Tears get in my eyes...
Jag har fått "ytliga tårkanaler" som en gammal skådis sa på min morbrors begravning. (Han sa faktiskt såhär i sitt lilla tal: "Ursäkta att jag grinar, men jag har fått så ytliga tårkanaler. Men det här var fantamej den finaste begravning jag varit på" och så torkade han bort en tår ur mustaschen).
Jag gråter ju ibland för att jag är ledsen, men det passar sig inte att ta upp på min tjosanhejsan-blogg. Därmot kan jag berätta vad jag skäms lite för att jag blir rörd av:
1. Blåsorkestrar. När jag ser en marschorkester får jag en klump i halsen och tårarna börjar trilla. Särskilt om det är en blåsorkester med barn. Vet inte varför, det är antagligen för att det är så himla rörande och fint att tänka på hur de har övat och övat och de är så allvarliga.
2. Detsamma gäller även när jag hör barn sjunga Scoutsången "Vi äro svenska scouter vi..." Nu var det dock ett tag sen eftersom killarna slutat i scouterna.
3. Extreme Home Makeover - jag vet att jag går rätt i TV-producenternas fälla men jag blir alltid lite blöt i ögat på slutet när det handikappade, fattiga, föräldralösa barnet som fått sitt hem bortspolat av orkanen Katrina tackar för det nya fina huset... Oss emellan är det ganska förfärliga och groteska hus som de där stackars människorna får, och man kan ana att huset nog inte är tipptopp-färdigställt, men ändå. Jag grinar varje gång.
4. Mass-scener som denna: (klicka på länken eller kopiera och klistra in i din webbläsare)
www.youtube.com/watch?v=VQ3d3KigPQM
Visst önskar man att livet vore en musikal och att om alla bara dansade lite mer så ordnar det sig? Har aldrig varit med om en flashmob, men skulle jag hamna i en skulle jag väl börja stortjuta.
5. Och pinsammast av allt - ibland blir jag lite rörd när jag själv sjunger. Inte i kören eller i offentliga sammanhang men ibland i bilen eller i duschen... Men bara när jag är ensam. Undrar vad det beror på, för det är minsann inte för att det är så vackert. Men rörd blir jag. Av mig själv.
Ja jösses... Måste snyta mig.
Fetknoppen Magda
Jag har ju allt som oftast genom livet råkat ut för diverse påhopp pga min kroppshydda som av någon anledning tycks inbjuda till mången mindre rolig kommentar. Det hade ju varit ganska trevligt med enbart härliga kommentarer, men även Heidi Klum får ju sin beskärda del så det är väl bara att hacka i sig.
Igår hände det igen. En del av er har redan hört det, men jag måste bara få bearbeta lite till so here it goes.
Jag kom in i hissen på jobbet och ungefär samtidigt som dörren nästan går igen hojtar två herrar utanför och vill åka med upp. Snäll som jag är höll jag hissen tills herrarna hade klivit in.
"Ja, vi får väl plats allihop" säger den ene herren lite skämtsamt.
"Ja, hissen ska ju klara 6 personer så det ska nog gå bra" svarar jag.
"Jaha, men hur många är vi här inne egentligen" svara då herren och plirar lite underfundigt och tittar menande mot min magtrakt.
"Öh, ja vi är väl tre personer...??" säger jag
"Jaaa, är vi verkligen det?" säger han lite mer underfundigt och det är NÄSTAN så att han gör en nutch-nutch-wink-wink a la Monthy Python.
Jag blir helt stum, vad menar han?
Antyder han att jag är gravid eller tycker han bara att jag är så tjock att jag tar upp plats för två personer?
Den andra herren stirrar med glasartad blick framför sig och jag blir röd i ansiktet och försöker sträcka lite på mig. Stämningen är dålig i hissen. Jag skäms å allas vägnar, mest mina egna, och intensivläser på en skylt att hissen kollades senast i början av denna månad...
Pillemariska herrn fortsätter dock skrocka lite hemligt för sig själv och tycker säkert att han är en härlig person.
Han planerar nog att han ska säga till sin fru därhemma ikväll: Jag har en sån go känsla för om någon är gravid, jag ser det redan innan de själva vet det. Och skrocka förnöjt.
