Magdas Blogg

... idag har jag

1. tackat nej till ett erbjudande som förvisso lät spännande på pappret - men som efter lite eftertanke inte kändes bra i magen. Och det ska man lyssna på.

2. inte köpt en klänning som jag har gått och sneglat på en längre tid, trots att den var billig och satt bra. Men vid närmare eftertanke insåg jag att jag ALDRIG skulle använda den.

3. börjat fundera på om den här spray-tanningen verkligen är en så bra idé trots allt. Har dock inte bestämt mig riktigt än.

Man ska alltid sova på saken, som en chef sa till mig en gång.
Och man har väl rätt att ändra sig, som Wille Craford sjöng i en låt en gång.

Fortsättning följer.

Jag köpte inte bara läsglasögon på macken utanför Falkenberg. Plötsligt fick jag syn på The Arks nya skiva. Eller tidning med skiva. Eller skiva med tidning. Eller hur det nu är.

The Ark har ju hittat ett koncept som går ut på att om man säljer en tidning med en CD är det lägre moms än om man bara säljer en CD. Lite fiffigt, fast skattemyndigheten lär inte vara så glada. Men jag tycker att nya koncept av detta slag ska uppmuntras och 99 spänn för en CD-skiva och en tjock tidning är helt okej i pris.

Tidningen är mer som en stor version av den lilla "booklet" som man ofta får med CD-skivan, dock med en hel del reklam som ju inte annars skulle vara med. Alla sångtexter och lite artiklar om The Ark och väldigt många snygga och arty bilder. Jag kan uppskatta det lite större formatet, för även om jag numera är utrustad med läsglasögon så är texten i en booklet ofta så liten att man inte kan läsa den.

CD:n då? Någon sa att The Ark spelar covers på sig själva på denna skivan och det stämmer till viss del. Man kan även ana att den gode Ola Salo - som jag hyser stor respekt för, men kanske mer som person än som artist och låtskrivare - har lyssnat MYCKET på ABBA, Sweet, Beatles och lite gamla läsarsånger. Have You Ever Heard A Song är en direkt ripoff på Barnatro och Hey Jude. Första låten på skivan är nästan en kopia på ABBAs Does Your Mother Know och i låten Hygiene Squad sjunger han till och med "In the summertime, when the weather is hot" på den melodin...

Men det funkar. Det är en perfekt skiva att spela i bilen, det är ändå ösigt och bra och jag tror det kommer att bli väldigt bra live. Men LÅÅÅÅNGT ifrån deras gamla hits med Calleth You Cometh I och It Takes A Fool To Remain Sane.

Ett av mina finaste konsertminnen är från Sofiero för några år sen. Sahara Hotnights, Timbuktu och The Ark spelade och när The Ark spelade hade det blivit mörkt - en sån där varm, mörkblå julinatt som bara inträffar nån enstaka gång i Sverige. De avslutade förstås konserten med en akustisk version av Calleth You Cometh I, och det var så fantastiskt fint när hela publiken sjöng med på det där AAA-stället i refrängen. Gåshud.


Och här är länken till den låten för er som vill höra:
http://www.youtube.com/watch?v=UHQC2SCI2jY

Jag vill bara berätta att jag har köpt läsglasögon. Styrka +1.

69 spänn på en Shellmack utanför Falkenberg.

Det kan komma en bild, för jag är ändå ganska nöjd.
Framför allt SER jag vad jag läser.

Undrar vad nästa steg blir - gördel?

EN sak som jag verkligen ser fram emot med att mina barn växer upp är att slippa dessa förbenade utvecklingssamtal. Det är ju helt värdelöst.

För det första: Ungen ska vara med hela tiden. Vilket gör att du inte kan prata klarspråk med läraren/mentorn. Man vill ju liksom inte säga "Han är hur jobbig som helt just nu och har jättedålig attityd" eller "Jag tror han har läs- och skrivsvårigheter" eller något liknande. Detta skulle ju sänka ungen och det är ju liksom inte meningen. Man kan inte heller säga att man tycker att en lärare eller något annat på skolan är kass, då hänger man ut läraren inför ungen och det är inte heller bra. Samtidigt är det ju detta man egentligen behöver diskutera.
Alltså blir det ett makalöst mesigt samtal där alla tassar runt som katten kring het gröt och ingen vågar säga som det är. Ungen är dessutom sur och rullar med ögonen hela tiden. Jag är irriterad och mentorn är flammig på halsen.

Sen ska det sättas mål. Då har mentorn satt upp några mål, till exempel "Läsa böcker på engelska". Ungen får frågan: "Är du okej med det målet, är det något du kan tänka dig att göra?"

KAN TÄNKA SIG???

Ungen rullar om möjligt ännu mer med ögonen och suckar och säger "Nej, det vill jag inte".

VILL INTE???????

Mentorn suckar lite, men säger "Jaha, men okej, då tar vi bort det målet då".

