Magdas Blogg

I vår personalmatsal sitter en dam i kassan. Vi kan kalla henne "Gunnel".
Gunnel är väldigt extrovert och alltid glad, det är tjabba och hallå till alla och envar, det skojas och skrattas med snart sagt alla kunder. Jag beundrar Gunnel, för hon har verkligen inget roligt jobb, hon tar ofta inte ens betalt eftersom vi bara behöver dra våra kort så dras lunchen på löningen. Praktiskt för oss men inte så utmanade arbetsuppgifter för henne kanske.

Jag har ju ofta klagat på dålig service i många sammanhang, så jag tycker det toppen med någon i servicebranchen som är glad och trevlig.
Samtidigt ska erkännas att det skapar viss prestationsångest, Jag känner liksom att jag borde bidra till att förgylla Gunnels dag och också visa mig från min gladaste och mest skojfriska sida, liksom för att visa att jag uppskattar hennes sätt. Säger man inget mer än Hej och sticker fram sitt kort, ja då känns det lite snorkigt liksom. Det ska ju inte bara hänga på Gunnel om det blir trivsamt i matkön.

Idag var jag sen till lunchen och det var nästan bara jag där och jag kände redan vid salladsplocket att det var dags att säga något mer, att jag liksom skulle ta initiativet och "trivas" lite.
Så när jag kommer fram till Gunnel säger jag käckt:

"Hallå hur är det idag".

Gunnel säger: "Jodå det är bra". Hon ler inte jättebrett.

Jag (käckt): "Jaha, då ska vi se vad jag har fått ihop idag". Jättetråkig kommentar.

Gunnel: "Vad sa du?"

Jag (lite högre) (och flinande): "Jo jag sa att nu ska vi se vad jag har fått ihop idag" och skrockar lite.
Kommentaren känns inte roligare andra gången, och Gunnel ser måttligt road ut och tittar lite på min färsbiff med potatis och timjansky.

Det är ju inte så att jag precis har lagat maten själv, eller att kombinationen på tallriken är helt banbrytande och snillrik och kanske kostar mer... Så är det inte.

"Jaha, varsågod" säger hon bara och lämnar tillbaka mitt kort.

Jag går slokörad till ett bord, men kan inte undgå att höra hur Gunnel skrattar och skojar med personen efter mig.

Kanske är det så att Gunnel ÄGER skojeriet i matkön och det är inget som vi andra ska klampa in och ta över från henne. Det hon som skojar med oss, inte vi med henne. Så det är väl bara att fortsätta säga bara hej och låta henne sköta snacket liksom.

Och ska jag säga nåt festligt så kanske det ska VARA festligt också.

Annars kan jag meddela att detta är inlägg numero 200! Egentligen är det mer än så, för jag har plockat bort några inlägg också.
Tycker det är ganska bra jobbat av mig på lite mer än ett år!
STORT tack för att ni orkar läsa mina små betraktelser vecka ut och vecka in.

Kan bara säga en sak: Kommentera mera, det är roligt för mig.

Men bara snälla, roliga och tänkvärda saker, tack!