Svindlande höjder
Eller skräck och skräck förresten, det är kanske att ta i.
Jag tycker det är väldans obehagligt med låga eller inga staket på höga höjder, stup, och branta smala serpentinvägar.
Man kan väl säga att Rivieran bjöd på en rågad svindel-gottepåse där alla ovannämnda ingredienser ingick, toppat med ett gäng tokiga fransmän som körde som dårar.
Jag tycker dock att det går ganska bra när jag så att säga är inställd på att det ska vara brant och högt.
Jag har varit högst uppe i Empire State Building och på 64:e våningen i en skyskrapa i Shanghai utan att darra nämnvärt på manchetten. (Då ska dock tilläggas att det var kväll OCH dimma i Shanghai så jag kunde lika gärna varit på på övervåningen i ett villa i Södertälje. Typ.)
Jag är inte heller rädd för att flyga. Jag tror det är känslan av att vara lite skyddad, att man inte kan ramla ut, som gör att det fungerar.
Och jag uppskattar en vacker utsikt, det gör jag verkligen.
Men det kändes faktiskt lite läskigt när vi körde till hotellet i Eze på smalaSMALA kringelikrokvägar. När jag kastade en blick åt sidan så stupade det några hundra meter rätt ner innan det var fast mark igen. Då sög det till rejält i magtrakten. Det svindlade också när vi körde genom San Bernadino-passet i Schweiz, ett rasande vackert 5000-bitarspussel-landskap, men ajajaj vad brant. Jag höll i ratten så knogarna vitnade.
Irrationellt! ropar nu kanske Vän Av Ordning, du är väl i allsindar inte mer skyddad i ett flygplan än i en bil?!?
Nu är det väl så att höjdskräcken är just irrationell. För mig är den hanterbar för det mesta, jag måste bara jobba lite med min mentala inställning innan jag närmar mig höjden/stupkanten. Och är jag lite trött eller måste koncentrera mig på t ex bilkörning så fixar jag inte det. Då får jag gele i knäna och blir svettigt nervös.
Så för min del vore det HELT otänkbart att bygga eller bo i ett hus som liksom klänger på klippkanten, som de här:
Eller de här:
MEN - jag blev ändå lite glad när jag fick ett sms från Den Yngste som befann sig några dagar i Bohuslän i somras:
"Nu har jag hoppat från 10:an! :-) " stod det.
Han är modigare än jag.
Känner igen det där jag har också höjdskräck väldigt jobbigt - känns som jag sugs ner vid höga höjder hemskt obehagligt. Men som du så försöker jag hantera det "vuxet" och har varit uppe i högt torn i Chicago (gick ju inte missa när man var där), åkt stollift både i alperna och sverige samt njuter av vackra utsikter - MEN jag måste i lugn och ro få vänja mig vid höjden - är lite rädd att "flippa" ut.
Vilka vackra vägar ni måste åkt - låter helt underbart!
Oj - har ni cykelbåtat i la Grand Canyon? Var det månne vid Quinson??? Canyonen är ju rysligt grann både uppifrån och nerifrån :-)!
Gisela: nej det är bilder från Cote D'Azur! Ena bilden tagen från bilen strax utanför Monaco och den andra från stranden i Cap D'Ail. Jag har dock faktiskt svindlat i Grand Canyon och höll på att nojja i ihjäl mig för att killarna skulle ramla ner... Men visst var det levandes grannt där också!
Hjälpars - Magdalena jag tror att du har varit överallt i hela världen. Grand Canyon måste ju varit riktigt häftig upplevelse - har hört de som åkt helikopter där - det var ett stort WOW.
Inte många som hunnit med så mycket som du har gjort och fortfarande är ungdom ;)
Då skulle du varit med för två år sen när vår GPS tog oss ÖVER san Bernardino-passet efterosm det var stopp i tunneln. HÖÖÖÖGT upp. Galet vackert dock - även om Olof fick lite andnöd av den extremt tunna luften ovanför trädgränsen.
