Magdas Blogg

Jag har tagit pysslandet till en ny nivå.
Har nämligen klätt om en stol och känner mig mäkta nöjd med detta. Stolen, som är en gammal perukstol som använts som skrivbordsstol i mitt föräldrahem,  var tidigare klädd med en helt utsliten skinnklädsel. Skinnet fick nu stryka på foten till förmån för ett SVINdyrt tyg från Svenskt Tenn och betydligt billigare vadd från Jysk. Förmodligen ett helgerån om man frågar Antikrundans personal. Fast Ernst skulle kanske tycka att tyget talade till stolen på det där härliga viset.

JAG tycker i alla fall att stolen blev fin som snus och lite pill var det, men resultatet blev över förväntan.




Det som blev över av tyget och vadden ska bli en tehuva.
 
Som man också kan ha på huvudet när man sitter i stolen. Både snyggt och praktiskt .

Nu vill inte jag vara sån, men är det så att SMÅ män (vi pratar kortvuxna män) i regel är LITE otrevligare än normallånga och långa män?

Ha den senaste tiden stött på några riktigt korta män, "gnåmer" som min farmor Fava skulle sagt, som varit riktigt dryga och snorkiga. De har då haft typ Leif Pagrotski-size eller något större. Definitivt en Small i klädstorlek i alla fall, max 37 i skor.

Jag är ju själv över medellängd för kvinnor (1.74 sista jag kollade) och känns kanske hotfull för den korte mannen? Eller är det så att det alltid varit så SYND om dem som är korta, framför allt dessa män, och de har därmed tillåtits utveckla sin sura min till oändlighetens gräns?

Jag har absolut inget emot korta människor, men jag har lite svårt för obefogat sura människor.

Förmodligen är det komplex för längden som gör att man kan vara hur sur som helst, att man liksom ska kompensera sin ringa längd med ett buttert uttryck.

Butter är ju annars ett illa valt tillstånd om man är kortväxt. Jag tycker man ska satsa på Glader eller Toker, det hade varit roligare för alla.

(Känner på mig att jag kan åka på däng av korta män för detta inlägg, men det bjuder jag - och det bevisar ju bara min tes i så fall. :-))

Nu har vi gått ett drygt varv i bloggåret.

Jag satt i bilen i morse och funderade på om jag skulle plädera för sommartid eller kicka igång julförberedelserna i dagens blogg. Men nånting sa mig att jag KANSKE hade touchat dessa ämnen förut. Bäst att kolla - jo mycket riktigt har jag skrivit om detta förut vid ungefär samma tid förra året. Betyder detta att jag inte har mer att säga? Eller att jag är en ganska tråkig människa som tänker samma tankar hela hela tiden, det ändrar sig bara lite beroende på årstid? Jag kanske ska skaffa mig nya intressen?

Men om någon nu vill läsa så kan ni gå in och kolla inlägget "Sommartider hej hej" eller "Hög tid för Högtid" från november förra året så får ni en känsla för vad jag ville säga idag.

Det går lite tid mellan inläggen, men jag har mycket att stå i på jobbet och sitter i möten från morgon till kväll känns det som. Tror alla känner att det viner lite om öronen, jäkla finans-brats som pajade hela grejen. Dessutom har jag ont i min högerhand, har nog fått någon nerv i kläm och kan inte skriva längre stunder. Men jag ska försöka bli lite flitigare och lägga in lite kortare inlägg i stället - vad tror ni om det? Och lite mer bilder kanske?

Undrar någon hur det går med julprepareringen, så kan jag säga JA jag har varit på IKEAs julavdelning och köpt papper, band och etiketter - JA jag har köpt glitter till granen - JA jag har plockat fram julboken och börjat göra listor.

Nåt som är lite crazy är att jag - JAG av alla människor - tog initiativ till att försöka, om inte ta bort, så i alla fall dra ner på juklapperiet oss syskon emellan. Men se det gick inte så bra, alla svarade att jaja, det var väl bra om man drog ner lite men alla hade redan börjat förbereda listorna och nån hade redan börjat köpa in klappar så det var nog inte så att vi bara skulle skicka varandra en vacker tanke på julafton... Nähänä.

Jag får skylla mig själv om just jag inte får några julklappar av mina syskon i år när jag gjorde ett sånt klavertramp i juletiketten. (Fattar ni vitsen? Jul-ETIKETTEN, hahaha, GÖTEBORG mina damer och herrar!).

