Magdas Blogg

Som nätshoppare (nej jag bara TITTADE!!!) snubblade jag in på denna sida. Hittade bland annat denna klänning:




Tillverkas av ett företag i Indien tror jag, läs själva:

Om Assisi
Assisi Garments är en av de första grupperna som People Tree arbetade med. Den startades av franciskanernunnor och anställer döva, stumma och fattiga kvinnor som av sina familjer ansågs olämpliga att gifta bort.

Assisi utgör en frihamn för dessa kvinnor där de kan både bo och finna en trygg och stöttande arbetsmiljö. De får en rättvis lön och en klumpsumma efter fem års anställning för att bygga upp ett eget hem.


Klänningen kostar bara 499 kr! Är inte det prisvärt och behjärtansvärt och allt annat -värt som är bra att vara.

Klänningen och många andra roliga och annorlunda saker som är miljö- och rättvisemärkta (många skor har de också...) hittar ni på:

www.gemenskapgron.se

ALLA måste kolla!!

I bilen bakom mig sitter ett par i övre medelåldern. De kör efter mig hela vägen till Helsingborg. Jag kastar ett öga i backspegeln ibland och det ser ut som om de inte säger ett ord till varandra på hela vägen, ca 45 minuter.

Är de ovänner? undrar jag oroligt och överväger en kort stund att stanna bilen, vinka in dem åt sidan och hjälpa dem att reda ut begreppen. Kanske tur att man inte får stanna på motorvägen.

För mig är tystnad nämligen inget bekvämt tillstånd. Småprat och chitchat är lika med syre för mig och finns ingen människa omkring mig står radion på. (Den står förresten på hela tiden.)
 Jag ger mig inte på medresenärer på allmänna platser eller  kommunikationsmedel men känner ett visst ansvar att konversera taxiförare och frisörer. Har försökt småprata med massörer, tandläkare, expediter och 12-åringar på väg till fotbollsmatch. Till och med när jag skulle kejsarsnittas med lokalbedövning autopratade jag tills dess att en sköterska lutade sig över mig och viskade strängt: Det ska vara tyst i en operationssal!
Då teg jag.

Jag har med åren alltså har lärt mig the hard way att jag inte ALLTID behöver fylla luften med ord.

För mig betyder tystnad nämligen att man är sur och det vill jag ju inte vara. Sen är det ju också så att om jag någon gång väljer att inte prata i ett möte får jag nästan alltid frågan: "Hur är det? Mår du inte bra?" så det blir ju lite självuppfyllande. En pratare får inte tiga, det är inte socialt accepterat. Man kan undra hur det där började, med prat eller tystnad, hönan och ägget och allt det där...

Några kollegor samåker och vid något tillfälle antydde jag att de borde känna varandra ganska väl vid det här laget efter så många timmar i bilen.
"Nä, vi pratar nästan aldrig, vi lyssnar alltid på talbok" blev svaret.

Oj. Hur kommer man dit? När är det okej att föreslå att man ska lyssna på talbok?
Redan vid första samåkningen?
"I den här bilen pratar vi inte , bara så du vet. Ska du prata får du åka med någon annan".
Verkar inte det som om man inte VILL prata och är asocial och sur? Eller är det en stor lättnad för alla inblandade? Och vem bestämmer vilken bok man ska lyssna på?

Paret bakom mig kanske lyssnade på talbok?

Det är på grund av sånt här som jag inte vill samåka.

C och jag var på Gastro i Helsingborg och åt en fantastisk middag i lördags. Tre rätter med underbara, matchande viner.
I slutet av måltiden kände jag att de där godagoda vinerna nog hade stigit mig lite åt huvudet och jag var kanske en smula berusad. Jag var lite finfull.

Med anledning av detta vill jag härmed delge min och C:s helt ovetenskapliga artbestämning av olika fyllor:

Finfylla - just den lilla fylla man upplever efter en gourmetmiddag. Man har druckit goda viner LITE för fort och suttit stilla lite för länge. Men du känner det mest själv och ingen annan märker det.

Fulfylla - bål + snaps + dåligt rödvin från box + päronkonjak + grogg på toppen vid tretiden på natten. Inte bra. Kan leda till gräsfläckar, fosterställning i våtutrymme och "migrän".

Felfylla - du är den enda som druckit lite för mycket, kanske på släktmiddag eller After Work. Du ångrar dig nästa dag, oftast utan anledning men lik förbaskat. Nästa gång kör du.

Och så har vi favoriten:

Kulfylla - beskrivs bäst med ett citat av vår gode vän Pelle T, som på en fest i höstas knackade mig på axeln när vi stod i buffékön, log från öra till öra och sa lyckligt:

"Je suis on the Pickalurv!"


