Barnuppfostran - nästa level
"Men älsklingen, den här jackan är väl snygg, en sån vill du väl ha?"
Moder håller upp en svindyr Peak Performance-jacka framför yngre tonårsson som KNAPPT tittar på henne utan har fullt upp med att pilla på dragkedjan i den lite urvuxna jackan han har på sig och mumlar något ohörbart som kan betyda både ja och nej och kanske.
"Men älsklingen, ska vi köpa den då? Ska vi det? Ska vi köpa och så kan vi fika sen?"
Modern har något desperat i rösten och tittar bedjande på sin son som tittar åt ett annat håll.
Förmodligen har hon sett fram emot en mysig eftermiddag med lite shopping och sen en fika och kanske ett SAMTAL. Kanske kan hon lära känna den här skäggstubbige, finnige, knotige YNGLINGEN som för bara ett litet tag sen var hennes lilla mysiga bebiskille som kröp upp knät och gav blöta pussar på örsnibbarna.
Nu vet hon inte vad som hände. Eller när det hände. Nu är hon beredd att betala det skyhöga priset i form av en Peak Performance-jacka för att få en vänlig blick. Och hon är desperat och skriker Älsklingen till sin tonårsson över hela butiken. OCh hon får ingenting igen.
Denna scen utspelade sig på Stadium häromdagen när jag stod i kön till kassan (OBS-handlade födelsedagspresent till J och inget till mig själv - vill bara säga det). Jag kände igen mig ganska mycket i den där morsan, det där med att man faktiskt är beredd att köpa barnens tillgivenhet. Fast jag är ju lyckligt lottad med en mycket skötsam och vänlig tonåring som alltid gör vad man ber honom om och då är jag beredd att belöna honom med svindyra Tiger-skjortor och strumpor från Acne för 150 kr paret. Min blivande tonåring, P 12½, är jag också beredd att köpa dyra grejor till, fast där vill jag mer ha ess i rockärmen som jag kan använda längre fram i lämplig situation. "Ja men jag köpte faktiskt de där jättedyra gympaskorna, så nu kan väl du...". Eller tvärtom, "okej, du får de där jättedyra gympaskorna, men bara på villkor att..."
Hot och mutor är underskattade som uppfostringsmetoder. Läste en artikel i Svenska Dagbladet där nån hurtfrisk familjepsykolog (givetvis barnlös ung man) förespråkade att man skulle sluta tjata, hota och muta och i stället hitta på käcka alternativ för att avleda uppmärksamheten och bryta mönstret. Typ, barnet säger: "Jag vill inte gå till skolan" och då ska man säga: "Men vi ska ju titta på den roliga pinnen härutanför så klä på dig nu". Han hade testat metoden på sina syskonbarn och det funkade finemang, tyckte han.
JA DET TROR JAG DET - så klart det fungerar när Roliga Morbrorn kommer förbi! Men i den blöta-lovika-vante-verkligheten är det inte riktigt så enkelt. Fråga varje stressad förälder som langat in ett rödgråtet och tjurigt barn på dagis och sen kört till jobbet med en klump i magen. Men man orkar inte, hinner inte vara superpedagogisk alla dagar. Och som tur är kryper den där ungen upp i knät och delar ut blöta pussar på örsnibbarna på kvällen och då löser den där klumpen upp sig och blir en god och varm känslo-semla i magen. Så fiffigt och bra är livet ordnat.
Och vad gäller tonåringarna, så säger min moder, som har 40 års lärarerfarenhet av tonåringar, att de kommer tillbaka. De ska bara tjura lite först, det ingår liksom i tonårspaketet. Men de hör vad vi säger, det går in även om de tittar på oss som vi vore forntidsidioter. Och de tycker nånstans att det är mysigt att fika med oss. Bara inte för ofta.
Och så ska vi inte kalla dem Älsklingen in public. Det blir liksom pinsamt för alla.
Lycka till.
Moder håller upp en svindyr Peak Performance-jacka framför yngre tonårsson som KNAPPT tittar på henne utan har fullt upp med att pilla på dragkedjan i den lite urvuxna jackan han har på sig och mumlar något ohörbart som kan betyda både ja och nej och kanske.
"Men älsklingen, ska vi köpa den då? Ska vi det? Ska vi köpa och så kan vi fika sen?"
Modern har något desperat i rösten och tittar bedjande på sin son som tittar åt ett annat håll.