OCH TAR BORT DET.

Så en unge med tråkig fjortisattityd och lågt blodsocker ska alltså få VÄLJA vad han ska ha för mål.
Jag är mållös.

Sen kommer det fram att ungen kommit försent i snitt 1,5 gånger i veckan hela terminen. Men det är inget som vi behöver diskutera, tycker mentorn. Nähä, säger jag, men det är ju 1,5 gång för mycket?
Jojo, men nu är det som det är, säger mentorn och så pratar vi inte mer om det. "Du får försöka komma i tid helt enkelt" säger mentorn till ungen.

Ungen suckar och rullar ögonen nästan ett helt varv.

Sen är klockan nästan halv sex och ungen är hungrig och mentorn vill gå hem, så då är det slut.

TOTALT VÄRDELÖST!!!!

Ojojoj, nu går skam på torra land. Eller nåt. Jag skäms lite, men vill ändå berätta.

Jag ska om två veckor göra nåt som jag aldrig gjort förut. Det är nämligen så att jag ska på 50-årskalas och dessutom vara toastmaster på samma kalas. Till detta kalas har jag två fina klänningar att välja på - den här:

och så den här som jag köpte i Köpenhamn för ett tag sen.


Båda är lite korta och ganska urringade.

Och jag är BLEK. Sådär blek som lättmjölk i vit skål.
Som fetaost.
Som en vetedeg på jäsning.
Och det är inte så snyggt. Och faktum är att alla ska titta på mig.

Så nu har jag bokat tid för - SPRAY TAN.
Alltså påsprejad fekjsolbränna.

Jag vågar dock inte gå till något obemannat solarium och stoppa i två 10-or i solduschen och hoppas på det bästa, nej jag har bokat tid hos en tjej i Malmö som verkade snäll och som liksom sprutmålar på färgen.

Risken är att jag blir flammig. Eller gul.
Men det kan ju passa fint till den blå klänningen. Det är ändå dagen före Nationaldagen.

Denna helg är det Lundakarneval och i morgon åker vi ner och tittar på Karnevalståget, Cirkusen och Revyn och området. G besöker Karnevalen för femte gången i sitt snart 17-åriga liv!

Men idag har jag faktiskt redan varit därnere och träffat några synnerligen begåvade och härliga människor som jag lärde känna när vi jobbade med Barnevalen i Lund 1990. Det är på pricken 20 år sen Johan och jag satte ihop ett dreamteam till den då ganska undanskuffade och inte så hippa barnkarnevalen. Föga visste vi då att:

...Johan och Louise skulle gifta sig och få två barn och skilja sig...
...Herman skulle bli präst...
...Helena skulle bli filmproducent och vinna Guldbagge...
...Anders och Johan skulle bli rikskändisar...
...Cilla skulle flytta till HongKong...
...Ola skulle vinna pris i Cannes...
... Barnevalen och i synnerhet Prins Gröt i Frukostlandet skulle bli stilbildande och nyskapande i Karnevalssammanhang...


...eller nånting överhuvudtaget om hur våra liv skulle bli.

Men det kändes som om det inte gått mer än nån vecka. Eller kanske max ett år. Vi satt i flera timmar på uteservering och drack öl och pratade och struntade i barn som ringde och middagssällskap som väntade.
Jag är MYCKET stolt över att ha fått förmånen att lära känna dessa begåvade, roliga och inspirerande människor!



När jag promenerade genom Lund för att åka hem visade sig min gamla kära studentstad från sin bästa sida: massor med folk ute, skön stämning, studentorkestrar som spelade och sjöng på Stortorget, en ganska trött och full smurf på väg hem arm-i-arm med en grodman, gamla och unga på uteserveringarna... 
Jag är kanske nostalgisk men - jag älskar't.

Jag upplever just nu något märkligt och spännande.

Tack var min trogna (trognaste?) bloggläsare Anneli har jag fått kontakt med och uppdateringar om en massa människor från min grundskoletid i Lyrestad och Mariestad, Västergötland.

Anneli och jag gick i samma klass från 2:an  till 9:an. Anneli var en sån där pojkflicka som man alltid kunde lita på och som alltid var glad, hon bodde i ett stort hus med många vinklar och vrår där det ständigt renoverades (var det inte så Anneli?) Men vi har inte haft någon kontakt sen jag flyttade efter 1:an på gymnasiet.

På något sätt luskade hon reda mig och min blogg för ett tag sen och sen dess har jag kunnat läsa hennes fina blogg och även bli kompisar på Facebook. Plötsligt poppade det upp andra kontakter: Lillemor, tjejen från Torsö som var the it-girl på den tiden med perfekta vita tänder och avancerade inbakade flätor. (Hon är har fortfarande vita tänder by the way). Bittan S, vars mamma var distriktssköterska och som var ganska allvarlig som barn, och som egentligen borde ha blivit Lucia i flickkören när jag blev det... Maria, som jag lärde känna på högstadiet och som jag sov över hos när vi hade varit på Parken, mycket roligt hade vi (vad hette de där killarna i 9an , Ola och Jonas?)... och några till. Nu senast Bettan som tydligen bor i Helsingborg precis som jag.

