en liten hylla och sen kom det ner en plastskiva och tryckte till. HÅRT. Jag är förundrad över att bröstet kunde bli så platt. Och det var inte skönt. Syrran tryckte dessutom på ryggen så att man skulle stå riktigt nära. Fyra bilder på korsan och tvärsan tog hon och det gick ganska snabbt, men jag var rätt så öm efteråt. Inte heller här tog jag bilder, hade fullt upp med att pressa mig mot maskinen och titta upp i taket och vrida axeln bakåt - på det hela taget hålla mig i en onaturlig position. Men det hade väl varit ännu mer suspekt att ta bilder därinne.
Man kan undra om män skulle stått ut med samma behandling - eller hade de genast avsatt tid och pengar för att utveckla en annan metod som inte gjorde ont?
Man samtidigt är det ju fantastiskt att bli erbjuden möjlighet att göra en sån här undersökning. När jag tänker på det blir jag lite tacksam att jag bor där jag bor.
Nu väntar vi på provsvaret, tror inte det är någon fara, men det skadar ju inte att hålla nån liten tumme i alla fall.
Frågan är nu bara - vilket är nu är det bra beskedet i det här sammanhanget: det positiva eller det negativa?
Det var SÅDÄR.
För det första var mottagningen nere i en källare. När man anmält sin närvaro fick man gå in och sätta sig i ett rum utan fönster där det var fyra små "provhytter". I varje provhytt satt en kvinna och såg lite nervös ut. En radio stod och spelade Mix Megapol eller nåt annat andefattigt. Inredningen gick i den sedvanliga Landstings-färgskalan, med aprikosfärgade draperier med lite obskyrt mönster, stoppade trästolar i ljust lackat trä och så den obligatoriska käcka utsmyckningen - några inramade Gunilla Bergström-vykort, lite torkade blommor och nån slags gipsgrej som kanske skulle föreställa en virkad hatt? - på väggen. Det ser alltid ut så i väntrum i Landstingets regi, inte minst på kvinnomottagningar. Är det privat mottagning kan det även förekomma sälsång och doftljus samt en sån där mobil som pinglar lite. Det fanns dock inte här. Jag hann inreda det där rummet för en billig peng ganska många gånger i tanken innan det var dags för mig. (Hade jag vågat ta fram kameran hade ni fått bildbevis, men det verkade nog lite suspekt så jag avstod.)
In i ett annat källarrum och så av med linne och behå och mot den STORA monstermammografimaskinen. Syrran som skötte det hela var i och för sig helt okej, korrekt men lite hårdhänt. Man fick stå PRESSAD mot maskinen och lägga upp det stackars bröstet på en liten hylla och sen kom det ner en plastskiva och tryckte till. HÅRT. Jag är förundrad över att bröstet kunde bli så platt. Och det var inte skönt. Syrran tryckte dessutom på ryggen så att man skulle stå riktigt nära. Fyra bilder på korsan och tvärsan tog hon och det gick ganska snabbt, men jag var rätt så öm efteråt. Inte heller här tog jag bilder, hade fullt upp med att pressa mig mot maskinen och titta upp i taket och vrida axeln bakåt - på det hela taget hålla mig i en onaturlig position. Men det hade väl varit ännu mer suspekt att ta bilder därinne.
Man kan undra om män skulle stått ut med samma behandling - eller hade de genast avsatt tid och pengar för att utveckla en annan metod som inte gjorde ont?
Man samtidigt är det ju fantastiskt att bli erbjuden möjlighet att göra en sån här undersökning. När jag tänker på det blir jag lite tacksam att jag bor där jag bor.
Nu väntar vi på provsvaret, tror inte det är någon fara, men det skadar ju inte att hålla nån liten tumme i alla fall.
Frågan är nu bara - vilket är nu är det bra beskedet i det här sammanhanget: det positiva eller det negativa?
Kommentarer
Postat av: Anneli H
Var iväg i våras och det var andra gången med kallelse för mig(varannat år). Fick ta om första gången - blivit fel på bilderna visade det sig - men det stog ju inte i kallelsen - då blev jag lite smått orolig. Mormor gick bort i b.cancer och mamma tagot bort cystor - för mig får det gärna göra hur ont som helst är jättetacksam för att det finns!
Trackback
