Magdas Blogg

Här är ytterligare ett inlägg som tidigare publicerats i HD på JustNu-sidan där jag medverkar ibland. För er som inte läst det tidigare...

Jag är inte känd för att vara den som alltid kommer i tid. Inte så att jag jämt missar tåget och på jobbet är jag noga med att passa tider och deadlines. Visserligen med små marginaler, men det räcker väl? Privat skulle nog många kalla mig tidsoptimist, men jag är snarare tidsREALIST. Det är ett begrepp som jag själv har hittat på. Skilllnaden är att en Tidsoptimist tror att man ska hinna med en massa saker på kort tid, medan en Tidsrealist inser med en gång att man inte kommer att hinna det man tänkt sig och är därför mästare på att prioritera bort saker från Att-Göra-listan. Jag är till exempel duktig på att inse att jag inte hinner städa, ringa till tandläkaren, bada hunden och träna. Jag vet att det inte kommer att gå ihop om jag ska hinna fika, ta en lur och titta färdigt på reprisavsnittet av Vänner. Jag bär inte klocka utan litar på mobiltelefonen, klockan i bilen och människor med klocka. Mikrougns-klockor litar jag inte på, de är omöjliga att ställa in och visar därför oftast 00.03 hela tiden. Det är så sällan man ska passa just den tiden.

Det är helt okej att vara Tidsrealist så länge det inte går ut över vänner och familj och jag jobbar därför på att inte komma sent till bjudningar och kalas. Men inte för tidigt heller, för det är störigt med gäster som kommer PRICK den tid man bjudit in dem. Det blir alltid lite stressigt när man ska ha gäster och de där extra 10 minuterna behövs för att lägga på läppstift och blanda sallad. En gång kom några vänner till oss över en timme för tidigt. De fick en drink i näven och fick blanda salladen själva, ingen fara sa vi. Men de tyckte det var grymt pinsamt och vi har faktiskt inte setts sen dess. Se där vådan av att vara ute i alltför god tid!

Om man nu ändå skulle komma för sent så gäller det att ha en bra ursäkt. Det finns bra och dåliga ursäkter har jag märkt. Dåliga ursäkter är att man tittat på TV, somnat eller helt enkelt glömt bort kalaset. Sådana ursäkter kan lätt sprida dålig stämning. Man bör inte heller säga att man bara skulle äta, det kan funka på cocktailpartyn där det brukar vara snålt med födan, men kan annars resultera i gråtande värdinna/värd senare på kvällen. Man kan också anta en tokrolig förvirrad image, men denna image måste byggas upp under en längre tid, och innebär att du måste komma för sent till allt och alla hela tiden, du måste gå vilse och dyka upp på fel dag och sådär. Kan bli lite besvärligt i längden, kanske. Särskilt på jobbet.

Det är däremot helt okej att skylla på att man har jobbat sent för då framstår man som ambitiös. Trafiken är en annan bra grej -"Det var helt kaos på E6an, världens kö". Har man småbarn är det en toppenursäkt. Det fungerar dock bara tills de blir stora nog att opponera sig på ett avslöjande vis: "Men mamma, det var ju DU som inte kunde bestämma vad du skulle ha på dig!".

Den finaste ursäkten av alla är ändå "Jag kommer direkt från träningen". Då blir alla imponerade och får dåligt samvete och tittar beundrande på den nyduschade samtidigt som de avstår det chips de just tänkt ta.

Nån friskvårdshjälte lär jag aldrig bli. Men jag kan berätta hur det senaste avsnittet av Vänner slutade, för visst vill ni veta? Jojo, det bor nog en Tidsrealist i oss alla.

Eller heter det latmask?

Härförleden var jag på en trevlig kräftskiva/födelsedagskalas och vi kom av någon outgrundlig anledning in på det här med nakenhet. Jag anser nog mig själv som en ganska öppen och liberal person, men i denna diskussion kände jag mig som pryd, stockkonservativ och nästan med burkan på svaj.