Plötsligt börjar man minnas. Det är nu 28 år sen jag flyttade från Lyrestad ner till Skåne och det är säkert lika många år sen jag träffade de här tjejerna. Jag har knappt tänkt på min högstadietid de senaste 20 åren, men så kommer det en hälsning, någon röst från förr och minnena blinkar förbi, som pappas suddiga super8-film eller karusell med diabilder. Klick - en minnesbild - klick - nästa - och bitarna faller på plats...

Det känns väldigt kul och spännande men också overkligt. Jag minns ju mina kompisar som dem vi var då, när vi sågs senast på skolavslutningen i 9:an eller i 1:an på gymnasiet och det är svårt att ta in att vi är gifta, skilda, mammor och till och med mormödrar i vissa fall. För mig är vi fortfarande tonåringar, nästan barn. Och jag antar att de minns mig på samma sätt. Skulle vara spännande att ses i verkligheten, kanske skulle de bli chockade över att se mig som jag ser ut nu....

Tack till Anneli som tog första kontakten! Jag fortsätter lägga pusslet. Ett ålderstecken månne...

... fanns det vissa regler kring det här med mat.  Vi var fyra barn och jag har en känsla av att föräldraskapet fick vända en del på slantarna för att få det att gå ihop. Modern var en flitig syltare och saftare och odlade egna grönsaker i ett jätteland - vi hade till och med en sparrisodling! Det plockades jordgubbar och blåbär, det koktes äppelmos och vinbärsmarmelad och gele. Allt bröd och alla kakor bakade hon. Beundransvärt så här i efterskott, då tyckte vi nog mest det tråkigt att ALDRIG få köpebröd typ APK-limpa med Gunillas marmelad.

Men man fick inte heller äta vad som helst när som helst. Ljust bröd, typ rostmacka åts ENBART till frukost och måste då föregås av en grovmacka av typen danskt rågbröd. Köttpålägg förekom överhuvudtaget inte på frukosten, nej det var ost, marmelad och honung som gällde. Juice fick endast drickas ett LIIIITET glas och gud nåde den som satt och slöåt ostskivor direkt från hyveln. Brorsan hade en tjej som gjorde det en gång, det pratas fortfarande om det i familjen ibland, lite som en skröna - "Minns ni när XXX bara satt och åt upp nästan hela osten? Det var ju inte KLOKT!" säger vi indignerat. Äta på okynne på det där viset - nää. Man har väl aldrig varit med om maken.

På kvällen kunde man ta en macka (även om det serverades varm mat i stort sett varje kväll), men det var då köttpålägget kom fram. Jag gillade hamburgerkött väldigt mycket, tills jag insåg att det oftast var gjort av hästkött. Modern kunde skämtsamt sjunga "Det hängde hästkött på vägga, det var så färskt så det gnägga" och det var ju inte så kul när man var hästtjej som jag var då. 
Brie-ost och liknande åts också bara på kvällen, liksom ev tomatskivor men det var inte så förekommande. Jag var nog 20 när jag testade röd paprika på ostmacka första gången. Inte det att vi inte åt grönsaker, för det gjorde vi förstås - Modern hade till och med en vegetarisk dag i veckan, inspirerad av Cranks Cookbook som kom nån gång på 70-talet. Men det hörde liksom inte ihop med mackorna.

Det där sitter hårt i ryggmärgen. Möjligen har jag bloggat om detta redan för länge sen, men jag minns en gång när jag ringde till brorsan en kväll för några år sen:
"Vad gör du?"
"Jag äter rostade mackor med marmelad och dricker juice" sa han glatt.

Håret reste sig i nacken på mig.
"På KVÄLLEN??" sa jag helt i chock. "Men... det FÅR man inte!"
"Du, jag har betalt min mat själv och äter vad jag vill när jag vill" sa Brorsan lugnt.

Han har alltid varit lite rebelliskt lagd.

Själv äter jag fortfarande ALDRIG rostade mackor på kvällen. Eller dricker juice.

Det är ju OKYNNE!

Jag fortsätter mina funderingar på hur det är att vara gammal. (Ålderskris?)
Det är ju allmänt känt att gamla människor på hemmet bara får duscha en gång i veckan.

Jag kan bara säga att om jag hamnar på hemmet kommer jag INTE att gå med på det. Ju äldre man blir desto mer krävs det för att hålla detta maskineri mjukt och smidigt och någorlunda fräscht.
Varför skulle man göra avkall på det bara för att man är gammal och plötsligt nöja sig med tvål och vatten enbart? Tänk om det dessutom är sån där offentlig tvål som luktar kräkmedel, hemska tanke.