Vi ska alla till sjätte våningen. Aldrig har resan upp gått så långsamt.
I fortsättningen ska jag GÅ upp, så slipper jag möta honom igen och kanske blir jag lite smalare dessutom.
Så får det bli.
FAKTARUTA:
- Jag är INTE gravid. Jag är bara lite tjock. Men kan ju bli ledsen ändå.
- Pillemariska herrn är en av våra högsta chefer så det var inte riktigt läge att be honom dra dit pepparn växer.
- Jag ska träna i morgon och ikväll blir det minsann inget fredagsgodis!
Dåliga samveten
Ytterligare en krönika publicerad i HD 12 februari 2009!
"Jaha, hur länge sen var det du var här?"
Jag kisar upp i den starka lampan och svarar med darrande stämma:
"Äh... ja, två år sen kanske?"
"Nej, det var faktiskt 5 år sen."
"Oj då" piper jag "ja jag har ju tänkt på det flera gånger men sen kommer det annat i vägen och så... hehehe". Jag skrattar nervöst.
Jag kan inte se om tandläkaren skrattar bakom munskyddet, hon svarar bara ett outgrundligt "MMM" och petar med den där hemska lilla kroken som tar tag i kanten på tandköttet på ett plågsamt vis. Det ska tas röntgenbilder och som vanligt har den lilla plastmojängen vassa kanter som SKÄR in i kinden så att tårarna börjar rinna - kan de inte produktutveckla mjuka kanter?! Men det är kanske straffet för att jag inte besökt tandläkaren på så länge...
"Använder du tandtråd?" frågar tandläkaren.
"Visst" ljuger jag glatt "varje vecka!". Helt osant är det nu inte, jag använde det i alla fall i morse innan jag kom hit, tänker jag för mig själv.
Tandläkarbesök framkallar mycket skuldkänslor hos mig, jag BORDE ha borstat bättre, använt tandtråd, fluorsköljt...
Ett annat skuldbelagt besök är på bilverkstaden. Man kör till verkstaden och kallsvetten bryter fram redan när man ska köra in genom den stora porten. En oljefläckad bister man vinkar in mig och plötsligt kan jag inte köra bil längre och kör nästan på honom. "Ojoj, här var det trångt om saligheten" skämtar jag när jag fumlar med att öppna motorhuven. Oljefläcksmannen lutar sig över motorn och pillar på något och säger "Har du kört med detta länge?".
"Några dagar kanske...?" säger jag med svag röst (sanningen är en månad). "Är det nåt allvarligt?"
"Ja det vet jag inte men det kan ta en stund om du har kört ett tag med det" säger mannen och spänner ögonen i mig. Attans, jag är genomskådad. Nu dyker oljemannens kompis upp med en kaffekopp i nypan och kikar ner i motorn och säger "Jaha du" på ett sätt som antyder att det kanske inte ens GÅR att laga vad-det-nu-är. (I nästan alla verkstäder hänger nämligen en kompis, det är dock tveksamt om han jobbar där.) Jag får skuldkänslor och tänker att jag borde ha kollat oljan, däcktrycket och stolsvärmen lite oftare. Jag är en dålig bilägare. Jag lämnar bilen på obestämd tid och till odefinierbar kostnad och börjar den långa vandringen i regnet till närmaste busshållplats. Det regnar nämligen alltid när jag ska lämna min bil på reparation.
Att lämna hunden på hundtrim kan skapa riktig ångest. Man kommer in med sin kära vovve, som glatt kikar ut mellan tovorna och halkar lite på sina vildvuxna tassar. "Har ni klippt klorna på honom?" "Ehe, tja, det var nog ett tag sen..." Vid avhämtning visar det sig att vovven fortfarande har svamp i öronen och man rusar skamset in på Apoteket och köper allt som har med hundöronsvamp att göra.
Skomakaren framkallar också skuldkänslor. Man står där med sin snedgångna, slitna favoritstövlar och får bryskt veta stövlarna borde ha klackats om redan innan man började använda dem. Hur skulle jag kunna veta det, de var ju NYA, vill jag protestera men istället böjer jag skamset på nacken och viskar "Ojdå, ja det borde jag ju ha tänkt på" och tassar ut i snögloppet i tunna ballerinaskor. Det snögloppar nämligen ofta när jag går till skomakaren.
