Får man komma på eftersläppet?
Kära kungen,
Lite småbesviken konstaterar jag att jag INTE står med på gästlistan till prinsess-bröllopet.
Ja, jag menar Victorias bröllop, vi vet ju hur det gick med det andra bröllopet.... Ja det var tråkigt, men nu går vi vidare.
Posten har visserligen inte kommit idag, så man vet ju aldrig. Kanske inte alla var med på listan i Aftonbladet. Men det är väl inte för mycket begärt, jag menar, jag försvarar ju monarkin i ur och skur. Fast det är klart, jag är ju lite mer förtjust i det danska kungahuset, och det kanske har nått Stockholm. Men det är verkligen inget ni behöver hänga upp er på, och oss emellan så ÄR de ju lite mer färgstarka. Det har vi ju pratat om.
Annars tänkte jag att jag kunde ha min gamla brudklänning (den är vinröd) och jag behöver ju inte sitta bra på middagen, jag kan sitta bredvid nån kusin eller så. En gång på 80-talet hade jag faktiskt en väldigt trevlig kille som hette Gunnar Bernadotte Af Wisborg till bordet, det var i Uppsala och han var ordförande för Pharmaceut-kåren på den tiden. Syssling till Victoria om jag inte missminner mig. Vi kan ju sitta ihop igen.
Jag kan dessutom åta mig att göra sånghäftet om ni tycker det är stressigt. Jag har sparat många häften från bröllop och kalas jag varit på och jag tror jag skulle kunna få ihop något som både är festligt och håller stilen. Lite skojigt får det ju vara, kanske kan vi sjunga den där om Vaktmästaren och professorn, det tror jag Mona skulle tycka var kul. Och så den där roliga snapsvisan som Calle har lärt mig:
"Skotra min heter Ockelbo,
ajajaj,
ojojoj".
Så kommer Daniels släkt med på ett hörn också.
Men om det nu är fullt så är det. No pressure. Sätt gärna upp mig på väntelistan i alla fall, men hör av er senast i början på juni med besked så att jag kan boka tid hos frissan.
Just det, jag vill gärna ha medaljen också om det går.
Ha det bra och hälsa de andra
Magda
PS När släpper ni eftersläppsbiljetterna?
Lite småbesviken konstaterar jag att jag INTE står med på gästlistan till prinsess-bröllopet.
Ja, jag menar Victorias bröllop, vi vet ju hur det gick med det andra bröllopet.... Ja det var tråkigt, men nu går vi vidare.
Posten har visserligen inte kommit idag, så man vet ju aldrig. Kanske inte alla var med på listan i Aftonbladet. Men det är väl inte för mycket begärt, jag menar, jag försvarar ju monarkin i ur och skur. Fast det är klart, jag är ju lite mer förtjust i det danska kungahuset, och det kanske har nått Stockholm. Men det är verkligen inget ni behöver hänga upp er på, och oss emellan så ÄR de ju lite mer färgstarka. Det har vi ju pratat om.
Annars tänkte jag att jag kunde ha min gamla brudklänning (den är vinröd) och jag behöver ju inte sitta bra på middagen, jag kan sitta bredvid nån kusin eller så. En gång på 80-talet hade jag faktiskt en väldigt trevlig kille som hette Gunnar Bernadotte Af Wisborg till bordet, det var i Uppsala och han var ordförande för Pharmaceut-kåren på den tiden. Syssling till Victoria om jag inte missminner mig. Vi kan ju sitta ihop igen.
Jag kan dessutom åta mig att göra sånghäftet om ni tycker det är stressigt. Jag har sparat många häften från bröllop och kalas jag varit på och jag tror jag skulle kunna få ihop något som både är festligt och håller stilen. Lite skojigt får det ju vara, kanske kan vi sjunga den där om Vaktmästaren och professorn, det tror jag Mona skulle tycka var kul. Och så den där roliga snapsvisan som Calle har lärt mig:
"Skotra min heter Ockelbo,
ajajaj,
ojojoj".
Så kommer Daniels släkt med på ett hörn också.
Men om det nu är fullt så är det. No pressure. Sätt gärna upp mig på väntelistan i alla fall, men hör av er senast i början på juni med besked så att jag kan boka tid hos frissan.
Just det, jag vill gärna ha medaljen också om det går.
Ha det bra och hälsa de andra
Magda
PS När släpper ni eftersläppsbiljetterna?
Kurvorna är tillbaka!
C och jag plöjde igenom Mad Men-boxen, säsong 1 i påskas. Mad Men-serien kräver i sig ett eget blogginlägg, men man kan väl säga att den är sevärd och sätter sig i huvudet på en. Sen kan jag inte bestämma mig för om den är bra eller inte. Fascinerande är väl ordet för dagen.
I serien finns en rolll-figur som heter Joan Halloway, spelad av en skådespelerska som heter Christina Hendricks. Både C och jag är överens om att hon ser helt fantastiskt ut - hon är väldigt vacker och dessutom rejält kurvig.
Nu har Christina Hendricks utsetts till världens sexigaste kvinna och man kan inte annat än jubla.
Så skönt att ett kurvigare, normalare utseende segrar över det opererade vandrande-pinne-idealet som många (framför allt kvinnor) tror är det enda rätt. Jag är så trött på ankmunnar och jättebröst och stela botoxpannor.
Jag lägger definitivt Joan/Christina till min lista över riktigt snygga kvinnor och bejakar härmed mina egna kurvor.
Christina Hendricks som Joan Halloway
En annan favorit - Catherine Zeta Jones. Att hon är ihop med där gamla ofräscha Michael Douglas är för mig en gåta.
OCh så kanske den snyggaste - Sophia Loren. Fortfarande urtjusig.
I serien finns en rolll-figur som heter Joan Halloway, spelad av en skådespelerska som heter Christina Hendricks. Både C och jag är överens om att hon ser helt fantastiskt ut - hon är väldigt vacker och dessutom rejält kurvig.
Nu har Christina Hendricks utsetts till världens sexigaste kvinna och man kan inte annat än jubla.
Så skönt att ett kurvigare, normalare utseende segrar över det opererade vandrande-pinne-idealet som många (framför allt kvinnor) tror är det enda rätt. Jag är så trött på ankmunnar och jättebröst och stela botoxpannor.
Jag lägger definitivt Joan/Christina till min lista över riktigt snygga kvinnor och bejakar härmed mina egna kurvor.
Christina Hendricks som Joan Halloway
En annan favorit - Catherine Zeta Jones. Att hon är ihop med där gamla ofräscha Michael Douglas är för mig en gåta.
OCh så kanske den snyggaste - Sophia Loren. Fortfarande urtjusig.
Paris, mon amour!
Nästa vecka firar C och jag 5-årig bröllopsdag.
Det känns fortfarande lite overkligt att vi är gifta, alltså på ett bra sätt. Under en lång tid verkade vår relation omöjlig och hopplös och det har minsann inte varit en sopad bana sen vi flyttade ihop heller. Men att gifta mig med C är något av det absolut bästa jag har gjort.
Jag har lärt mig så mycket, utvecklats, haft så roligt och varit med om makalöst många nya saker. Jag har träffat en massa nya människor, sett nya länder och platser.
Ett liv med C är aldrig tråkigt. Utmanande och omtumlande, ja, men aldrig tråkigt.
Han är en fantastisk man.
När vi gifte oss hann vi aldrig åka på någon bröllopsresa i samband med bröllopet, men nu, fem år senare ska vi åka till Paris! Jag har bara varit i Paris en gång, närmare bestämt i 12 timmar på genomresa i samband med en tämligen misslyckad tågluff för en herrans massa år sen. Jag har alltså promenerat lite utmed Seine, kikat in i Notre Dame och druckit cafe au lait på en uteservering. Men det är allt. Däremot har jag ganska bra koll på Paris geografi, eftersom vår fransklärare på gymnasiet var total Paris-fantast och och fick oss att plugga in Paris-kartan på alla håll och kanter. Jag tror jag skulle kunna hitta hyfsat bra även om jag knappt har varit där.