Detta är vad jag använder varje dag:

... och det är enbart på morgonen.


På kvällen är det den här arsenalen som åker fram.
Ja, handcremen är med hela dagen faktiskt (den silvriga tuben från L'Occitane, mycket bra, rekommenderas. Fin retroförpackning också.)


... och vissa dagar ska de här grejorna användas.

Förstår ni vad jag menar?


Mitt hopp står nu till 40-talisterna som är vana vid att få som dom vill och inte nöjer sig med en katta-tvätt nån gång mellan varven, förhoppningsvis har de sopat banan när det är dags för oss 60-talister att åka in på hemmet.
Det kommer om inte annat att skapa arbetstillfällen.

Så kom inte och säg att jag är fåfäng - jag försöker bara bidra till samhället.

Idag läste jag två små notiser i tidningen, ni vet såna där små som fyller ut nåt litet hörn eller finns med bland en massa andra kortnyheter om folk som bor med 319 ödlor, tigrar som ätit upp små barn i nån avlägsen by i Indien och folk som gifter sig för 14:e gången med varandra...

Den ena notisen handlade om en man i Helsingborg som legat död i sin lägenhet i 6 veckor tills någon larmade. Inte var det släkt eller vänner, nej det var en granne som hade börjar fundera på var mannen tagit vägen och till slut ringde polisen. Vilket öde - att ligga död i 6 veckor utan att någon saknar en...

Den andra notisen utspelade sig i Köpenhamn, där en kvinna hittades spritt språngande naken i ett trapphus. Det visade sig att hon gått i sömnen och blivit utlåst från sin lägenhet. En låssmed fick tillkallas och kvinnan fick låna kläder av - snälla grannar.

Jag hoppas att jag får snälla grannar när jag är gammal och ensam. Jag föreställer mig att vi kanske hälsar lite i hissen och nån gång håller de dörren för mig när jag har mycket att bära. Men vi känner inte varandra och vi umgås inte. Men de är snälla. Och när jag har ramlat och brutit lårbenshalsen så hoppas jag att de saknar mig innan jag svälter ihjäl där på hallgolvet.

Ropen skalla - en god granne till alla!

Så här blev det i kväll!

Jag tycker ofta man kan skippa pasta, ris och potatis vid en sån här måltid och ha rejält med sallad i stället. Dessutom hade vi ätit pastasallad till lunch.
Ovanpå köttet ligger en bit halloumi, så himla gott att grilla och gnisslar festligt mellan tänderna. C ska ha all heder och ära för det utmärkta grilleriet.

Testade dessutom att göra smulpaj på grillen. Jag tog äpplen och hallon och blandade med lite socker och kanel och så smuldeg överst, allt i ett foliepaket.
Det blev väldigt mycket bättre än vad man kan tro, men nu har vi ju en gasolgrill med lock så det blir ju både över och undervärme. Men det ska tydligen fungera på vanlig kolgrill också. Jag gissar dock att lock behövs oavsett grill...

Paketet ska inte stängas helt eftersom smuldegen ska bli knaprig, men vi hade bråttom så vi tog av dem lite för tidigt. De låg ca 10 minuter, 3-4 minuter till hade inte skadat.
Men det är ju inget fel på smulpajsdeg heller...


Paketen innan de åkte på grillen...


... och så här såg det ut när det var klart.
Till detta blev det lätt cremefraiche smaksatt med lite mörkt muscovadosocker.

Nu står magen i fyra hörn och en snibb!

Nu är det långhelg och vi ska inte göra så mycket. Efter en intensiv vår och förra veckans Paris-resa är det faktiskt skönt att bara vara hemma och fixa och ta det lugnt. C jobbar förstås, men själv gör jag inte många knop - sorterar strumpor, bakar och framförallt har jag planerat en riktigt härlig helgmeny som ni nu ska få ta del av! Jag har dessutom sett både ett avsnitt av Leila bakar och Nigellas mat nu på förmiddagen, så jag känner mig mycket inspirerad.

TORSDAG:
Lunch - Pastasallad med kyckling med mozzarella och pesto
Middag - Grillad biff på salladsbädd/Smulpajsknyte med äpple och vaniljvisp

FREDAG:
Lunch - Renskavskebab
Middag - Kycklingspett med citron, kapriscreme och krossad potatis/Blondies (som brownies fast med vit choklad)

LÖRDAG:
Lunch - Mild spenatsoppa med skink- och pestorullar
Middag - Grillade hamburgare med parmesan/Chokladbakelse med apelsinkokta päron

SÖNDAG:
Middag - Fläskfile under italiensk täcke/Bärroyale
Kvällsmat - Croque Monsiuer


Vad tror ni - kan det inte bli gott? Det är så härligt att ha tid att laga mat, jag älskar att hålla på i köket, men jag tycker det är mindre lustfyllt när det är stressigt en vardagkväll när alla är hungriga och ska iväg. Därför känns det extra lyxigt att verkligen ha tid.

