Lyxproblem
Jag och mina pojkar ska åka till New York på höstlovet. En resa som jag EGENTLIGEN inte har råd med, men som jag ändå vill göra. Det ska bli väldigt kul.
Vi ska hälsa på Amerika-systern i New Haven i två dagar och fira Halloween med henne och sen spenderar vi fyra dagar i New York. Flygbiljetterna är köpta - klart och betalt - men nu återstår att hitta hotell i New York. Ett tag var jag inne på att vi skulle hyra en lägenhet - jo man kan det via olika hemsidor som t ex Homeaway.se. Har glott på alla lägenheter jag kan hitta, och man kan bo ganska flott i en fyra på nedre Manhattan/Tribeca för ENDAST 148 000 kr i veckan!! Men då ingår städning.
Rätt så snajdigt...
Men det finns billigare alternativ också. Lyan här ovan kostar bara 13 000 i veckan. Fynd närmast.
Samtidigt blir man ju lite misstänksam om bilderna är dåliga - hur ser det då ut i verkligheten?
Kanske inte lägenhet var en så bra ide trots allt, så jag har nu ägnat timmar åt att hitta hotell. Vet ni hur många hotell det finns bara på Manhattan? OTROLIGT många kan jag meddela. Jag har nog varit inne på allas hemsidor och kollat igenom alla söksajter som finns. Till slut känns det som om man har ätit för mycket lösgodis, det blir liksom bara för mycket av det goda och ändå kan man inte sluta äta. Men jag har onekligen fått bra koll på Manhattan och vet ungefär var jag vill bo: nånstans mellan Time Square (fast inte just där, det är för dyrt) och runt Central Park. Men sen säger någon att man kan ju bo i Brooklyn också, det är JÄTTEtrevligt och billigare och så börjar man surfa runt på hotell där också. Till slut blir man fartblind och tänker att jaja, vi får väl bo på Trump Tower för 30 000 kronor natten, det kan inte hjälpas, jag ORKAR INTE MER!!!
(Ni kan vara lugna, jag har inte bokat Trump Tower även det är frestande.)
Problemet för mig är att vi är tre pers och behöver antingen extrasäng eller två rejält stora dubbelsängar. Man lägger inte två tonårskillar i samma säng om det inte är gott om svängrum och ingen av dem är särskilt intresserad av att dela säng med morsan. Sen är jag ganska petig med hotell, jag håller inte riktigt med dem som säger att "man ska ju bara sova där". Jag vill inte betala pengar för något som är dåligt, jag menar att det stör totalupplevelsen. Jag vill ha rent och snyggt och fräscht badrum, gärna lite tjusigt också.
Ännu är inget hotell bokat, så alla tips mottages tacksamt!
Tur att man inte har värre problem.....
Vi ska hälsa på Amerika-systern i New Haven i två dagar och fira Halloween med henne och sen spenderar vi fyra dagar i New York. Flygbiljetterna är köpta - klart och betalt - men nu återstår att hitta hotell i New York. Ett tag var jag inne på att vi skulle hyra en lägenhet - jo man kan det via olika hemsidor som t ex Homeaway.se. Har glott på alla lägenheter jag kan hitta, och man kan bo ganska flott i en fyra på nedre Manhattan/Tribeca för ENDAST 148 000 kr i veckan!! Men då ingår städning.
Rätt så snajdigt...
Men det finns billigare alternativ också. Lyan här ovan kostar bara 13 000 i veckan. Fynd närmast.
Samtidigt blir man ju lite misstänksam om bilderna är dåliga - hur ser det då ut i verkligheten?
Kanske inte lägenhet var en så bra ide trots allt, så jag har nu ägnat timmar åt att hitta hotell. Vet ni hur många hotell det finns bara på Manhattan? OTROLIGT många kan jag meddela. Jag har nog varit inne på allas hemsidor och kollat igenom alla söksajter som finns. Till slut känns det som om man har ätit för mycket lösgodis, det blir liksom bara för mycket av det goda och ändå kan man inte sluta äta. Men jag har onekligen fått bra koll på Manhattan och vet ungefär var jag vill bo: nånstans mellan Time Square (fast inte just där, det är för dyrt) och runt Central Park. Men sen säger någon att man kan ju bo i Brooklyn också, det är JÄTTEtrevligt och billigare och så börjar man surfa runt på hotell där också. Till slut blir man fartblind och tänker att jaja, vi får väl bo på Trump Tower för 30 000 kronor natten, det kan inte hjälpas, jag ORKAR INTE MER!!!
(Ni kan vara lugna, jag har inte bokat Trump Tower även det är frestande.)
Problemet för mig är att vi är tre pers och behöver antingen extrasäng eller två rejält stora dubbelsängar. Man lägger inte två tonårskillar i samma säng om det inte är gott om svängrum och ingen av dem är särskilt intresserad av att dela säng med morsan. Sen är jag ganska petig med hotell, jag håller inte riktigt med dem som säger att "man ska ju bara sova där". Jag vill inte betala pengar för något som är dåligt, jag menar att det stör totalupplevelsen. Jag vill ha rent och snyggt och fräscht badrum, gärna lite tjusigt också.