Det ska bli väldigt härligt och jag sitter nu och smyg-googlar på olika Paris-sajter. C har varit i Paris många gånger och är inte så sugen på Topp 10 -sevärdheterna, men vissa saker måste ju förstås hinnas med. Vi har i alla fall bestämt oss för att vi ska gå ut och dricka drinkar på kvällarna, inte somna tidigt till dubbade Clint Eastwood-filmer som vi brukar när vi är på semester. Men det är också lite mysigt. Vi får väl se hur det bli. En drink-kväll och en dubbad-film-kväll kanske...
Fler Paris-tips, någon?
Pappa
Idag är det precis två år sen min pappa dog.
Han dog hastigt och på många sätt var det det bästa som kunde hända eftersom han var sjuk och förmodligen bara hade en nerförsbacke av lidande och smärta framför sig.
Men för oss som är kvar är det fortfarande tomt och konstigt och ledsamt. Inte varje dag kanske, och oftast är det bara goda glada och roliga minnen. Men jag kan fortfarande komma på mig själv med att tänka att han snart ska komma tillbaka, som om han bara var bortrest liksom. Och det kanske han är på något sätt.
Min pappa var den bästa, så är det bara.
Av min gamla klasskompis Anneli, som jag hittat igen efter 26 år, fick jag den här bilden som hon hade hittat på nätet. Väldigt lik min pappa som ung präst, så som kanske många minns honom, på språng och med glimten i ögat och alltid med en historia på lut.
Det får bli dagens bild. Till minne av min pappa.
Han dog hastigt och på många sätt var det det bästa som kunde hända eftersom han var sjuk och förmodligen bara hade en nerförsbacke av lidande och smärta framför sig.
Men för oss som är kvar är det fortfarande tomt och konstigt och ledsamt. Inte varje dag kanske, och oftast är det bara goda glada och roliga minnen. Men jag kan fortfarande komma på mig själv med att tänka att han snart ska komma tillbaka, som om han bara var bortrest liksom. Och det kanske han är på något sätt.
Min pappa var den bästa, så är det bara.
Av min gamla klasskompis Anneli, som jag hittat igen efter 26 år, fick jag den här bilden som hon hade hittat på nätet. Väldigt lik min pappa som ung präst, så som kanske många minns honom, på språng och med glimten i ögat och alltid med en historia på lut.
Det får bli dagens bild. Till minne av min pappa.
Klädspader
Ibland undrar jag om jag är riktigt klok. Jag har massor med kläder i min garderob, fina kläder, dyra kläder, sköna kläder, moderna kläder - bra grejor helt enkelt. Och ändå kan jag spendera 20 minuter varje morgon bara med att sitta på sängkanten och GLO in i garderoben och inte ha en aning om vad jag ska ta på mig.
Klädsnulle, kallar K det.
Man kan ju tycka att det inte spelar någon som helst roll - eftersom de flesta av mina kläder är snygga och bra så är det väl bara att slänga på sig ett par snygga jeans och en top och en kavaj och så iväg till jobbet? Jag jobbar på ett kemiföretag i en liten ort på landet där klädkoden i stort sett är jeans och skjorta på herrar och jeans och tröja på damer, ibland toppad med skyddshjälm. Fleecetröja är inte ovanligt. Så jag kan ha precis vad som helst på mig på jobbet.
Vissa dagar träffar jag inte NÅGON utan sitter på mitt rum och jobbar hela dagen lång. Och även om jag hade på mig jättefula kläder, så spelar det väl ingen roll??
Kan man tycka.
Men jag gillar att känna mig fin, jag vill ha en outfit som är genomtänkt och snygg och som KÄNNS bra för mig just idag. Ibalnd är det kavajdag, ibland inte. Sen spelar det ingen roll om ingen ser mig. Men det gör ju inget om någon ser mig, det gör ju inte ont att få en komplimang. Det gör det inte.
Min älskade make har lärt sig leva med detta och kommenterar inte längre när jag fryser fast på sängkanten på mornarna. Ibland har han nån liten synpunkt, bl a gillar han inte tunikor med empireskärning, dvs när det är liksom åtsnörpt under bysten och sen hänger fritt - men han skulle nog aldrig säga nåt om jag inte frågade rakt ut. Och när jag frågar hur jag ser ut så säger han alltid - "Du är ALLTID fin".
Det är rart, även om jag oftast inte tror honom. Ett slags garderobs-moment 22 kan man tycka. Men bara jag VET när det jag har på mig är rätt. OCh vet ni hur det känns?
Det är när man inte tänker på sina kläder alls.
Jag kanske därför borde ta efter 13-åringen och börja gå med joggingbyxor på jobbet? Faktiskt var mjukisbyxan med i ett modereportage i senaste Damernas Värld då man fick veta hur man skulle matcha dem på jobbet!
Nä - då sitter jag hellre på sängkanten och glor in i garderoben på morgonen.
Klädsnulle, kallar K det.
Man kan ju tycka att det inte spelar någon som helst roll - eftersom de flesta av mina kläder är snygga och bra så är det väl bara att slänga på sig ett par snygga jeans och en top och en kavaj och så iväg till jobbet? Jag jobbar på ett kemiföretag i en liten ort på landet där klädkoden i stort sett är jeans och skjorta på herrar och jeans och tröja på damer, ibland toppad med skyddshjälm. Fleecetröja är inte ovanligt. Så jag kan ha precis vad som helst på mig på jobbet.
Vissa dagar träffar jag inte NÅGON utan sitter på mitt rum och jobbar hela dagen lång. Och även om jag hade på mig jättefula kläder, så spelar det väl ingen roll??
Kan man tycka.
Men jag gillar att känna mig fin, jag vill ha en outfit som är genomtänkt och snygg och som KÄNNS bra för mig just idag. Ibalnd är det kavajdag, ibland inte. Sen spelar det ingen roll om ingen ser mig. Men det gör ju inget om någon ser mig, det gör ju inte ont att få en komplimang. Det gör det inte.
Min älskade make har lärt sig leva med detta och kommenterar inte längre när jag fryser fast på sängkanten på mornarna. Ibland har han nån liten synpunkt, bl a gillar han inte tunikor med empireskärning, dvs när det är liksom åtsnörpt under bysten och sen hänger fritt - men han skulle nog aldrig säga nåt om jag inte frågade rakt ut. Och när jag frågar hur jag ser ut så säger han alltid - "Du är ALLTID fin".
Det är rart, även om jag oftast inte tror honom. Ett slags garderobs-moment 22 kan man tycka. Men bara jag VET när det jag har på mig är rätt. OCh vet ni hur det känns?
Det är när man inte tänker på sina kläder alls.
Jag kanske därför borde ta efter 13-åringen och börja gå med joggingbyxor på jobbet? Faktiskt var mjukisbyxan med i ett modereportage i senaste Damernas Värld då man fick veta hur man skulle matcha dem på jobbet!
Nä - då sitter jag hellre på sängkanten och glor in i garderoben på morgonen.
Surdegspremiär
Jodå, här är den! The Surdeg is in da house!
Jag har blandat 1,5 del vetemjöl, 1,5 dl vatten och 1 tsk socker. Svårare än så var det inte. Man kan ju blanda ner honung och rivet äpple men det känns lite för vågat än så länge. Nu får jag vänta två dagar innan den ska matas med lite mer mjöl och vatten. Efter två dagars matning ska här bakas Californa Sour Dough Bread.
Håll tummarna för att det växer och frodas nu!
Så här ser den ut idag. Snart ska den börja bubbla...
... men först ska den vila täckt av en fuktig handduk. Visst är den fin, den gamla 60-talshandduken?
Kanske måste ge surdegen ett namn? Eller blir det svårare att baka på den då?
Ja, nu har jag blivit av med min surdegs-oskuld i alla fall.
Jag har blandat 1,5 del vetemjöl, 1,5 dl vatten och 1 tsk socker. Svårare än så var det inte. Man kan ju blanda ner honung och rivet äpple men det känns lite för vågat än så länge. Nu får jag vänta två dagar innan den ska matas med lite mer mjöl och vatten. Efter två dagars matning ska här bakas Californa Sour Dough Bread.
Håll tummarna för att det växer och frodas nu!
Så här ser den ut idag. Snart ska den börja bubbla...
... men först ska den vila täckt av en fuktig handduk. Visst är den fin, den gamla 60-talshandduken?