Det kan nog bli nån liten förrätt också, vi gillar små bruschetta med tapenade på, lite goda oliver eller lite kallskuret. Lite tapasaktigt sådär. Kanske grillar vi lite grön sparris.

Jo jag tror vi blir mätta även denna helg.

Satt häromdagen och rensade lite bland bilderna här på bloggen, dvs i bildarkivet. Man laddar in bilder där innan man lägger ut dem på bloggen och jag tyckte det låg lite väl mycket gammalt där.

Har precis upptäckt att det inte var så fiffigt som jag trodde, eftersom bilderna försvinner från inlägget också när man raderar dem i bildarkivet!

Vilket jag naturligtvis borde ha begripit om jag hade tänkt bara ett ynka steg till.

Så ni som läser gamla inlägg, ni får använda er fantasi, för nu är det som det är.

Dumma mig.

Jag pratar då inte om socialdemokraterna, nej jag syftar på s:en i svenska ord. Jag menar:

Svenska Fotbollförbundet. Vill man inte lägga in ett litet s-ljud mellan fotboll och förbundet?
Igårkväll såg jag en reklamfilm för något som uppenbarligen hette Helsingborgtorget. Visst saknas det något här?

Jag vet att det är något som har pågått en längre tid, men jag känner mig inte riktigt informerad.
När bestämdes det att s:en inte skulle vara med? När sattes s:en på bänken? Var det Peter Englund och de andra i Svenska Akademien som införde nåt slags bokstavsbesparing eller vad hände egentligen?
Var det någon bitter och läspande ämbetsman som tog saken i egna händer och helt sonika strök s:en?

Jag lär själv ha läspat som barn och fick gå till talpedagog i ettan.
"Säj sillsallad" sa hon vänligt.
"Sillsallad" sa jag och läspade inte ett dugg. Så var det med den saken.

Nej, jag tycker det låter fel, känns fel, ser fel ut att inte ha s med.
Jag kommer att fortsätta säga Svenska Fotbollsförbundet.

SSSSå det SSSSSÅ!

... kan man väl kalla det nya frimärket mer Daniel och Victora?
De där killarna och tjejerna som gör mynt och frimärken kan inte haft mer än G i teckning eller så behöver de starkare glasögon.

Detta är så himla dåligt ritat - Daniel ser ju ut som en lallande idiot och Victorias haka och näsa har blivit enorma.
Och varför har de fått så sluttande axlar?


Men färgerna är fina.

Jag föreslår att Miami Inc-folket får ta över frimärksritningen i fortsättning.
Det kan inte gå fel.

Summan av kardemumman:
- vi har sett 7 av 10-i-topp-sevärdheter, i alla fall på utsidan.
- maccarons och pain au chocolat och andra kakor, det är de bra på i Frankrike. Allt smakar bra. Gott som tusan. Men hur vore det med ett riktigt konditori? Med kaffe, the, juice? Där man kan sitta och ta en fika i lugn och ro?
- vi har ätit gott och olika hela tiden, men jag måste säga att den franska familjekrogen var en favorit, både med god mat och att det kändes som jag inbillar mig att en fransk kvarterskrog ska kännas. Rutigt golv och jugendstolar och ohlala.
- franskt smör. Vem behöver andra pålägg när man har franskt smör?
- fransmännen har historiskt sett varit ett folk med storhetsvansinne, i alla fall när det gäller byggnader. Högst ovetenskaplig kommentar, men håll med mig en smula. Jag menar, de byggde JÄÄTTEkyrkor och monument långt in på 1900-talet. Helt galet. Nu återstår att se vad den gode Sarkozy ska hitta på för monument över sig själv.
- Charles De Gaulle-flygplatsen måste vara jordens TRÅKIGASTE flygplats. Ängeholms flygststation framstår som rena nöjesfältet i jämförelse. När man gått igenom security på CdG - BAM! så sitter man i gaten och kommer varken ut eller in. Noll shopping. Ytterst värdelöst.
- fransyskorna är inte så välklädda som man skulle kunna tro. Har sällan sett så många noppiga kappor och kluvna hårtoppar som i Paris-metron. Men de tjusiga damerna åker väl knappast metro.
- undrar dessutom om fransmännen själva tycker det är lite klyschigt att det spelas musette-dragspel i Metron?

Vi såg dessutom:
1 stadsbesök från Portugal, i alla fall var det poliseskort och portugisiska flaggor på bilarna.
0 kändisar
1000 japaner

Slutsats:
Vi hade en toppensemester och jag förstod mer franska än jag trodde jag skulle göra!

Je suis tres content. J'adore Paris. Et mon cherie.

A bientôt!

Dag 4

Idag skulle det bli shoppa av! Men först en kyrka med en orgel där en fransk orgelmogul hade spelat.


Ganska stor port, jämför med människan till höger i bilden.