Ännu är inget hotell bokat, så alla tips mottages tacksamt!
Tur att man inte har värre problem.....
Grattis
Idag fyller bloggen 3 år.
Hurra hurra hurraaaaa!!!
Hurra hurra hurraaaaa!!!
Dagens fadäs
Idag har jag varit i Stenungsund på en liten jobbutflykt, jag kör ju dit med jämna mellanrum och träffar mina HR-kollegor och lite annat folk och har olika möten. Som vanligt var jag stressad som en gnu på morgonen och jag kanske måste inse att det INTE tar 2 timmar till Stenungsund utan snarare 3.
(2.15 brukar det bli men då kör jag icke lagligt kan jag säga).
Det var regnigt och blåsigt hela vägen genom Halland, men jag hade ju bryggt min lilla kaffetermos och lyssnade på mitt kära Morgonpasset i P3, så jag tyckte det gick bra. Blev bara en kvart sen till mötet, som var riktigt konstruktivt och varade till strax före lunch. Jag ägnade en stund åt att kolla mailen och snacka runt lite. Men så tänkte jag att jag skulle köra hem lite tidigare, hade några ärenden på vägen och kunde ju lika gärna komma iväg eftersom jag var klar med det jag skulle.
Konstaterade att jag behövde tanka och var lite hungrig och bestämde mig raskt för att stanna till på Shell och passa på att ta en korv och köpa lite dricka när jag hade tankat. 50 liter diesel i Audi-tanken, in på macken och plocka åt mig det jag skulle ha och så noga studera korvmenyn....
DÅ upptäcker jag att inte har någon plånbok med mig.
Jag har ALLTID min plånbok i väskan, men just igår var jag och tränade och la plånboken i träningsväskan för att slippa ha med handväskan in. OCh där låg den nu, hemma i Rydebäck. Vad göra? Bilen var ju redan tankad.
Det var bara att bekänna vad som hänt för tjejen bakom disken. Jag funderade lite på om de skulle ringa polisen, men jag hade ju erkänt mitt misstag och jag kan väl inte vara den första som detta händer?
Tjejen kallade på en annan tjej och så la de pannorna i djupa veck. Kunde jag ringa hem och be någon läsa upp kortnumret? Nej, killarna var ju i skolan och C på jobbet för att packa upp sin orgel och därmed lite svårnådd (det kan vara dålig täckning inuti en orgel). Men om jag kunde få tag på honom så kunde de försöka knappa in hans kortnummer manuellt. Sagt och gjort, jag fick tag på honom och efter mycket strul med felvända siffror och kortnummer som inte funkade så lyckades det, och jag fick signa kvittot trots att jag inte hade nåt leg med mig.
Jag tyckte dock det kändes pinsamt att dessutom be om att få köpa en korv och dricka efter detta, så jag var både skamsen och hungrig när jag körde de tre timmarna hem. Nu tror jag att jag ska lägga bensinkortet på ett fiffigt ställe i bilen i stället, så att de liksom reser ihop och detta inte händer igen.
Men tjejerna på Shell och även C var väldigt rara och förstående, det är man tacksam för.
Annars hade jag väl fått stanna kvar och steka korvar och städa toaletter tills min skuld var betald.
(2.15 brukar det bli men då kör jag icke lagligt kan jag säga).
Det var regnigt och blåsigt hela vägen genom Halland, men jag hade ju bryggt min lilla kaffetermos och lyssnade på mitt kära Morgonpasset i P3, så jag tyckte det gick bra. Blev bara en kvart sen till mötet, som var riktigt konstruktivt och varade till strax före lunch. Jag ägnade en stund åt att kolla mailen och snacka runt lite. Men så tänkte jag att jag skulle köra hem lite tidigare, hade några ärenden på vägen och kunde ju lika gärna komma iväg eftersom jag var klar med det jag skulle.
Konstaterade att jag behövde tanka och var lite hungrig och bestämde mig raskt för att stanna till på Shell och passa på att ta en korv och köpa lite dricka när jag hade tankat. 50 liter diesel i Audi-tanken, in på macken och plocka åt mig det jag skulle ha och så noga studera korvmenyn....
DÅ upptäcker jag att inte har någon plånbok med mig.
Jag har ALLTID min plånbok i väskan, men just igår var jag och tränade och la plånboken i träningsväskan för att slippa ha med handväskan in. OCh där låg den nu, hemma i Rydebäck. Vad göra? Bilen var ju redan tankad.
Det var bara att bekänna vad som hänt för tjejen bakom disken. Jag funderade lite på om de skulle ringa polisen, men jag hade ju erkänt mitt misstag och jag kan väl inte vara den första som detta händer?