Kanske måste ge surdegen ett namn? Eller blir det svårare att baka på den då?
Ja, nu har jag blivit av med min surdegs-oskuld i alla fall.
Veckomatsedel!
Har inte skrivit något veckomatsedel här på länge, det betyder inte att vi inte har ätit, men det har varit lite lösa boliner ett tag pga jobb, bortbjudningar,resor och annat.
Här kommer i alla fall veckomatsedeln från förra veckan, denna gång i fullsize (dvs 7 dagar)!
MÅNDAG: Spagetti med salami, spenat & svamp (eget recept)
TISDAG: Färsbiffar med ugnsbakade rotsaker & fetaostsås (Allt Om Mat)
ONSDAG: Snabba fisksoppan (Allt Om Mat)
TORSDAG: Bandpasta med tomat & ostsås (eget hittepå)
FREDAG: Baconlindad kycklingfile med basilikakräm & klyftpotatis (AlltOmMat!)
LÖRDAG: Korv med bröd/Grillad köttbit, halloumi & sallad
SÖNDAG: Grön lasagne med bladspenat, ricotta & pinjenötter (Allt Om Mat)/Varma mackor
Här kommer i alla fall veckomatsedeln från förra veckan, denna gång i fullsize (dvs 7 dagar)!
MÅNDAG: Spagetti med salami, spenat & svamp (eget recept)
TISDAG: Färsbiffar med ugnsbakade rotsaker & fetaostsås (Allt Om Mat)
ONSDAG: Snabba fisksoppan (Allt Om Mat)
TORSDAG: Bandpasta med tomat & ostsås (eget hittepå)
FREDAG: Baconlindad kycklingfile med basilikakräm & klyftpotatis (AlltOmMat!)
LÖRDAG: Korv med bröd/Grillad köttbit, halloumi & sallad
SÖNDAG: Grön lasagne med bladspenat, ricotta & pinjenötter (Allt Om Mat)/Varma mackor
Ha den äran - eller inte?
Skrev precis en födelsedagshälsning till en fd kollega på Facebook. Blev lite förvånad över att ingen annan grattat redan, FB-folket brukar vara tidigt ute med den ena gratulationen fyndigare än den andra så fort klockan slagit midnatt.
Plöstligt slår det mig: hon är med Jehovas Vittnen. Och de firar ju inte födelsedagar.
Min etikettsfråga är nu: ska jag ta bort födelsedagshälsningen? JAG är ju inte med i Jehovas, vi har aldrig pratat om att hon är det - vi känner inte varandra så väl, men en annan person berättade det för mig. Men födelsedagsbarnet är en människa som jag gillar och som alltid är glad och trevlig och det tillhör väl god ton att gratulera på födelsedagen när man nu vet om det?
Hon vet ju om att hon fyller år, så det kan ju inte komma som en överraskning precis.
Eller är det som att bjuda en muslim på fläskfilé?
Plöstligt slår det mig: hon är med Jehovas Vittnen. Och de firar ju inte födelsedagar.
Min etikettsfråga är nu: ska jag ta bort födelsedagshälsningen? JAG är ju inte med i Jehovas, vi har aldrig pratat om att hon är det - vi känner inte varandra så väl, men en annan person berättade det för mig. Men födelsedagsbarnet är en människa som jag gillar och som alltid är glad och trevlig och det tillhör väl god ton att gratulera på födelsedagen när man nu vet om det?
Hon vet ju om att hon fyller år, så det kan ju inte komma som en överraskning precis.
Eller är det som att bjuda en muslim på fläskfilé?
Eyjafjallajökul
Nog är det härligt på nåt sätt att naturen ändå säger ifrån. Slår näven i bordet och liksom markerar att "visst, ni kan skicka folk till månen och dela på celler och allt möjligt - men när det är vulkanutbrott så är det bara att gilla läget och ni kan inte göra NÅGONTING."
Men det är lite svårt att fatta - igår var det stjärnklart, så man undrar var det där askmolnet egentligen är.
Det kändes också lite tystare än vanligt, vet inte om jag inbillar mig, men normalt sett är det ju ett stort antal plan som startar och landar på Kastrup och Sturup, båda ca 10 mil från oss och det är ju ingenting i flygsammanhang. Självklart måste dessa plan ge ifrån sig nåt slags bakgrundsbrus som man inte uppfattar förrän det är borta? Jag vet inte, men det kändes tystare på nåt sätt i alla fall.
Själv har jag drabbats på så sätt att jag skulle åkt på konferens i Prag på måndag, men igår blev konferensen inställd och framflyttad. Känns lite surt. Jag har aldrig varit i Prag. Men nu har jag å andra sidan tre helt blanka dagar i min kalender som jag inte hade räknat med. Först tänkte jag - men vad bra - då kan jag åka till England i stället! Sen kom jag ihåg hur det låg till... Kanske kan lura med mig Bengan& Uffe ut på golfbanan, vi skulle ju åkt till Prag tillsammans så då kan vi väl göra detta istället.
Sen är det väl som min käre make skrev på Twitter:
Är det konstigt att man är arg när man heter Eyjafjallajökul??
Men det är lite svårt att fatta - igår var det stjärnklart, så man undrar var det där askmolnet egentligen är.
Det kändes också lite tystare än vanligt, vet inte om jag inbillar mig, men normalt sett är det ju ett stort antal plan som startar och landar på Kastrup och Sturup, båda ca 10 mil från oss och det är ju ingenting i flygsammanhang. Självklart måste dessa plan ge ifrån sig nåt slags bakgrundsbrus som man inte uppfattar förrän det är borta? Jag vet inte, men det kändes tystare på nåt sätt i alla fall.
Själv har jag drabbats på så sätt att jag skulle åkt på konferens i Prag på måndag, men igår blev konferensen inställd och framflyttad. Känns lite surt. Jag har aldrig varit i Prag. Men nu har jag å andra sidan tre helt blanka dagar i min kalender som jag inte hade räknat med. Först tänkte jag - men vad bra - då kan jag åka till England i stället! Sen kom jag ihåg hur det låg till... Kanske kan lura med mig Bengan& Uffe ut på golfbanan, vi skulle ju åkt till Prag tillsammans så då kan vi väl göra detta istället.
Sen är det väl som min käre make skrev på Twitter:
Är det konstigt att man är arg när man heter Eyjafjallajökul??
Från det ena till det andra...
Jag har nog inte berättat att jag var i Köpenhamn med mina kära friends förra veckan. Denna gång körde jag, så det gick som en dans. ;-)
Vi började med smörrebröd i en restaurang som luktade ost. Det gjorde inget, för det var gott och mycket pålägg på smörrebröden, jag trodde faktiskt att jag inte hade fått något bröd alls, tills jag lyfte upp mitt berg med lax och där låg en tunn skiva syrligt danskt rågbröd. Fint. Så skall det vara i Danmark.
Mätta och glada promenerade vi till Magasin och glodde på väskor och sjalar. Därefter gick vi en LITEN bit på Ströget. Vi var nästan inte inne i en enda av de stora kedjornas butiker utan gick efter en stund ner på bakgatorna och hittade bland annat en tokig liten shabby chic inredningsaffär där vi ville köpa ALLT, vilket slutade med att vi knappt köpte något alls. Jo, K köpte finfin vaxduk.
Generellt sett var detta en tur i de tokiga affärerna - såna som man aldrig går in i annars, såna som knappt har provrum, men då kan man å andra sidan prova direkt ute i affären och det gjorde vi också. Det spelar liksom ingen roll där.
Vi intog också årets första fika på utomhusservering, där vi hann diskutera ålder, TV-program, danskarnas stora barnvagnar och en hel del annat. Vi diskuterar faktiskt hela tiden när vi är ute på galej, det är nästan det bästa. Det ÄR det bästa. Och så talade vi danska som vi hittade på efterhand. Det var också väldigt festligt tyckte vi.
Vad danskarna tyckte förtäljer inte historien.
Kvällen avslutades på Sommerskon, ytterligare en i raden av restauranger som utnämnt sig till Köpenhamns äldsta. Där åt vi gruvligt goda hamburgare och drack öl, som serverades av en osedvanligt charmig servitör - för att vara dansk i alla fall. Annars är det mest svenskar som jobbar med serviceyrken i Köpenhamn. Förmodligen för att alla danskar är i Sverige och handlar.