Det visade sig nämligen att nästan alla på kalaset sprang nakna omkring i hemmet och menade att det var ju härligt att man kunde visa sig som man är för sina barn. Vissa vittnade till med om att det var helt okej att en familjemedlem gick på toan när en annan person stod i duschen eller borstade tänderna.

Nej säger jag. Där går verkligen min gräns. I badrummet är jag själv tack så mycket, och jag är inte intresserad av att vare sig ha sällskap eller göra någon annan sällskap när det gäller själva toalettbesöket. Inte ens som små följde mina barn med på toaletten. Jag kan borsta tänderna ihop med någon annan, men jag skulle inte vara ett dugg bekväm med att mina barn kom in när jag stod i duschen. Det får vara förbehållet C faktiskt.

Det tycks alltså vara allmänt utbrett att vara nakna tillsammans i många familjer och då lägger jag INTE PÅ NÅGOT SÄTT någon sexuell aspekt i det hela. Folk kör bara au naturell när de vandrar mellan badrum och sovrum och det kan man kanske inte säga så mycket om. Det är kanske sunt. Det kanske bor en hobbynaturist i oss alla. Utom i mig.

Personligen är jag mycket sällan bekväm naken tillsammans med andra, har aldrig gillat badhus, allmän bastu eller omklädningsrum särskilt mycket. Och det handlar nog bara om att jag inte är bekväm med mig själv och tycker det är olustigt att klä av mig inför andra. Vilket säkert en terapeut gladeligen skulle vilja sätta tänderna i och analysera. Samtidigt kan jag inte säga att jag lider av det och jag är inte rädd för nakna människor, jag har bara ingen lust att visa upp mig själv i bara mässingen.

Men häromdagen skedde ett genombrott. Jag har ju bestämt mig för att börja träna på luncherna. I onsdags var det premiär och jag körde ett bodypump-pass kl 12, (vilket gav mig en grym träningsvärk, men det är gött när det tar, tycker jag). Hursomhelst, när jag tränat på Friskis har jag alltid kört hem och duschat men se det kunde jag ju inte göra nu. Så det var bara att slänga av sig paltorna och ta ett djupt andetag och stega in i duschen. Kunde konstatera att det minsann var väldigt olika skapta kroppar där inne i duschrummet, även om jag försökte att inte glo för mycket, och att jag nog inte var så illa ändå...

Känner mig stolt över mig själv att jag duschade på allmän plats, sen ska väl erkännas att jag lindade handduken ganska tätt om mig efter duschen, och klädde på mig fortfort, så det var inte precis helt fritt blås. Men ett fall framåt. Snart kanske även jag jazzar omkring spritt språngande näck och trivs med det. Man vet aldrig.

Ställde mig på vågen i söndags.
Och man kan väl säga att nu går inte bara Skam på torra land, utan även alla Skams vänner och släktingar spatserar glatt omkring i strandkanten.

Jag ska inte säga att jag är fet, men vågen talade sitt tydliga digitala språk även om jag försökte balansera på ett ben och tog av mig alla kläder och smycken och klippte naglarna och trixade med inställningen på vågen. Ja jag tänker inte avslöja dagens matchvikt, men det var All Time High nästan. Shit alltså...
Vad är läget mellan lönn- och smäll- på fetskalan? Där nånstans befinner jag mig. Det känns inte bra. En lat sommar och några veckor i USA tar väl ut sin rätt. Och noll komma nix träning på väldigt väldigt länge gör ju inte saken bättre.

Degig är ordet för dagen.

