Raka rör och öppna spjäll
Sen jag hade min lilla sammandrabbning med min kollega förra veckan har jag börjat anamma en ny stil när det gäller konfliktlösning.
Jag har faktiskt alltid varit ganska dålig på konflikter på så sätt att jag tycker det blir obehagligt om nån blir arg på mig. Jag vill ju så förfärligt gärna vara omtyckt och populär. Det betyder inte att jag har undvikit konflikter (fråga barn/make...) men jag har sen svårt att liksom släppa det och gå vidare. Jag vill reda ut och prata igenom och förklara och förlåta och höra vad den andre tänkte och kände och försäkra mig om att detta inte innebär att relationen är skadad för tid och evighet... rätt ansträngande för alla inblandade.
Eller så blir det en oförrätt som jag aldrig glömmer och aldrig riktigt förlåter. Inte heller bra.
På jobbet kan man ju inte hålla på så där och då är det ju enklare att undvika konflikterna. Jag kan väl erkänna att jag är ganska duktig på att knyta näven i byxfickan, rulla med ögonen och så där, men utan att gå in i konflikten. Och jag har en känsla av att de flesta är såna. Det blir för JOBBIGT med höga tonlägen och oenigheter på en arbetsplats, "herregud, Barbro har ju bakat kaka och jag ska gå tidigt kan vi inte bara bestämma och så får det vara så? Tjafsa och hålla på...tsss"
Jag har provat lite olika modeller för konflikthantering och jag kan inte rekommendera att skriva arga mail till chefen, det är lite som att kissa i byxorna - varmt och skönt i stunden, men efter ett tag blir det kallt och obehagligt. Nej, skriv ett argt mail men skicka det aldrig. Tro mig. Jag är ett sanningsvittne.
Att bara tiga funkar inte heller, för det märks vad man tycker.
Diplomati och politik och tjyv-och rackarspel är jag usel på. Orkar inte. Det går bort. Förmodligen därför jag inte kommit längre i min karriär... Men jag sover gott om natten, det är också värt nåt.
Jag har länge jobbat med att liksom RUVA på mina konflikter - ta tag i dem men gå ett tag och hitta spetsiga formuleringar, planera ess i rockärmen och i mitt inre träna på olika scenarios, som sen ändå aldrig inträffar...
Men nu har jag börjat ta tag i konflikterna direkt - inte skrika och gorma men tydligt säga ifrån:
NEJ. Detta är inte bra. Detta är fel, så här kan vi inte göra. Jag är arg och besviken på att det har blivit såhär. Vi måste hitta en annan lösning och jag tycker att ni har gjort fel. Hur rättar vi till det?
Inte linda in, men inte heller racka ner.
Visserligen har jag lite darriga ben när jag går från mötena, men man måste ju också se till att skiljas som vänner, så att motparten känner att det handlar om sakfrågan, agerandet och inte om dem som individer här i världen. Men inte be om ursäkt för min åsikt. Inte lösa det åt de andra. Jag kan inte lösa allt.
Och sen är det ju det att jag har ett erkänt dåligt pokerfejs så det syns ju ändå vad jag tycker.
Lika bra att säga det då.
Jag har faktiskt alltid varit ganska dålig på konflikter på så sätt att jag tycker det blir obehagligt om nån blir arg på mig. Jag vill ju så förfärligt gärna vara omtyckt och populär. Det betyder inte att jag har undvikit konflikter (fråga barn/make...) men jag har sen svårt att liksom släppa det och gå vidare. Jag vill reda ut och prata igenom och förklara och förlåta och höra vad den andre tänkte och kände och försäkra mig om att detta inte innebär att relationen är skadad för tid och evighet... rätt ansträngande för alla inblandade.
Eller så blir det en oförrätt som jag aldrig glömmer och aldrig riktigt förlåter. Inte heller bra.
På jobbet kan man ju inte hålla på så där och då är det ju enklare att undvika konflikterna. Jag kan väl erkänna att jag är ganska duktig på att knyta näven i byxfickan, rulla med ögonen och så där, men utan att gå in i konflikten. Och jag har en känsla av att de flesta är såna. Det blir för JOBBIGT med höga tonlägen och oenigheter på en arbetsplats, "herregud, Barbro har ju bakat kaka och jag ska gå tidigt kan vi inte bara bestämma och så får det vara så? Tjafsa och hålla på...tsss"
Jag har provat lite olika modeller för konflikthantering och jag kan inte rekommendera att skriva arga mail till chefen, det är lite som att kissa i byxorna - varmt och skönt i stunden, men efter ett tag blir det kallt och obehagligt. Nej, skriv ett argt mail men skicka det aldrig. Tro mig. Jag är ett sanningsvittne.
Att bara tiga funkar inte heller, för det märks vad man tycker.
Diplomati och politik och tjyv-och rackarspel är jag usel på. Orkar inte. Det går bort. Förmodligen därför jag inte kommit längre i min karriär... Men jag sover gott om natten, det är också värt nåt.
Jag har länge jobbat med att liksom RUVA på mina konflikter - ta tag i dem men gå ett tag och hitta spetsiga formuleringar, planera ess i rockärmen och i mitt inre träna på olika scenarios, som sen ändå aldrig inträffar...
Men nu har jag börjat ta tag i konflikterna direkt - inte skrika och gorma men tydligt säga ifrån:
NEJ. Detta är inte bra. Detta är fel, så här kan vi inte göra. Jag är arg och besviken på att det har blivit såhär. Vi måste hitta en annan lösning och jag tycker att ni har gjort fel. Hur rättar vi till det?
Inte linda in, men inte heller racka ner.
Visserligen har jag lite darriga ben när jag går från mötena, men man måste ju också se till att skiljas som vänner, så att motparten känner att det handlar om sakfrågan, agerandet och inte om dem som individer här i världen. Men inte be om ursäkt för min åsikt. Inte lösa det åt de andra. Jag kan inte lösa allt.
Och sen är det ju det att jag har ett erkänt dåligt pokerfejs så det syns ju ändå vad jag tycker.
Lika bra att säga det då.
Kommentarer
Postat av: Gunilla
I 44 år var jag ständigt konflikträdd, men efter alla motgångar jag överlevt har jag nu lärt mig att markera och säga ifrån när jag tycker att saker och ting är fel... och helt plötsligt märker jag en helt annan respekt från omgivningen. Det stärker:-)
Postat av: Brorsan
Tar alla konflikter - rakt upp och ner utan omsvep.
Enkelt och bra.
Trackback
