Nattlig verksamhet
Jaghar fått nya kvällsrutiner. Efter kvällspromenaden med Bubben, tar jag ficklampa (dvs C:s cykellampa) och går ut i trädgården och jagar... MÖRDARSNIGLAR.
Jag tar ett gammalt mjölkpaket och blandar en brygd på grovsalt, ättika och varmt vatten. En gammal stekpincett får bli mitt vapen och hittar jag en snigel så åker de ner i det lilla salt/ättiksbadet. Mycket effektivt.
Men trädgården känns lite annorlunda på kvällen nu när det är beckmörkt redan vid tio-tiden. Lyser jag på daggmaskarna så liksom rinner de fort ner i marken, alltså VÄLDIGT fort. Jag tänker - tänk om mördarsniglarna muterar sig med daggmaskarna och får samma snabbhet, det blir inte kul. Spindlarna riggar också klibbiga trådar som hänger ner från buskarna så att man måste frusta och vifta i ansiktet. Plötsligt blir jag lite mörkrädd. Vår pyttelilla trädgård känns inte alls mysig och lummig, jag får för mig att någon tittar på mig från magnolian, kanske är det en JÄTTEmördarsnigel som ligger i bakhåll. Mitt huvud spelar upp scener ur svartvita 60-talsskräckfilmer - jaha, tänker jag, det är mitt fel för att jag inte tänker mer på miljön, då blir det så här. Naturen slår tillbaka.
Mitt hjärta slår snabbt och jag förbannar mig själv att jag tog på mig flipflops och inte stövlar när jag känner att tårna blir kalla och våta och vad som helst kan bita tag i dem... Jag nyper tag i den sista snigeln och slänger snabbt ner den i mjölkpaketet, som jag sen fort ställer ifrån mig inne i växthuset. Tänk om de kravlar sig upp igen och hoppar på mig? Och hör jag inte svaga skrik från paketet?
Jag springer in i huset, låser fort (för sniglarna har väl inte hunnit ta kopior på nycklarna ännu hoppas jag) och slänger mig i soffan bredvid C. "Gick det bra" frågar han. "Visst" säger jag morskt och spelar oberörd.
Jag måste sluta titta på TV.
Jag tar ett gammalt mjölkpaket och blandar en brygd på grovsalt, ättika och varmt vatten. En gammal stekpincett får bli mitt vapen och hittar jag en snigel så åker de ner i det lilla salt/ättiksbadet. Mycket effektivt.
Men trädgården känns lite annorlunda på kvällen nu när det är beckmörkt redan vid tio-tiden. Lyser jag på daggmaskarna så liksom rinner de fort ner i marken, alltså VÄLDIGT fort. Jag tänker - tänk om mördarsniglarna muterar sig med daggmaskarna och får samma snabbhet, det blir inte kul. Spindlarna riggar också klibbiga trådar som hänger ner från buskarna så att man måste frusta och vifta i ansiktet. Plötsligt blir jag lite mörkrädd. Vår pyttelilla trädgård känns inte alls mysig och lummig, jag får för mig att någon tittar på mig från magnolian, kanske är det en JÄTTEmördarsnigel som ligger i bakhåll. Mitt huvud spelar upp scener ur svartvita 60-talsskräckfilmer - jaha, tänker jag, det är mitt fel för att jag inte tänker mer på miljön, då blir det så här. Naturen slår tillbaka.
Mitt hjärta slår snabbt och jag förbannar mig själv att jag tog på mig flipflops och inte stövlar när jag känner att tårna blir kalla och våta och vad som helst kan bita tag i dem... Jag nyper tag i den sista snigeln och slänger snabbt ner den i mjölkpaketet, som jag sen fort ställer ifrån mig inne i växthuset. Tänk om de kravlar sig upp igen och hoppar på mig? Och hör jag inte svaga skrik från paketet?
Jag springer in i huset, låser fort (för sniglarna har väl inte hunnit ta kopior på nycklarna ännu hoppas jag) och slänger mig i soffan bredvid C. "Gick det bra" frågar han. "Visst" säger jag morskt och spelar oberörd.
Jag måste sluta titta på TV.
Kommentarer
Trackback