Sen for vi hem, trötta och belåtna. Eftersom vi (dvs jag) hade tappat bort parkeringsbiljetten fick vi anropa ett slags vaktcentral för att komma ut ur parkeringshuset. Vi blev utsläppta gratis - stort jubel i bilen. Så hädanefter ska vi alltid tappa bort parkeringsbiljetten.
Jag handlade inte så mycket - köpte en liten klänning till min söta guddotter och till mig själv den här sidenklänningen som jag ska ha på något av alla kalas jag är bjuden på i sommar:
plus dessa godingar som jag hade spanat in sen tidigare. Och jo, det ÄR Ecco!
... och en tokig Moulin Rouge-hårprydnad som bara föll mig in.
Det var meget dejligt, det hele. Även om jag har varit i Köpenhamn säkert tusen gånger så tröttnar jag aldrig och då tror jag ändå att jag inte har sett mer än en fjärdedel av staden.
Åk dit gott folk, ni blir inte besvikna.
Vi började med smörrebröd i en restaurang som luktade ost. Det gjorde inget, för det var gott och mycket pålägg på smörrebröden, jag trodde faktiskt att jag inte hade fått något bröd alls, tills jag lyfte upp mitt berg med lax och där låg en tunn skiva syrligt danskt rågbröd. Fint. Så skall det vara i Danmark.
Mätta och glada promenerade vi till Magasin och glodde på väskor och sjalar. Därefter gick vi en LITEN bit på Ströget. Vi var nästan inte inne i en enda av de stora kedjornas butiker utan gick efter en stund ner på bakgatorna och hittade bland annat en tokig liten shabby chic inredningsaffär där vi ville köpa ALLT, vilket slutade med att vi knappt köpte något alls. Jo, K köpte finfin vaxduk.
Generellt sett var detta en tur i de tokiga affärerna - såna som man aldrig går in i annars, såna som knappt har provrum, men då kan man å andra sidan prova direkt ute i affären och det gjorde vi också. Det spelar liksom ingen roll där.
Vi intog också årets första fika på utomhusservering, där vi hann diskutera ålder, TV-program, danskarnas stora barnvagnar och en hel del annat. Vi diskuterar faktiskt hela tiden när vi är ute på galej, det är nästan det bästa. Det ÄR det bästa. Och så talade vi danska som vi hittade på efterhand. Det var också väldigt festligt tyckte vi.
Vad danskarna tyckte förtäljer inte historien.
Kvällen avslutades på Sommerskon, ytterligare en i raden av restauranger som utnämnt sig till Köpenhamns äldsta. Där åt vi gruvligt goda hamburgare och drack öl, som serverades av en osedvanligt charmig servitör - för att vara dansk i alla fall. Annars är det mest svenskar som jobbar med serviceyrken i Köpenhamn. Förmodligen för att alla danskar är i Sverige och handlar.
Sen for vi hem, trötta och belåtna. Eftersom vi (dvs jag) hade tappat bort parkeringsbiljetten fick vi anropa ett slags vaktcentral för att komma ut ur parkeringshuset. Vi blev utsläppta gratis - stort jubel i bilen. Så hädanefter ska vi alltid tappa bort parkeringsbiljetten.
Jag handlade inte så mycket - köpte en liten klänning till min söta guddotter och till mig själv den här sidenklänningen som jag ska ha på något av alla kalas jag är bjuden på i sommar:
plus dessa godingar som jag hade spanat in sen tidigare. Och jo, det ÄR Ecco!
... och en tokig Moulin Rouge-hårprydnad som bara föll mig in.
Det var meget dejligt, det hele. Även om jag har varit i Köpenhamn säkert tusen gånger så tröttnar jag aldrig och då tror jag ändå att jag inte har sett mer än en fjärdedel av staden.
Åk dit gott folk, ni blir inte besvikna.
Vad är det frågan om?!
"Männen som köpte sex av den 14-åriga flickan går fria" stod det i en ganska liten rubrik i Aftonbladet igår. Det gäller alltså fallet där två lite äldre tjejer sålde en förståndshandikappad 14-årig tjej till män.
Det snurrar i mitt huvud, för det finns så mycket i den här historien som jag inte får ihop. Det är hemskt att hallick-tjejerna sålde och utnyttjade 14-åringen, men ännu konstigare att det faktiskt fanns/finns män som är intresserade av att köpa sex med en handikappad 14-åring.
VAD ÄR DET MED FOLK??? Vad är det med män som går igång på sånt? Hur blir man en vuxen man som tycker att detta är en spännande kick i livet? Vilka händelser har man blivit utsatt för? Vilka värden i livet saknar man?
VAD ÄR DET MAN INTE HAR FÖRSTÅTT???
Jag vill gärna tro på den inneboende godheten hos människor och jag vill också tro att majoriteten av alla människor, män som kvinnor, tar avstånd från våldtäkt, sexuellt utnyttjande och allt annat som har med detta att göra. Jag tror inte att några föräldrar förskönar eller uppmuntrar sina söner att gå ut och våldta eller förgripa sig på någon annan. Men jag kanske kan tro att man inte pratar om det alls, att man inte ger värderingar och insikt och tränar på empati och säger NEJ DET ÄR FEL!
Samtidigt finns det ju så mycket annat i vårt samhälle som säger att det är fel att det knappast kan undgå någon - och ÄNDÅ HÄNDER DET.
För att inte tala om den där polischefen och hans kumpaner.
Jag fattar ingenting.
Det är också paradoxalt att det säkert finns många kvinnor gör allt för att bli smala, vackra, sexiga, attraktiva och allt det där som man tror att deras män vill ha. Och sen är det ändå den sunkiga halvfeta tjack-horan som männen i själva verket går till. Eller den förståndshandikappade 14-åringen. För ingen ska ju tror att det är tjusigt och fint och dämpad belysning och att alla ser ut som i en amerikansk TV-serie, så är det ju förmodligen inte - det är troligen skitigt och lysrör och bara misär alltihop. Och ALLA är olyckliga.
Jag fattar det inte. Jag fattar det inte.
Det snurrar i mitt huvud, för det finns så mycket i den här historien som jag inte får ihop. Det är hemskt att hallick-tjejerna sålde och utnyttjade 14-åringen, men ännu konstigare att det faktiskt fanns/finns män som är intresserade av att köpa sex med en handikappad 14-åring.
VAD ÄR DET MED FOLK??? Vad är det med män som går igång på sånt? Hur blir man en vuxen man som tycker att detta är en spännande kick i livet? Vilka händelser har man blivit utsatt för? Vilka värden i livet saknar man?
VAD ÄR DET MAN INTE HAR FÖRSTÅTT???
Jag vill gärna tro på den inneboende godheten hos människor och jag vill också tro att majoriteten av alla människor, män som kvinnor, tar avstånd från våldtäkt, sexuellt utnyttjande och allt annat som har med detta att göra. Jag tror inte att några föräldrar förskönar eller uppmuntrar sina söner att gå ut och våldta eller förgripa sig på någon annan. Men jag kanske kan tro att man inte pratar om det alls, att man inte ger värderingar och insikt och tränar på empati och säger NEJ DET ÄR FEL!
Samtidigt finns det ju så mycket annat i vårt samhälle som säger att det är fel att det knappast kan undgå någon - och ÄNDÅ HÄNDER DET.
För att inte tala om den där polischefen och hans kumpaner.
Jag fattar ingenting.
Det är också paradoxalt att det säkert finns många kvinnor gör allt för att bli smala, vackra, sexiga, attraktiva och allt det där som man tror att deras män vill ha. Och sen är det ändå den sunkiga halvfeta tjack-horan som männen i själva verket går till. Eller den förståndshandikappade 14-åringen. För ingen ska ju tror att det är tjusigt och fint och dämpad belysning och att alla ser ut som i en amerikansk TV-serie, så är det ju förmodligen inte - det är troligen skitigt och lysrör och bara misär alltihop. Och ALLA är olyckliga.
Jag fattar det inte. Jag fattar det inte.
