Magdas Blogg

I bilen bakom mig sitter ett par i övre medelåldern. De kör efter mig hela vägen till Helsingborg. Jag kastar ett öga i backspegeln ibland och det ser ut som om de inte säger ett ord till varandra på hela vägen, ca 45 minuter.

Är de ovänner? undrar jag oroligt och överväger en kort stund att stanna bilen, vinka in dem åt sidan och hjälpa dem att reda ut begreppen. Kanske tur att man inte får stanna på motorvägen.

För mig är tystnad nämligen inget bekvämt tillstånd. Småprat och chitchat är lika med syre för mig och finns ingen människa omkring mig står radion på. (Den står förresten på hela tiden.)
 Jag ger mig inte på medresenärer på allmänna platser eller  kommunikationsmedel men känner ett visst ansvar att konversera taxiförare och frisörer. Har försökt småprata med massörer, tandläkare, expediter och 12-åringar på väg till fotbollsmatch. Till och med när jag skulle kejsarsnittas med lokalbedövning autopratade jag tills dess att en sköterska lutade sig över mig och viskade strängt: Det ska vara tyst i en operationssal!
Då teg jag.

Jag har med åren alltså har lärt mig the hard way att jag inte ALLTID behöver fylla luften med ord.

För mig betyder tystnad nämligen att man är sur och det vill jag ju inte vara. Sen är det ju också så att om jag någon gång väljer att inte prata i ett möte får jag nästan alltid frågan: "Hur är det? Mår du inte bra?" så det blir ju lite självuppfyllande. En pratare får inte tiga, det är inte socialt accepterat. Man kan undra hur det där började, med prat eller tystnad, hönan och ägget och allt det där...

Några kollegor samåker och vid något tillfälle antydde jag att de borde känna varandra ganska väl vid det här laget efter så många timmar i bilen.
"Nä, vi pratar nästan aldrig, vi lyssnar alltid på talbok" blev svaret.

Oj. Hur kommer man dit? När är det okej att föreslå att man ska lyssna på talbok?
Redan vid första samåkningen?
"I den här bilen pratar vi inte , bara så du vet. Ska du prata får du åka med någon annan".
Verkar inte det som om man inte VILL prata och är asocial och sur? Eller är det en stor lättnad för alla inblandade? Och vem bestämmer vilken bok man ska lyssna på?

Paret bakom mig kanske lyssnade på talbok?

Det är på grund av sånt här som jag inte vill samåka.