Tjejen kallade på en annan tjej och så la de pannorna i djupa veck. Kunde jag ringa hem och be någon läsa upp kortnumret? Nej, killarna var ju i skolan och C på jobbet för att packa upp sin orgel och därmed lite svårnådd (det kan vara dålig täckning inuti en orgel). Men om jag kunde få tag på honom så kunde de försöka knappa in hans kortnummer manuellt. Sagt och gjort, jag fick tag på honom och efter mycket strul med felvända siffror och kortnummer som inte funkade så lyckades det, och jag fick signa kvittot trots att jag inte hade nåt leg med mig.
Jag tyckte dock det kändes pinsamt att dessutom be om att få köpa en korv och dricka efter detta, så jag var både skamsen och hungrig när jag körde de tre timmarna hem. Nu tror jag att jag ska lägga bensinkortet på ett fiffigt ställe i bilen i stället, så att de liksom reser ihop och detta inte händer igen.
Men tjejerna på Shell och även C var väldigt rara och förstående, det är man tacksam för.
Annars hade jag väl fått stanna kvar och steka korvar och städa toaletter tills min skuld var betald.
Kören
Igår var det minsann dags för terminens premiärkonsert med kören. Såhär med facit i hand gick det bra, även om det var tämligen skakigt på repet. Men nån gång måste man minsann sjösätta, som vår Store Ledare brukar säga.
(Alltså C).
Här står vi så fint uppställda. Vi ser ut som ett gäng konfirmander i våra ljusa kläder.
Innan konserten. Anna vinkar, Gunilla koncentrerar sig.
När konserten var klappad och klar for vi hem till Malena och hade kalas.
Först en skål i skumpa. Det förtjänade vi.
Lite snacks till det, jo man tackar.
Rolf och några sopraner och en alt.
Middagen var väldigt god med lax från Hällevik och ganska mycket vin.
Jag drack det här - en favorit från ett vinkollektiv i Deidesheim i Deutchland. Hemkört med egen bil.
Till efterrätt en mycket smarrig chokladtårta prydd med blåbär, vilket ju var lite risky business med tanke på att alla var vitklädda... men för er som fick fläckar har jag bara en sak att säga: GALLTVÅL.
Sen blev det allsång och lite dans och tjofaderittan.
Calle spelade gitarr...
... och Malena blev så peppad att felan åkte fram.
När vi lämnade det fina huset var det fortfarande fullt ös.
Och har de inte slutat så håller de väl på än...
(Alltså C).
Här står vi så fint uppställda. Vi ser ut som ett gäng konfirmander i våra ljusa kläder.
Innan konserten. Anna vinkar, Gunilla koncentrerar sig.
När konserten var klappad och klar for vi hem till Malena och hade kalas.
Först en skål i skumpa. Det förtjänade vi.
Lite snacks till det, jo man tackar.
Rolf och några sopraner och en alt.
Middagen var väldigt god med lax från Hällevik och ganska mycket vin.
Jag drack det här - en favorit från ett vinkollektiv i Deidesheim i Deutchland. Hemkört med egen bil.
Till efterrätt en mycket smarrig chokladtårta prydd med blåbär, vilket ju var lite risky business med tanke på att alla var vitklädda... men för er som fick fläckar har jag bara en sak att säga: GALLTVÅL.
Sen blev det allsång och lite dans och tjofaderittan.
Calle spelade gitarr...
... och Malena blev så peppad att felan åkte fram.
När vi lämnade det fina huset var det fortfarande fullt ös.
Och har de inte slutat så håller de väl på än...
Cliffhanger
Jag går och smider planer för bloggen och jag tror det kan bli riktigt bra. Det är snart dags för lite förnyelse tycker jag, men än så länge är det inte riktigt klart. Jag håller er uppdaterade.
Where are you from?
Det är konstigt när jag är utomlands. Jag blir nästan alltid tilltalad på engelska, redan innan jag har öppnat munnen. Det sårar mig lite, inte för att jag inte förstår engelska, men för att jag kanske skulle vilja prova att prata lite tyska eller franska när jag har chansen. Träna lite. Jag trodde kanske att det var lite trevligt och artigt att försöka göra sig förstådd på det lokala språket. Men av någon anledning så ser jag inte ut som en människa som kan göra sig förstådd på att annat språk än engelska.
Det kan möjligen vara mina vilt uppspärrade ögon och totalfokuserade min som avslöjar mig. Eller mina gammalmodiga nogsamt uttalade och välrepeterade skolfraser. Men jag försöker ju i alla fall. Och om jag nu anstränger mig - kan inte de anstränga sig lite också? Prata lite långsammare, använda enkla ord och så.
C är tvåspråkig (tysk/svensk) så jag brukar oftast överlåta tysktalandet till honom. Han är även duktig på franska, men faktum är att även han blir tilltalad på engelska även om han har har sagt en lång mening med fint uttal. Han blir nog också lite stött tror jag.