Jag - en viktväktare
Jag skulle fasligt gärna vilja gå ner i vikt.
För snart 10 år sen gick jag ner 18 kg med hjälp av Viktväktarna, jag fattar knappt idag att jag lyckades, men det gjorde jag. Det handlar ju väldigt mycket om mental inställning och att på nåt sätt skapa förutsättningar för sig själv och hitta fiffiga alternativ så att inte livet blir en enda lång morotsknaprande plåga där man ständigt är hungrig.
EGENTLIGEN är det inte så svårt, men det är väldigt mycket lättare att vara lat och bara äta det man är sugen på utan att fundera så mycket på saken. Jag är ju också väldigt road av att laga och äta mat. Så under de 10 åren sen jag var smal har jag sakta men säkert byggt upp en försvarlig fettdepå igen och är snart uppe i samma matchvikt som när jag blev Viktväktare första gången. Känns inte så bra när jag ser mig själv i spegeln just nu, så nu har jag börjat ta tag i saken igen. Det blir ju inte enklare när man är 10 år äldre precis, men jag vet ju att det går.
Det bästa är att gå på möten med VV, det gjorde jag förra gången och det var synd att jag inte bloggade då, för herregud - det var en outsinlig källa för blogginlägg! Jag får kanske skriva en liten tillbakablick om detta vid tillfälle. Men möten är inte aktuellt denna gång, förra gången jobbade jag i stan och kunde smita iväg på lunchmöten och det funkar inte på mitt nuvarande jobb.
Nu har jag däremot gått med som nätmedlem och det är i princip samma sak, förutom att man kan ljuga. Det är nämligen väldigt viktigt att skriva upp allt man äter, dels för att få koll på hur mycket man får i sig, men också för att bli medveten om hur man äter och sedan ändra på det. Jag trodde t ex att jag åt mycket grönsaker, men det gör jag inte alls. Jag dricker också alldeles för lite vatten. Men om jag tycker det känns pinigt så kan jag ju bara skriva in att att jag ätit massor med sallad och frukt hela dagen lång - det är ju ingen som kollar. Samma sak när man ska registrera sin vikt en gång i veckan. Dra ifrån nåt hekot till bara.
Det är lätt att fuska. Fast då faller ju hela idén.
Nä, nu är det allvar. Jag har redan dragit ner på sockerintaget och det går ganska bra. Ska nog kunna lyckas denna gången också. Har redan tappat 4 cm i midjan, och får väl tacka Friskis för det.
"Viktväktarna, vilket töntigt namn - det låter som en barnbok. Viktväktarna och den försvunna diamanten" säger P och äter vidare på sin jätteportion med vaniljglass och chokladsås.
Själv dricker jag vatten och ska strax åka och träna.
För snart 10 år sen gick jag ner 18 kg med hjälp av Viktväktarna, jag fattar knappt idag att jag lyckades, men det gjorde jag. Det handlar ju väldigt mycket om mental inställning och att på nåt sätt skapa förutsättningar för sig själv och hitta fiffiga alternativ så att inte livet blir en enda lång morotsknaprande plåga där man ständigt är hungrig.
EGENTLIGEN är det inte så svårt, men det är väldigt mycket lättare att vara lat och bara äta det man är sugen på utan att fundera så mycket på saken. Jag är ju också väldigt road av att laga och äta mat. Så under de 10 åren sen jag var smal har jag sakta men säkert byggt upp en försvarlig fettdepå igen och är snart uppe i samma matchvikt som när jag blev Viktväktare första gången. Känns inte så bra när jag ser mig själv i spegeln just nu, så nu har jag börjat ta tag i saken igen. Det blir ju inte enklare när man är 10 år äldre precis, men jag vet ju att det går.
Det bästa är att gå på möten med VV, det gjorde jag förra gången och det var synd att jag inte bloggade då, för herregud - det var en outsinlig källa för blogginlägg! Jag får kanske skriva en liten tillbakablick om detta vid tillfälle. Men möten är inte aktuellt denna gång, förra gången jobbade jag i stan och kunde smita iväg på lunchmöten och det funkar inte på mitt nuvarande jobb.
Nu har jag däremot gått med som nätmedlem och det är i princip samma sak, förutom att man kan ljuga. Det är nämligen väldigt viktigt att skriva upp allt man äter, dels för att få koll på hur mycket man får i sig, men också för att bli medveten om hur man äter och sedan ändra på det. Jag trodde t ex att jag åt mycket grönsaker, men det gör jag inte alls. Jag dricker också alldeles för lite vatten. Men om jag tycker det känns pinigt så kan jag ju bara skriva in att att jag ätit massor med sallad och frukt hela dagen lång - det är ju ingen som kollar. Samma sak när man ska registrera sin vikt en gång i veckan. Dra ifrån nåt hekot till bara.
Det är lätt att fuska. Fast då faller ju hela idén.
Nä, nu är det allvar. Jag har redan dragit ner på sockerintaget och det går ganska bra. Ska nog kunna lyckas denna gången också. Har redan tappat 4 cm i midjan, och får väl tacka Friskis för det.
"Viktväktarna, vilket töntigt namn - det låter som en barnbok. Viktväktarna och den försvunna diamanten" säger P och äter vidare på sin jätteportion med vaniljglass och chokladsås.
Själv dricker jag vatten och ska strax åka och träna.
Läsglasögon
Jo, nu är det tydligen dags. Jag skulle läsa på en förpackning häromdagen - okej jag erkänner att det var en ölflaska och att jag var i Köpenhamn. Men jag var både pigg och nykter. Jag ville kolla hur många % det var i ölen eftersom jag skulle köra bil lite senare. Och ni vet, man tar tag i flaskan och så kisar man och så sträcker man den i från sig med raka armar och försöker man räta in huvudet så att det ska bli någotsånär skärpa. Ofta skjuter man ut underläppen också.
K sa: "Du kan låna mina läsglasögon". Och det gjorde jag. Lite motvilligt.
Och HALLELUJA - plötsligt kunde jag se! Jag kunde läsa den lilla texten på etiketten. Axlarna liksom sjönk ner av sig själva, gamnacken drogs in och jag tänkte JA!! och sen tänkte jag NEJ!!!
Har jag kommit dithän att jag måste ha läsglasögon? Är det så vi pratar?
Är jag redo för detta??
Jag tänker att det börjar med läsglasögon och slutar med förstoringsglas.
Men okej, det var faktiskt ganska skönt att kunna se. Jag får fundera lite till.
Men en sak kan jag säga, några glasögon i snöre blir det ICKE tal om!
K sa: "Du kan låna mina läsglasögon". Och det gjorde jag. Lite motvilligt.
Och HALLELUJA - plötsligt kunde jag se! Jag kunde läsa den lilla texten på etiketten. Axlarna liksom sjönk ner av sig själva, gamnacken drogs in och jag tänkte JA!! och sen tänkte jag NEJ!!!
Har jag kommit dithän att jag måste ha läsglasögon? Är det så vi pratar?
Är jag redo för detta??
Jag tänker att det börjar med läsglasögon och slutar med förstoringsglas.
Men okej, det var faktiskt ganska skönt att kunna se. Jag får fundera lite till.
Men en sak kan jag säga, några glasögon i snöre blir det ICKE tal om!
Vardagsnojjor & hangups
Ibland funderar jag lite för mycket på småsaker. Jag hoppas att det beror på att jag är lyckligt lottad och inte har några större bekymmer än så, och som K så klokt sa en gång: "det är ju viktigt, roligt eller ledsamt för DIG, det går ju inte att jämföra med vad som är viktigt, roligt eller ledsamt för andra. Det går inte att mäta sådana saker."
Tänkte dela med mig av en kort lista över några saker som jag har nojjor kring.
ATT TVÄTTA
Ja, här finns det en hel del så kallade kombo-nojjor. Jag har länge varit en manisk tvättare, som inte stod ut med tanken på att det fanns smutstvätt i huset. Kan delvis ha med våra tonårspojkar att göra, men ända sen jag fick egen tvättmaskin tvättar jag gärna varje dag. Jag kan leta igenom hela huset efter saker att tvätta för jag vill ju inte gärna tvätta en halv maskin. Det finns inget bättre än en tom smutstvättkorg! Men jag har numera lugnat mig och i stället för att tvätta varje dag, så tvättar jag lite mer koncentrerat på helgen.
