Magdas Blogg

Jag var på en rolig konsert igår. Det var Helsingborgs Symfoniorkester som spelade filmmusik. Jag älskar filmmusik, så jag var laddad. I bilen in spekulerade vi lite kring vilken musik det skulle bli - Star Wars kändes klockrent och jag hoppades innerligt på Indiana Jones-teamt, det är min absoluta favorit och en riktigt bra theme-sång. (Ni minns väl Ally McBeal som fick rekommendationen av sin terapeut att alltid ha en lämplig theme-sång ringande i huvudet inför olika tillfällen. Det var mycket Barry White i Allys huvud, men jag går mer på det pompösa och vill jag peppa mig ordentligt så är det Indiana Jones som gäller.)

Men icke sa nicke. Det blev varken Darth Vaders tema eller Indiana. Men däremot en hel massa annat: Pianot, KingKong och temat från Simpson, jätteskoj. Vacker musik från Fellinis La Strada, där Trumpet-Janne spelade solo så vackert att hjärtat smälte. Slagverkskillarna hade fullt upp, för det är mycket bom-tjackalack och pling-plång i den här musiken, särskilt i Mission Impossible-temat.

Enda nackdelen var orkestern. Missförstå mig rätt, jag gillar Symfoniorkestern skarpt och tycker de spelar fantastiskt nästan oavsett genre och tillfälle. Men de ser alltid så sammanbitna ut- ja jag skulle kunna drista mig till att många faktiskt ser ... sura ut. Och det betyder mer än vad man kanske tror för helhetsintrycket.
Igår var det ju en lättsam konsert och det var många ovana lyssnare där och då kanske det vore läge att dra en smula på smilbanden när man får applåder? Inte ens när konferencieren hade KingKong-mask var det nån i orkestern som såg direkt road ut, jo några enstaka skrattade lite. Hursomhelst så tycker jag det är viktigt att man ser glad ut, det behöver inte vara trams och flams, men att man åtminstone försöker se ut som om man hade lite kul, även om det bara är ett gig av många. Och även man inte gillar den typen av musik så har publiken betalat för att komma dit och lyssna OCH titta, och då måste man vara proffsig. Själv har jag - efter att ha sett mig själv på video - insett att jag ofta har en surmulen uppsyn när jag sjunger i kör, men jag försöker i alla fall smajla upp mig lite när det applåderas. Man har ju som bekant inte roligare än man gör sig. Och det blir liksom roligare för alla andra också.

Helsingborgs Symfoniorkester gjorde oss glada igår. Jag hoppas de också var glada inombords i alla fall. Och nästan gång kanske de bjuder på ett litet leende också. Och kanske Indiana Jones-temat också. Jag längtar redan.