OS - vintervarianten
Jaha, ska vi tala lite om OS då. Det tar ju slut idag och som vanligt infinner sig den lilla tomhetskänslan. Man har ju blivit kompis med Andre Pops nu och har precis fattat reglerna i curling - och så är det slut. Bara sådär.
Men livet går vidare och om två veckor kommer jag inte att ägna skidskytte en tanke längre.
Några reflektioner kring detta OS:
1. Jag gillar inte när de har OS i en annan tidszon. Det blir jobbigt. Jag fattar att det måste skifta mellan världsdelarna, men det är ändå jobbigt. Man missar mycket. Några av oss måste ju jobba också.
2. Det har varit väldigt bra tryck i nationalsångssjungandet överlag, det är bra. Kanske är vinteridrottare generallt sett bättre på att sjunga, jag jämför då närmast med till exempel fotbollslandslaget där de knappt ens orkar mima. Björn Ferry har en oväntat snygg baryton.
Jag gråter annars till de flesta nationalsånger, det är inte så noga vilken.
3. Mössan - jamen den var väl trevlig? Lite cool sådär, men jag önskar att den hade varit tillverkad av damer i någon liten fabrik i Norrland och inte av kinesiska 9-åringar på nattskiftet.
4. Längdskidåkningen har varit överlag det bästa detta OS. Jag brukar kolla på konståkningen också, men eftersom den har sänts klockan 3 på nätterna så har jag tyvärr missat denna härliga sportkitsch-godbit. Såg endast en liten snutt av paråkningen och får hålla med kommentatorn om att flickorna såg obehagligt undernärda ut i förhållande till de rätt så biffiga killarna, allt enligt principen Han 110 kg, Hon 45 kg. Men det är klart, ska han kunna kasta runt henne som en liten vante så får hon ju inte vara för tung. Men jag undrar hur de små tändstickbenen egentligen håller när de landar efter hopp och skutt...
5. Jag saknar de där udda historierna, som den om den ensamme skidåkaren från Kazakstan som hade en begagnad svensk tävlingsdräkt som han köpt på marknad i Moskva. Eller den om den 51-årige prinsen och playboyen från Mexiko (!) som kom sist i slalomen. Men det kommer kanske ett sånt program så småningom.
6. Ny upptäckt: ski-cross. Festligt, fartfyllt. Man vill testa.
Mitt bästa vinter-OS är annars Lillehammer, fantastisk produktion, bra tider och jag var dessutom mammaledig så jag kunde sitta och kolla på OS hela dagarna. Då fick man se ALLT.
Jag stickade mig en lusekofta efter det.
Jaha, får väl börja nedräkningen till London 2012 nu.
Man kanske rentav skulle ta och åka dit... nån som hänger på?
Men livet går vidare och om två veckor kommer jag inte att ägna skidskytte en tanke längre.
Några reflektioner kring detta OS:
1. Jag gillar inte när de har OS i en annan tidszon. Det blir jobbigt. Jag fattar att det måste skifta mellan världsdelarna, men det är ändå jobbigt. Man missar mycket. Några av oss måste ju jobba också.
2. Det har varit väldigt bra tryck i nationalsångssjungandet överlag, det är bra. Kanske är vinteridrottare generallt sett bättre på att sjunga, jag jämför då närmast med till exempel fotbollslandslaget där de knappt ens orkar mima. Björn Ferry har en oväntat snygg baryton.
Jag gråter annars till de flesta nationalsånger, det är inte så noga vilken.
3. Mössan - jamen den var väl trevlig? Lite cool sådär, men jag önskar att den hade varit tillverkad av damer i någon liten fabrik i Norrland och inte av kinesiska 9-åringar på nattskiftet.
4. Längdskidåkningen har varit överlag det bästa detta OS. Jag brukar kolla på konståkningen också, men eftersom den har sänts klockan 3 på nätterna så har jag tyvärr missat denna härliga sportkitsch-godbit. Såg endast en liten snutt av paråkningen och får hålla med kommentatorn om att flickorna såg obehagligt undernärda ut i förhållande till de rätt så biffiga killarna, allt enligt principen Han 110 kg, Hon 45 kg. Men det är klart, ska han kunna kasta runt henne som en liten vante så får hon ju inte vara för tung. Men jag undrar hur de små tändstickbenen egentligen håller när de landar efter hopp och skutt...
5. Jag saknar de där udda historierna, som den om den ensamme skidåkaren från Kazakstan som hade en begagnad svensk tävlingsdräkt som han köpt på marknad i Moskva. Eller den om den 51-årige prinsen och playboyen från Mexiko (!) som kom sist i slalomen. Men det kommer kanske ett sånt program så småningom.
6. Ny upptäckt: ski-cross. Festligt, fartfyllt. Man vill testa.
Mitt bästa vinter-OS är annars Lillehammer, fantastisk produktion, bra tider och jag var dessutom mammaledig så jag kunde sitta och kolla på OS hela dagarna. Då fick man se ALLT.
Jag stickade mig en lusekofta efter det.
Jaha, får väl börja nedräkningen till London 2012 nu.
Man kanske rentav skulle ta och åka dit... nån som hänger på?
Raka rör och öppna spjäll
Sen jag hade min lilla sammandrabbning med min kollega förra veckan har jag börjat anamma en ny stil när det gäller konfliktlösning.
Jag har faktiskt alltid varit ganska dålig på konflikter på så sätt att jag tycker det blir obehagligt om nån blir arg på mig. Jag vill ju så förfärligt gärna vara omtyckt och populär. Det betyder inte att jag har undvikit konflikter (fråga barn/make...) men jag har sen svårt att liksom släppa det och gå vidare. Jag vill reda ut och prata igenom och förklara och förlåta och höra vad den andre tänkte och kände och försäkra mig om att detta inte innebär att relationen är skadad för tid och evighet... rätt ansträngande för alla inblandade.
Eller så blir det en oförrätt som jag aldrig glömmer och aldrig riktigt förlåter. Inte heller bra.
På jobbet kan man ju inte hålla på så där och då är det ju enklare att undvika konflikterna. Jag kan väl erkänna att jag är ganska duktig på att knyta näven i byxfickan, rulla med ögonen och så där, men utan att gå in i konflikten. Och jag har en känsla av att de flesta är såna. Det blir för JOBBIGT med höga tonlägen och oenigheter på en arbetsplats, "herregud, Barbro har ju bakat kaka och jag ska gå tidigt kan vi inte bara bestämma och så får det vara så? Tjafsa och hålla på...tsss"
Jag har provat lite olika modeller för konflikthantering och jag kan inte rekommendera att skriva arga mail till chefen, det är lite som att kissa i byxorna - varmt och skönt i stunden, men efter ett tag blir det kallt och obehagligt. Nej, skriv ett argt mail men skicka det aldrig. Tro mig. Jag är ett sanningsvittne.
Att bara tiga funkar inte heller, för det märks vad man tycker.
Diplomati och politik och tjyv-och rackarspel är jag usel på. Orkar inte. Det går bort. Förmodligen därför jag inte kommit längre i min karriär... Men jag sover gott om natten, det är också värt nåt.
Jag har länge jobbat med att liksom RUVA på mina konflikter - ta tag i dem men gå ett tag och hitta spetsiga formuleringar, planera ess i rockärmen och i mitt inre träna på olika scenarios, som sen ändå aldrig inträffar...
Men nu har jag börjat ta tag i konflikterna direkt - inte skrika och gorma men tydligt säga ifrån:
NEJ. Detta är inte bra. Detta är fel, så här kan vi inte göra. Jag är arg och besviken på att det har blivit såhär. Vi måste hitta en annan lösning och jag tycker att ni har gjort fel. Hur rättar vi till det?
Inte linda in, men inte heller racka ner.
Visserligen har jag lite darriga ben när jag går från mötena, men man måste ju också se till att skiljas som vänner, så att motparten känner att det handlar om sakfrågan, agerandet och inte om dem som individer här i världen. Men inte be om ursäkt för min åsikt. Inte lösa det åt de andra. Jag kan inte lösa allt.
Och sen är det ju det att jag har ett erkänt dåligt pokerfejs så det syns ju ändå vad jag tycker.
Lika bra att säga det då.
Jag har faktiskt alltid varit ganska dålig på konflikter på så sätt att jag tycker det blir obehagligt om nån blir arg på mig. Jag vill ju så förfärligt gärna vara omtyckt och populär. Det betyder inte att jag har undvikit konflikter (fråga barn/make...) men jag har sen svårt att liksom släppa det och gå vidare. Jag vill reda ut och prata igenom och förklara och förlåta och höra vad den andre tänkte och kände och försäkra mig om att detta inte innebär att relationen är skadad för tid och evighet... rätt ansträngande för alla inblandade.
Eller så blir det en oförrätt som jag aldrig glömmer och aldrig riktigt förlåter. Inte heller bra.
På jobbet kan man ju inte hålla på så där och då är det ju enklare att undvika konflikterna. Jag kan väl erkänna att jag är ganska duktig på att knyta näven i byxfickan, rulla med ögonen och så där, men utan att gå in i konflikten. Och jag har en känsla av att de flesta är såna. Det blir för JOBBIGT med höga tonlägen och oenigheter på en arbetsplats, "herregud, Barbro har ju bakat kaka och jag ska gå tidigt kan vi inte bara bestämma och så får det vara så? Tjafsa och hålla på...tsss"
Jag har provat lite olika modeller för konflikthantering och jag kan inte rekommendera att skriva arga mail till chefen, det är lite som att kissa i byxorna - varmt och skönt i stunden, men efter ett tag blir det kallt och obehagligt. Nej, skriv ett argt mail men skicka det aldrig. Tro mig. Jag är ett sanningsvittne.