Förmodligen har hon sett fram emot en mysig eftermiddag med lite shopping och sen en fika och kanske ett SAMTAL. Kanske kan hon lära känna den här skäggstubbige, finnige, knotige YNGLINGEN som för bara ett litet tag sen var hennes lilla mysiga bebiskille som kröp upp knät och gav blöta pussar på örsnibbarna.
Nu vet hon inte vad som hände. Eller när det hände. Nu är hon beredd att betala det skyhöga priset i form av en Peak Performance-jacka för att få en vänlig blick. Och hon är desperat och skriker Älsklingen till sin tonårsson över hela butiken. OCh hon får ingenting igen.
Denna scen utspelade sig på Stadium häromdagen när jag stod i kön till kassan (OBS-handlade födelsedagspresent till J och inget till mig själv - vill bara säga det). Jag kände igen mig ganska mycket i den där morsan, det där med att man faktiskt är beredd att köpa barnens tillgivenhet. Fast jag är ju lyckligt lottad med en mycket skötsam och vänlig tonåring som alltid gör vad man ber honom om och då är jag beredd att belöna honom med svindyra Tiger-skjortor och strumpor från Acne för 150 kr paret. Min blivande tonåring, P 12½, är jag också beredd att köpa dyra grejor till, fast där vill jag mer ha ess i rockärmen som jag kan använda längre fram i lämplig situation. "Ja men jag köpte faktiskt de där jättedyra gympaskorna, så nu kan väl du...". Eller tvärtom, "okej, du får de där jättedyra gympaskorna, men bara på villkor att..."
Hot och mutor är underskattade som uppfostringsmetoder. Läste en artikel i Svenska Dagbladet där nån hurtfrisk familjepsykolog (givetvis barnlös ung man) förespråkade att man skulle sluta tjata, hota och muta och i stället hitta på käcka alternativ för att avleda uppmärksamheten och bryta mönstret. Typ, barnet säger: "Jag vill inte gå till skolan" och då ska man säga: "Men vi ska ju titta på den roliga pinnen härutanför så klä på dig nu". Han hade testat metoden på sina syskonbarn och det funkade finemang, tyckte han.
JA DET TROR JAG DET - så klart det fungerar när Roliga Morbrorn kommer förbi! Men i den blöta-lovika-vante-verkligheten är det inte riktigt så enkelt. Fråga varje stressad förälder som langat in ett rödgråtet och tjurigt barn på dagis och sen kört till jobbet med en klump i magen. Men man orkar inte, hinner inte vara superpedagogisk alla dagar. Och som tur är kryper den där ungen upp i knät och delar ut blöta pussar på örsnibbarna på kvällen och då löser den där klumpen upp sig och blir en god och varm känslo-semla i magen. Så fiffigt och bra är livet ordnat.
Och vad gäller tonåringarna, så säger min moder, som har 40 års lärarerfarenhet av tonåringar, att de kommer tillbaka. De ska bara tjura lite först, det ingår liksom i tonårspaketet. Men de hör vad vi säger, det går in även om de tittar på oss som vi vore forntidsidioter. Och de tycker nånstans att det är mysigt att fika med oss. Bara inte för ofta.
Och så ska vi inte kalla dem Älsklingen in public. Det blir liksom pinsamt för alla.
Lycka till.
Kommentarer
Postat av: Eva Sara
Du är så klok och skriver så fint. :) Men lite klump i magen får jag när jag tänker på att lille Jakob en dag ska förvandlas till tjurig tonåring. Men det är ju lååååång dit. Eller hur? Snälla?...
Kram
Postat av: litentanta
Det smäller bara till så är de där, tonåren, men som tjej-morsa så har jag kanske haft en bekväm tripp? Hon är snäll och lyhörd, social och har hittills inte EN endaste skolkdag i gymnasiet!! Jädrar vad stolt jag blir alltså!
Men sen, sen kommer hon hem och då blommar trotsen ut i full styrka...suck Kanske lite kortare anfall numera eftersom att hon ju är 17, o vet du vad? Jag får tom kalla henne "lillrompan" på hennes blogg FAST den hör till lokalpressen och har måååånga läsare :-) Man tror att man vet, men sen ändras spelreglerna, fast återigen, så ska det ju vara, eller hur?
Gillar dina inlägg minsann!
Trackback