Har också svårt att ta på mig smutsiga kläder och bara tanken på att inte tvätta jeansen på ETT ÅR som visssa jeansföretag förespråkar, får mig nästan att klökas. Gud vad äckligt. Man behöver verkligen inte tvätta dem varje dag men nån gång i veckan får det bli.
När jag sen ska hänga tvätten är det viktigt att hänga tvätten symmetriskt. Alltså, snyggt och så att varje streck på torkvindan fylls. Inte slänga upp en strumpa här och en T-shirt där. Det stör mig.
Strykningen behöver jag inte ens gå in på här.
ATT KÖRA BIL
Jag är ganska garvad bilförarare och pendlar ju dagligen styvt 10 mil, tycker också att jag kör ganska bra och är vida känd för mina härliga mjuka inbromsningar. Men nästan varje dag när jag kör hem från jobbet och ska göra en omkörning på ett visst ställe där vägen delas i två filer - man har då ofta hamnat bakom en lastbil eller så - så blir jag osäker på hur bred vägen är. Jag kniper till lite extra om ratten när jag kommer ut i vänsterfilen och tänker "Jag får inte plats!!". Detta trots att jag VET att det är gott om plats eftersom jag har gjort samma manöver massor med gånger. Men jag tappar liksom "biluppfattningen" och min Audi ter sig bredare än en atlantångare och jag tror en mikrosekund att jag ska köra in räcket eller i lastbilen. Vägen svänger lite till höger också, så man styr liksom mot bilen bredvid. Väldigt konstig känsla som går över lika fort som den kommit.
ATT HANDLA MAT
Jag tycker det är ganska trevligt att åka och handla mat, gillar när skafferi och kyl är full med god mat och eftersom jag planerar noga vad vi ska äta i veckan är jag alltid förberedd med lista och kassar och scannings-grunka och alltihop. Men jag är ofta LITELITE stressad när jag handlar, eftersom jag helst bara vill gå ett varv i butiken. Om jag kommer till mjölken och inser att jag glömt något på någon hylla som jag redan passerat, så blir jag en smula irriterad och börjar genast planera hur jag effektivt ska kunna plocka andra saker på vägen till att hämta det jag har glömt. Det känns som om jag slösar med tiden om jag bara släntrar runt lite planlöst i butiken, nej effektivt ska det vara.
Dessutom AVSKYR jag att köpa potatis i lösvikt. Jag tycker det är så himla tråkigt att stå där och plocka ihop potatis med den där hopplösa metallspaden/grepen. Ibland köper jag potatis i fördigpackad påse, men då blir man ju allt som oftast lurad och får gammal potatis med groddar och allt. Så jag får bita ihop och plocka potatisen för hand. Vet inte varför jag tycker det är så trist, ibland skippar jag det bara för att jag inte pallar. Och det gäller bara potatis - lök eller äpplen är inget problem.
Förutom dessa nojjor har jag paniksvindel, fotfobi och dåligt sifferminne.
Bidra gärna med egna nojjor i kommentarsfältet!
Eller är jag ensam i mitt vardagstokeri...?
Tänkte dela med mig av en kort lista över några saker som jag har nojjor kring.
ATT TVÄTTA
Ja, här finns det en hel del så kallade kombo-nojjor. Jag har länge varit en manisk tvättare, som inte stod ut med tanken på att det fanns smutstvätt i huset. Kan delvis ha med våra tonårspojkar att göra, men ända sen jag fick egen tvättmaskin tvättar jag gärna varje dag. Jag kan leta igenom hela huset efter saker att tvätta för jag vill ju inte gärna tvätta en halv maskin. Det finns inget bättre än en tom smutstvättkorg! Men jag har numera lugnat mig och i stället för att tvätta varje dag, så tvättar jag lite mer koncentrerat på helgen.
Har också svårt att ta på mig smutsiga kläder och bara tanken på att inte tvätta jeansen på ETT ÅR som visssa jeansföretag förespråkar, får mig nästan att klökas. Gud vad äckligt. Man behöver verkligen inte tvätta dem varje dag men nån gång i veckan får det bli.
När jag sen ska hänga tvätten är det viktigt att hänga tvätten symmetriskt. Alltså, snyggt och så att varje streck på torkvindan fylls. Inte slänga upp en strumpa här och en T-shirt där. Det stör mig.
Strykningen behöver jag inte ens gå in på här.
ATT KÖRA BIL
Jag är ganska garvad bilförarare och pendlar ju dagligen styvt 10 mil, tycker också att jag kör ganska bra och är vida känd för mina härliga mjuka inbromsningar. Men nästan varje dag när jag kör hem från jobbet och ska göra en omkörning på ett visst ställe där vägen delas i två filer - man har då ofta hamnat bakom en lastbil eller så - så blir jag osäker på hur bred vägen är. Jag kniper till lite extra om ratten när jag kommer ut i vänsterfilen och tänker "Jag får inte plats!!". Detta trots att jag VET att det är gott om plats eftersom jag har gjort samma manöver massor med gånger. Men jag tappar liksom "biluppfattningen" och min Audi ter sig bredare än en atlantångare och jag tror en mikrosekund att jag ska köra in räcket eller i lastbilen. Vägen svänger lite till höger också, så man styr liksom mot bilen bredvid. Väldigt konstig känsla som går över lika fort som den kommit.
ATT HANDLA MAT
Jag tycker det är ganska trevligt att åka och handla mat, gillar när skafferi och kyl är full med god mat och eftersom jag planerar noga vad vi ska äta i veckan är jag alltid förberedd med lista och kassar och scannings-grunka och alltihop. Men jag är ofta LITELITE stressad när jag handlar, eftersom jag helst bara vill gå ett varv i butiken. Om jag kommer till mjölken och inser att jag glömt något på någon hylla som jag redan passerat, så blir jag en smula irriterad och börjar genast planera hur jag effektivt ska kunna plocka andra saker på vägen till att hämta det jag har glömt. Det känns som om jag slösar med tiden om jag bara släntrar runt lite planlöst i butiken, nej effektivt ska det vara.
Dessutom AVSKYR jag att köpa potatis i lösvikt. Jag tycker det är så himla tråkigt att stå där och plocka ihop potatis med den där hopplösa metallspaden/grepen. Ibland köper jag potatis i fördigpackad påse, men då blir man ju allt som oftast lurad och får gammal potatis med groddar och allt. Så jag får bita ihop och plocka potatisen för hand. Vet inte varför jag tycker det är så trist, ibland skippar jag det bara för att jag inte pallar. Och det gäller bara potatis - lök eller äpplen är inget problem.
Förutom dessa nojjor har jag paniksvindel, fotfobi och dåligt sifferminne.
Bidra gärna med egna nojjor i kommentarsfältet!
Eller är jag ensam i mitt vardagstokeri...?
Barndomsminnen
Måste få länka till ett fint blogg-inlägg som en gammal klasskamrat från grundskolan skrivit om sitt första besök i mitt barndomshem i Västergötland! Vi måste ha gått i tvåan när detta hände.
Jag är både rörd och glad och kom ihåg en massa saker som jag hade glömt.
Kanske borde börja skriva ner det där också...
http://mittilivets.blogg.se/
Inlägget heter "Prästgården och rester av barn"
Jag är både rörd och glad och kom ihåg en massa saker som jag hade glömt.
Kanske borde börja skriva ner det där också...
http://mittilivets.blogg.se/
Inlägget heter "Prästgården och rester av barn"
Flygplanet - hunsandets högborg
Att resa hem från Lyon är ingen lek. Det går nämligen bara ett direktflyg (sen nån vecka tillbaka) och det har dumma eftermiddagstider som inte passar så ofta, och därför måste man byta plan i antingen Bryssel, Frankfurt eller Zürich, lite beroende på vilket flygbolag man flyger med. Alltså spenderade jag dagen igår med att transportera mig mellan olika flygplatser.
När jag satt där på planet slog det mig: flygplan måste vara den sista stället där det råder Gammaldags Disciplin och Riktig Ordning Och Reda.