När vi passerar Lübeck stannar vi alltid på ett stort köpcenter som heter Citti - lite som Maxi och DAGAB och Systemet i nån slags skön förening. Så även på väg hem från Rivieran. Där finns även lite serveringar och vi skulle köpa varsin kebab på ett ställe. Jag beställde "Zwei Kebab mit Pommes, bitte". Killarna bakom disken (som för övrigt pratade turkiska eller liknande med varandra) flinade lite menande och frågade: "Eat here or takeaway?" "Mitnehmen" svarade jag. "Varsagod" sa de och flinade ännu mer. Jag låtsades inte förstå.
Jag lovar, jag hade kjol och vit T-shirt, betalade med Euro och INGET jag sagt eller gjort kunde ledas till att jag är svensk. Och hur mycket kan man bryta på svenska på ordet mitnehmen?
"Where are you from?" frågade de. "Sweden? Denmark? Poland? Finland?"
(Ursäkta. FINLAND????)
Jag skakade på huvudet och log mystiskt. Till slut sa jag:
"I'm from London, UK". De pratade ju ändå engelska med mig.
Men ÅÅÅ vad det hade varit gött att kunna svara på flytande tyska och säga att jag var tysk. Får lägga mig i hårdträning till nästa gång.
------
Min pappa var också duktig på språk, men ibland tog han sig lite vatten över huvudet. Han hade visserligen norskt påbrå, men det betyder ju inte att man pratar flytande norska bara sådär. Så när han var i Oslo en gång och pratade "norska" i en affär, så tittade de på honom och sa vänligt:
"Er dere fra Island?"
Det kan möjligen vara mina vilt uppspärrade ögon och totalfokuserade min som avslöjar mig. Eller mina gammalmodiga nogsamt uttalade och välrepeterade skolfraser. Men jag försöker ju i alla fall. Och om jag nu anstränger mig - kan inte de anstränga sig lite också? Prata lite långsammare, använda enkla ord och så.
C är tvåspråkig (tysk/svensk) så jag brukar oftast överlåta tysktalandet till honom. Han är även duktig på franska, men faktum är att även han blir tilltalad på engelska även om han har har sagt en lång mening med fint uttal. Han blir nog också lite stött tror jag.
När vi passerar Lübeck stannar vi alltid på ett stort köpcenter som heter Citti - lite som Maxi och DAGAB och Systemet i nån slags skön förening. Så även på väg hem från Rivieran. Där finns även lite serveringar och vi skulle köpa varsin kebab på ett ställe. Jag beställde "Zwei Kebab mit Pommes, bitte". Killarna bakom disken (som för övrigt pratade turkiska eller liknande med varandra) flinade lite menande och frågade: "Eat here or takeaway?" "Mitnehmen" svarade jag. "Varsagod" sa de och flinade ännu mer. Jag låtsades inte förstå.
Jag lovar, jag hade kjol och vit T-shirt, betalade med Euro och INGET jag sagt eller gjort kunde ledas till att jag är svensk. Och hur mycket kan man bryta på svenska på ordet mitnehmen?
"Where are you from?" frågade de. "Sweden? Denmark? Poland? Finland?"
(Ursäkta. FINLAND????)
Jag skakade på huvudet och log mystiskt. Till slut sa jag:
"I'm from London, UK". De pratade ju ändå engelska med mig.
Men ÅÅÅ vad det hade varit gött att kunna svara på flytande tyska och säga att jag var tysk. Får lägga mig i hårdträning till nästa gång.
------
Min pappa var också duktig på språk, men ibland tog han sig lite vatten över huvudet. Han hade visserligen norskt påbrå, men det betyder ju inte att man pratar flytande norska bara sådär. Så när han var i Oslo en gång och pratade "norska" i en affär, så tittade de på honom och sa vänligt:
"Er dere fra Island?"
Resan till Rivieran
Här några bilder från vår resa. Kan inte fatta att jag satt på en strand och drack vin och tittade på lustjakter för bara en vecka sen. Det är bara regn hos mig...
Okej nu kör vi, håll i hatten för det blir många bilder!
Vi lämnar Rödby... alltid en go känsla när båten lägger ut! Man är på väg liksom.
C på båten - i bilen som tog oss hela vägen fram och tillbaka! Den gick lätt i 150 knyck. Audi, byggd för Autobahn...
Första natten bodde vi här, i Ahr i Tyskland.
Dag 2 körde vi utmed Rehn. Ett riktigt Märklin-landskap kan man tycka...
... och passerade Lorelei-klippan. Rätt så överskattad om ni frågar mig. Minns inte heller historien kring den.
Sen kom vi till Egesheim i Alsace, den sötaste lilla stad man kan tänka sig.
Vem har sagt att det franska köket är två ärtor i kors?
Här bodde vi andra natten. Ett mycket bra hotell på många vis.
C övertalade mig att köra in till Chateu Neuf Du Pape och handla lite av påvens vin. Vi hade även köpt vin i Egesheim. Bagaget var nu klirrande fullt - C var glad!