Att bara tiga funkar inte heller, för det märks vad man tycker.
Diplomati och politik och tjyv-och rackarspel är jag usel på. Orkar inte. Det går bort. Förmodligen därför jag inte kommit längre i min karriär... Men jag sover gott om natten, det är också värt nåt.
Jag har länge jobbat med att liksom RUVA på mina konflikter - ta tag i dem men gå ett tag och hitta spetsiga formuleringar, planera ess i rockärmen och i mitt inre träna på olika scenarios, som sen ändå aldrig inträffar...
Men nu har jag börjat ta tag i konflikterna direkt - inte skrika och gorma men tydligt säga ifrån:
NEJ. Detta är inte bra. Detta är fel, så här kan vi inte göra. Jag är arg och besviken på att det har blivit såhär. Vi måste hitta en annan lösning och jag tycker att ni har gjort fel. Hur rättar vi till det?
Inte linda in, men inte heller racka ner.
Visserligen har jag lite darriga ben när jag går från mötena, men man måste ju också se till att skiljas som vänner, så att motparten känner att det handlar om sakfrågan, agerandet och inte om dem som individer här i världen. Men inte be om ursäkt för min åsikt. Inte lösa det åt de andra. Jag kan inte lösa allt.
Och sen är det ju det att jag har ett erkänt dåligt pokerfejs så det syns ju ändå vad jag tycker.
Lika bra att säga det då.
Bloggar & krönikor
Här kommer en lista på bloggar och krönikörer som jag tycker om att läsa, som skriver bra och elegant och engagerande och roligt. Skriv ut listan, göm den under era skrivbordsunderlägg och ta fram när ni får tråkigt på jobbet! Ni kan tacka mig i kommentarsfältet sen, no worries.
Johan Hakelius - skriver krönikor på Aftonbladet. Skriver lika elegant som sina färgglada kostymer. Ibland är han med på Spanarna i P1, och man blir aldrig, ALDRIG besviken.
Alex Schulmans Pappablogg - också via Aftonbladet. Jag ska erkänna att jag har haft svårt för Alex innan, men man ska inte vara sämre än att man kan ändra sig (både han och jag) och det har nog varit nyttigt för honom att bli pappa. Skriver fint och roligt och är en duktig stilist. Fruktansvärt söt unge också. Alex, allt är förlåtet väl?
Underbara Clara - en vacker blogg skriven av en ungtjej på landet i Norrland. Hon är en kristen, feminist och fashionista och hon får faktiskt ihop det på ett helt naturligt sätt. Hon är en sån där som får loppisfynd och secindhand att verka så... RÄTT. Framför allt tar hon fantastiska bilder.
Elsa Billgren - bloggar på Elle.se. Också en ung tjej som lever ett vackert och roligt sagoliv Stockholm, eller lyckas i alla fall framställa det så i sin blogg. Vackra vackra bilder från ett helt annat liv än mitt. Hon är dotter till Ernst och Helen Billgren så det konstnärliga kommer inte från okänt. Elsa ska gifta sig till våren, det ska bli spännande att följa.
Martina Thun - den suveräna programledaren för Morgonpasset som snart går på mammaledighet har - till mångas stora glädje - börjat blogga. Gött, nu kan man hänga med henne även i fortsättningen. Lite tvekande inledning, men när hon får in en punchline så sitter den.
Jenny Östergren - TV4s Nyhetsmorgon hinner jag aldrig se och vissa närstående hävdar att hon inte är så trevlig. Men tjejen kan skriva. Jag följer henne på Twitter och läser hennes fina krönikor på Expressen. Mycket bra. Jag vill tro att hon är trevlig ändå.
Bekräftelse sökes
Kan man få lite kommentarer på det man skriver, please? Ni är ju ändå en 40-50 om dagen som läser här.
Ni får gärna önska ämnen, bilder eller annat ni tycker ska finnas på bloggen. Kanske tar jag det till mig. Men annars är det bara roligt med kommentarer.
Så att man får veta att man lever.
Ni får gärna önska ämnen, bilder eller annat ni tycker ska finnas på bloggen. Kanske tar jag det till mig. Men annars är det bara roligt med kommentarer.
Så att man får veta att man lever.
Tandstatus
Det är slående hur många av de svenska skidåkarna i OS som har rejäla, stora, vita tänder.
Jag tänker att det ilar i tänderna när det blåser kallt. Men det kanske svalkar lite också? För det är väl inget tecken på doping?
Nä, jag tror och hoppas att det är tecken på fin benstomme och mycket helmjölk från Norrlands Mejerier.
Vill också passa på och berömma Anna Haag som kör tuffa skidlopp i snygga örhängen och armband med berlocker vilket visar att man inte alls behöver köra med snoret hängande i värsta Tomas Wassberg-stil bara för att kan köra fort på skidor. Snyggt, Anna.
Jag tänker att det ilar i tänderna när det blåser kallt. Men det kanske svalkar lite också? För det är väl inget tecken på doping?
Nä, jag tror och hoppas att det är tecken på fin benstomme och mycket helmjölk från Norrlands Mejerier.
Vill också passa på och berömma Anna Haag som kör tuffa skidlopp i snygga örhängen och armband med berlocker vilket visar att man inte alls behöver köra med snoret hängande i värsta Tomas Wassberg-stil bara för att kan köra fort på skidor. Snyggt, Anna.
Drottning Snor
Min förkylning har tagit ett fast grepp om min näsa. Jag snyter nästan oavbrutet en strid ström ur näsan, och andas flämtande med öppen mun, som en hund en varm dag (dock utan tungan hängandes utanför). Jag har förmodligen bidragit till en markant ökning av månadsomsättningen hos Dunis avdelning för pappersnäsdukar. Hoppas deras chef bjuder på tårta för att fira deras fina resultat.
Men annars mår jag bra och är på jobbet.
Jag märker dock att min snuviga uppenbarelse inte väcker några direkt varma känslor hos mina kollegor. Trots att jag spritar händerna väldigt ofta och övertydligt och alltid hostar i armvecket så backar de lite när jag kommer in i rummet. Ingen vill gärna sitta bredvid mig på lunchen, så det ser lite lustigt ut när jag sitter själv på ena sidan och de andra på rad mittemot. Platsen rakt över mig är inte heller så eftertraktad. I hissen håller några handen för munnen. Ibland på mötena sneglar nån lite menande på den gamla gulnade svininfluensa-planschen på väggen i konferensrummet.
Jag känner mig som en spetälsk. Det är bara bjällran som saknas. Och även om jag ibland lyckas få till en helt naturlig och fri andning genom näsan så tycks jag föbli Den Förkylda Drottning Snor ett bra tag till.
Därhemma ligger den lilla Snorungen i soffan och maratonkollar på How I Met Your Mother-boxen. Det är ungefär vad han orkar med, för han är lika förkyld.
Kanske skulle ansluta till honom, så kan vi snyta ikapp.
Men annars mår jag bra och är på jobbet.
Jag märker dock att min snuviga uppenbarelse inte väcker några direkt varma känslor hos mina kollegor. Trots att jag spritar händerna väldigt ofta och övertydligt och alltid hostar i armvecket så backar de lite när jag kommer in i rummet. Ingen vill gärna sitta bredvid mig på lunchen, så det ser lite lustigt ut när jag sitter själv på ena sidan och de andra på rad mittemot. Platsen rakt över mig är inte heller så eftertraktad. I hissen håller några handen för munnen. Ibland på mötena sneglar nån lite menande på den gamla gulnade svininfluensa-planschen på väggen i konferensrummet.
Jag känner mig som en spetälsk. Det är bara bjällran som saknas. Och även om jag ibland lyckas få till en helt naturlig och fri andning genom näsan så tycks jag föbli Den Förkylda Drottning Snor ett bra tag till.
Därhemma ligger den lilla Snorungen i soffan och maratonkollar på How I Met Your Mother-boxen. Det är ungefär vad han orkar med, för han är lika förkyld.
Kanske skulle ansluta till honom, så kan vi snyta ikapp.
Allt väl
Hörde på nyheterna att de flesta kaninerna klarade sig.
Åhå. Det var väl bra då.
Så nu tar vi bort den irriterande Art Gartfunkel-låten och fokuserar på OS. Där kan man också få gråta lite när de spelar nationalsånger, vinner och/eller förlorar. Spelar nästan ingen roll vilket land det gäller, jag är där och jag snyftar lite i smyg med alla. Men mest med Sverige förstås.
Heja Sverige.
Åhå. Det var väl bra då.
Så nu tar vi bort den irriterande Art Gartfunkel-låten och fokuserar på OS. Där kan man också få gråta lite när de spelar nationalsånger, vinner och/eller förlorar. Spelar nästan ingen roll vilket land det gäller, jag är där och jag snyftar lite i smyg med alla. Men mest med Sverige förstås.
Heja Sverige.
Stackars Kalle Kanin
En tennishall i Nyköping rasade in igår.
I den fanns 1800 kaniner, som skulle tävla i SM i kanin-hoppning. Jag tycker det var väldigt sorgligt och hemskt för alla de små kaninerna. Och för deras ägare, som haft dem i koppel och fönat dem och tränat dem och pysslat med dem. Den stackars ordföranden i Svenska Kaninhoppningsförbundet i Södra Sverige intervjuades på radio och grät lite, men sa också att det var skönt att inte några människor blev skadade, då hade det blivit en ännu större katastrof. Men ledsen var hon.
Samtidigt funderar jag på varför jag gråter lite när jag hör detta och inte när jag hör rapporter från Haiti...