Kunde inte sagt det bättre själv.

Ibland tycker jag livet är ganska tråkigt och blöt-lovikavante-aktigt.
Och även om C och jag har ett fantastiskt härligt gott liv och barnen stundtals är helt okej och vovven bara tappar päls på ena sidan (om han blir mer hårlös för jag sticka en väst som han kan ha på när han går ut) och jag på det hela taget har det bra så kan man tycka att det KANSKE vore kul om det hände något nytt här i livet.

Jag brukar ju byta jobb när det blir så, men jag tänkte att jag skulle försöka stanna på det här jobbet ett tag...

Men då får man hitta små guldkorn i vardagen och kanske utmana sig själv lite grann.

Jag har ju på sätt och vis redan börjat genom mitt numera välkända och omtalade shoppingstopp (två veckor kvar tjoho!!) Så i helgen tog jag ännu ett steg i en ny riktning - jag vinterbadade för första gången i mitt liv.

Min intensiva vän A (aka fru Persson) bjöd med mig redan förra veckan och jag sa då, kanske under viss påverkan av vin och sen tidspunkt, det får jag väl erkänna, att absolut kunde jag tänka mig såväl bastu som dopp i 3-gradigt Öresund nästa lördag!
I fredags mailade A mig och ville bara kolla att jag var med på noterna och då tänkte jag att nu jäklar. Jag har i för sig funderat på detta innan, alla säger att det är så härligt och uppfriskande med vinterbad, men sen har jag ju det lite jobbigt med bastu och naket och allt det där. Men så tänkte jag om jag nu kan duscha ihop med kända och okända kollegor när jag tränar här på jobbet, så kan jag väl vinterbada också. Jag kan ju ta med egen sitthandduk.

Lördagen inleddes således med hundpromenad, frukost och så packade jag väskan med badrock och tofflor och diverse olika handdukar och åkte och tränade ett pass på Friskis. Medelpass jojomensan.
Ganska olikt mig kan man säga!
Jag brukar annars hasa runt i för korta joggingbyxor och äta upp överblivet godis från gårdagen på lördagförmiddagarna...

Därefter sammanstrålade A och jag nere vid Pålsjöbaden (jo hon hade också tränat innan) och så gick vi in och satte oss i en riktigt HOT bastu med utsikt över Öresund och Kronborgs slott... efter en rejäl omgång i bastun och samtal om ditt och datt, mest om tonårsuppfostran faktiskt (där en av tanterna i bastun blev sidekick i vårt samtal) -tassade jag efter A ut på bryggan och där klättrade man fortfort ner för stegen och så  - IIIIII!!! och *plask* - doppade man sig och så upp igen.
I bara mässingen.

En riktig kick!!! Jättehärligt och en skön känsla av krispighet och energi som spred sig i hela kroppen.. .Andra gången stack det lite i benen, men så var det ju inte heller läge att simma några längder precis.
Och jag glömde allt vad celluliter och bilringar hette och plumsade bara i under glada skrik.

Sen kröp vi in våra badrockar och drack kaffe och åt kanelbullar som A hade med sig, så mysigt!!
Stort tack A för att du drog med mig på detta.

Jag fick massor med energi och for hem och städade halva huset.

Jag är kanske inte en ny människa men jag är definitivt lite modigare och har flyttat mina gränser lite till.
Och jag kommer att kallbada igen, det kan jag lova!

Nån som vill hänga på?

Ikväll ska jag äta sushi med bonussonen J, 16 år. Det är bara vi.
Vi ska nog äta framför TV:n och det kanske blir lite mysigt ändå.

Annars var det länge sen man var på en riktig dammiddag.


Följande damer skulle kunna få komma på middag hos mig:

 - Prinsessan Mary av Danmark (altså den riktiga, inte den lilla franska bruttan)- fast hon skulle nog inte äta så mycket för hon är illa smal. Men hon kan kanske sladdra lite om hur det är att vara prinsessa på riktigt.
- Kristina Lugn - jag tror hon kan många fräckisar och smygröker.
- Jessica Gedin - så intelligent och den bästa av alla Spanare. Och med fantastiskt hår.
- Nina Persson (i A Camp/Cardigans) - hon verkar lite trumpen så hon kan behöva komma ut lite.
- VBA (VärldensBästaAnna) - min svägerska som jag ännu inte fått förmånen att dansa på borden med. Har du kvar de röda skinnbrallorna?
- Jennifer Aniston - ja men hon är ju cool fortfarande. Kanske kan ge tips om hur man får snygga överarmar.
-Jenny Östergren på TV4 - min favoritbloggare. VBA-kan du fråga?