Men som vanligt - mitt råd är att redan nu slå en lov i julavdelningarna i affärerna och köpa just papper, etiketter, ljus och annat som går åt i juletid. Man behöver ju inte ha det framme, stuva undan i garaget eller nåt skåp och så kan ni bara plocka fram det när det behövs. Det blir inte billigare eller roligare eller ett annat utbud för att man väntar, tvärtom är det bara fula grejor kvar ju längre man väntar. Våga börja jula redan nu - ni kommer att tacka mig den 23:e.

Detta inlägg publicerades i något redigerad form på JustNu-sidan i HD den 16 oktober. Här är originalet.

Hösten är här. Det börjar med att man måste knäppa jackan på morgonen och en halsduk känns rätt på kvällskvisten. Snart kommer den oundvikliga dag då man måste börja ha strumpor på sig igen efter att ha levt ett glatt barfotaliv i fyra månader. Först en kort socka innan det är dags att gå över till den praktiska men ack så fula nylonknästrumpan, så kallad Catchysock i vissa kretsar. (som borde förbjudas i lag om ni frågar mig. I alla fall till kjol) Nästa steg är den hela strumpbyxan, även känd som kalasbyxa.

Jag lägger en halv förmögenhet på strumpbyxor varje år och jag kan inte FATTA varför de så ofta går sönder när man ska ta dem på sig första gången! Jag har köpt svindyra strumpor som gått sönder när man tagit upp dem ur förpackningen. Jag har köpt billiga storpacksstrumpor som gått sönder efter första steget. Då går nämligen den där retliga maskan under foten som man kan ignorera först, men som tittar upp lite retligt ur skon fram på förmiddagen. Vid lunchtid har den utvecklats till en lång rackare hela vägen upp på låret så att man ser både bedagad och luggsliten ut. Som en polsk dam med tveksam sysselsättning.
Maskors framfart kan tillfälligt stoppas med nagellack men det är ingen garanti eftersom maskor alltid hittar nya vägar. De är lite som mördarsniglar. Ha alltid ett extra par strumpor i byrålådan på jobbet, det säger jag er medsystrar (och eventuellt bröder vad vet jag...)
Kanske kan någon forskare jobba lite mer med hållbarheten för strumpbyxor? Eller handlar det helt enkelt om en konspiration i strumpindustrin - en kartell som har bestämt att kvalitén ska vara så dålig att vi måste köpa nya strumpor hela tiden?

Förr i tiden lagade man strumporna, jag har faktiskt ett gammalt syskrin som jag ärvt av min Farmor och där finns fortfarande silkestråd för detta ändamål. Jag försökte laga mina strumpbyxor en gång men det blev en liten ful trådkorv som jag fick skoskav av och jag såg inte bara luggsliten utan även halt ut. En halt polsk dam med tveksam sysselsättning. Strumpstoppning är en konstart på utdöende. Jag lagar inte ens vanliga sockor, blir det hål på tån så åker de i soporna.

Strumpor som försvinner i tvätten är ett annat olöst mysterium. Hur kan det komma sig att det nästan alltid finns en ensam strumpa över efter tvätt? Jag har läst nånstans att strumporna tydligen fastnar inuti tvättmaskinen, alltså innanför själva trumman, och då uppstår genast frågan: hur många strumpor får egentligen plats i en tvättmaskin innan den brakar ihop? Och varför fastnar aldrig ett helt par?

En av våra grabbar köpte strumpor märkta med veckodagarna. Men med tanke på tvättmaskinens förmåga att käka strumpor så måste han numera gå med Tisdag på höger fot och Torsdag på vänster fot - på en måndag. Oerhört förvirrande. Men det kanske också är en konspiration: vitvaruföretagen och strumpföretagen har en hemlig överenskommelse så att alla måste båda köpa nya strumpor och en ny tvättmaskin. Och de har i sin tur kommit överens med bankerna så att alla måste ta dyra lån för att kunna köpa nya grejor.
Och då kan man ju fundera på hur bankkrisen i USA egentligen uppstod?
Jag tycker vi alla ska titta noga på George Bush nästa gång han framträder i TV, kanske står han där med en Wednesday-strumpa och en Sunday-strumpa. Eller en blå och en röd, AndyPAndy!!
Plötsligt förstår man hur det hela hänger ihop.
Allt beror på strumporna.
Komihåg var ni läste det först!

Maten är dyr. Bye-bye Barilla, hello Euroshopper.

Och det är ganska trist att det ICAs eget märke är så pass mycket billigare att det helt enkelt inte går att inte köpa Ica-Müslin istället för den där goda. Det kan skilja en tia eller mer och det kan man inte bara strunta i. Båda tycks innehålla tranbär enligt förpackningen. Är det rentav samma müsli? Ja, någon blir lurad i slutänden det är jag övertygad om. Frågan är om det är jag, herr Icander eller den ensamme bonden utan fru som förlorar mest på affären.

