Men alltså...
Eller...?
Jag skojade bara.
Eller...?
Först måste skrattkrampen lägga sen. sen börjar nog de flesta fundera över hur vi själva går, står och låter. Och då blir man genast lite fundersam och generad. Min lätt framåtböjda gång (speciellt tydlig då jag har lite högre klack på skon), som jag för övrigt rätar ut så fort jag tänker på det, min röst som kanske inte låter som Kermits men som dialektalt låter som en gotlänning i exil, med inslag av the Cooky Monster osv. Fast att kalla dig för överviktig geisha är överdrivet och om du tycker att du låter som Kermit är det ändå positivare än att låta som Miss Piggy./M
Varför protestera mot sanningen?
Det är ett mycket intressant fenomen du beskriver, att man upplever att musklerna utför vissa rörelser på ett visst sätt, men när man kontrollerar utfallet i spegeln så är det något helt annat... Någon som kan förklara hur muskelminnet kan lura en så här? Tyvärr känner jag alltför väl igen mig.
Har också haft en hemsk upplevelse på dansgolvet en kväll bara för något år sedan. Inledningsvis kände jag mig läcker och härlig, jag kände igen musiken och visste att jag var säker i mina moves (jag har ju gjort dem sedan mitten på 80-telet...) Efter ett tag börjar insikten komma att jag egentligen ganska patetiskt står och rör på mig på samma sätt som för 25 år sedan. Jag har alltså inte lyckats ta till mig några som helst rörelser från utvecklingen på dansområdet under dessa 25 år och min rädding för kvällen är endast att de som dansar runt omkring mig är jämngamla eller ännu äldre än jag och lyckligt knixar runt i sin egen lilla happy-dance-bubbla med 30-40 år på nacken...