Det är bara att kapitulera och skapa allians med tandläkaren, skomakaren och bilreparatören, hitta en tredje part att skylla på, så att jag slipper ta på mig skulden för det som gått fel. Då kanske jag blir bjuden på en kopp kaffe och kan titta ner i motorhuven och säga "Jaha du" på ett olycksbådande sätt. Join the dark side, liksom...
Eller så kan man skylla på sin äkta hälft.
Fetknoppen Heidi Klum
Jag har alltid tyckt att Heidi är supersnygg och har en overkligt tajt kropp för att ha fött 3 barn. Hon ser fräsch, sund och glad ut och det är minsann inte alla modeller på catwalken. De ser mer utsvultna, utklädda och uttråkade ut.
Undrar om den där så kallade modeskaparen (för övrigt från det "heta" FASHION-landet Tyskland) verkligen tänker på rätt person?
Jag tycker man ska använda ordet fet lite med försiktighet, för om Heidi Klum är fet, vad är då nästa steg?
Grotesk?
Flodhästig?
Big ugly mama?
Jag vet inte, jag satt själv i möte med en pytteliten kinesiska idag och då känner man sig ju ungefär lika slim som en husbil.
Nä, go Heidi säger jag och fram för sunda ideal och mer semlor åt folket.
Usch vilken tjockis.Liveblogg från melodifestivalen
Själv gillar jag de där tre tjejerna i klänningar, (Cookies & Beans?) bäst. Det är riktig tant-musik, sånt som vi "tjejer" som är 40+are kan ladda ner i Ipoden och lyssna på när vi är ute och stavgår. Så jag hoppas att hela Odd-Molly-tanterna plockar fram sina mobiler och ringer. Fast röstsystemet verkar superkrångligt.
Jag hoppas Amy Diamond åker ut. Hon behöver växa upp och sluta låtsas att hon är 12 och framför allt sluta ha Peter Pan-stövlar.
Vi anser att hon kanske skulle haft tandställning. Men än är det inte för sent. Får man fresta med liite tillväxthormon kanske? Men hon är söt och rar, så förlåt alla som gillar Amy.
Fast spandexbyxans återkomst kunde vi ha klarat oss utan. Det var inte bra. Inte på Amy då utan på de där "hårdrockarna". Man såg liksom mer än vad man ville se.
Lili&Susie känns också väldigt 80-tal. De var inte bra då heller. De ser likadana ut också. Jag försöker bestämma mig för om det är bra eller dåligt.
Petra Mede är dock ingen höjdare, hon pratat som en mellanstadiefröken med pensionen inom räckhåll och skämten faller som stenar hela tiden. Kan ingen skriva ett manus till människan. Ska jag behöva ta tag i det också??
'Allå, 'allå
Han pratar precis som polisen i 'Allå,'allå 'emliga armén på TV. Och efter en stund börjar man själv prata engelska med fransk brytning. Det blir ganska underhållande på det hela taget.
Min franske kollega höjer dessutom rösten ganska mycket när han tycker att jag inte förstår, inte ovänligt alltså, utan mer för att liksom förklara på samma vänliga franska sätt FAST HÖGRE.
Jag kan lägga luren på skrivbordet och gå runt i rummet och ändå höra vad han säger.
Det är krångligt i Frankrike, mycket regler och lagar att hålla reda på och det är såna saker som fransmannen försöker förklara för mig. De är väldigt noga och petiga med vad som gäller men samtidigt är det ett suckande och axelryckande utan like, så jag undrar om de inte själva tycker det är krångligt att vara fransk ibland...
Inte undra på att de ibland kör in till Paris och kastar brysselkål på gatorna. Det finns faktiskt en fackbas i Frankrike som tycker att väpnad revolution är det enda rätta för att få ordning på saker och ting. Nu var ju inte det en jättebra idé förra gången, men visst, när man sätter sig in i franska arbetstidsregler så är det inte utan att man vill kasta nåt hårt på någon.