Det var länge sen jag tittade sådär noga på priserna på Maxi men nu går det banne mig inte att strunta i jämförpriserna längre. Det är så tråkigt. Jag vill köpa det jag vill ha och det jag tycker är gott och jag tycker inte att jag med min mer än hyfsade lön ska behöva fundera så mycket på vad det kostar. Och om jag funderar på vad det kostar, hur det är för dem som inte är i samma ekonomiska situation som jag?

Jag får göra min egen müsli i stället. Har faktiskt varit huslig och pysslig (ett hösttecken?) några kvällar och kokat både björnbärs- och fikonkompott med portvin, kokat in nektariner i nån slags chai-kryddad sockerlag (serveras med iskall vispgrädde - MUMS!) och som sagt rostat egen müsli. I lördags gjorde jag storkok och lät en fransk köttgryta puttra och gosa på spisen i flera timmar och serverade dagen efter som söndagsmiddag med klassisk kokt potatis. Å det är gott med riktig mat, suckade P lyckligt och slevade in gryta. Så talar en sann representant för pasta-generationen.

Ja, långkok är kanske det nya svarta i matvärlden. Så retro, så rätt. Kräver lite planering och ofta rotsaker men dagen efter är middagen redan klar.

Jag ska kanske ta det hela till nästa level och servera kåldolmar i nästa vecka. Vi får se.

I vår personalmatsal sitter en dam i kassan. Vi kan kalla henne "Gunnel".
Gunnel är väldigt extrovert och alltid glad, det är tjabba och hallå till alla och envar, det skojas och skrattas med snart sagt alla kunder. Jag beundrar Gunnel, för hon har verkligen inget roligt jobb, hon tar ofta inte ens betalt eftersom vi bara behöver dra våra kort så dras lunchen på löningen. Praktiskt för oss men inte så utmanade arbetsuppgifter för henne kanske.

Jag har ju ofta klagat på dålig service i många sammanhang, så jag tycker det toppen med någon i servicebranchen som är glad och trevlig.
Samtidigt ska erkännas att det skapar viss prestationsångest, Jag känner liksom att jag borde bidra till att förgylla Gunnels dag och också visa mig från min gladaste och mest skojfriska sida, liksom för att visa att jag uppskattar hennes sätt. Säger man inget mer än Hej och sticker fram sitt kort, ja då känns det lite snorkigt liksom. Det ska ju inte bara hänga på Gunnel om det blir trivsamt i matkön.

Idag var jag sen till lunchen och det var nästan bara jag där och jag kände redan vid salladsplocket att det var dags att säga något mer, att jag liksom skulle ta initiativet och "trivas" lite.
Så när jag kommer fram till Gunnel säger jag käckt:

"Hallå hur är det idag".

Gunnel säger: "Jodå det är bra". Hon ler inte jättebrett.

Jag (käckt): "Jaha, då ska vi se vad jag har fått ihop idag". Jättetråkig kommentar.

Gunnel: "Vad sa du?"

Jag (lite högre) (och flinande): "Jo jag sa att nu ska vi se vad jag har fått ihop idag" och skrockar lite.
Kommentaren känns inte roligare andra gången, och Gunnel ser måttligt road ut och tittar lite på min färsbiff med potatis och timjansky.

Det är ju inte så att jag precis har lagat maten själv, eller att kombinationen på tallriken är helt banbrytande och snillrik och kanske kostar mer... Så är det inte.

"Jaha, varsågod" säger hon bara och lämnar tillbaka mitt kort.

Jag går slokörad till ett bord, men kan inte undgå att höra hur Gunnel skrattar och skojar med personen efter mig.

Kanske är det så att Gunnel ÄGER skojeriet i matkön och det är inget som vi andra ska klampa in och ta över från henne. Det hon som skojar med oss, inte vi med henne. Så det är väl bara att fortsätta säga bara hej och låta henne sköta snacket liksom.

Och ska jag säga nåt festligt så kanske det ska VARA festligt också.

Annars kan jag meddela att detta är inlägg numero 200! Egentligen är det mer än så, för jag har plockat bort några inlägg också.
Tycker det är ganska bra jobbat av mig på lite mer än ett år!
STORT tack för att ni orkar läsa mina små betraktelser vecka ut och vecka in.

Kan bara säga en sak: Kommentera mera, det är roligt för mig.

Men bara snälla, roliga och tänkvärda saker, tack!