Magdas Blogg

Ibland kan jag tycka att folk är onödigt otrevliga och nonchalanta. Eller kanske snarare IGNORANTA, dvs man säger ingenting alls utan ignorerar bara det som pågår runt omkring. För att inte tala om att de är misstänsamma.
Nu talar jag inte om familj- och vänkrets utan om när man rör sig ute på gator och torg och butiker.

Jag ska ge några exempel. Häromdagen promenerade jag som vanligt förbi en villa i området som har en fantastiskt vacker trädgård. Jag brukar nästan alltid titta lite extra och har många gånger tänkt på hur fin den är. Nu råkade de som bor i huset sitta utanför och dricka kaffe. Jag har inte sett dem ute förut så jag stannade till.

”Hej” sa jag ” måste bara säga att ni har en väldigt vacker trädgård”.

De stelnade till och frun tittade ängsligt på sin man som såg lite chockad ut. Det gick några LÅNGA sekunder, sen svarade han:

”Ehh jaha tack…”

”ja” sa käcka jag ” jag går förbi här nästan varje dag och varje dag tänker jag att den är så fin. Så jag ville bara säga det”.

”Jaha” sa de.

Så gick jag vidare. Det konstiga var att jag SKÄMDES lite för att jag hade sagt något. Trots att det var en komplimang till dem och bara välment.

De trodde kanske att jag skulle råna dem på några lavendelplantor eller att jag var lite knäpp och på permis. Man VET ju aldrig. Men jag ville ju bara vara snäll. De kunde ju åtminstone ha dragit lite på smilbanden i alla fall.

Nästa exempel: står i kön på Mc Donalds och framför mig står två mammor med varsin bebis i famnen. Plötsligt ser jag att det kryper en ganska stor grön insekt på ryggen på den ena mamman. Den rör sig mot hennes nacke och jag tänker att jag skulle själv inte vilja ha en sån insekt insnärjd i håret och med bebis i famnen och allt.

Jag knackar henne på axeln:

”ursäkta, men du har en stor insekt på ryggen, så jag ska bara sopa bort den, om du undrar vad jag gör.”

Vad svarar hon då?

INGENTING. Hon bara tittar surt på mig och vänder ryggen till för att jag ska sopa bort det lilla djuret och sen ställer hon sig några steg längre fram och fortsätter pratar med sin mamma-kompis. De bevärdigar mig inte ens med en blick. Inte ens tack sa hon.

Och jag ville ju bara vara snäll. Hon kunde ju ha gott ha fått den där insekten i håret. Men hon trodde väl att jag skulle kidnappa hennes barn kanske...

Så - jag vill inte skylla allt på galningar och psykopater med svår uppväxt och taskiga bokstavskombinationer för det kan de inte hjälpa alla gånger, men LITE har de allt förstört det där med att försöka vara snäll och säga snälla saker och hjälpa till. Folk tror verkligen att det finns något annat hemskt som lurar bakom den till synes vänliga fasaden och därmed väljer man att ignorera till och med en ganska lagom tjock kvinna i 43-årsåldern med latent trädgårdsintresse. För man vet ju aldrig…

Men jag tror jag ska fortsätta säga snälla saker och göra snälla saker. För jag hade själv blivit glad om någon sagt att jag hade en fin trädgård (även om det inte på något sätt vore min förtjänst i så fall) eller borstade bort en insekt eller om någon sa i postkön att man hade en snygg väska eller så.

Och jag tycker man är dum om man INTE är snäll eller ännu värre bara låtsas som om man inte ser eller hör.

Och kanske ska man fokusera på att lyfta fram det positiva, till exempel i en blogg-kommentar hrmhrm, snarare än att lägga energi på att peka finger åt det man inte gillade.

Kanske blir världen LITELITE bättre då. Värt ett försök i alla fall.