Magdas Blogg

Min pappa dog i lördags.

Han tryckte min hand hårt precis innan han förlorade medvetandet och ambulanskillarna bar ut honom. Han kunde inte prata och jag vet inte ens om han visste att jag var där.

På akuten kändes det som att vara med i en TV-serie fast ändå inte alls. Jag fick gå och sätta mig med en rar undersköterska som höll mig sällskap medan de tog upp pappa på röntgen. Jag kände mig tvungen att konversera lite med henne, fast jag visste att jag inte alls behövde.

Efter en stund kom doktorn tillbaka. 
"Stor hjärnblödning, inget att göra. Jag beklagar."

Jag fick det tvivelaktiga nöjet att berätta det för min mamma och mina syskon.

Mamma och jag satt hos pappa när han dog. Det var bara 4 timmar efter att jag kommit till lägenheten och hittat honom i sängen, redan då var han långt borta. Sekunderna innan han dog  - då visste jag på nåt konstigt sätt att han var på väg.

Pappa - vi hade ju en massa saker kvar att göra och prata om. Och så blev det såhär.
Men jag är glad för din skull, för nu behöver du inte oroa dig för cancern och behandlingarna och att bli ett paket och inte längre vara - du.

Du var en härlig pappa, så full av vänlighet och kunskap och humor och goda (och långa) historier.
Jag är glad att jag har haft dig.

.
---------------------------------------------------

Det har inte varit helt självklart att jag skulle skriva om detta på min blogg.
Men nu vet ni också vad som hänt och jag kommer att fortsätta skriva med humor och glädje, för det är jag övertygad om att min pappa hade velat. "Du är som en lite ångvält" sa han en gång och då får jag fortsätta vara det tycker jag.

Så håll i er, snart åker vi igen.