Så nu är det hårda bandage som gäller, har bokat in mig på spinning och styrkepump här på jobbet och ska lägga av med godis och småätande, vilket är en dålig dålig vana som jag lätt lägger mig till med. Jag kan helt enkelt inte ha godis hemma, för även om jag är äckelproppmätt så äter jag tills det är slut i skålen. Rena alkoholistbeteendet. Här på mitt nya jobb bjuds dessutom nybakade frallor på vissa möten, ibland skickas en stor godisskål runt och jag kan bara inte låta bli. Men igår satt jag i två timmar med en stor hög med Dumlekolor mitt framför näsan och jag tog inte en enda, det var duktigt av mig tycker jag.

Funderar nu på att kickstarta med att byta ut lunchen mot nån sån där proteinhistoria de dagar jag inte ska träna. Nån som har testat? Dör man av hunger vid tvåtiden och måste hetsäta kexchoklad eller funkar det?

Om jag går ner de kilon som jag föresatt mig inom en viss tid så ska jag få köpa mig en riktigt fin Odd Molly-blus som kostar massor. Men inte innan dess!

Jag har ju gjort det förut, då vore det väl attans om jag inte skulle kunna göra det igen!!!!

Jag var på en rolig konsert igår. Det var Helsingborgs Symfoniorkester som spelade filmmusik. Jag älskar filmmusik, så jag var laddad. I bilen in spekulerade vi lite kring vilken musik det skulle bli - Star Wars kändes klockrent och jag hoppades innerligt på Indiana Jones-teamt, det är min absoluta favorit och en riktigt bra theme-sång. (Ni minns väl Ally McBeal som fick rekommendationen av sin terapeut att alltid ha en lämplig theme-sång ringande i huvudet inför olika tillfällen. Det var mycket Barry White i Allys huvud, men jag går mer på det pompösa och vill jag peppa mig ordentligt så är det Indiana Jones som gäller.)

Men icke sa nicke. Det blev varken Darth Vaders tema eller Indiana. Men däremot en hel massa annat: Pianot, KingKong och temat från Simpson, jätteskoj. Vacker musik från Fellinis La Strada, där Trumpet-Janne spelade solo så vackert att hjärtat smälte. Slagverkskillarna hade fullt upp, för det är mycket bom-tjackalack och pling-plång i den här musiken, särskilt i Mission Impossible-temat.

Enda nackdelen var orkestern. Missförstå mig rätt, jag gillar Symfoniorkestern skarpt och tycker de spelar fantastiskt nästan oavsett genre och tillfälle. Men de ser alltid så sammanbitna ut- ja jag skulle kunna drista mig till att många faktiskt ser ... sura ut. Och det betyder mer än vad man kanske tror för helhetsintrycket.
Igår var det ju en lättsam konsert och det var många ovana lyssnare där och då kanske det vore läge att dra en smula på smilbanden när man får applåder? Inte ens när konferencieren hade KingKong-mask var det nån i orkestern som såg direkt road ut, jo några enstaka skrattade lite. Hursomhelst så tycker jag det är viktigt att man ser glad ut, det behöver inte vara trams och flams, men att man åtminstone försöker se ut som om man hade lite kul, även om det bara är ett gig av många. Och även man inte gillar den typen av musik så har publiken betalat för att komma dit och lyssna OCH titta, och då måste man vara proffsig. Själv har jag - efter att ha sett mig själv på video - insett att jag ofta har en surmulen uppsyn när jag sjunger i kör, men jag försöker i alla fall smajla upp mig lite när det applåderas. Man har ju som bekant inte roligare än man gör sig. Och det blir liksom roligare för alla andra också.

Helsingborgs Symfoniorkester gjorde oss glada igår. Jag hoppas de också var glada inombords i alla fall. Och nästan gång kanske de bjuder på ett litet leende också. Och kanske Indiana Jones-temat också. Jag längtar redan.

Jag har hittat världens tråkigaste jobb.

Det måste vara att vara säljare på SIBA.