Sen betade vi av Musée D'Orsy, där impressionisterna hänger i parti och minut; Monet, Degas, Cezanne och hela gänget. Fullt med franska skolklasser och pensionärer. Musée D'Orsy är en gammal järnvägsstation, läcker lokal med galet högt i tak.


Efter dagens kulturdos tog vi oss vidare till Place Madeleine (jag kan säga att vi var ganska hemma i Paris Metro vid det här laget), tittade in i kyrkan med en orgel med en klocka på och så vidare.... Sen blev det DYYR Croque Monsiuer på en uteservering (9 Euro för en macka med skinka och ost, jag vet inte...). Generellt sett var det dyrt med lunch, men helt okej priser på kvällen då man ofta kan äta en meny för 25-30 Euro.

Nu skulle vi shoppa på riktigt och jag var mycket peppad men det visade sig att Colette, den affär jag hade läst om och riktat in mig på, den var vi alldeles för gamla för. Vi höjde medelåldern med minst 20 år när vi kom in där. Men på samma gata, Rue Honoré, fanns de flesta modehusens butiker och det var ju kul att se. Men omöjligt att shoppa nånting bara för skojs skull. Var också inne i en vintage-butik och såg en begagnad Kelly-väska från Hermés som "bara" kostade 6500 Euro... *gulp*

Vi drog vidare till ett annat ställe som skulle vara ett bra varuhus, men när vi kom dit var det stängt och tillbommat och fanns helt enkelt inte längre! Verkade ha brunnit eller nåt. Jag deppade ihop och fick tröstas med maccaroner och finchoklad. Så småningom hittade vi ett annat varuhus med rimliga priser och jag tröstshoppade några toppar. Vi köpte också blåbärssenap och valnötssenap på Maille-butiken. Alltid nåt.

Kvällen spenderade i vi Quartier Latin, som C hade härliga minnen av från 80-talet, då det var genuint och billigt. Nu liknade det mer Aya Napa en onsdagkväll, mycket krimskrams, turister, neon och poliser. Men middagen åts en bit därifrån på en liten biodymanisk restaurang som hade trevliga förrätter som vi la på minnet inför vegetarian-släktens besök i sommar.
Förmodligen var vi för gamla för Quartier Latin också.

Mina fötter kändes vid det här laget väldigt gamla också.

Tillbaka till hotellet och packa.

Dag 3

Solen sken! Vi begav oss till en annan kyrka med en orgel där en fransk orgelmogul hade spelat (=C glad) och sen åkte vi till Petit Palais för att se en utställning om Yves Saint Laurent.

Men se där var det två timmars kö så vi gav upp det hela och for till Centre Pompidour. Medan vi åt en baguette med godaste brien på stående fot i solen utbröt också veckans kulturdebatt - jag tycker faktiskt att byggnaden är ganska ful, men C tycker den är bra. Byggnaden är ju så att säga vänd ut och in och jag förstår grejen med att bygga så när det byggdes, men det är fortfarande fult. Men C tycker det är snyggt. Men det tycker inte jag. Ja, så höll vi på och nivån sjönk till nivån "Men vad vet DU om det? Du kan väl verkligen inget om arkitektur!" och liknande högintellektuella kommentarer. Så här ser det ut:

Nja, jag vet inte...

Vi gick i alla fall in och såg Picasso och en hel del annat, ömsom bra och ömsom inte bra. Många moderna konstnärer är glada för att visa mycket naket och det är inte alltid trevligt. Det kan bli lite för mycket av det goda om man säger så. På översta våningen var det sen specialutställning som hette Dreamland om innovativ arkitektur (så lämpligt efter vår arkitekturdebatt!). Rekommenderas.

Efter detta besökte vi också en uråldrig husgerådsaffär, Dehillerin, och köpte bakformar och ett nytt rivjärn. De har ALLT från en 50-liters koppargryta till pyttepyttesmå sockerkaksformar. Många restauranger handlar sina grejor från dem. En fantastisk butik med originalinredning från tidigt 1900-tal och originalrutin när man skulle betala:
1. ge varorna till en snubbe
2. snubben skriver upp alla grejor på en lapp
3. snubben går till en pärm och kollar priserna
4. snubben ger tillbaka lappen till mig
5. jag ger lappen till en annan snubbe
6. snubben ger lappen till en dam i kassan som skriver ut kvitto och tar betalt
7. jag får kvittot och ger det till ytterligare en snubbe som packar in alltihop i brunt papper.

Effektivt? Knappast. Charmigt? Mais oui.



Vi var inte klara med utställeriet så vi gav Yves en chans till. Nu fick vi köa i bara en och en halv timme och samtidigt höra en några amerikanska au-pair-flickor bakom oss förtala alla i deras fransk-kurs, inklusive de svenska flickorna som uppenbarligen inte hade någon humor.