Perhaps a bömb.
Men alltså...
Eller...?
Jag skojade bara.
Eller...?
Freakshow
Jag har kommit igång med Friskis igen. Känner mig peppad och tycker det går ganska bra, jag får träningsvärk, men så ska det vara, och inget är ju tuffare än att klaga på träningsvärk på jobbet.
Men så är det det här med kroppsuppfattning. Häromdagen körde Peppiga Pia, som var dagens ledare, en liten move där man skulle stå vänd mot den stora spegeln som täcker ena väggen i salen. Och jag hamnade längst fram vid spegeln, men tänkte att äsch vad tusan det får man bjuda på. Nu hör till saken att jag verkligen tycker att jag tar ut rörelserna maximalt och verkligen tar i, och att döma av min blåröda ansiktsfärg kan man verkligen tro att det är så. Men när jag såg mig själv i spegeln så såg jag att jag bara stod och vispade lite med armarna och KNAPPT lyfte fötterna. Jag TROR alltså bara att jag tar i, men i själva verket gör jag inte det. Märkligt. Undrar vad som skulle hända om jag verkligen, jag menar VERKLIGEN tog i och sträckte ut?
Samma sak när jag går, jag såg mig själv på film i helgen och ser att jag liksom trippar fram på ett högst märkligt sätt, med armarna framför mig som en känguru. Dessutom med en väldigt rund rygg. Jag sätter aldrig i foten bakom kroppen utan flyttar fötterna i ett väldigt begränsat utrymme under kroppen, som en överviktig geisha ungefär, (inga liknelser i övrigt).
Det är som att höra sin egen röst på band eller film. Själv låter jag som Grodan Kermit. Eller Miss Piggy.
Suck.
Nu tränar jag när jag är ute och går på hundpromenad, försöker trycka ifrån i steget, räta på ryggen och låta armarna hänga rakt ner och pendla så som det gör på normala människor. Det är riktigt jobbigt, har man gått fram genom livet som en korsning mellan Ringaren från Notre Dame och en wallaby med skoskav så kräver det både styrka och koncentration.
Så om ni ser nån som stelt travar fram med stora kliv och spikraka armar i sällskap med en lite för tjock Springer Spaniel och denna någon ropar Hej med Grodan Kermit-röst, ja då är det jag!
Personligt rekord
Det är personbästa OCH årsbästa (mitt gamla rekord låg på 46).
Har ont i benen, måste nog skaffa ett annat underlag att stå på. Brukar de inte stå på kartongbitar i butiker? Eller skaffa Birkenstock endast avsedda för strykkvällarna...
Jag anser att T-shirtar ska strykas. Och på nåt underligt självplågarvis tycker jag det är ganska kul och har arbetat upp en schysst hastighet, även om jag tror det går att öka hastigheten något.
Men 58 T-shirtar är inget jag rekommenderar, så don't try this at home or without full supervision.
Är jag fel på det??
Och - för att citera nån film (2 kronor till den som vet vilken) - We are NOT amused!
Jag tycker de flesta bloggar är ganska innehållslösa typ "Drack latte med Mimsan och Putte, hittade inte mitt Ica-kort när jag shoppade mat och gick hem och somnade i soffan". ÄR det intressant? ÄR det underhållning? Eller är det ett sätt att få oss Vanliga Dödliga att känna det som att vi är kompisar med dessa kända personer?
Förvisso är det en del som lever ett på gränsen till osannolikt intensivt liv (läser man Lets Dance-Tobias blogg så undrar man hur karln överlever) men läser man en del bloggar kopplade till våra kvällstidningar så blir man förvånad över hur lite det egentligen står. Det är ofta inte ens fiffigt formulerat och ganska taffligt språk dessutom. Undantaget Marcus Birro som skriver väldigt bra , men tyvärr är det en sportblogg och jag orkar inte läsa om italiensk ligafotboll om det så är aldrig så välformulerat och poetisk.t skrivet. Sorry Marcus.
Men sen tänker jag att det kanske är så en blogg ska vara. Korta inlägg i dagboksform, hellre mycket och ofta och utan några krav på kvalitet, fyndighet eller ens rätt stavning utan bara pang-bom, smaska in det som faller dig in och ut i cyberspejs till allmänt beskådande. Det kanske är jag som är ute och cyklar?