Jag var där häromdagen och mer uttråkad och seg personal får man leta efter. De orkade knappt släpa sig fram till kunderna och när de väl stod där så tittade de hela tiden åt ett annat håll när kunden berättade sitt ärende och lyckades med nöd och näppe dölja gäspningarna. Totalt oengagerade och nonchalanta. Själv stod jag och glodde på TV-apparaterna i minst 15 minuter utan att bli tilltalad och då var vi kanske tre kunder i affären. Jag räknade till 7 personal som det så vackert heter. En kund fick lång om länge hjälp, de övriga i personalen stod och pillade på en stereo eller hängde bakom kassan och pratade om vad de skulle göra i helgen.

Om man hatar sitt jobb så mycket som de verkar göra så är det kanske dags att byta.  För allas skull.

Men SIBA kanske har samma säljutbildning som BMW? Fast på BMW kanman ändå ana en viss könsdiskriminering på så sätt att herrar får hjälp medan damer ignoreras. Det är tycks vara ett strategiskt val man gjort på BMW. Ett fruktansvärt korkat val, men ändå liksom konsekvent. Men på SIBA behandlas alla lika dåligt i sann demokratisk anda och det blir varken hackat eller malet. Och ÄNDÅ säljer de prylar.
Hur mycket skulle de sålt om de varit trevliga, serviceminded och kundorienterade? Smaka på den, du slösurfande säljchef på SIBA...

Eller är de bara deppade för att de måste ha så fula slipsar kanske?

Upptäckte igår att American Gladiators har börjat visas på TV igen. Jag minns med viss skräckblandad förtjusning hur det var på 90-talet då Gladiatorerna var fredagsnöjet och alla satt bänkade för att se hyfsat vältränade människor bli knuffade och buffade och slagna gula och blå med jättetops av jättebiffiga muskelpaket av varierande kön. Allt enligt amerikansk förebild. Alla hade tandskydd och hjälmar som amerikanska fotbollsspelare. Jag vill minnas att den svenska varianten var inspelad i Borlänge, att Gunde Svan var programledare och att domaren såg ut som en skallig Bosse Larsson. Jag tittade också på den amerikanska förlagan.  Den kille som sen spelade Stålmannen i TV-serien (inte i filmerna och inte Smallville) vann alltihop. Han var stark på riktigt.

Nu är det i alla fall comeback för den amerikanska varianten och allt är sig likt. Det är hinderbanor och handcyklar och gladiatorerna är större än nånsin. Skillnaden är att tjejerna har bröst, de brukade inte de gamla ha, eftersom brösten ofta försvinner om man tränar för mycket. Det blir liksom bara muskelmassa kvar, inget fett. Har jag hört. Men hipp hurra för silikon tycker de kvinnliga gladiatorerna.
De hade också roliga gladiatornamn, till exempel var det en som hette Toa. De har uppenbarligen inte googlat på det namnet.
Både män och kvinnor bär små baddräkter i silverlamé. Programledare är den gamla wrestlingkungen Hulk Hogan och Muhammed Alis dotter som är boxare. Riktiga hårdingar. Hulks överarmar är stora som ekstockar.

Man kan kanske ANA att det kommer en svensk mesig version på 4:an inom kort. Inspelad på Läkerol Arena eller nåt liknande, men denna gång kanske med Carolina Klüft och Peter Jihde som programledare. Undrar vad det blir för Gladiatornamn då, senast hette de ju Amber, Ice och så. Men det blir aldrig lika tufft i svensk TV. Det funkar liksom inte när muskelberget Thunder öppnar munnen och pratar småländska med ljus tenor. Det är samma sak med den tatuerade och piercade Dregen som sjunger i ett band vars namn jag glömt.. Han är från Värnamo eller nåt och hela hans image rasar när han börjar prata.
 
(Förlåt alla smålänningar  - men ni låter för Emil-i-Lönneberga-snälla liksom. Den dialekten funkar inte om man ska vara farlig.)

Nu kommer ett inlägg om kläder. Normalt sett är jag inte så förtjust i modebloggande. Eller tja, mode och mode, oftast bloggas det om vad man har på sig för dagen och om någon är intresserad har jag på mig svarta byxor från Åhlens, en vit tunika från Esprit, svart väst från Hennes och svarta ballerinaskor som jag har köpt i en av Osbys två skoaffärer. Visst var det ointressant.