Man tycker ju ofta att skolor och arbetsplatser och - kanske ännu oftare - allmänna platser är lite hursomhelst nuförtiden och att alla gör lite som dom vill med det mesta. Röker, spelar musik, slänger skräp, sitter var och hur man vill. Men inte på ett flygplan.
För var annars blir man tillsagd att stänga av sin dator, telefon och MP3-spelare, sitta rak i ryggen och att lämna sin kaffekopp vare sig man har druckit upp eller inte? Ingen pardon.
Var annars blir man placerad på en stol och beordrad att spänna fast sig. Byta plats får man endast om man ber om lov, och man kan lika gärna få ett nej.
Var annars får man betala hutlösa pengar för att få en blaskig kopp kaffe och en inplastad macka med okänt ursprung och ålder - och dessutom vara artig och tacksam för detta. (Nu vet jag att det inte är personalen på planet som sätter priserna, men ändå.)
Man kan också bli tillsagd att gå och sätta sig på sin plats och lugna ner sig. Detta hände bland annat en gång på en flygning mellan Peking och Köpenhamn, då hela dåvarande Sony Ericssons HR-avdelning ockuperade Economy Flex-avdelningen. Ett gäng vuxna människor som pratade och hade trevligt, och det var inte ens alkohol med i bilden, någon stod kanske i gången och någon annan hängde över sätet för att prata med den bakom - "Naj nu må dere bare sitte ner och var tysta" sa den gamla norska skräcködlan till flygvärdinna. Vi satte oss genast lydigt men gjorde miner bakom hennes rygg som ett gäng obstinata tonåringar. För det var ju så vi blev bemötta. OCh så är det ofta. Arg personal styr och ställer och säger NEJ och SITT UPP och STÄNG AV och man blir 11 år igen.
Jag blev på min Lyon-resa åthutad i gaten eftersom jag ansågs ha för tungt handbagage. Inte så att det vägdes, nej hon kastade bara en blick och påpekade att jag hade en jätteväska med mig och det skulle jag bara veta att det var INTE okej. Skamset böjde jag mitt huvud och släpade rodnande min 10-kilos väska in i planet och stuvade förstulet upp den på hatthyllan, allt medan flygvärdinnan snörpte på munnen och tittade missnöjt på mitt projekt. Jag tycker kanske de ska införa vägning av allt bagage så att man inte behöver bli hunsad när det liksom redan är försent - vad skulle jag gjort, lämnat kvar väskan? Eller checkat in den så att de kunde slarva bort den igen?
Nog har jag stött på trevlig flygpersonal, men jag tror man ska vara manlig affärsresande i business för att få det varma och härliga bemötande och den service som de flesta flygbolag gör reklam för. Då är det idel glada leenden och blinkningar och tidningar och kuddar och varm mat på bricka. Och gott om plats för benen.
Men är man lite masochistiskt lagd så är en flygresa i ekonomiklass en toppenupplevelse!
Seinfeld har en fantastisk episod när Jerry och Elaine ska flyga hem och hamnar i olika "klasser"... klicka på länken och ha det så skoj.
Och du där - fäll upp stolsryggen och spänn fast dig!!
http://www.youtube.com/watch?v=8NienKmtknI
Vive la France
Jag har varit bortrest en liten sväng. Närmare bestämt på tjänsteresa till Lyon i Frankrike. Där satt jag på ett möte i ett konferensrum som såg ut som konferensrum gör mest. Med samma planscher som på mitt vanliga jobb fast på franska. Men solen sken och vi hade fönstret öppet och det var 20 grader varmt, så det var inte så dumt ändå.
Det finns mycket som är trevligt med Frankrike, men det finns några saker som jag gillar lite extra. Taxichaufförerna har kostym och snygga solglasögon och kallar mig Madame och ger ganska uppskattande blickar på det där lite gammeldagsa viset som man blir fnittrig av. De flesta fransmän verkar vara lite flirtiga och tja, vad ska man säga - de är ju fransMÄN. De franska damerna är dock knotigt smala och har fluffigt pagehår och är inte så trevliga alls. Särskilt inte på flygplatsen där de mest är snorkiga och har VÄLDIGT långa naglar.
Några av mina kollegor pussar på kind när vi träffas, det gillar jag. Ett tag på 80-talet var det väldigt inne och jag och mina vänner kindpussades som om vi aldrig hade gjort något annat. Lite synd att det försvann. En kollega, Stephane, smackar dock så högt att man får en lätt tinnitus resten av dagen. Men det gör inget.
Eftersom vi hade ganska mycket att göra (tyckte nån) så hade lunchen beställts till rummet. Och nu tror ni kanske att det var den vanliga pastasalladen eller baguetten. Men icke. Här ska ni få se:
Lunchen levererades i en tjusig box...
... och inne i boxen doldes denna lilla 4-rätters lunch: nudelsallad med räkor, fisk och ratatoulle, ost & bröd och lite marmelad och så en youghurt/apelsin-desser. Snajdigt.
Fisken var väl ingen höjdare eftersom den var kall, men förpackningen kompenserade detta flera gånger om.
Sen fick jag min lilla släng av gåslever på kvällen också. Försöker alltid äta det när jag är där. Det är ju sååååå gott. Men inte så djurrätts-kosher kanske.
Ja, jag säger då det. Only in France.
Det finns mycket som är trevligt med Frankrike, men det finns några saker som jag gillar lite extra. Taxichaufförerna har kostym och snygga solglasögon och kallar mig Madame och ger ganska uppskattande blickar på det där lite gammeldagsa viset som man blir fnittrig av. De flesta fransmän verkar vara lite flirtiga och tja, vad ska man säga - de är ju fransMÄN. De franska damerna är dock knotigt smala och har fluffigt pagehår och är inte så trevliga alls. Särskilt inte på flygplatsen där de mest är snorkiga och har VÄLDIGT långa naglar.
Några av mina kollegor pussar på kind när vi träffas, det gillar jag. Ett tag på 80-talet var det väldigt inne och jag och mina vänner kindpussades som om vi aldrig hade gjort något annat. Lite synd att det försvann. En kollega, Stephane, smackar dock så högt att man får en lätt tinnitus resten av dagen. Men det gör inget.
Eftersom vi hade ganska mycket att göra (tyckte nån) så hade lunchen beställts till rummet. Och nu tror ni kanske att det var den vanliga pastasalladen eller baguetten. Men icke. Här ska ni få se:
Lunchen levererades i en tjusig box...
... och inne i boxen doldes denna lilla 4-rätters lunch: nudelsallad med räkor, fisk och ratatoulle, ost & bröd och lite marmelad och så en youghurt/apelsin-desser. Snajdigt.
Fisken var väl ingen höjdare eftersom den var kall, men förpackningen kompenserade detta flera gånger om.
Sen fick jag min lilla släng av gåslever på kvällen också. Försöker alltid äta det när jag är där. Det är ju sååååå gott. Men inte så djurrätts-kosher kanske.
Ja, jag säger då det. Only in France.
Konstrunda
Vi besökte samlingsutställningen i Landskrona igår. Jag brukar verkligen gilla konst och tycker framför allt att det där mysigt att besöka konstnärerna i deras hem.
Men i år var det mest kludd och kladd. Vi var inte imponerade, inte en enda tavla som gav en WOW-känsla. Jag vet att man inte ska, men vi ville ropa: "Det där kan jag också göra".
Och där var faktiskt en del saker som man undrade lite över.
Jag lyckas inte få bilden rättvänd, men det är alltså en ljusstake i form av en surströmmingsburk.
Och så några fiskar i gulmetall på pinne som är fastpetade i kanten på burken.
800 spänn, varsågod och skölj.
Som sagt var.
Men i år var det mest kludd och kladd. Vi var inte imponerade, inte en enda tavla som gav en WOW-känsla. Jag vet att man inte ska, men vi ville ropa: "Det där kan jag också göra".
Och där var faktiskt en del saker som man undrade lite över.
Jag lyckas inte få bilden rättvänd, men det är alltså en ljusstake i form av en surströmmingsburk.
Och så några fiskar i gulmetall på pinne som är fastpetade i kanten på burken.
800 spänn, varsågod och skölj.
Som sagt var.
