Where are you from?
Det är konstigt när jag är utomlands. Jag blir nästan alltid tilltalad på engelska, redan innan jag har öppnat munnen. Det sårar mig lite, inte för att jag inte förstår engelska, men för att jag kanske skulle vilja prova att prata lite tyska eller franska när jag har chansen. Träna lite. Jag trodde kanske att det var lite trevligt och artigt att försöka göra sig förstådd på det lokala språket. Men av någon anledning så ser jag inte ut som en människa som kan göra sig förstådd på att annat språk än engelska.
Det kan möjligen vara mina vilt uppspärrade ögon och totalfokuserade min som avslöjar mig. Eller mina gammalmodiga nogsamt uttalade och välrepeterade skolfraser. Men jag försöker ju i alla fall. Och om jag nu anstränger mig - kan inte de anstränga sig lite också? Prata lite långsammare, använda enkla ord och så.
C är tvåspråkig (tysk/svensk) så jag brukar oftast överlåta tysktalandet till honom. Han är även duktig på franska, men faktum är att även han blir tilltalad på engelska även om han har har sagt en lång mening med fint uttal. Han blir nog också lite stött tror jag.
När vi passerar Lübeck stannar vi alltid på ett stort köpcenter som heter Citti - lite som Maxi och DAGAB och Systemet i nån slags skön förening. Så även på väg hem från Rivieran. Där finns även lite serveringar och vi skulle köpa varsin kebab på ett ställe. Jag beställde "Zwei Kebab mit Pommes, bitte". Killarna bakom disken (som för övrigt pratade turkiska eller liknande med varandra) flinade lite menande och frågade: "Eat here or takeaway?" "Mitnehmen" svarade jag. "Varsagod" sa de och flinade ännu mer. Jag låtsades inte förstå.
Jag lovar, jag hade kjol och vit T-shirt, betalade med Euro och INGET jag sagt eller gjort kunde ledas till att jag är svensk. Och hur mycket kan man bryta på svenska på ordet mitnehmen?
"Where are you from?" frågade de. "Sweden? Denmark? Poland? Finland?"
(Ursäkta. FINLAND????)
Jag skakade på huvudet och log mystiskt. Till slut sa jag:
"I'm from London, UK". De pratade ju ändå engelska med mig.
Men ÅÅÅ vad det hade varit gött att kunna svara på flytande tyska och säga att jag var tysk. Får lägga mig i hårdträning till nästa gång.
------
Min pappa var också duktig på språk, men ibland tog han sig lite vatten över huvudet. Han hade visserligen norskt påbrå, men det betyder ju inte att man pratar flytande norska bara sådär. Så när han var i Oslo en gång och pratade "norska" i en affär, så tittade de på honom och sa vänligt:
"Er dere fra Island?"
Det kan möjligen vara mina vilt uppspärrade ögon och totalfokuserade min som avslöjar mig. Eller mina gammalmodiga nogsamt uttalade och välrepeterade skolfraser. Men jag försöker ju i alla fall. Och om jag nu anstränger mig - kan inte de anstränga sig lite också? Prata lite långsammare, använda enkla ord och så.
C är tvåspråkig (tysk/svensk) så jag brukar oftast överlåta tysktalandet till honom. Han är även duktig på franska, men faktum är att även han blir tilltalad på engelska även om han har har sagt en lång mening med fint uttal. Han blir nog också lite stött tror jag.
När vi passerar Lübeck stannar vi alltid på ett stort köpcenter som heter Citti - lite som Maxi och DAGAB och Systemet i nån slags skön förening. Så även på väg hem från Rivieran. Där finns även lite serveringar och vi skulle köpa varsin kebab på ett ställe. Jag beställde "Zwei Kebab mit Pommes, bitte". Killarna bakom disken (som för övrigt pratade turkiska eller liknande med varandra) flinade lite menande och frågade: "Eat here or takeaway?" "Mitnehmen" svarade jag. "Varsagod" sa de och flinade ännu mer. Jag låtsades inte förstå.
Jag lovar, jag hade kjol och vit T-shirt, betalade med Euro och INGET jag sagt eller gjort kunde ledas till att jag är svensk. Och hur mycket kan man bryta på svenska på ordet mitnehmen?
"Where are you from?" frågade de. "Sweden? Denmark? Poland? Finland?"
(Ursäkta. FINLAND????)
Jag skakade på huvudet och log mystiskt. Till slut sa jag:
"I'm from London, UK". De pratade ju ändå engelska med mig.
Men ÅÅÅ vad det hade varit gött att kunna svara på flytande tyska och säga att jag var tysk. Får lägga mig i hårdträning till nästa gång.
------
Min pappa var också duktig på språk, men ibland tog han sig lite vatten över huvudet. Han hade visserligen norskt påbrå, men det betyder ju inte att man pratar flytande norska bara sådär. Så när han var i Oslo en gång och pratade "norska" i en affär, så tittade de på honom och sa vänligt:
"Er dere fra Island?"
Kommentarer
Trackback