Det roligaste i klädbloggsväg är dock min systers tecknade blogg där hon ritar av sig själv med Outfit of the day.
NÅVÄL.

Men nu måste jag bara skriva lite om klädsel.
Jag är ju ny på jobbet och då är det alltid knepigt att veta vad man ska ha på sig. På min nya arbetsplats finns det alla typer av människor i alla åldrar och det varierar väldigt så nån klädkod har jag inte lyckats hitta ännu. Här funkar allt från jeans till kostym tydligen. Min kvinnliga chef är chic och har snygga OTROLIGT vita krispiga blusar till eleganta linnedressar som ser dyra ut. En del manliga chefer har alltid kostym. Vissa kör boho-chic/Odd Molly-stuket rakt igenom. Man ser T-shirtar med rockbandsnamn, chinos, blommiga klänningar och blåställ i en salig röra. Jag är förvirrad. Dessutom måste jag ibland promenera nån kilometer utomhus för att komma till olika möten i andra byggnader och då kan man ju inte trippa runt i högklackat precis. Men gympaskor är uteslutet på jobbet tycker jag.

Har därför loggat in på de engelska Stilpolisernas hemsida (http://www.trinnyandsusannah.com/) för att få tips och idéer och där kunde man göra ett litet test för att få reda på vilken figurtyp man är. Jag visade mig vara en blandning mellan cello och vas... hmmm. Fast jag liknar tydligen Oprah Winfrey i figuren och henne har det ju onekligen gått ganska bra för.
Har hursomhelst inventerat garderoben i helgen och plockat bort det jag inte använt på två år. Jag är nämligen inte en Shopoholic utan en Fyndoholic. Kommer jag in en affär med rea kan jag nästan bli lite hög av att försöka hitta något som är SKITBILLIGT. I allafall i förhållande till vad det HAR kostat. Skyller detta på min uppväxt då mamma och jag åkte till Stan och handlade kläder på rean. När vi kom hem fick stackars pappa sitta i stol och så höll vi upp plagg efter plagg och skrek: "Gissa vad det har kostat! Och gissa vad det kostade på rean!" med röda kinder och galen blick. Med tiden blev han ganska bra på att gissa rätt. Han var en snäll och tålmodig man, min pappa.

Så det har blivit ett och annat felköp genom åren kan man väl säga, för som Tiffany Persson säger: "Jag SKULLE bara ha det".

Har också kikat lite på bilder från Republikanernas konvent i Minnesota. Och jag är förvånad över hur tantigt de olika damerna klär sig. Konstiga illasittande dräkter i fula färger. När de vinkar till publiken åker dräktjackorna upp och det ser ut om de har puckelrygg och klumparm. Fru McCain (hur gammal är hon egentligen?? 23? Eller är hon bara grymt opererad?) ser ju egentligen ut som en jeansbrud som gärna går i korta toppar med tryck (det tycker nog McCain är ganska trevligt) och ser inte alls bekväm ut i sina dräkter. Och den där stackars Bristol Palin som gick och blev på smällen i baksätet på sin killes pickup, henne har dom också försöka tanta till och hängt på ett tämligen otufft pärlhalsband. Men det hjälper inte, hon blir inte äldre än 17 eller mindre gravid för det. Mamma Sarah är nog inte helnöjd men försöker hålla masken bakom all makeup hon har. Hon verkar lite otäck. Och har också fula dräkter med en konstig trekvartsärm som inte är så klädsam. Politik och mode går uppenbarligen inte ihop i USA.

Ja nån dräkt på jobbet lär det inte bli för min del i alla fall! I vart fall inte med trekvartsärm och pärlhalsband.