Jag gillar ju inte ens kaniner.
I den fanns 1800 kaniner, som skulle tävla i SM i kanin-hoppning. Jag tycker det var väldigt sorgligt och hemskt för alla de små kaninerna. Och för deras ägare, som haft dem i koppel och fönat dem och tränat dem och pysslat med dem. Den stackars ordföranden i Svenska Kaninhoppningsförbundet i Södra Sverige intervjuades på radio och grät lite, men sa också att det var skönt att inte några människor blev skadade, då hade det blivit en ännu större katastrof. Men ledsen var hon.
Samtidigt funderar jag på varför jag gråter lite när jag hör detta och inte när jag hör rapporter från Haiti...
Jag gillar ju inte ens kaniner.
Lunch á la svärfar
Jag vet inte hur ofta svärfar Gerhard äter surkål och bratwurst till lunch, men jag tror att han skulle gilla detta! Han är lite av en surkål-konnässör och framför allt en stor fan av det tyska köket. Och jag kan hålla med om att det finns en del riktigt god husmanskost i Tyskland, man ska bara våga ta av från Autobahn och så stannar man vid nåt Gausthaus i nån liten trevlig stad och testar. Om inte annat blir man mätt. Proppmätt.
Ingredienserna till dagens lunch!
Fräs baconet.
Blanda i lök, vitlök och äpple och låt det fräsa med någon minut.
Lägg i surkålen (skölj den gärna i kallt vatten innan) och häll på vinet.
Krydda med lagerblad, nejlika och 1 tsk kummin. Enligt receptet skulle man ha några enbär också, men jag hade inga hemma.
Låt det hela puttra under lock i ca 30 minuter.
Stek bratwursten.
Servera! Gärna med lite sötstark senap, det bryter fint mot det syrliga i surkålen. Om man vill kan man ha kokt potatis till också, men till lunch räcker detta fint. En kall öl kanske, och dagen är räddad, eller hur svärfar?
Kan meddela att även den kräsnaste av tonårssönerna tog två gånger!
Guten Appetit!
Receptet är hämtat ur Allt Om Mat nr 2, 2010!
Ingredienserna till dagens lunch!
- 1 finhackad gul lök eller 2 schalottenlökar
- 1 pkt bacon i bitar
- 1 finhackat äpple
- 2 finhackade vitlöksklyftor
- 1 burk surkål
- 1 dl vitt vin
- kryddor
- och så bratwurst förstås!
Fräs baconet.
Blanda i lök, vitlök och äpple och låt det fräsa med någon minut.
Lägg i surkålen (skölj den gärna i kallt vatten innan) och häll på vinet.
Krydda med lagerblad, nejlika och 1 tsk kummin. Enligt receptet skulle man ha några enbär också, men jag hade inga hemma.
Låt det hela puttra under lock i ca 30 minuter.
Stek bratwursten.
Servera! Gärna med lite sötstark senap, det bryter fint mot det syrliga i surkålen. Om man vill kan man ha kokt potatis till också, men till lunch räcker detta fint. En kall öl kanske, och dagen är räddad, eller hur svärfar?
Kan meddela att även den kräsnaste av tonårssönerna tog två gånger!
Guten Appetit!
Receptet är hämtat ur Allt Om Mat nr 2, 2010!
Surdeg on my mind
Vill man vara riktigt inne idag så ska man ha en surdeg som står och bubblar i ett hörn i köket. Jag har hittills bara haft en sån där kaksurdeg, Ingvar eller vad den hette och det slutade med att jag slängde alltihop efter en vecka, eftersom den växte med en sån hastighet att jag var rädd att den skulle ta över hela huset. Det kändes ungefär som en science fiction-film på 60-talet. ÄR det förresten en surdeg om det är till en söt kaka? Heter det inte SÖTdeg då?
Nu är jag väldigt sugen på att sätta igång med en bröd-surdeg, en som ska kunna ge ifrån sig många fina bröd som är sådär sega och goda... Och nyttiga. Modern är en duktig bagare och levererar bröd och bullar med jämna mellanrum och då går det åt som smör i solsken. Hela flocken älskar gott bröd, men vi har ändå ätit fiberrost och lingongrova i hur många år som helst. Det är tryggt och det funkar, men är det livskvalitet? Jag undrar det. Kanske är livet för kort för att man ska äta massproducerat.
Som vanligt när jag får en ide på hjärnan läser jag allt jag kan komma över, funderar, planerar och köper allt man kan behöva och lite till. Sen brukar jag inte riktigt orka fullfölja. Men OM jag verkligen sätter igång med det hela så ska jag dokumentera det så att ni kan följa utvecklingen.
Samtidigt känns det mesigt, alla ALLA håller på och daltar med sina surdegar och bloggar om det och har sig.
Man kan undra vad skillnaden är mellan att bli inspirerad och att bli indoktrinerad?
Men se det är ett helt annat inlägg.
Nu är jag väldigt sugen på att sätta igång med en bröd-surdeg, en som ska kunna ge ifrån sig många fina bröd som är sådär sega och goda... Och nyttiga. Modern är en duktig bagare och levererar bröd och bullar med jämna mellanrum och då går det åt som smör i solsken. Hela flocken älskar gott bröd, men vi har ändå ätit fiberrost och lingongrova i hur många år som helst. Det är tryggt och det funkar, men är det livskvalitet? Jag undrar det. Kanske är livet för kort för att man ska äta massproducerat.
Som vanligt när jag får en ide på hjärnan läser jag allt jag kan komma över, funderar, planerar och köper allt man kan behöva och lite till. Sen brukar jag inte riktigt orka fullfölja. Men OM jag verkligen sätter igång med det hela så ska jag dokumentera det så att ni kan följa utvecklingen.
Samtidigt känns det mesigt, alla ALLA håller på och daltar med sina surdegar och bloggar om det och har sig.
Man kan undra vad skillnaden är mellan att bli inspirerad och att bli indoktrinerad?
Men se det är ett helt annat inlägg.
Man tar sig för pannan
Vi har sedan vi flyttade ihop i rask takt avverkat en stekpanna per år, de senaste av märket Tefal, Jamie Olivers egen design. Visserligen lagar vi mycket mat men vi använder aldrig vassa föremål eller diskar slarvigt. Trots det har stekpannans beläggning släppt och den där röda pricken i mitten av pannan som ska indikera när den är lagom varm har bleknat bort till en brun odefinierad fläck.
Jag stegade in på Cervera och röck åt mig en ny panna av samma märke (anledningen till detta är att vi behöver en STOR stekpanna och detta är den största som finns på marknaden, vad vi vet). När jag kom fram till kassan berättade jag min stekpannehistorik för tjejen i kassan.
"Men jag har haft min stekpanna i många år och den är fortfarande jättefin" sa hon. "Ni har väl inte för hög värme i den när ni steker?"
Jag stirrade på henne. Vaddå för hög värme, är det inte det som är själva poängen med att steka? Att det liksom blir VARMT?
"Du menar om man steker torrt liksom?" försökte jag.
"Nä, har man för varmt i stekpannan så blir den förstörd. Den tål inte hög värme. Och så får man inte diska den med diskborste, du måste ha en speciell svamp".
Det kanske i själva verket är så att man egentligen ska steka i en helt annan stekpanna och sen endast använda Tefalen som serveringsfat?
Jag vet inte vad ni tycker, men jag anser nog att köksredskap är till för att användas och därmed ska tåla lite också.
En gång var jag i Norge och var på en fest hos en familj som hade ett fantastiskt hus och ett ännu tjusigare kök. De hade bland annat en spegelvägg bakom spisen. När jag undrade om det inte blev flottigt fort när man lagade mat svarade de att "Najnaj, vi lager aldrig mat dar, det gör vi ute i det andre kjökkenet". De hade alltså ett hus till på gården med ett helt vanligt kök där maten lagades och sen bars den in i Finhuset och serverades där.
Jag skulle gissa att det fanns en och annan stekpanna som inte tålde värme i den norska Finköket...
Hursomhelst så köpte jag Tefal-pannan, bar hem den och nu bor den i en egen låda, diskas med en specialsvamp som bara får användas till detta ändamål. Knaperstekt bacon är ett minne blott i huset, för det får ju inte blir för varmt i pannan. Det är mycket jobb med den stekpannan.
Det får nog bli gjutjärn nästa gång.
Jag stegade in på Cervera och röck åt mig en ny panna av samma märke (anledningen till detta är att vi behöver en STOR stekpanna och detta är den största som finns på marknaden, vad vi vet). När jag kom fram till kassan berättade jag min stekpannehistorik för tjejen i kassan.
"Men jag har haft min stekpanna i många år och den är fortfarande jättefin" sa hon. "Ni har väl inte för hög värme i den när ni steker?"
Jag stirrade på henne. Vaddå för hög värme, är det inte det som är själva poängen med att steka? Att det liksom blir VARMT?
"Du menar om man steker torrt liksom?" försökte jag.
"Nä, har man för varmt i stekpannan så blir den förstörd. Den tål inte hög värme. Och så får man inte diska den med diskborste, du måste ha en speciell svamp".
Det kanske i själva verket är så att man egentligen ska steka i en helt annan stekpanna och sen endast använda Tefalen som serveringsfat?
Jag vet inte vad ni tycker, men jag anser nog att köksredskap är till för att användas och därmed ska tåla lite också.
En gång var jag i Norge och var på en fest hos en familj som hade ett fantastiskt hus och ett ännu tjusigare kök. De hade bland annat en spegelvägg bakom spisen. När jag undrade om det inte blev flottigt fort när man lagade mat svarade de att "Najnaj, vi lager aldrig mat dar, det gör vi ute i det andre kjökkenet". De hade alltså ett hus till på gården med ett helt vanligt kök där maten lagades och sen bars den in i Finhuset och serverades där.