Till sist kom vi fram till hotellet i Eze. Poolen var lite mindre än väntat...
... men det var ju en eternity-pool i alla fall.
Utsikt från pool-kanten.
En kväll promenerade vi över till byn Eze. Där finns ett slott som Prins Wilhelm har ägt. Numera är det ett riktigt lyx-hotell med Guide Michelin-krog.
Man förstod att de som bodde där var gjorda av pengar. Bokstavligt talat.
Men byn var fin och gammal med kringelkrok-gränder och krimskrams-butiker.
Nästa kväll körde vi till Monaco och tittade på casinot.
Så ser det ut. Monaco var väldigt trångt och bökigt.
I stället for vi till Cap D'Ail (där Greta Garbo brukade bo) och klättrade ner till stranden...
... och hittade en väldigt mysig restaurang på stranden.
Vi pratar PÅ stranden!
Där satt man i lounge-möbler och tittade på fina båtar och kände sig lyxig som bara den.
Utsikt från vårt bord...
Sista kvällen hälsade vi på Ingsan som jobbade i Svenska Kyrkan i byn Cagnes Sur Mer. Vill påpeka att det inte är en rolig tofs C har på huvudet, han står framför en lyktstolpe eller nåt.
Från Cagne Sur Mer ser man ner över Nice. Men vi struntade i Nice och åt middag med Ingsan på en supermysig restaurang i byn. Tack fina I!
En annan utsiktsbild från vårt rum när det för en gångs skull var klart. Det var annars ofta lite disigt eftersom det låg på 400 meters höjd.
Sen var det dags att åka hem. Det var drygt att köra, men i Tyskland blir man ju alltid lite uppiggad av deras festliga ortsnamn.
Jaha - frågor på det?
Okej nu kör vi, håll i hatten för det blir många bilder!
Vi lämnar Rödby... alltid en go känsla när båten lägger ut! Man är på väg liksom.
C på båten - i bilen som tog oss hela vägen fram och tillbaka! Den gick lätt i 150 knyck. Audi, byggd för Autobahn...
Första natten bodde vi här, i Ahr i Tyskland.
Dag 2 körde vi utmed Rehn. Ett riktigt Märklin-landskap kan man tycka...
... och passerade Lorelei-klippan. Rätt så överskattad om ni frågar mig. Minns inte heller historien kring den.
Sen kom vi till Egesheim i Alsace, den sötaste lilla stad man kan tänka sig.
Vem har sagt att det franska köket är två ärtor i kors?
Här bodde vi andra natten. Ett mycket bra hotell på många vis.
C övertalade mig att köra in till Chateu Neuf Du Pape och handla lite av påvens vin. Vi hade även köpt vin i Egesheim. Bagaget var nu klirrande fullt - C var glad!
Till sist kom vi fram till hotellet i Eze. Poolen var lite mindre än väntat...
... men det var ju en eternity-pool i alla fall.
Utsikt från pool-kanten.
En kväll promenerade vi över till byn Eze. Där finns ett slott som Prins Wilhelm har ägt. Numera är det ett riktigt lyx-hotell med Guide Michelin-krog.
Man förstod att de som bodde där var gjorda av pengar. Bokstavligt talat.
Men byn var fin och gammal med kringelkrok-gränder och krimskrams-butiker.
Nästa kväll körde vi till Monaco och tittade på casinot.
Så ser det ut. Monaco var väldigt trångt och bökigt.
I stället for vi till Cap D'Ail (där Greta Garbo brukade bo) och klättrade ner till stranden...
... och hittade en väldigt mysig restaurang på stranden.
Vi pratar PÅ stranden!
Där satt man i lounge-möbler och tittade på fina båtar och kände sig lyxig som bara den.
Utsikt från vårt bord...
Sista kvällen hälsade vi på Ingsan som jobbade i Svenska Kyrkan i byn Cagnes Sur Mer. Vill påpeka att det inte är en rolig tofs C har på huvudet, han står framför en lyktstolpe eller nåt.
Från Cagne Sur Mer ser man ner över Nice. Men vi struntade i Nice och åt middag med Ingsan på en supermysig restaurang i byn. Tack fina I!
En annan utsiktsbild från vårt rum när det för en gångs skull var klart. Det var annars ofta lite disigt eftersom det låg på 400 meters höjd.
Sen var det dags att åka hem. Det var drygt att köra, men i Tyskland blir man ju alltid lite uppiggad av deras festliga ortsnamn.
Jaha - frågor på det?
Svindlande höjder
Jag lider av mild höjdskräck.
Eller skräck och skräck förresten, det är kanske att ta i.
Jag tycker det är väldans obehagligt med låga eller inga staket på höga höjder, stup, och branta smala serpentinvägar.
Man kan väl säga att Rivieran bjöd på en rågad svindel-gottepåse där alla ovannämnda ingredienser ingick, toppat med ett gäng tokiga fransmän som körde som dårar.