Och så förstås mina kära väninnor: Ullisen, Sara, Den Gravida, Ingrid, Ulrika, Moncan, Fru Persson, E, Grannfruarna på Älgö, Lillasyster,  Carina G, Cecilia, Lotta, Pia, Malin, Cattis, Marie, alla Annor som tänkas kan, Soffi, Åsa, Helen och så eventuellt några småtjejer från Vega... Många nämnda och säkert någon glömd men ni är också välkomna.

Och kanske min mamma. Men då får ni skärpa er allihop.

Hade ett intressant samtal med min mamma häromdagen.

Hon har läst min blogg och tycker att jag är alldeles för märkesfixerad.

"Varför är det så viktigt?" undrade hon. Jag fick dåligt samvete och påmindes då plötsligt om min uppväxt då märkeskläder faktiskt var något som inte ansågs vara särskilt bra. Min mamma tyckte att hemmasytt och märkeslöst var mycket bättre. Vi letade i klädlador på landet som hette sånt som Le-tex och att köpa jeans på JC var inte att tänka på.

Till min mammas försvar ska sägas att hon har en väldig fena för att hitta billigt OCH bra och dessutom är en mycket duktig sömmerska, så det var minsann inget fel på kläderna vi hade på oss. Tvärtom var jag säkert mer unikt klädd än många andra och hade både moderna och annorlunda kläder på den tiden. Men det är klart att jag drömde om Puss&Kram-jeans och en aprikosfärgad Aqua Limone-tröja ibland.

Som tonåring vill man ju antingen inte sticka ut alls eller så kan man lika gärna gå hela vägen och vara totalt annorlunda. Jag valde den senare vägen och hade därför ALLTID kjol under i stort sett hela högstadiet, jag tror inte ens att jag ägde ett par jeans på den tiden. Tur att mamma kunde sy kjolar till mig.

Men för att återgå till det här med märken. Min mamma menar att märkeskläder är ett sätt att visa att man har pengar och att det är snobbigt. Hon menar också att det finns en fara i att barn blir för märkesfixerade - de kan bli mobbade om de inte har rätt märken och så vidare och det var därför vi uppfostrades märkeslöst. Själv blev jag aldrig retad pga av mina kläder, sen kan det väl hända att jag kände mig utanför ändå, eftersom jag uppfattade det som om de tjejerna som hade rätt jeans var mer poppis än andra. Men så var det ju förstås inte, och jag hade ju aldrig kommit med i tuffa gänget om jag hade haft aldrig så dyra märkeskläder. Men visst kan det säkert vara knepigt när det blir för stark fixering vid märken.

Jag tror att utbudet var annorlunda och betydligt smalare på 70- och 80-talet. Nu kan man ju hitta massor med spännande kläder, både svindyrt och billigt. Den dagen jag blir för "fin" för att handla på HM eller Lindex, då ska jag kanske fundera igenom varför jag vill ha märkeskläder. Men det är ju så att i 75% av fallen är lite dyrare kläder av bättre kvalitet och håller bättre. Visst det finns superkvalitet på Lindex för en billig slant och en 1500-kronors-tröja kan börja noppa sig efter en halv dag... men i stort sett är ändå dyrare kläder bättre i passform och kvalitet. Jag är så lyckligt lottad att jag kan köpa de lite dyrare alternativen och då gör jag det. Jag är dessutom intresserad av kläder och när jag har hittat några designers eller kläder som jag gillar och trivs i är jag beredd att betala för det nästan oavsett märke.

Jag kan ärligt talat inte förstå varför jag skulle låta bli att köpa ett snyggt plagg som jag har råd med bara för att det är ett märkesplagg? Jag vill ha snygga kläder. Men jag kan bli precis lika nöjd om jag fyndar ett plagg på Indiskas rea och kan känna mig lika glad och snygg i det plagget. Då är det ju inte märket det handlar om.
Men jag inser att de där Hunterstövlarna kommer jag att bli retad för. Det kan jag bjuda på.

Sen kan man ju undra om det är så att jag idag inte skulle haft dåligt samvete för att jag HAR märkeskläder eller ha brytt mig överhuvudtaget om märken om jag hade fått den där Aqua Limone-tröjan när jag var tonåring...

Sen får vi inte glömma att mamma har en viss anarkistisk ådra och på många sätt är emot konsumtionssamhället så det är väl inte så konstigt att hon försökt överföra det på oss barn.
Det gick väl SÅDÄR med mig om man säger så.

Vill också påminna min kära lilla mamma om att hon tjatade till sig Favas svindyra Bally-skor på 70-talet...hade du tjatat lika mycket om det inte hade varit Bally? Jag undrar det jag....
Kram på dig lilla mor!