Jag skulle gissa att det fanns en och annan stekpanna som inte tålde värme i den norska Finköket...
Hursomhelst så köpte jag Tefal-pannan, bar hem den och nu bor den i en egen låda, diskas med en specialsvamp som bara får användas till detta ändamål. Knaperstekt bacon är ett minne blott i huset, för det får ju inte blir för varmt i pannan. Det är mycket jobb med den stekpannan.
Det får nog bli gjutjärn nästa gång.
O Oprah
Tittade på Oprah Winfrey på TV.
Jag måste säga att jag inte riktigt förstår hur hon kan vara så stor som hon är. Jag menar då medialt, inte fysiskt, just nu såg hon ganska normal ut. Jag gillar henne inte alls.
Idag hade hon ett program som handlade om medelklassmammor som är alkoholiserade i smyg, allt med anledning av att en mamma i USA nyligen omkommit i en bilolycka med sitt barn plus några andra barn i bilen, uppenbarligen efter att båda ha druckit och rökt på. Det var en ganska tragisk historia och pappan förnekade givetvis allt och menade att mamman aldrig rört en droppe osv. Oprah satt där hela tiden och var liksom lite - anklagande och tittade menande på publiken när den stackars mannen försvarade sig och sin avlidna fru, hon ställde taskiga frågor och var mer som en åklagare i en amerikansk TV-serie än en intresserad programledare. Lite sur och nonchalant hela tiden. Enda gången hon log var när en nykter alkoholist-mamma tackade henne för att hon tog upp frågan i programmet, då log hon lite förnöjt och såg riktigt självgod ut.
Det känns som om hon struntar totalt i de människor hon intervjuar så länge hon själv kan framstå som en välgörare. Hon måste vara en sån där människa gör vad som helst för att vara i centrum. Och det har ju onekligen gått ganska bra eftersom hon är en av de rikaste i medie-världen. Eller kanske i hela världen, vad vet jag.
Men är Oprah trevlig? Är Oprah lycklig? Jag undrar det.
Jag måste säga att jag inte riktigt förstår hur hon kan vara så stor som hon är. Jag menar då medialt, inte fysiskt, just nu såg hon ganska normal ut. Jag gillar henne inte alls.
Idag hade hon ett program som handlade om medelklassmammor som är alkoholiserade i smyg, allt med anledning av att en mamma i USA nyligen omkommit i en bilolycka med sitt barn plus några andra barn i bilen, uppenbarligen efter att båda ha druckit och rökt på. Det var en ganska tragisk historia och pappan förnekade givetvis allt och menade att mamman aldrig rört en droppe osv. Oprah satt där hela tiden och var liksom lite - anklagande och tittade menande på publiken när den stackars mannen försvarade sig och sin avlidna fru, hon ställde taskiga frågor och var mer som en åklagare i en amerikansk TV-serie än en intresserad programledare. Lite sur och nonchalant hela tiden. Enda gången hon log var när en nykter alkoholist-mamma tackade henne för att hon tog upp frågan i programmet, då log hon lite förnöjt och såg riktigt självgod ut.
Det känns som om hon struntar totalt i de människor hon intervjuar så länge hon själv kan framstå som en välgörare. Hon måste vara en sån där människa gör vad som helst för att vara i centrum. Och det har ju onekligen gått ganska bra eftersom hon är en av de rikaste i medie-världen. Eller kanske i hela världen, vad vet jag.
Men är Oprah trevlig? Är Oprah lycklig? Jag undrar det.
Snorfestival och blodvite
Ibland tänker jag att det skulle vara lite skönt att vara lite sjuk, bara lite och inget allvarligt, så att man kunde få vara hemma en dag eller två.
Jag är sjuk nu. På riktigt. Och de är inget vidare kan jag säga.
Jag som ALDRIG är sjuk. Jag som alltid slår mig för bröstet och går och lägger mig och kurerar mig i förebyggande syfte så fort jag känner att det börjar killa i halsen och näsan. Men denna gången hjälpte det inte alls. Jag har fått en rejäl bonnaförkylning.
Jag lyckades hålla mig upprätt och kände mig faktiskt helt okej igår, eftersom vi skulle ha gäster på kvällen, men i natt bröt det ut. Jag har snarkat och snorat och hostat och nyst och stackars C har knappt fått en blund i ögonen.
Han råkade dessutom skära sig så illa i tummen igår att en liten bit av nageln OCH tummen hängde som en liten slamsa, och jag såg ingen annan råd än att dra bort den. Nu har jag förutom min förkylning svettats över mitt beslut - tänk om han nu är skadad för livet? Jag försöker trösta mig med att det åtminstone inte är översidan av tummen som är skadad och inte fingerdynan (heter det så? Det heter ju trampdyna...) så han kommer nog att kunna spela orgel och piano även i fortsättningen. Det blödde en del, men jag lyckades få stopp på det värsta. Nu får han gå till en doktor med legitimation och få det omlagt och tilltittat i morgon.
Dagen har tillbringats mer eller mindre i sängläge och till slut vet man inte om det är det faktum att man legat hela dagen eller det faktum att man faktiskt är rejält sjuk som gör att man känner sig så mosig. Jag har försökt dricka mycket och äta lite grann, men jag får stanna hemma från jobbet i morgon. Det känns sådär.
Jag får spendera dagen i soffan och titta på OS. Shorttrack. Det är nog ungefär vad jag orkar med.
Jag är sjuk nu. På riktigt. Och de är inget vidare kan jag säga.
Jag som ALDRIG är sjuk. Jag som alltid slår mig för bröstet och går och lägger mig och kurerar mig i förebyggande syfte så fort jag känner att det börjar killa i halsen och näsan. Men denna gången hjälpte det inte alls. Jag har fått en rejäl bonnaförkylning.
Jag lyckades hålla mig upprätt och kände mig faktiskt helt okej igår, eftersom vi skulle ha gäster på kvällen, men i natt bröt det ut. Jag har snarkat och snorat och hostat och nyst och stackars C har knappt fått en blund i ögonen.
Han råkade dessutom skära sig så illa i tummen igår att en liten bit av nageln OCH tummen hängde som en liten slamsa, och jag såg ingen annan råd än att dra bort den. Nu har jag förutom min förkylning svettats över mitt beslut - tänk om han nu är skadad för livet? Jag försöker trösta mig med att det åtminstone inte är översidan av tummen som är skadad och inte fingerdynan (heter det så? Det heter ju trampdyna...) så han kommer nog att kunna spela orgel och piano även i fortsättningen. Det blödde en del, men jag lyckades få stopp på det värsta. Nu får han gå till en doktor med legitimation och få det omlagt och tilltittat i morgon.
Dagen har tillbringats mer eller mindre i sängläge och till slut vet man inte om det är det faktum att man legat hela dagen eller det faktum att man faktiskt är rejält sjuk som gör att man känner sig så mosig. Jag har försökt dricka mycket och äta lite grann, men jag får stanna hemma från jobbet i morgon. Det känns sådär.
Jag får spendera dagen i soffan och titta på OS. Shorttrack. Det är nog ungefär vad jag orkar med.
Förkyld eftermiddag
Ligger i soffan och glor på eftermiddags-TV. Pojkarna ska till sin far denna helg så de har gjort tillfälliga inhopp för att hämta grejor och dragit vidare. Själv är jag förkyld, förmodligen efter att den svinkalla natten på hotellet i England. Ont i halsen, lite huvudvärk, lite kurig. Har ingen lust alls att bli förkyld, vilket gör att jag känner efter ännu mer. Sticker det inte lite i öronen? Är jag inte lite hes?
Som tur är hade jag redan innan bestämt mig för att jobba hemifrån idag så jag missade i alla fall inga möten. Vilken tur ;-).
Imorgon ska vi ha gäster så jag tänkte jag skulle bli frisk tills dess. Nu ligger jag här och tittar på gamla Sex & The City-avsnitt - inte så bra som jag mindes dem tyvärr, jag är en smula besviken på det. Det hade ju varit trevligt att upptäcka nåt nytt på TV nu när man ändå ligger här, men det verkar vara omöjligt att toppa 90-talets TV-serier. Och uppenbarligen var det inte så bra då heller. Vissa saker ska man kanske bara låta vara. I ljust minne bevarat.
Man borde kanske sluta titta på TV. (Deju vu, någon?)
Som tur är hade jag redan innan bestämt mig för att jobba hemifrån idag så jag missade i alla fall inga möten. Vilken tur ;-).
Imorgon ska vi ha gäster så jag tänkte jag skulle bli frisk tills dess. Nu ligger jag här och tittar på gamla Sex & The City-avsnitt - inte så bra som jag mindes dem tyvärr, jag är en smula besviken på det. Det hade ju varit trevligt att upptäcka nåt nytt på TV nu när man ändå ligger här, men det verkar vara omöjligt att toppa 90-talets TV-serier. Och uppenbarligen var det inte så bra då heller. Vissa saker ska man kanske bara låta vara. I ljust minne bevarat.
Man borde kanske sluta titta på TV. (Deju vu, någon?)
The Sunk-faktor
Usch nu vill jag åka hem. Det är kul med tjänsteresor när man har fullt program och folk vill prata med en hela tiden, men tyvärr fick vi en intervju avbokad igår så jag har eftermiddagen tom. Alla har fullt upp med sitt, inte mycket att säga om det.