Jag tycker dock att det går ganska bra när jag så att säga är inställd på att det ska vara brant och högt.
Jag har varit högst uppe i Empire State Building och på 64:e våningen i en skyskrapa i Shanghai utan att darra nämnvärt på manchetten. (Då ska dock tilläggas att det var kväll OCH dimma i Shanghai så jag kunde lika gärna varit på på övervåningen i ett villa i Södertälje. Typ.)
Jag är inte heller rädd för att flyga. Jag tror det är känslan av att vara lite skyddad, att man inte kan ramla ut, som gör att det fungerar.
Och jag uppskattar en vacker utsikt, det gör jag verkligen.
Men det kändes faktiskt lite läskigt när vi körde till hotellet i Eze på smalaSMALA kringelikrokvägar. När jag kastade en blick åt sidan så stupade det några hundra meter rätt ner innan det var fast mark igen. Då sög det till rejält i magtrakten. Det svindlade också när vi körde genom San Bernadino-passet i Schweiz, ett rasande vackert 5000-bitarspussel-landskap, men ajajaj vad brant. Jag höll i ratten så knogarna vitnade.
Irrationellt! ropar nu kanske Vän Av Ordning, du är väl i allsindar inte mer skyddad i ett flygplan än i en bil?!?
Nu är det väl så att höjdskräcken är just irrationell. För mig är den hanterbar för det mesta, jag måste bara jobba lite med min mentala inställning innan jag närmar mig höjden/stupkanten. Och är jag lite trött eller måste koncentrera mig på t ex bilkörning så fixar jag inte det. Då får jag gele i knäna och blir svettigt nervös.
Så för min del vore det HELT otänkbart att bygga eller bo i ett hus som liksom klänger på klippkanten, som de här:
Eller de här:
MEN - jag blev ändå lite glad när jag fick ett sms från Den Yngste som befann sig några dagar i Bohuslän i somras:
"Nu har jag hoppat från 10:an! :-) " stod det.
Han är modigare än jag.
Eller skräck och skräck förresten, det är kanske att ta i.
Jag tycker det är väldans obehagligt med låga eller inga staket på höga höjder, stup, och branta smala serpentinvägar.
Man kan väl säga att Rivieran bjöd på en rågad svindel-gottepåse där alla ovannämnda ingredienser ingick, toppat med ett gäng tokiga fransmän som körde som dårar.
Jag tycker dock att det går ganska bra när jag så att säga är inställd på att det ska vara brant och högt.
Jag har varit högst uppe i Empire State Building och på 64:e våningen i en skyskrapa i Shanghai utan att darra nämnvärt på manchetten. (Då ska dock tilläggas att det var kväll OCH dimma i Shanghai så jag kunde lika gärna varit på på övervåningen i ett villa i Södertälje. Typ.)
Jag är inte heller rädd för att flyga. Jag tror det är känslan av att vara lite skyddad, att man inte kan ramla ut, som gör att det fungerar.
Och jag uppskattar en vacker utsikt, det gör jag verkligen.
Men det kändes faktiskt lite läskigt när vi körde till hotellet i Eze på smalaSMALA kringelikrokvägar. När jag kastade en blick åt sidan så stupade det några hundra meter rätt ner innan det var fast mark igen. Då sög det till rejält i magtrakten. Det svindlade också när vi körde genom San Bernadino-passet i Schweiz, ett rasande vackert 5000-bitarspussel-landskap, men ajajaj vad brant. Jag höll i ratten så knogarna vitnade.
Irrationellt! ropar nu kanske Vän Av Ordning, du är väl i allsindar inte mer skyddad i ett flygplan än i en bil?!?
Nu är det väl så att höjdskräcken är just irrationell. För mig är den hanterbar för det mesta, jag måste bara jobba lite med min mentala inställning innan jag närmar mig höjden/stupkanten. Och är jag lite trött eller måste koncentrera mig på t ex bilkörning så fixar jag inte det. Då får jag gele i knäna och blir svettigt nervös.
Så för min del vore det HELT otänkbart att bygga eller bo i ett hus som liksom klänger på klippkanten, som de här:
Eller de här:
MEN - jag blev ändå lite glad när jag fick ett sms från Den Yngste som befann sig några dagar i Bohuslän i somras:
"Nu har jag hoppat från 10:an! :-) " stod det.
Han är modigare än jag.
Medelålderskris
Under hela vår bilresa genom Europa har C och jag diskuterat det här med att vara medelålders, "act your age", livskriser kopplat till ålder och saker som man gör nu som man aldrig gjorde när man var typ 22.
Det hela började med att en bekant undrade vad vi skulle göra på semestern.
"Vi ska bila ner till Nice, åka via Alcsace och köpa lite vin" sa vi glatt.
"Jahaja, ja lite medelålders får det ju vara" sa hon glatt.
Oh snap.