Tja, jag vet inte. Jag är förmodligen gammaldags och skriver mer Krönikor än blogginlägg, och ofta är det jag skriver ganska tråkigt och/eller seriöst och lite för långt. Men jag har svårt att tro att mitt vardagsliv är så intressant att någon annan skulle vilja läsa om det - jag gitter ju inte ens skriva om det ;-)
Jag fortsätter nog på mitt sätt - lär aldrig bli nominerad till Stora Bloggpriset (jag är inte bitter) men så är jag kanske inte en äkta bloggare.
Kanske mer kåsör. Bloggör. Kåsare. Blönikör. Kroggare.
Finns Stora Blaha-Blaha-priset?
Länge leve de slappa!
Helgen har förflutit helt utan missöden. Det är ju en sån där tid på året då allt rättat in sig i ledet, alla aktiviteter är i gång och den första förväntansfulla tiden är över, jobbet är på bana och alla vet i stort sett vad det är som ska fixas innan påsk som är nästa checkpoint. Hemmet är i någorlunda skick efter julens utsvävningar och man (man=C) behöver på sin höjd gå ett varv med dammsugaren och kanske byta ut slokande tulpaner på TV-bänken. Ganska skönt men också lite tråkigt.
Men jag tror ju att man måste få lov att ha lite tråkigt mellan varven. Vi är inte så bra på det nuförtiden, folk kastar sig ut på picknick, konstrundor eller träningspass så fort de inte har hänt något på en timme. Jag tror det är bra att bara ligga i soffan och glo nån lördag inemellanåt. Jag tror man behöver den återhämtningen och att det är ett bra sätt att ladda batterierna. Lägg därtill en filt, en kopp kaffe och en romantisk komedi eller det 378:e avsnittet av Miami Ink på TV, sen är det bara att låta dagen gå utan några större åthävor.
Måste dock kommentera lite av TV-utbudet - ser som vanligt Let's Dance, men det har tappat lite av sin tjusning - same old same old liksom. Och nu känns det också trist sen min personliga favorit Daniel Da Silva lämnade tävlingen. Knappt lönt att titta mer. Kikade dock lite på engelska versionen Strictly Come Dancing på BBC och där har alla tävlande en gemensam dansuppvisning, en liten minishow i slutet av programmet vilket piggar upp det hela. Tycker de kan ta efter det i Sverige också - eller ta en paus på ett år eller två.
Elisabeth Höglund och George Scott - jag vet inte, men är det inte bottenskrapet i kändisgrytan som de har fiskat upp?
Snillen snackar i 4:an är också ett program som känns synnerligen krystat. Där ska ett gäng humorproffs (bl a min gode vän Anders Jansson, så fick jag det sagt också) gissa betydelsen av svåra ord. Poängen går dock spårlöst förbi när det är så uppenbart att flera humorproffs faktiskt vet vad orden betyder och sen desperat försöker fylla tiden med krystade och långsökta förklaringar innan de bränner av det rätta svaret. Inte så kul och programledaren Carina Berg har väldigt konstiga kläder på sig. Stylad av Lindri kanske.
Men sent på kvällen kan man hitta små reprispärlor. Såg om den fantastiska dokumentären om nunnan i klostret som ligger bara ett par hundra meter från oss. Hon gick in klostret när hon var 19 år och nunnevigdes 5 år senare. Jag går förbi klostret ibland på hundpromenad och jag tänker på henne varje gång. Idag är hon 34 år tror jag och har levt där inne i 15 år eller så. De är Karmelitnunnor så de lever avskilt och i stort sett total tystnad. Själv skulle jag bli sjuk efter två dagar om jag inte fick prata. Men jag tror de får skriva. Hade varit spännande att läsa hennes blogg om hon hade haft någon.
Annars blir jag gladast av reklam just nu, har en speciell favorit som jag skrattar HÖGT åt varje gång. Oscarsnominering!
Här kommer länken. www.youtube.com/watch?v=h1VpbyhkPjQ
Puss o kram från TV-soffan