Har svarat på mail och bokat lite möten hemma, men annars är det ganska tråkigt att bara sitta här. Jag har flyttat ur det fina konferensrummet jag satt i eftersom det var bokat med annat, och lånar nu Bobs kontor. Bob är på tjänsteresa. Jag känner jag inte Bob, men det känns spontant inte som om han är en fräsching. Det är dammiga högar med papper och konstiga souvenirer överallt och jag sitter långt ut på stolen och vill inte riktigt luta mig bakåt mot det semi-röda ryggstödet... Lite känslig kanske en del tycker, men ibland är måttet rågat när det gäller sunk. "I'd kill him if I lived with him" sa Tracey som tittade in med kaffe alldeles nyss.
Jag laddar nu för en liten shoppingtur på Manchesters flygplats som är en av mina favorit-flygplatser ur shoppinghänseende, eftersom de har bra utbud och rimliga priser. Monsoon är bästa affären. Både klänningen och örhängena jag har på mig idag är faktiskt köpta där! Har ägnat en kvart åt att försöka ta ego-bild med Dagens Outfit med mobilen, men jag lyckas bara få med huvudet och ser antingen svullen, gammal eller sur ut. Trots att jag försöker se mysigt flirtig ut. Dumma kamera.
Ger upp tanken och publicerar bilder på Bobs kontor i stället.
Förlåt Bob.
Ska lägga en lapp till honom:
"Thanks a lot for letting me use your office. By the way, ever heard of Mr Muscle? Or Feng Shui? Cheers."
Har svarat på mail och bokat lite möten hemma, men annars är det ganska tråkigt att bara sitta här. Jag har flyttat ur det fina konferensrummet jag satt i eftersom det var bokat med annat, och lånar nu Bobs kontor. Bob är på tjänsteresa. Jag känner jag inte Bob, men det känns spontant inte som om han är en fräsching. Det är dammiga högar med papper och konstiga souvenirer överallt och jag sitter långt ut på stolen och vill inte riktigt luta mig bakåt mot det semi-röda ryggstödet... Lite känslig kanske en del tycker, men ibland är måttet rågat när det gäller sunk. "I'd kill him if I lived with him" sa Tracey som tittade in med kaffe alldeles nyss.
Jag laddar nu för en liten shoppingtur på Manchesters flygplats som är en av mina favorit-flygplatser ur shoppinghänseende, eftersom de har bra utbud och rimliga priser. Monsoon är bästa affären. Både klänningen och örhängena jag har på mig idag är faktiskt köpta där! Har ägnat en kvart åt att försöka ta ego-bild med Dagens Outfit med mobilen, men jag lyckas bara få med huvudet och ser antingen svullen, gammal eller sur ut. Trots att jag försöker se mysigt flirtig ut. Dumma kamera.
Ger upp tanken och publicerar bilder på Bobs kontor i stället.
Förlåt Bob.
Ska lägga en lapp till honom:
"Thanks a lot for letting me use your office. By the way, ever heard of Mr Muscle? Or Feng Shui? Cheers."
Manchester, England England
Är på tillfälligt besök på sajten utanför Manchester.
Här är alla glada och skämtsamma och har kortärmade ljusblå skjortor så att man kan skymta tribal-tatueringarna trots att de är höga chefer. Högsta chefen är ett yrväder, en svensk tjej som far runt i hjälm, skyddsglasögon och kortkorta kjolar. Det går bra. Kortärmsskjortorna tycker om henne, för hon är duktig, energisk och glad. Det smittar nämligen och då blir de också duktiga och glada.
När man går ut i fabriken måste man ha hjälm och går man fel så tar de tag i armen och säger "not that way, love". Matsalen är urtråkig och allt smakar just ingenting, men det finns fruktsallad i plastburk som man kan äta till efterrätt och då blir man glad igen.
Tracey som är sekreterare ligger alltid steget före och när man ber henne boka taxi så har hon redan gjort det. Hon kokar dessutom svenskt kaffe och kommer in med det i fin kopp med guldkant, och så pratar vi lite om vädret.
På toaletten finns det många tvålar med diverse dofter och konstgjorda blommor och mönstrade tapeter och olika sorters kakel. 
Ingen kan tro att det är en kontorstoalett, det ser mer ut som en toalett som en äldre dam med synfel och dålig smak har inrett den. Min favorittvål just nu är plommon-skogsbär.
Det är varmt på kontoret och jag insåg idag att jag genomfört en hel intervju med en kandidat med rödflammig hals, jag hade haft en sjal på mig och det blev för varmt så jag tog av sjalen och blottade helt ovetande min blossande strupe. Han trodde kanske jag var nervös. Han var själv lite svettig i pannan, så det står väl 1-1 i det avseendet i så fall.
Jag ska vara här till i morgon och ska bo på ett hotell i byn intill. Hotellet kan vara hursomhelst. Standard är en tolkningsfråga i detta land.
England är sagolandet som är proppat med historiska platser men också den noppiga nylonets förlovade land.
Jag skulle lätt kunna bo här.
Bättre begagnat... eller?
Ibland tittar jag på kläder på Blocket.
Jag är på jakt efter en speciell Odd Molly-kofta som jag gärna vill ha (Grandmas Coat, grå, stl 4, nån som vill sälja?) så det händer att jag scannnar av läget. Jag tittar på bilder och funderar på om det är läge att slå till. Jag har hittills inte hittat den kofta jag söker efter och ärligt talat vet jag inte vad jag skulle göra om jag hittade den. Jag går ju inte ens in i en secondhand-affär på stan. Jo, jag har varit inne, men jag tycker bara det luktar konstigt och jag kan inte låta bli att tänka på vem som haft kläderna förut och vad de gjort i dem...
Jag blir full av beundran inför människor som kommer i fina klänningar och skinnjackor och glatt ropar "Vintage" (vilket är lite finare än second hand) när man frågar. Min ena syster är sån, och en del bloggar jag läser är fyllda med fynd från olika loppisar och det är så fint och så rätt och ekologiskt och recyklande så man blir alldeles till sig.
Men ärligt.
Jag kan nästan inte tänka mig nåt värre än att köpa begagnade kläder och än mindre på loppis. Jag vill ha kläderna FÖRST. Jag vill inte ha andras svettlukt i min armhåla eller fläckar med okänt ursprung på kragen. Jag vill ha prislappar och silkepapper och solka ner med eget solk.
Jag lånar ju inte ens böcker på biblioteket, varför skulle jag då köpa en begagnad kofta på Blocket?
Kanske dags att lägga ner jakten och inse att begagnade koft-tåget har gått?
Det fina är dock att det snart går ett nytt. Endast använt två gånger.
Jag är på jakt efter en speciell Odd Molly-kofta som jag gärna vill ha (Grandmas Coat, grå, stl 4, nån som vill sälja?) så det händer att jag scannnar av läget. Jag tittar på bilder och funderar på om det är läge att slå till. Jag har hittills inte hittat den kofta jag söker efter och ärligt talat vet jag inte vad jag skulle göra om jag hittade den. Jag går ju inte ens in i en secondhand-affär på stan. Jo, jag har varit inne, men jag tycker bara det luktar konstigt och jag kan inte låta bli att tänka på vem som haft kläderna förut och vad de gjort i dem...
Jag blir full av beundran inför människor som kommer i fina klänningar och skinnjackor och glatt ropar "Vintage" (vilket är lite finare än second hand) när man frågar. Min ena syster är sån, och en del bloggar jag läser är fyllda med fynd från olika loppisar och det är så fint och så rätt och ekologiskt och recyklande så man blir alldeles till sig.
Men ärligt.
Jag kan nästan inte tänka mig nåt värre än att köpa begagnade kläder och än mindre på loppis. Jag vill ha kläderna FÖRST. Jag vill inte ha andras svettlukt i min armhåla eller fläckar med okänt ursprung på kragen. Jag vill ha prislappar och silkepapper och solka ner med eget solk.
Jag lånar ju inte ens böcker på biblioteket, varför skulle jag då köpa en begagnad kofta på Blocket?
Kanske dags att lägga ner jakten och inse att begagnade koft-tåget har gått?
Det fina är dock att det snart går ett nytt. Endast använt två gånger.
Du vet att det är vinter när...
... du tvättar din mössa för andra gången.
... du inte burit vanliga skor utomhus på 6 veckor och dina smalben är lika vita och buckliga som Darth Vaders ansikte när han tar av sig hjälmen, eftersom du har haft stövlar på dig 12 timmar om dagen.
... du inser att du köpt spolarvätska till värdet av en restresa till Fuerteventura de senaste veckorna. Borde åkt till Fuerteventura istället.
... du funderar på att köpa längdskidor. Eller sparkstötting.
...du nästan börjar gråta när meterologen säger att det ska komma mer snö i övermorgon.
Trött på snön nu. Precis som den här meteorologen:
http://www.aftonbladet.se/webbtv/nyheter/utrikes/article6569270.ab
... du inte burit vanliga skor utomhus på 6 veckor och dina smalben är lika vita och buckliga som Darth Vaders ansikte när han tar av sig hjälmen, eftersom du har haft stövlar på dig 12 timmar om dagen.
... du inser att du köpt spolarvätska till värdet av en restresa till Fuerteventura de senaste veckorna. Borde åkt till Fuerteventura istället.
... du funderar på att köpa längdskidor. Eller sparkstötting.
...du nästan börjar gråta när meterologen säger att det ska komma mer snö i övermorgon.