Detta satte igång en mindre lavin av åldersfunderingar hos både mig och C.
ÄR vi medelålders? Ja, tittar man i passen och på kroppen så får vi väl tillstå att det är så det ligger till, men i huvudet känns det ju inte riktigt så. Och ändå märker man mer och mer att medelåldern kryper in under skinnet.
Mina fd svärföräldrar reste ofta på bilsemester i Europa, med förkärlek till olika vindistrikt. Jag tyckte då att det var lite mossigt och oäventyrligt, men nu gör jag det själv. Och gillar det. Medelålders - check!
Men det är också så att man blir bekväm när man blir medelålders. När vi hade legat i bilkö utanför Hamburg i två timmar, så sa vi : "NÄÄ nästa gång flyger vi bannemej, detta är för drygt. Vi vet ju vilka viner vi vill ha, då kan man ju bara kontakta vingården och be dem skicka några lådor, det kan det ju vara värt."
Inte så äventyrligt och synnerligen medelålders. Och bara det att köpa hela lådor med vin...
Vi var alltså inte så intresserade av att upptäcka nya vinställen, utan körde till dem vi känner till. Vill ni provsmaka? frågades det. Merci, men nej tack, svarade vi. OM vi någon gång provsmakade så SPOTTADE vi ut vinet. Båda två. Vi skulle ju köra och man blir så tung i huvudet.
På hotellet i Eze kryllade det av barn i poolen. Vi suckade och kände att nästa gång får det bli ett barnfritt hotell. Har inte Ving såna resor? Gud vad de skriker!! Jag sa till på skarpen när några barn hade hoppat kanonkulan framför min solstol 20 gånger och skvätt vatten på mig, min handduk och min bok. Surtant, tänkte de fast på franska. Kan de inte hålla reda på sin barn?? tänkte jag och blängde på föräldrarna. Klimakteriekossa, tänkte föräldrarna, på franska (La Vache Qui Riet eller nåt sånt).
Samtidigt som man är bekväm och lite tjurig - så vill man vara frän och cool och avslappnad. Kanske tatuera sig. Kanske sluta klä upp sig när man går på kalas - ja alla kläder man har är ju av god kvalitet så de funkar i alla sammanhang. Kanske slutar med trerätters och bjuder hem på lite enkel spontanpasta på stående fot. Silver och linneduk och det där formella känns inte så fräscht längre. Blir gympaledare.
Är då medelåldern en slags trotsålder där man trotsar på alla fronter? Håller man (dvs jag) på att bli kärring och tittar snett på folk som inte gör som man tycker, men vill samtidigt ställa sig vid sidan om det som är gängse och göra lite som man vill? Fast med stil? För att man kan och har råd? Because you're worth it?
---
Sista övernattningen i Tyskland var lite jobbig. Alla som övernattat på tyskt Gasthaus vet att kuddarna, som ser så inbjudande fluffiga ut, oftast sjunker ihop till en grytlapps tjocklek när man lägger huvudet på dem och man sover inte så gott på dem.
På morgonen efter sa C:
"Ja det må vara som det vill, men på nästa resa - då ska jag ta med EGEN KUDDE!!"
Lite medelålders får det ju vara.
Det hela började med att en bekant undrade vad vi skulle göra på semestern.
"Vi ska bila ner till Nice, åka via Alcsace och köpa lite vin" sa vi glatt.
"Jahaja, ja lite medelålders får det ju vara" sa hon glatt.
Oh snap.
Detta satte igång en mindre lavin av åldersfunderingar hos både mig och C.
ÄR vi medelålders? Ja, tittar man i passen och på kroppen så får vi väl tillstå att det är så det ligger till, men i huvudet känns det ju inte riktigt så. Och ändå märker man mer och mer att medelåldern kryper in under skinnet.
Mina fd svärföräldrar reste ofta på bilsemester i Europa, med förkärlek till olika vindistrikt. Jag tyckte då att det var lite mossigt och oäventyrligt, men nu gör jag det själv. Och gillar det. Medelålders - check!
Men det är också så att man blir bekväm när man blir medelålders. När vi hade legat i bilkö utanför Hamburg i två timmar, så sa vi : "NÄÄ nästa gång flyger vi bannemej, detta är för drygt. Vi vet ju vilka viner vi vill ha, då kan man ju bara kontakta vingården och be dem skicka några lådor, det kan det ju vara värt."
Inte så äventyrligt och synnerligen medelålders. Och bara det att köpa hela lådor med vin...
Vi var alltså inte så intresserade av att upptäcka nya vinställen, utan körde till dem vi känner till. Vill ni provsmaka? frågades det. Merci, men nej tack, svarade vi. OM vi någon gång provsmakade så SPOTTADE vi ut vinet. Båda två. Vi skulle ju köra och man blir så tung i huvudet.