Vi svor ve och förbannelse över alla förbokade grupper som "smet" före (se fållan till höger i bild), men väl inne fick vi se över 400 kreationer som YSL skapade genom åren, vackert och intressant. Rekommenderas varmt för den som är det minst modeintresserad - och andra också.

Middagen skulle vi äta på en korsikansk restaurang, men det var fullt. Vi promenerade en bit på måfå och hamnade på La Galoise, en väldigt trevlig kvarterskrog där krögarparet verkade ha förverkligat nån slags dröm om att ha en krog och tog emot med öppna armar och glada tillrop. Gott och ENORMA portioner så här blev det ingen dessert.

Vi promenerade snålblåsten till Eiffeltornet och såg det på långt håll, på nära håll och rakt underifrån. Det var större än jag trodde. Varje heltimme är det ljusspel och hela tornet gnistrar, väldigt flott och alla turister jublar.
Jag snoppade av några försäljare som vill sälja souvenir-Eiffeltorn i plast  med orden "Nej de är jättefula" och det verkade de förstå med all önskvärd tydlighet.

Fast skulle jag köpa ett så skulle det vara minst en halvmeter högt, det vore kitch-coolt.

Dag 2 - och vår bröllopsdag!

Sovmorgon och syndig frukost, vilket innebär croissanter med nutella... Iväg till en matmarknad för att glo på ostron och ostar och bröd och oja sig över att vi inte har detta utbud i Sverige.

Sen for vi till Triumfbågen: 
och promenerade därifrån utmed Champs Elysse som ärligt talat var en besvikelse. Jag trodde alla stora modehus skulle ligga på rad, men det var sannerligen ganska tunnsått. Kanske gick vi på fel sida. Men vi var inne på Louis Vuitton och såg japaner slököpa väskor som om det vore lösgodis.
Jag kan säga att det kostade ganska många spottstyvers att handla där. De hade hur många anställda som helst och det blir ju dyrt förstås.

Sen for vi vidare till kyrkan Saint Sulpice, där det fanns en orgel med en klocka på och en av de större franska orgel-mogulerna hade spelat där. C var glad.

Vi måste ju förstås promenera utmed Seine, för det är ju romantiskt. Men kallt och blåsigt just denna dag!

Hänglåsen på räcket har förälskade par låst fast och sen kastat nyckeln i Seine. Några hade gått hela vägen och låst fast ett rattlås!

Lunch på uteservering i solen, inte dumt alls. I dessa kvarter fanns många gallerier, varav detta var det minsta:




Observera att man ser rakt igenom till gatan på andra sidan!

Vi hittade också Kusmi-butiken - Kusmi är vårt favorit-temärke, så där handlade vi på oss lite te.

C fick en scarf av mig och såg mycket fransk ut i denna.

På kvällen gick vi till Alcazar, en trendig och bullrig och fin restaurang som ingår i Terence Conran-imperiet. Gott och häftig miljö, bland annat visades svartvit film med Rita Hayworth på väggen. Vi började med ett glas champagne, sen blev det fiinfiin trerätters - jag åt vattenkrassesoppa, sen blev det nåt slags kött som var så mört så det föll i sär när man petade på det och så till slut en efterrrätt med maräng och hallon och lakritsglass.

Efter maten promenerade vi till en hotellbar och lyssnade på jazz och drack tidernas dyraste drink - 18 Euro för en rätt så ordinär drink som smakade saft. Men det var ju ändå vår bröllopsdag!

Vi börjar väl med en kort sammanfattning av våra härliga dagar i Paris! Jag har fått massor med bloggidéer, men jag kan ju portionera ut det lite allt eftersom!

Dag 1 - iväg i ottan. Parkering och incheckning gick galant, som vanligt stod det en del losers i kön till security som glömde tömma fickor och ta av bältet - man måste alltid räkna med lite extra tid där. Folk verkar inte kunna läsa skyltar eller så har de aldrig varit ute förr. Och så dessa som har en flaska vatten eller läsk eller body lotion i väskan och blir JÄTTEFÖRVÅNADE när tullaren säger att de inte får ta med det in. Suck.
Vi somnade som stenar på planet och sov nästan hela vägen, men vaknade av lite rejäl turbulens. Gillar inte det men nu kunde jag hålla C i handen och pipa lite. Värre när man reser själv.
Vi fick vårt bagage (innan dess sa vi dock "Ou sont les bagages?" med förvånade röster som Monthy Python) och tråcklade oss med tåget in mot Paris. Paris' förorter är inte så kul. Där vill man nog inte bo.

Hotellet visade sig vara riktigt fint, ett renoverat 1700-talshus i ett lugnt område. Med fräcka Philippe Starck-stolar i frukostmatsalen.

Vårt rum låg på 6:e våningen, under takåsarna, och det första vi ser genom fönstret när vi kommer in är det här!

Jag klappade händerna! Sängen var dock grymt hård så jag har haft ont i höfterna varje morgon. Är ju van vid "hängmattan" här hemma.

