Magdas Blogg

Det är torsdag. Scenen är köket, jag och mina söner äter hemburgare, alltså hemmagjorda hamburgare. Det är godast.
Snacket går hit och dit och plötsligt kommer diskussionen in på hångel. Det börjar med att Den Äldste berättar att hans förra tjej blivit sur på honom på senaste skolfesten.
"Jaha vad gjorde du då, hånglade med en annan tjej mitt framför näsan på henne" säger jag lite på skämt. Liksom för att chocka killarna med hur härlig och frigjord jag är.
"Ja det gjorde jag kanske" svarar han.
"Jaha, vem var det då?" undrar jag nyfiket och något mindre frigjort.
"Det vet jag inte" svarar han.
"VET du inte vem du hånglade med?" säger jag och känner mig lite chockad.
"Vaddå alla gör det" säger han oberört.
"Ja alla gör det" säger Den Yngste. "Jag vet en som hånglade med 17 stycken på en kväll"
"jaha....men... betyder det inget att hångla då" säger jag med kvävd stämma.
"Nää" säger båda och flinar.
Det blir tyst vid bordet. Jag är lite upprörd och inte det minsta härlig coh frigjord längre. Jag inser samtidigt att även om man ska kunna prata med sina barn om allt, så har jag på något sätt gått över en gräns här. Jag SKA inte, BÖR inte veta huruvida mina söner hånglar eller ej. Jag skall icke fråga, icke lägga mig i. För jag är Mamman och mammor ska nog inte veta precis allt.

"Oj nu blev det visst pinsam stämning" säger d.Ä. efter en stund.
"Mamma, du fattar inte det här för du har bara hånglat med pappa, C och så den där killen du tågluffade med" säger d.Y.

Då blir jag lite sårad och är på vippen att säga att jag har VISST hånglat med jätteJÄTTEmånga, så det så.
Men jag gör inte det. DEN gränsen behöver vi inte överträda.

Kvällens lärdom: Man behöver inte berätta allt för sina barn heller. Det går liksom på båda hållen.