Dåliga samveten
Ytterligare en krönika publicerad i HD 12 februari 2009!
"Jaha, hur länge sen var det du var här?"
Jag kisar upp i den starka lampan och svarar med darrande stämma:
"Äh... ja, två år sen kanske?"
"Nej, det var faktiskt 5 år sen."
"Oj då" piper jag "ja jag har ju tänkt på det flera gånger men sen kommer det annat i vägen och så... hehehe". Jag skrattar nervöst.
Jag kan inte se om tandläkaren skrattar bakom munskyddet, hon svarar bara ett outgrundligt "MMM" och petar med den där hemska lilla kroken som tar tag i kanten på tandköttet på ett plågsamt vis. Det ska tas röntgenbilder och som vanligt har den lilla plastmojängen vassa kanter som SKÄR in i kinden så att tårarna börjar rinna - kan de inte produktutveckla mjuka kanter?! Men det är kanske straffet för att jag inte besökt tandläkaren på så länge...
"Använder du tandtråd?" frågar tandläkaren.
"Visst" ljuger jag glatt "varje vecka!". Helt osant är det nu inte, jag använde det i alla fall i morse innan jag kom hit, tänker jag för mig själv.
Tandläkarbesök framkallar mycket skuldkänslor hos mig, jag BORDE ha borstat bättre, använt tandtråd, fluorsköljt...
Ett annat skuldbelagt besök är på bilverkstaden. Man kör till verkstaden och kallsvetten bryter fram redan när man ska köra in genom den stora porten. En oljefläckad bister man vinkar in mig och plötsligt kan jag inte köra bil längre och kör nästan på honom. "Ojoj, här var det trångt om saligheten" skämtar jag när jag fumlar med att öppna motorhuven. Oljefläcksmannen lutar sig över motorn och pillar på något och säger "Har du kört med detta länge?".
"Några dagar kanske...?" säger jag med svag röst (sanningen är en månad). "Är det nåt allvarligt?"
"Ja det vet jag inte men det kan ta en stund om du har kört ett tag med det" säger mannen och spänner ögonen i mig. Attans, jag är genomskådad. Nu dyker oljemannens kompis upp med en kaffekopp i nypan och kikar ner i motorn och säger "Jaha du" på ett sätt som antyder att det kanske inte ens GÅR att laga vad-det-nu-är. (I nästan alla verkstäder hänger nämligen en kompis, det är dock tveksamt om han jobbar där.) Jag får skuldkänslor och tänker att jag borde ha kollat oljan, däcktrycket och stolsvärmen lite oftare. Jag är en dålig bilägare. Jag lämnar bilen på obestämd tid och till odefinierbar kostnad och börjar den långa vandringen i regnet till närmaste busshållplats. Det regnar nämligen alltid när jag ska lämna min bil på reparation.
Att lämna hunden på hundtrim kan skapa riktig ångest. Man kommer in med sin kära vovve, som glatt kikar ut mellan tovorna och halkar lite på sina vildvuxna tassar. "Har ni klippt klorna på honom?" "Ehe, tja, det var nog ett tag sen..." Vid avhämtning visar det sig att vovven fortfarande har svamp i öronen och man rusar skamset in på Apoteket och köper allt som har med hundöronsvamp att göra.
Skomakaren framkallar också skuldkänslor. Man står där med sin snedgångna, slitna favoritstövlar och får bryskt veta stövlarna borde ha klackats om redan innan man började använda dem. Hur skulle jag kunna veta det, de var ju NYA, vill jag protestera men istället böjer jag skamset på nacken och viskar "Ojdå, ja det borde jag ju ha tänkt på" och tassar ut i snögloppet i tunna ballerinaskor. Det snögloppar nämligen ofta när jag går till skomakaren.
Det är bara att kapitulera och skapa allians med tandläkaren, skomakaren och bilreparatören, hitta en tredje part att skylla på, så att jag slipper ta på mig skulden för det som gått fel. Då kanske jag blir bjuden på en kopp kaffe och kan titta ner i motorhuven och säga "Jaha du" på ett olycksbådande sätt. Join the dark side, liksom...
Eller så kan man skylla på sin äkta hälft.
