Magdas Blogg

Hade ett intressant samtal med min mamma häromdagen.

Hon har läst min blogg och tycker att jag är alldeles för märkesfixerad.

"Varför är det så viktigt?" undrade hon. Jag fick dåligt samvete och påmindes då plötsligt om min uppväxt då märkeskläder faktiskt var något som inte ansågs vara särskilt bra. Min mamma tyckte att hemmasytt och märkeslöst var mycket bättre. Vi letade i klädlador på landet som hette sånt som Le-tex och att köpa jeans på JC var inte att tänka på.

Till min mammas försvar ska sägas att hon har en väldig fena för att hitta billigt OCH bra och dessutom är en mycket duktig sömmerska, så det var minsann inget fel på kläderna vi hade på oss. Tvärtom var jag säkert mer unikt klädd än många andra och hade både moderna och annorlunda kläder på den tiden. Men det är klart att jag drömde om Puss&Kram-jeans och en aprikosfärgad Aqua Limone-tröja ibland.

Som tonåring vill man ju antingen inte sticka ut alls eller så kan man lika gärna gå hela vägen och vara totalt annorlunda. Jag valde den senare vägen och hade därför ALLTID kjol under i stort sett hela högstadiet, jag tror inte ens att jag ägde ett par jeans på den tiden. Tur att mamma kunde sy kjolar till mig.

Men för att återgå till det här med märken. Min mamma menar att märkeskläder är ett sätt att visa att man har pengar och att det är snobbigt. Hon menar också att det finns en fara i att barn blir för märkesfixerade - de kan bli mobbade om de inte har rätt märken och så vidare och det var därför vi uppfostrades märkeslöst. Själv blev jag aldrig retad pga av mina kläder, sen kan det väl hända att jag kände mig utanför ändå, eftersom jag uppfattade det som om de tjejerna som hade rätt jeans var mer poppis än andra. Men så var det ju förstås inte, och jag hade ju aldrig kommit med i tuffa gänget om jag hade haft aldrig så dyra märkeskläder. Men visst kan det säkert vara knepigt när det blir för stark fixering vid märken.

Jag tror att utbudet var annorlunda och betydligt smalare på 70- och 80-talet. Nu kan man ju hitta massor med spännande kläder, både svindyrt och billigt. Den dagen jag blir för "fin" för att handla på HM eller Lindex, då ska jag kanske fundera igenom varför jag vill ha märkeskläder. Men det är ju så att i 75% av fallen är lite dyrare kläder av bättre kvalitet och håller bättre. Visst det finns superkvalitet på Lindex för en billig slant och en 1500-kronors-tröja kan börja noppa sig efter en halv dag... men i stort sett är ändå dyrare kläder bättre i passform och kvalitet. Jag är så lyckligt lottad att jag kan köpa de lite dyrare alternativen och då gör jag det. Jag är dessutom intresserad av kläder och när jag har hittat några designers eller kläder som jag gillar och trivs i är jag beredd att betala för det nästan oavsett märke.

Jag kan ärligt talat inte förstå varför jag skulle låta bli att köpa ett snyggt plagg som jag har råd med bara för att det är ett märkesplagg? Jag vill ha snygga kläder. Men jag kan bli precis lika nöjd om jag fyndar ett plagg på Indiskas rea och kan känna mig lika glad och snygg i det plagget. Då är det ju inte märket det handlar om.
Men jag inser att de där Hunterstövlarna kommer jag att bli retad för. Det kan jag bjuda på.

Sen kan man ju undra om det är så att jag idag inte skulle haft dåligt samvete för att jag HAR märkeskläder eller ha brytt mig överhuvudtaget om märken om jag hade fått den där Aqua Limone-tröjan när jag var tonåring...

Sen får vi inte glömma att mamma har en viss anarkistisk ådra och på många sätt är emot konsumtionssamhället så det är väl inte så konstigt att hon försökt överföra det på oss barn.
Det gick väl SÅDÄR med mig om man säger så.

Vill också påminna min kära lilla mamma om att hon tjatade till sig Favas svindyra Bally-skor på 70-talet...hade du tjatat lika mycket om det inte hade varit Bally? Jag undrar det jag....
Kram på dig lilla mor!