Tranor snackar Hornborgasjön
Läste en artikel om trandansen vid Hornborgasjön i HD idag.
Jag är uppvuxen i Västergötland, men har aldrig varit vid Hornborgasjön och sett tranorna. Däremot har jag sett ett gäng tranor vid en annan liten sjö i Tivedskogarna.
Man kan tänka sig resonemanget vid tranornas fikabord:
Trana 1: "Men ska ni inte åka till Hornborgasjön i år menar du?"
Trana 2: "Nä, vi tycker liksom att vi kan det där nu. Vi har varit där massor med gånger och ja... det är ju bra och så men man vill ju se nånting annat också"
Trana 1: "Men det är ju väldigt bra med all service och mycket folk och så där. Vi tycker det är jätteskönt, man slipper tänka liksom, helt perfekt."
Trana 2: "Jomen det är klart är det bara det man är ute efter, typ lämna hjärnan hemma så är det ju helt perfekt. Vi har varit nöjda varenda gång, men nu tycker vi ändå det är lite FÖR mycket folk. Och väldigt mycket stök på kvällarna och sådär. Den där massdansen och det där, det är liksom inte vår grej. Man tröttnar med åren tycker vi"
Trana 1: "Men hur hittade ni det här nya stället då?"
TRana 2: " Nej vi kollade runt lite och så fick vi höra talas om det här och så tänkte vi att tja varför inte, vi kan ju testa. Och vi har inte ångrat det en enda gång"
Trana 1: "Men är det verkligen lika bra?"
Trana 2: "Ja alltså, det är ju inte lika utbyggt och så där och kanske lite lägre standard men å andra sidan får du ju en helt annan upplevelse. Vi tycker det är kul att fixa lite själva och vara lite äventyrliga och så. OCh så kan man dansa när man vill, det är inte så styrt och turistigt"
Trana 1: "Jo det är klart..."
Trana 2: "Ni ska inte hänga på nåt år då?"
Trana 1: "Nja, jag vet inte, ungarna vill ju gärna tillbaka och man vet liksom vad man får. Men visst det låter ju jättefint, det gör det verkligen"
Trana 2: "Ja säg bara till så får ni vägbeskrivning, men ni får ju vara beredda på att det är lite mindre än Hornborga."
Trana 1: "Ja tacktack.... nä, hördu tänk om man skulle ta tag i det sista här idag"
Trana2: "Visst ja, jag har ju telefonmöte nu, vi ses"
Nej nu överdrev jag lite, tranor har väl inga telefonmöten heller.
Jag är uppvuxen i Västergötland, men har aldrig varit vid Hornborgasjön och sett tranorna. Däremot har jag sett ett gäng tranor vid en annan liten sjö i Tivedskogarna.
Man kan tänka sig resonemanget vid tranornas fikabord:
Trana 1: "Men ska ni inte åka till Hornborgasjön i år menar du?"
Trana 2: "Nä, vi tycker liksom att vi kan det där nu. Vi har varit där massor med gånger och ja... det är ju bra och så men man vill ju se nånting annat också"
Trana 1: "Men det är ju väldigt bra med all service och mycket folk och så där. Vi tycker det är jätteskönt, man slipper tänka liksom, helt perfekt."
Trana 2: "Jomen det är klart är det bara det man är ute efter, typ lämna hjärnan hemma så är det ju helt perfekt. Vi har varit nöjda varenda gång, men nu tycker vi ändå det är lite FÖR mycket folk. Och väldigt mycket stök på kvällarna och sådär. Den där massdansen och det där, det är liksom inte vår grej. Man tröttnar med åren tycker vi"
Trana 1: "Men hur hittade ni det här nya stället då?"
TRana 2: " Nej vi kollade runt lite och så fick vi höra talas om det här och så tänkte vi att tja varför inte, vi kan ju testa. Och vi har inte ångrat det en enda gång"
Trana 1: "Men är det verkligen lika bra?"
Trana 2: "Ja alltså, det är ju inte lika utbyggt och så där och kanske lite lägre standard men å andra sidan får du ju en helt annan upplevelse. Vi tycker det är kul att fixa lite själva och vara lite äventyrliga och så. OCh så kan man dansa när man vill, det är inte så styrt och turistigt"
Trana 1: "Jo det är klart..."
Trana 2: "Ni ska inte hänga på nåt år då?"
Trana 1: "Nja, jag vet inte, ungarna vill ju gärna tillbaka och man vet liksom vad man får. Men visst det låter ju jättefint, det gör det verkligen"
Trana 2: "Ja säg bara till så får ni vägbeskrivning, men ni får ju vara beredda på att det är lite mindre än Hornborga."
Trana 1: "Ja tacktack.... nä, hördu tänk om man skulle ta tag i det sista här idag"
Trana2: "Visst ja, jag har ju telefonmöte nu, vi ses"
Nej nu överdrev jag lite, tranor har väl inga telefonmöten heller.
Skärtorsdag hos Mor i Stugan
Idag har det varit traditionsenlig äggmålning och matfrossa på "vårat land" uppe på Bjäre. Eller Moderns land, ska vi kanske säga, hon bor där hela sommaren - vi brukar av någon anledning inte vara där så mycket just på sommaren även om det är väldigt mysigt när vi väl är där. Men Påskfirandet är tradition - i år blev det förlagt till Skärtorsdagen så att även mina grabbar skulle kunna vara med, de ska till sin pappa över själva påskhelgen. Även syster med sambo hade kört ner från Västergötland.
Vi pratade lite om när Svågern var med första gången - det här med äggmålning var lite chockartat för honom, men året därpå hade han fixat schabloner och allt gick mycket lättare. I år tror jag minsann han målade på fri hand. Jag tycker det är väldigt kul att måla ägg och jag förstår inte varför detta är något som bara sker på dagis. Alla borde måla ägg om ni frågar mig, för man har inte roligare än man gör sig.
Vi använder bara vattenfärger, allt annat är fusk tycker vi.
Äggen ska vara varma så i början behöver man en grytlapp när man ska hålla i ägget...
..eller så har man en fiffig hållare.
Varje år tänker man att man ska måla sitt snyggaste ägg - och i år blev jag ganska nöjd.
Sen blev det påskbuffe, mycket mumsigt.
Äggen åt vi förstås upp också.
Sen gick vi ut i trädgården och plockade pinnar och stampade igen sorkhål - det var kallt och blåsigt som synes, men skönt att komma ut och röra på sig efter all maten.
Några små vårtecken i rabatten!
När vi var ute gömde Modern påskgodis inne i stugan som vi fick leta upp. Har man tur hittar man även godis som ingen hittade förra året. Så här såg årets skörd ut:
Sen blev det kaffe och tårta framför brasan. Lovely.
Nu är vi så mätta att magen står i fyra hörn och en snibb och ingen är sugen på kvällsmat. Praktiskt.
Vi pratade lite om när Svågern var med första gången - det här med äggmålning var lite chockartat för honom, men året därpå hade han fixat schabloner och allt gick mycket lättare. I år tror jag minsann han målade på fri hand. Jag tycker det är väldigt kul att måla ägg och jag förstår inte varför detta är något som bara sker på dagis. Alla borde måla ägg om ni frågar mig, för man har inte roligare än man gör sig.
Vi använder bara vattenfärger, allt annat är fusk tycker vi.
Äggen ska vara varma så i början behöver man en grytlapp när man ska hålla i ägget...
..eller så har man en fiffig hållare.
Varje år tänker man att man ska måla sitt snyggaste ägg - och i år blev jag ganska nöjd.
Sen blev det påskbuffe, mycket mumsigt.
Äggen åt vi förstås upp också.Sen gick vi ut i trädgården och plockade pinnar och stampade igen sorkhål - det var kallt och blåsigt som synes, men skönt att komma ut och röra på sig efter all maten.
Några små vårtecken i rabatten!
När vi var ute gömde Modern påskgodis inne i stugan som vi fick leta upp. Har man tur hittar man även godis som ingen hittade förra året. Så här såg årets skörd ut:
Sen blev det kaffe och tårta framför brasan. Lovely.
Nu är vi så mätta att magen står i fyra hörn och en snibb och ingen är sugen på kvällsmat. Praktiskt.
