Magdas Blogg

Jag har kommit igång med Friskis igen. Känner mig peppad och tycker det går ganska bra, jag får träningsvärk, men så ska det vara, och inget är ju tuffare än att klaga på träningsvärk på jobbet.

Men så är det det här med kroppsuppfattning. Häromdagen körde Peppiga Pia, som var dagens ledare, en liten move där man skulle stå vänd mot den stora spegeln som täcker ena väggen i salen. Och jag hamnade längst fram vid spegeln, men tänkte att äsch vad tusan det får man bjuda på. Nu hör till saken att jag verkligen tycker att jag tar ut rörelserna maximalt och verkligen tar i, och att döma av min blåröda ansiktsfärg kan man verkligen tro att det är så. Men när jag såg mig själv i spegeln så såg jag att jag bara stod och vispade lite med armarna och KNAPPT lyfte fötterna. Jag TROR alltså bara att jag tar i, men i själva verket gör jag inte det. Märkligt. Undrar vad som skulle hända om jag verkligen, jag menar VERKLIGEN tog i och sträckte ut?

Samma sak när jag går, jag såg mig själv på film i helgen och ser att jag liksom trippar fram på ett högst märkligt sätt, med armarna framför mig som en känguru. Dessutom med en väldigt rund rygg. Jag sätter aldrig i foten bakom kroppen utan flyttar fötterna i ett väldigt begränsat utrymme under kroppen, som en överviktig geisha ungefär, (inga liknelser i övrigt).
Det är som att höra sin egen röst på band eller film. Själv låter jag som Grodan Kermit. Eller Miss Piggy.

Suck.

Nu tränar jag när jag är ute och går på hundpromenad, försöker trycka ifrån i steget, räta på ryggen och låta armarna hänga rakt ner och pendla så som det gör på normala människor. Det är riktigt jobbigt, har man gått fram genom livet som en korsning mellan Ringaren från Notre Dame och en wallaby med skoskav så kräver det både styrka och koncentration.

Så om ni ser nån som stelt travar fram med stora kliv och spikraka armar i sällskap med en lite för tjock Springer Spaniel och denna någon ropar Hej med Grodan Kermit-röst, ja då är det jag!