Trött på snön nu. Precis som den här meteorologen:
http://www.aftonbladet.se/webbtv/nyheter/utrikes/article6569270.ab
Kalaskula
Modern fyllde 70 i helgen så jag har spenderat dagarna omgiven av syskon, kusiner, mostrar och diverse odefinierade tanter, farbröder och andra människor som velat uppvakta den hulda modern. Det var trevligt, hon hade dagen till ära ordnat vernissage med alla sina alster (mest quilt i olika former) och det bjöds skumpa och snittar. Det vill jag säga - pensionärer spottar inte i glaset och tar sig gärna på två och tre glas skumpa på eftermiddagen när det bjuds. Det är trevligt tycker jag, en sån pensionär vill jag också bli. Kul att träffa alla och dagen avslutades med en god middag på lokal med syskon + familjer och modern.
Fick dock återigen uppleva det härliga med att folk tror att man är gravid. Jag var klädd i en fin tunika med lite empireskärning och nog för att jag inte är så smal, men jag är banne mig inte tjockaste i stan heller. Men en av mammas vänner, en man i 70-årsåldern, kom fram och hälsade på mig och klappade mig glatt på magen med en menande blick. "Nähä du" sa jag " det där är jag för gammal för så det finns inget där. Det är bara modet som ser ut sånt". "Jaha" svarar han "men jag tyckte det såg trevligt ut".
Jag vet inte. Jag tycker nog att man ska passa sig för att fälla såna kommentarer rent allmänt sett. Jag har ju råkat ut för det förr. Här kommer delar ur ett inlägg från förra året:
Fick dock återigen uppleva det härliga med att folk tror att man är gravid. Jag var klädd i en fin tunika med lite empireskärning och nog för att jag inte är så smal, men jag är banne mig inte tjockaste i stan heller. Men en av mammas vänner, en man i 70-årsåldern, kom fram och hälsade på mig och klappade mig glatt på magen med en menande blick. "Nähä du" sa jag " det där är jag för gammal för så det finns inget där. Det är bara modet som ser ut sånt". "Jaha" svarar han "men jag tyckte det såg trevligt ut".
Jag vet inte. Jag tycker nog att man ska passa sig för att fälla såna kommentarer rent allmänt sett. Jag har ju råkat ut för det förr. Här kommer delar ur ett inlägg från förra året:
Jag kom in i hissen på jobbet och ungefär samtidigt som dörren nästan går igen hojtar två herrar utanför och vill åka med upp. Snäll som jag är höll jag hissen tills herrarna hade klivit in.
"Ja, vi får väl plats allihop" säger den ene herren lite skämtsamt.
"Ja, hissen ska ju klara 6 personer så det ska nog gå bra" svarar jag.
"Jaha, men hur många är vi här inne egentligen" svara då herren och plirar lite underfundigt och tittar menande mot min magtrakt.
"Öh, ja vi är väl tre personer...??" säger jag
"Jaaa, är vi verkligen det?" säger han lite mer underfundigt och det är NÄSTAN så att han gör en nutch-nutch-wink-wink a la Monthy Python.
Jag blir helt stum, vad menar han?
Antyder han att jag är gravid eller tycker han bara att jag är så tjock att jag tar upp plats för två personer?
Den andra herren stirrar med glasartad blick framför sig och jag blir röd i ansiktet och försöker sträcka lite på mig. Stämningen är dålig i hissen. Jag skäms å allas vägnar, mest mina egna, och intensivläser på en skylt att hissen kollades senast i början av denna månad...
Pillemariska herrn fortsätter dock skrocka lite hemligt för sig själv och tycker säkert att han är en härlig person.
Han planerar nog att han ska säga till sin fru därhemma ikväll: Jag har en sån go känsla för om någon är gravid, jag ser det redan innan de själva vet det. Och skrocka förnöjt.
Vi ska alla till sjätte våningen. Aldrig har resan upp gått så långsamt.
Jajaja, det är som det är. Får kanske flytta till nåt land där de tycker det är snyggt att vara lite rund om magen... Eller sluta bära tunika.
Goda vänner
Idag har jag träffat några härliga före detta kollegor.
Vi har ett litet nätverk där vi träffas under mer eller mindre organiserade former en eller ett par gånger per år. Det är nu över 8 år sen jag slutade på det företag där vi alla jobbade (jag slutade nog först av oss alla?) men det känns verkligen varje gång vi ses som om vi har en speciell kontakt och relation trots att det har gått så många år och det har hänt mycket i våra liv. Ingen av oss jobbar kvar på företaget där vi lärde känna varandra.
Det är fantastiska kvinnor som bjuder på sig själv, stöttar och inspirerar.
Jag blir lika glad och tacksam att få vara en del av detta gäng varje gång vi ses.
Tack tjejer, ni gjorde min dag idag!
Vi har ett litet nätverk där vi träffas under mer eller mindre organiserade former en eller ett par gånger per år. Det är nu över 8 år sen jag slutade på det företag där vi alla jobbade (jag slutade nog först av oss alla?) men det känns verkligen varje gång vi ses som om vi har en speciell kontakt och relation trots att det har gått så många år och det har hänt mycket i våra liv. Ingen av oss jobbar kvar på företaget där vi lärde känna varandra.
Det är fantastiska kvinnor som bjuder på sig själv, stöttar och inspirerar.
Jag blir lika glad och tacksam att få vara en del av detta gäng varje gång vi ses.
Tack tjejer, ni gjorde min dag idag!
Skidåkning inställd pga ... snö?
Jo så är det. Vi var några på jobbet- Minkompiscilla, Marina och några till - som kände att skidåkning på Vallåsen var en kul grej. Särskilt eftersom Marina ska sluta och då kan det vara trevligt att hitta på en aktivitet tillsammans.
Vallåsen är inte Alperna, inte ens fjällen, men det är skidåkning en kväll för en billig peng och det duger gott åt oss tyckte vi.
Vi planerade ursprungligen det hela till förra veckan, men då blev det snöstorm och klass 1-varning och kalabalik i Radio Malmöhus OCH Kristianstad, så efter att ha haft Krigsråd med kaffe på Bodils rum klockan 3 beslutade vi att skjuta upp det hela en vecka. Med tanke på att det tog 1,5 timme att komma hem från jobbet den dagen (normaltid 45 minuter) så kändes det ändå som ett bra beslut.
Men idag skulle vi jäklar i mig åka skidor. Alla var peppade - så hoppade Jörgen av och så hoppade Ulf av (det gjorde han för övrigt redan förra veckan) och kvar var en liten tapper skara på 4 personer. Men så blev det Krigsråd UTAN kaffe kl 4 och beslutet togs att INTE åka iväg idag heller, eftersom det hade snöat hela dagen. Alla åkte hem istället.
Nu ska vi göra ett nytt försök om 14 dagar, och eftersom både Minkompiscilla och jag har köpt hjälm så känns det som om det måste bli av så att vi kan motivera våra investeringar. Vi får hoppas att det inte snöar för mycket tills dess.
Jag undrar hur det är att bo i Norrland. Där kan man väl inte ställa in något på grund av snö?
Vallåsen är inte Alperna, inte ens fjällen, men det är skidåkning en kväll för en billig peng och det duger gott åt oss tyckte vi.
Vi planerade ursprungligen det hela till förra veckan, men då blev det snöstorm och klass 1-varning och kalabalik i Radio Malmöhus OCH Kristianstad, så efter att ha haft Krigsråd med kaffe på Bodils rum klockan 3 beslutade vi att skjuta upp det hela en vecka. Med tanke på att det tog 1,5 timme att komma hem från jobbet den dagen (normaltid 45 minuter) så kändes det ändå som ett bra beslut.
Men idag skulle vi jäklar i mig åka skidor. Alla var peppade - så hoppade Jörgen av och så hoppade Ulf av (det gjorde han för övrigt redan förra veckan) och kvar var en liten tapper skara på 4 personer. Men så blev det Krigsråd UTAN kaffe kl 4 och beslutet togs att INTE åka iväg idag heller, eftersom det hade snöat hela dagen. Alla åkte hem istället.
Nu ska vi göra ett nytt försök om 14 dagar, och eftersom både Minkompiscilla och jag har köpt hjälm så känns det som om det måste bli av så att vi kan motivera våra investeringar. Vi får hoppas att det inte snöar för mycket tills dess.
Min hjälm är lite Star Wars-aktig.
Jag undrar hur det är att bo i Norrland. Där kan man väl inte ställa in något på grund av snö?
Ett vinnande koncept
Ja så var jag tillbaka igen! Varför ändra ett vinnande koncept?
Ska dock jobba lite med layouten på sidan när jag får tid.
Det här känns bra. Hoppas ni också tycker det.
Nedan hittar ni som sagt några inlägg från mitt lilla snedsteg på blogspot.
Välkomna!
Ska dock jobba lite med layouten på sidan när jag får tid.
Det här känns bra. Hoppas ni också tycker det.
Nedan hittar ni som sagt några inlägg från mitt lilla snedsteg på blogspot.
Välkomna!
Vita flingor (känsliga läsare varnas)
Har varit och klippt mig hos min duktiga frisör Ida idag. Eller hårfashionista ska jag kanske säga för det är det hon är.
Vi har upplevt mycket tillsammans - hon fixade mitt hår till bröllopet, hon var den första som jag diskuterade tsunamin med plus att hon är en speciell tjej som inte har TV och älskar att läsa. Speciell för att vara frisör tycker jag. Vilket förmodligen säger mer om mig och mina fördomar än om frisörer i allmänhet...
Idag tillkom dock en ny upplevelse. Ida kammar mitt hår och så säger hon plötsligt: Men - du har lite mjäll.
MJÄLL??
Jag har aldrig haft mjäll i hela mitt liv! Finnar-ja, fotvårtor-ja och nån lite ljusskygg hudåkomma-ja, men mjäll?? NU??