På hotellet i Eze kryllade det av barn i poolen. Vi suckade och kände att nästa gång får det bli ett barnfritt hotell. Har inte Ving såna resor? Gud vad de skriker!! Jag sa till på skarpen när några barn hade hoppat kanonkulan framför min solstol 20 gånger och skvätt vatten på mig, min handduk och min bok. Surtant, tänkte de fast på franska. Kan de inte hålla reda på sin barn?? tänkte jag och blängde på föräldrarna. Klimakteriekossa, tänkte föräldrarna, på franska (La Vache Qui Riet eller nåt sånt).
Samtidigt som man är bekväm och lite tjurig - så vill man vara frän och cool och avslappnad. Kanske tatuera sig. Kanske sluta klä upp sig när man går på kalas - ja alla kläder man har är ju av god kvalitet så de funkar i alla sammanhang. Kanske slutar med trerätters och bjuder hem på lite enkel spontanpasta på stående fot. Silver och linneduk och det där formella känns inte så fräscht längre. Blir gympaledare.
Är då medelåldern en slags trotsålder där man trotsar på alla fronter? Håller man (dvs jag) på att bli kärring och tittar snett på folk som inte gör som man tycker, men vill samtidigt ställa sig vid sidan om det som är gängse och göra lite som man vill? Fast med stil? För att man kan och har råd? Because you're worth it?
---
Sista övernattningen i Tyskland var lite jobbig. Alla som övernattat på tyskt Gasthaus vet att kuddarna, som ser så inbjudande fluffiga ut, oftast sjunker ihop till en grytlapps tjocklek när man lägger huvudet på dem och man sover inte så gott på dem.
På morgonen efter sa C:
"Ja det må vara som det vill, men på nästa resa - då ska jag ta med EGEN KUDDE!!"
Lite medelålders får det ju vara.
Den som väntar på nåt gott...
Nu är jag tillbaka från semestern! Filar i mitt huvud på nya inlägg och har fått en hel del inspiration under resans gång. Så snart kommer det mera.
Men just nu håller jag på att färga håret - sorry Ida, men det är AKUT! - så jag hinner inte skriva mer idag.
Kan dock avslöja några ämnen:
- medelålderskris
- varför syns det att jag är svensk
- fransk barnuppfostran
- fobier, i huvudsak höjdskräck
- sommarpratare 2010
- fransk/tysk reseberättelse
samt en hel del bilder.
Snart på en blogg nära dig.
Men just nu håller jag på att färga håret - sorry Ida, men det är AKUT! - så jag hinner inte skriva mer idag.
Kan dock avslöja några ämnen:
- medelålderskris
- varför syns det att jag är svensk
- fransk barnuppfostran
- fobier, i huvudsak höjdskräck
- sommarpratare 2010
- fransk/tysk reseberättelse
samt en hel del bilder.
Snart på en blogg nära dig.
Mellantid- lägesrapport
Halva semestern har gått.
Vikt: konstigt nog samma som före semestern, trots idogt choklad-, godis- och kakätande och en 100%-ig ökning av alkoholintag på vardagar.
Minneskapacitet: upptäckte att jag har totalglömt mitt lösenord till jobbdatorn.
Stil: fläckiga shorts, hängiga T-shirts, flipflops och Kristina Lugn-hår. Balsam och högklackat är ett minne blott.
Media: Facebook, bloggar, morgontidningen och P4. Korsordet i Svd. Två böcker so far. TV är ett minne blott (nästan).
Sociala kontakter: många och goda och glada. Ska dock öka frekvensen något denna veckan.
Sportande: fyra golfrundor = en värkande höft och blygsamma resultat. Fyra gympa-pass och ett step. Ingen långpromenad och inga morgondopp.
Solbränna: ganska okej, men nästa år ska jag jobba med EN modell på bikiniöverdelen istället för tre olika. Ser ut som en Mandala-teckning i dekoltaget. (hur sjutton stavas det??)
Så långt en mycketmycket bra semester för Yours Truly.
Vikt: konstigt nog samma som före semestern, trots idogt choklad-, godis- och kakätande och en 100%-ig ökning av alkoholintag på vardagar.
Minneskapacitet: upptäckte att jag har totalglömt mitt lösenord till jobbdatorn.
Stil: fläckiga shorts, hängiga T-shirts, flipflops och Kristina Lugn-hår. Balsam och högklackat är ett minne blott.
Media: Facebook, bloggar, morgontidningen och P4. Korsordet i Svd. Två böcker so far. TV är ett minne blott (nästan).
Sociala kontakter: många och goda och glada. Ska dock öka frekvensen något denna veckan.
Sportande: fyra golfrundor = en värkande höft och blygsamma resultat. Fyra gympa-pass och ett step. Ingen långpromenad och inga morgondopp.
Solbränna: ganska okej, men nästa år ska jag jobba med EN modell på bikiniöverdelen istället för tre olika. Ser ut som en Mandala-teckning i dekoltaget. (hur sjutton stavas det??)
Så långt en mycketmycket bra semester för Yours Truly.