Direkt ut på stan när vi dumpat väskorna, först upp till Moulin Rouge 
och sen lunch på ett hak  innan vi klättrade upp till Sacre Coeur.
Den är ju stor. För stor, som så mycket annat i Paris. Jag förundrades hela veckan över dessa monument som fransmännen byggt för inte så länge sen.

Jag hade läst om en kyrkogård som jag ville besöka och det var verkligen en bisarr upplevelse. Där ligger Victor Hugo och Degas och några andra kändisar begravda. Då ska man inte tro att detta är en historisk plats, nej det fanns nästan dagsfärska gravplatser också.
Man kan också ha sig själv på gravstenen, i helfigur. Tips till Vita Arkivet, kanske?

Sen promenerade vi vidare genom folkmyllret mot Metron, hela vägen ner till Gare du Nord för att hitta ett fik. Alltså där man kan köpa en kopp kaffe OCH en kaka eller tårtbit. Men icke sa Nicke - eller No sa Rousseau - för det är liksom antingen eller. Bara kaffe på cafe eller bara kaka på patisserie. Till slut tog vi kaffe och crepes på en bistro och det funkade ju det med. Det var kallt i Paris så vi var genomfrusna och drog oss tillbaka till hotellet och vilade. Dvs vi tok-SOV i två timmar. Kändes som om vi inte hade sovit på flera veckor.

På kvällen hamnade vi på Chez Claude, en restaurang som ingår i en kedja och finns på flera ställen i Paris. Ungefär som Cheesecake Factory i USA eller Jensens Böf i Danmark. Vi gick förbi flera Chez Claude under veckan och alla såg exakt likadana ut. Men helt okej mat, en schysst 3-rätters för 25 Euro.

Vi tog en blåsig promenad på maten till Louvren, groteskt stort. Rätt så obehagligt tyckte jag, återigen ett monument som är FÖR stort. Tänk vad det måste ha kostat. Inte undra på att det blev revolution! Men glaspyramiden i mitten är häftig.

I morgon bitti sticker vi till Paris, så nu blir det inte så mycket bloggat på några dagar.
Eller kanske, om vi orkar ta med datorn. Vi har packat i kväll och jag har skrivit instruktioner till pojkarna som ska vara hemma själva, nåja mormor kommer i morgon kväll och sen åker de till sin fader.
Bubben är lämnad i Viken hos svärfar, men eftersom han ska till Tyskland på fredag (svärfar inte Bubben) ska en av killarna hämta honom på torsdag kväll igen. Sen är det viss logistik med olika söner som ska bo i huset med hunden, dessutom ska tydligen ett LAN-party äga rum i vårt kök mellan fredag och lördag...

Jaha. Jag väljer att ignorera logistiken och alla eventualiteter och fokuserar på vår resa.

Jag lovar annars att återge resan i bild och ord så fort vi är tillbaka.
Typ på söndag.

Lite regler att förhålla sig till nu när det är vår på riktigt.

1. Dags att ta av strumporna och sätta undan stövlarna på vinterförvaring. Inte ens tunnstrumpor (Catchy Socks) är längre okej. Nu är det dags för skoskav och exponering av vita ben. Man kan köpa Doves Body Lotion med lite brunutansol i till benen, det blir väldigt bra. (undrar om Dove skickar något till mig nu?) En ny fotfil är definitivt ett måste, för den spruckna hälen vill vi ju inte se.

2. Dags att ta sista rycket i Beach 2010. Själv är jag fint igång med träningen fast jag känner inte så mycket skillnad mer än att jag har ont nånstans för det mesta. Men det känns som belöning. Okej, - 6 cm i midjemåttet är väl vissn skillnad, men baken tycks vara omöjlig att göra något åt. Men det är inte för sent att börja nu heller, ut och gå eller vad ni nu gör. Eller satsa på Beach 2011.

3. Dags att börja spara burkar och flaskor till sommarens syltning och saftning. Själv har jag storvulna planer på både blåbär och havtorn i år, och då vill man ju ha fina flaskor och etiketter handskrivna med arkitekt-handstil. Hinner ni inte sylta och safta kan man bara slänga flaskorna till hösten när någon (maken?) stört ihjäl sig på dem.

4. Dags att börja drömma om de där härliga varma sommarkvällarna när man ska gå runt i en lång fladdrig sommarklänning och en kanna sangria i näven som man bjuder sin härliga linneklädda vänner på, där de ligger utspridda på härliga kuddar på terrassen och njuter av solnedgången och alla tusen värmeljuslyktor som jag tänt i trädgården på bästa Ernst-vis.... Att det sen blir regn och rusk och att vännerna sitter i jacka eller rent av inomhus är ju inget man behöver tänka på nu. Ej heller tjurrusningen ut för att plocka in dynor och kuddar och tvätt när det börjar regna. Det tar vi när det kommer. Nu drömmer vi.