Vi kom fram till att det nog berodde på att jag oftast har håret uppsatt och att jag den senaste tiden ofta burit mössa. Jag misstänker dock även våra gamla huvudkuddar, de består förmodligen mer av kvalsterlämningar än något annat, så nu blir det till att åka till IKEA och köpa nya i eftermiddag.
Kliar det, frågade Ida.
Nej inte alls, sa jag.
Men sen jag kom hem har det kliat precis hela tiden.
Apoteket, here I come.
PS Det smittar inte. Bara så ni vet.
Vi har upplevt mycket tillsammans - hon fixade mitt hår till bröllopet, hon var den första som jag diskuterade tsunamin med plus att hon är en speciell tjej som inte har TV och älskar att läsa. Speciell för att vara frisör tycker jag. Vilket förmodligen säger mer om mig och mina fördomar än om frisörer i allmänhet...
Idag tillkom dock en ny upplevelse. Ida kammar mitt hår och så säger hon plötsligt: Men - du har lite mjäll.
MJÄLL??
Jag har aldrig haft mjäll i hela mitt liv! Finnar-ja, fotvårtor-ja och nån lite ljusskygg hudåkomma-ja, men mjäll?? NU??
Vi kom fram till att det nog berodde på att jag oftast har håret uppsatt och att jag den senaste tiden ofta burit mössa. Jag misstänker dock även våra gamla huvudkuddar, de består förmodligen mer av kvalsterlämningar än något annat, så nu blir det till att åka till IKEA och köpa nya i eftermiddag.
Kliar det, frågade Ida.
Nej inte alls, sa jag.
Men sen jag kom hem har det kliat precis hela tiden.
Apoteket, here I come.
PS Det smittar inte. Bara så ni vet.
Att hångla eller inte hångla
Det är torsdag. Scenen är köket, jag och mina söner äter hemburgare, alltså hemmagjorda hamburgare. Det är godast.
Snacket går hit och dit och plötsligt kommer diskussionen in på hångel. Det börjar med att Den Äldste berättar att hans förra tjej blivit sur på honom på senaste skolfesten.
"Jaha vad gjorde du då, hånglade med en annan tjej mitt framför näsan på henne" säger jag lite på skämt. Liksom för att chocka killarna med hur härlig och frigjord jag är.
"Ja det gjorde jag kanske" svarar han.
"Jaha, vem var det då?" undrar jag nyfiket och något mindre frigjort.
"Det vet jag inte" svarar han.
"VET du inte vem du hånglade med?" säger jag och känner mig lite chockad.
"Vaddå alla gör det" säger han oberört.
"Ja alla gör det" säger Den Yngste. "Jag vet en som hånglade med 17 stycken på en kväll"
"jaha....men... betyder det inget att hångla då" säger jag med kvävd stämma.
"Nää" säger båda och flinar.
Det blir tyst vid bordet. Jag är lite upprörd och inte det minsta härlig coh frigjord längre. Jag inser samtidigt att även om man ska kunna prata med sina barn om allt, så har jag på något sätt gått över en gräns här. Jag SKA inte, BÖR inte veta huruvida mina söner hånglar eller ej. Jag skall icke fråga, icke lägga mig i. För jag är Mamman och mammor ska nog inte veta precis allt.
"Oj nu blev det visst pinsam stämning" säger d.Ä. efter en stund.
"Mamma, du fattar inte det här för du har bara hånglat med pappa, C och så den där killen du tågluffade med" säger d.Y.
Då blir jag lite sårad och är på vippen att säga att jag har VISST hånglat med jätteJÄTTEmånga, så det så.
Men jag gör inte det. DEN gränsen behöver vi inte överträda.
Kvällens lärdom: Man behöver inte berätta allt för sina barn heller. Det går liksom på båda hållen.
Snacket går hit och dit och plötsligt kommer diskussionen in på hångel. Det börjar med att Den Äldste berättar att hans förra tjej blivit sur på honom på senaste skolfesten.
"Jaha vad gjorde du då, hånglade med en annan tjej mitt framför näsan på henne" säger jag lite på skämt. Liksom för att chocka killarna med hur härlig och frigjord jag är.
"Ja det gjorde jag kanske" svarar han.
"Jaha, vem var det då?" undrar jag nyfiket och något mindre frigjort.
"Det vet jag inte" svarar han.
"VET du inte vem du hånglade med?" säger jag och känner mig lite chockad.
"Vaddå alla gör det" säger han oberört.
"Ja alla gör det" säger Den Yngste. "Jag vet en som hånglade med 17 stycken på en kväll"
"jaha....men... betyder det inget att hångla då" säger jag med kvävd stämma.
"Nää" säger båda och flinar.
Det blir tyst vid bordet. Jag är lite upprörd och inte det minsta härlig coh frigjord längre. Jag inser samtidigt att även om man ska kunna prata med sina barn om allt, så har jag på något sätt gått över en gräns här. Jag SKA inte, BÖR inte veta huruvida mina söner hånglar eller ej. Jag skall icke fråga, icke lägga mig i. För jag är Mamman och mammor ska nog inte veta precis allt.
"Oj nu blev det visst pinsam stämning" säger d.Ä. efter en stund.
"Mamma, du fattar inte det här för du har bara hånglat med pappa, C och så den där killen du tågluffade med" säger d.Y.
Då blir jag lite sårad och är på vippen att säga att jag har VISST hånglat med jätteJÄTTEmånga, så det så.
Men jag gör inte det. DEN gränsen behöver vi inte överträda.
Kvällens lärdom: Man behöver inte berätta allt för sina barn heller. Det går liksom på båda hållen.
Prinsessbröllop
Har precis varit inne och kikat på bröllopsserien "The Official Wedding Series" eller vad det nu hette, som lanserades på Formox-mässan i Stockholm. Alltså prylar som ska säljas i samband med Victorias bröllop i sommar.
Jag är rojalist på så sätt att jag tycker det är tjusigt och trevligt med kungahus. Jag gillar slott och historia och allt det där, även om jag tycker att det svenska kungahuset är lite... tamt. Det danska är mer rivigt och jag är en stor fan som har sett alla danska prinsbröllop och dop på TV de senaste åren. Det är ju som att bläddra i Svensk Damtidning fast på TV. Som att äta lösgodis - man borde inte men det är så gott.
Bröllopsserien verkar hursomhelst ganska snygg - jag skulle nog inte - eller aldrig!- köpa en jubileumstallrik med Daniel på, men chokladen som Cloetta ska göra skulle jag kunna tänka mig. Kolla själva www.cloetta.se.
Jag planerar att bjuda in lite rojalister och bröllopsentusiaster just den 19:e juni när bröllopet går av stapeln och så äter vi prinsesstårta och dricker champagne och tittar på hela spektaklet på TV. Alla måste ha fina klänningar och kanske ett litet diadem. Herrar kan ha krona och kostym. Mantel med hermelinkant går också bra, men det kan ju vara varmt den dagen, tänk på det. Rustning är inte att rekommendera i våra soffor.
C vill nog inte vara med, för han är trotskijst, men han får väl sköta grillen. Han kan få ha sin Che Guevara T-shirt på sig.
Jo men visst är det kul med kungligheter!
Jag är rojalist på så sätt att jag tycker det är tjusigt och trevligt med kungahus. Jag gillar slott och historia och allt det där, även om jag tycker att det svenska kungahuset är lite... tamt. Det danska är mer rivigt och jag är en stor fan som har sett alla danska prinsbröllop och dop på TV de senaste åren. Det är ju som att bläddra i Svensk Damtidning fast på TV. Som att äta lösgodis - man borde inte men det är så gott.
Bröllopsserien verkar hursomhelst ganska snygg - jag skulle nog inte - eller aldrig!- köpa en jubileumstallrik med Daniel på, men chokladen som Cloetta ska göra skulle jag kunna tänka mig. Kolla själva www.cloetta.se.
Jag planerar att bjuda in lite rojalister och bröllopsentusiaster just den 19:e juni när bröllopet går av stapeln och så äter vi prinsesstårta och dricker champagne och tittar på hela spektaklet på TV. Alla måste ha fina klänningar och kanske ett litet diadem. Herrar kan ha krona och kostym. Mantel med hermelinkant går också bra, men det kan ju vara varmt den dagen, tänk på det. Rustning är inte att rekommendera i våra soffor.
C vill nog inte vara med, för han är trotskijst, men han får väl sköta grillen. Han kan få ha sin Che Guevara T-shirt på sig.
Jo men visst är det kul med kungligheter!
Barnkalas
Ibland är jag innerligt glad över att mina pojkar är i tonåren. För då slipper jag ordna barnkalas.
Jag HATADE att ordna barnkalas när mina grabbarna var små. Men jag gick ut ganska hårt och ordnade en julgransplundring när G var 4 och P 1. Jag bjöd alla barn på dagis. Jag hade aldrig ordnat ett större barnkalas förut och mindes mina egna julgransplundringar med stor glädje, och detta ville jag ge mina barn också.
Gästerna anlände. Föräldrarna var mycket snabba att langa in ungarna och sen kasta sig i bilarna och dra iväg med en rivstart. Barnen var finklädda i lackskor och små slipsar, men det dröjde inte mer än en kvart så låg det uddaskor överallt och slipsarna var sönderrivna. Jag minns att jag hade ordnat mat och planerat lekar. Kalaset skulle vara i tre timmar (bara det var ju ett misstag) men efter 45 minuter var hela programmet avverkat. Vissa barn ville inte äta maten - "Det är ÄCKLIGT" skrek nån, nån annan hade kissat på sig och i stort sett alla vägrade delta i lekarna. De sprang bara omkring och skrek med korviga strumpor och svettiga nackar. G tyckte inte det var ett dugg kul och föreslog att alla skulle gå hem efter 10 minuter. När föräldrarna väl kom för att hämta sina barn, var det en luttrad flerbarnsmor som lutade sig över mig där jag satt helt knäckt på golvet i mitt trashade vardagsrum och sa "Ett tips - man ska bara bjuda så många barn som barnet är år". Alltså 3 år - små gäster, 4 år - 4 små gäster och så vidare. En ganska bra tumregel men det var ju så dags.