Apropå republikanerna: Har ni tänkt på att både Sarah Palin och John McCain ser ut som om de skulle kunna vara med i tv-serien V? Hon är faktiskt ganska lik den där kvinnliga ödlan och han har ju jättemycket skinn som hänger ut över kragen. Det var inget lyckat facelift för hans del om ni frågar mig.

Jag hejar på Obama.

Här kommer en oredrigerad version av min krönika som publicerade i Helsingborgs Dagblad för några veckor sen - för er som inte läser HD! Mycket nöje. Nästa krönika kommer i HD den 18 september och publiceras på bloggen nån vecka senare.

Jag har precis köpt ny bil. Det är inte min första bil, jag har bland annat ägt en bajsbrun Ford Fiesta -81, en liten grön Suzuki och en trevlig röd Renault som jag sålde när den började låta konstigt.

Denna gång hade jag tänkt igenom saken noga och satt upp mina kriterier inför köpet:
1. bilen ska vara snygg,
2. bilen ska inte dra för mycket bensin och framför allt -
3. den ska fungera.
Jag vill bara sätta mig i den och vrida om nyckeln (eller trycka in plastmojängen som man gör numera) och så ska bilen spinna igång och det ska bara funka. Jag tankar bilen, jag städar den invändigt åtminstone en gång i... halvåret och jag tvättar den ibland, men i övrigt ska det bara rulla på. Det är väl inte för mycket begärt?

Jag hade denna gång bestämt mig för att köpa en tysk bil, dock inte BMW för där har jag blivit ganska otrevligt bemött. Eller snarare - jag har inte blivit bemött alls utan har kunnat gå runt i bilhallen nästan en timme utan att ens bli tilltalad. Därmed missade de en affär på ett antal hundra tusen. Värst för dem antar jag.

På en annan firma började säljaren prata om Vridmoment. Jag vet fortfarande inte vad det är, men C hävdar att alla killar vet vad Vridmoment är. Hur kan det komma sig, är det genetiskt betingat? Jag är skeptisk.

Jag kände mig nu väl förberedd och for alltså glad i hågen för att shoppa bil. Blev mycket trevligt bemött på en gång. Jag fick provköra flera olika modeller, trots att jag redan visste i princip vad jag ville ha. Men man ville ju gärna inte verka ointresserad och säjaren ville så väl. Det var ganska skojigt att prova olika bilar, man kunde fippla lite med radion och se hur snabbt det gick att komma upp i 120 på motorvägen. Sen försökte jag febrilt komma på olika frågor som skulle verka initierade och visa att jag minsann var kunnig när det gäller bilar. Jag menar: om jag bara frågade om färgen, radion och kollade hur stort bagaget var kanske de inte skulle vilja sälja en ny, dyr fin bil till mig. Jag frågade hur många hästkrafter det var i motorn, det verkade lite insatt.

Till slut satt vi där, säljaren och jag, och fyllde i en beställnings-blankett. "Ja, och så vill jag ha den elektriska stolen - hoppsan, nu blev det allt lite dålig stämning" skrockade jag skämtsamt. Säljaren log artigt. Det var kanske inte så kul.

Efter nästan två timmar var vi klara och jag kunde åka hemåt. Ringde C på vägen och beklagade mig lite över att det tagit sån tid. "Men det TAR tid att köpa bil" sa han. "De flesta människor lägger ner massor med tid bara på att köra runt och titta på bilar".

"Ja, men jag har ju tittat" sa jag lite sårat.

"Visst har du det, men skillnaden är att de flesta tittar i bilhallar, du tittar ute på vägarna när du är ute och kör".

Det tycker jag har fungerat alldeles utmärkt. Man kan se jättemånga olika märken på E6an mellan Malmö och Helsingborg.

I oktober kommer den nya bilen. Det bidde en Audi A4. Den är svart och man kan plugga in sin Ipod i stereon. Jag tror jag kommer att bli riktigt nöjd.

Och jag tror Vridmomentet sitter där det ska också.