Mina killar fyller år på sommaren så det har av naturliga skäl blivit ganska små kalas och ofta har man kunnat vara utomhus, det underlättar ju. En gång ordnade jag ett badkalas nere på stranden, tror det var när P fyllde 8. Inget jag rekommenderar. När alla barnen försvann ner för att bada insåg jag mitt misstag - jag skulle ju hålla koll på ungarna så att de inte kom för långt ut eller - Gud förbjude - drunknade. Det var en ovanligt varm sommardag och alla barn ville bada - det ville även tusentals andra människor, så det var inte helt lätt att hålla koll på vilka små huvuden som tillhörde vilken unge och om den ungen tillhörde vårt sällskap. Jag minns att jag stod i vattnet och skrek: "INTE FÖR LÅNGT UUUUT" i en och en halv timme. Brände mig sönder och samman på axlarna.
Numera är det bio och pizza, laserdome eller liknande som gäller. Eller till och med puben för 18-åringen. Mycket nimmt, man ger dem lite pengar, skjutsar iväg dem och de klarar sig själva. Själv kan man sjunka ner i soffan med ett glas vin och njuta.
Det är vid dessa tillfällen man gillar att vara tonårsförälder.
Jag HATADE att ordna barnkalas när mina grabbarna var små. Men jag gick ut ganska hårt och ordnade en julgransplundring när G var 4 och P 1. Jag bjöd alla barn på dagis. Jag hade aldrig ordnat ett större barnkalas förut och mindes mina egna julgransplundringar med stor glädje, och detta ville jag ge mina barn också.
Gästerna anlände. Föräldrarna var mycket snabba att langa in ungarna och sen kasta sig i bilarna och dra iväg med en rivstart. Barnen var finklädda i lackskor och små slipsar, men det dröjde inte mer än en kvart så låg det uddaskor överallt och slipsarna var sönderrivna. Jag minns att jag hade ordnat mat och planerat lekar. Kalaset skulle vara i tre timmar (bara det var ju ett misstag) men efter 45 minuter var hela programmet avverkat. Vissa barn ville inte äta maten - "Det är ÄCKLIGT" skrek nån, nån annan hade kissat på sig och i stort sett alla vägrade delta i lekarna. De sprang bara omkring och skrek med korviga strumpor och svettiga nackar. G tyckte inte det var ett dugg kul och föreslog att alla skulle gå hem efter 10 minuter. När föräldrarna väl kom för att hämta sina barn, var det en luttrad flerbarnsmor som lutade sig över mig där jag satt helt knäckt på golvet i mitt trashade vardagsrum och sa "Ett tips - man ska bara bjuda så många barn som barnet är år". Alltså 3 år - små gäster, 4 år - 4 små gäster och så vidare. En ganska bra tumregel men det var ju så dags.
Mina killar fyller år på sommaren så det har av naturliga skäl blivit ganska små kalas och ofta har man kunnat vara utomhus, det underlättar ju. En gång ordnade jag ett badkalas nere på stranden, tror det var när P fyllde 8. Inget jag rekommenderar. När alla barnen försvann ner för att bada insåg jag mitt misstag - jag skulle ju hålla koll på ungarna så att de inte kom för långt ut eller - Gud förbjude - drunknade. Det var en ovanligt varm sommardag och alla barn ville bada - det ville även tusentals andra människor, så det var inte helt lätt att hålla koll på vilka små huvuden som tillhörde vilken unge och om den ungen tillhörde vårt sällskap. Jag minns att jag stod i vattnet och skrek: "INTE FÖR LÅNGT UUUUT" i en och en halv timme. Brände mig sönder och samman på axlarna.
Numera är det bio och pizza, laserdome eller liknande som gäller. Eller till och med puben för 18-åringen. Mycket nimmt, man ger dem lite pengar, skjutsar iväg dem och de klarar sig själva. Själv kan man sjunka ner i soffan med ett glas vin och njuta.
Det är vid dessa tillfällen man gillar att vara tonårsförälder.
Kung Bore och jag
Min relation till Bore är kluven. Å ena sidan snyggt och trevligt med snö, det döljer liksom osorterade rabatter och kvarglömda trädgårdsmöbler på ett trevligt och konstfärdigt sätt. Snö är liksom naturens empire-skärning, trendigt och låter samtidigt buken hänga fritt. Och en promenad i gnistrande snö en solig vinterdag eller en klar kväll, det är ju tjusigt och naturromantiskt och sportigt. Lite 50-tal. Jag vill gärna ha pjäxor av gamla sorten och islandströja som luktar får och kliar lite på halsen. Men tjockjackan duger också bra.
Å ANDRA SIDAN - skrapa bilen varje morgon stör mitt pressade tidsschema. Saltning och slut på spolarvätskan gör dessutom att min svarta Audi inte kommer till sin rätt. Jag ser konstig ut i mössa och tappar bort mina vantar. Ändå måste jag ha dem. Händerna blir torra och spruckna (eller är det handspriten?) Man svettas inne, eftersom man inte orkar skala av långkalsongerna under jeansen. Eller så har man kjol och fryser bokstavligt talat häcken av sig de 30 metrarna mellan kontoret och bilen. Det är konstigt att man blir så kall på rumpan, konstaterade Cilla och jag häromdagen när vi båda hade kjol. En teori vi hade är att det kan bero på att rumpan bara består av fett och fett isolerar inte så väldans bra. Men Cilla är smal som en sticka och har väldigt lite fett på sin rumpa och fryser ändå. Så vår teori sprack.
Slasket som uppstår efter snön är vedervärdigt. V-E-D-E-R-V-Ä-R-D-I-G-T. Men lite takdropp och sol på näsan och en talgoxe som kvittrar i björken, det är fint det.
Så jag har sammanträtt med mig själv och domen blir:
Fuck off, Kung Bore. Nu räcker det.
Å ANDRA SIDAN - skrapa bilen varje morgon stör mitt pressade tidsschema. Saltning och slut på spolarvätskan gör dessutom att min svarta Audi inte kommer till sin rätt. Jag ser konstig ut i mössa och tappar bort mina vantar. Ändå måste jag ha dem. Händerna blir torra och spruckna (eller är det handspriten?) Man svettas inne, eftersom man inte orkar skala av långkalsongerna under jeansen. Eller så har man kjol och fryser bokstavligt talat häcken av sig de 30 metrarna mellan kontoret och bilen. Det är konstigt att man blir så kall på rumpan, konstaterade Cilla och jag häromdagen när vi båda hade kjol. En teori vi hade är att det kan bero på att rumpan bara består av fett och fett isolerar inte så väldans bra. Men Cilla är smal som en sticka och har väldigt lite fett på sin rumpa och fryser ändå. Så vår teori sprack.
Slasket som uppstår efter snön är vedervärdigt. V-E-D-E-R-V-Ä-R-D-I-G-T. Men lite takdropp och sol på näsan och en talgoxe som kvittrar i björken, det är fint det.
Så jag har sammanträtt med mig själv och domen blir:
Fuck off, Kung Bore. Nu räcker det.
Säkerheten framför allt
Ibland finns det anledning att tvivla på sitt eget förstånd.
Jag kom körande till jobbet idag, hade radion på och lyssnade som vanligt på Morgonpasset. Väl framme parkerade jag och stängde av motorn men satt kvar nån minut för att lyssna färdigt på en intervju.
Intervjun tar slut, jag tar ut nyckeln, öppnar dörren, sätter en fot i marken och då - HJÄLP. Jag sitter fast!
Min bil är ganska låg och ibland kan man komma lite snett och man måste då HÄVA sig ur bilen på ett klumpigt och ograciöst sätt.
Jag tänker att jag kanske har just kommit ut sådär snett så jag drog in foten och försökte igen.
Men icke. Jag sitter fast i stolen.
Under en sekund blixtrar tankarna genom huvudet - håller jag på att bli förlamad? Drömmer jag? Hur ska jag kalla på hjälp, jag når ju inte mobilen som ligger i väskan i baksätet...Jag känner ett lätt tryck över bröstet.
Jag sticker ut foten och försöker en sista gång.
Då inser jag.
Jag har glömt ta av mig säkerhetsbältet.
Jag kom körande till jobbet idag, hade radion på och lyssnade som vanligt på Morgonpasset. Väl framme parkerade jag och stängde av motorn men satt kvar nån minut för att lyssna färdigt på en intervju.
Intervjun tar slut, jag tar ut nyckeln, öppnar dörren, sätter en fot i marken och då - HJÄLP. Jag sitter fast!
Min bil är ganska låg och ibland kan man komma lite snett och man måste då HÄVA sig ur bilen på ett klumpigt och ograciöst sätt.
Jag tänker att jag kanske har just kommit ut sådär snett så jag drog in foten och försökte igen.
Men icke. Jag sitter fast i stolen.
Under en sekund blixtrar tankarna genom huvudet - håller jag på att bli förlamad? Drömmer jag? Hur ska jag kalla på hjälp, jag når ju inte mobilen som ligger i väskan i baksätet...Jag känner ett lätt tryck över bröstet.
Jag sticker ut foten och försöker en sista gång.
Då inser jag.
Jag har glömt ta av mig säkerhetsbältet.
