Snäll och dum?
Ibland kan jag tycka att folk är onödigt otrevliga och nonchalanta. Eller kanske snarare IGNORANTA, dvs man säger ingenting alls utan ignorerar bara det som pågår runt omkring. För att inte tala om att de är misstänsamma.
Nu talar jag inte om familj- och vänkrets utan om när man rör sig ute på gator och torg och butiker.
Jag ska ge några exempel. Häromdagen promenerade jag som vanligt förbi en villa i området som har en fantastiskt vacker trädgård. Jag brukar nästan alltid titta lite extra och har många gånger tänkt på hur fin den är. Nu råkade de som bor i huset sitta utanför och dricka kaffe. Jag har inte sett dem ute förut så jag stannade till.
”Hej” sa jag ” måste bara säga att ni har en väldigt vacker trädgård”.
De stelnade till och frun tittade ängsligt på sin man som såg lite chockad ut. Det gick några LÅNGA sekunder, sen svarade han:
”Ehh jaha tack…”
”ja” sa käcka jag ” jag går förbi här nästan varje dag och varje dag tänker jag att den är så fin. Så jag ville bara säga det”.
”Jaha” sa de.
Så gick jag vidare. Det konstiga var att jag SKÄMDES lite för att jag hade sagt något. Trots att det var en komplimang till dem och bara välment.
De trodde kanske att jag skulle råna dem på några lavendelplantor eller att jag var lite knäpp och på permis. Man VET ju aldrig. Men jag ville ju bara vara snäll. De kunde ju åtminstone ha dragit lite på smilbanden i alla fall.
Nästa exempel: står i kön på Mc Donalds och framför mig står två mammor med varsin bebis i famnen. Plötsligt ser jag att det kryper en ganska stor grön insekt på ryggen på den ena mamman. Den rör sig mot hennes nacke och jag tänker att jag skulle själv inte vilja ha en sån insekt insnärjd i håret och med bebis i famnen och allt.
Jag knackar henne på axeln:
”ursäkta, men du har en stor insekt på ryggen, så jag ska bara sopa bort den, om du undrar vad jag gör.”
Vad svarar hon då?
INGENTING. Hon bara tittar surt på mig och vänder ryggen till för att jag ska sopa bort det lilla djuret och sen ställer hon sig några steg längre fram och fortsätter pratar med sin mamma-kompis. De bevärdigar mig inte ens med en blick. Inte ens tack sa hon.
Och jag ville ju bara vara snäll. Hon kunde ju ha gott ha fått den där insekten i håret. Men hon trodde väl att jag skulle kidnappa hennes barn kanske...
Så - jag vill inte skylla allt på galningar och psykopater med svår uppväxt och taskiga bokstavskombinationer för det kan de inte hjälpa alla gånger, men LITE har de allt förstört det där med att försöka vara snäll och säga snälla saker och hjälpa till. Folk tror verkligen att det finns något annat hemskt som lurar bakom den till synes vänliga fasaden och därmed väljer man att ignorera till och med en ganska lagom tjock kvinna i 43-årsåldern med latent trädgårdsintresse. För man vet ju aldrig…
Men jag tror jag ska fortsätta säga snälla saker och göra snälla saker. För jag hade själv blivit glad om någon sagt att jag hade en fin trädgård (även om det inte på något sätt vore min förtjänst i så fall) eller borstade bort en insekt eller om någon sa i postkön att man hade en snygg väska eller så.
Och jag tycker man är dum om man INTE är snäll eller ännu värre bara låtsas som om man inte ser eller hör.
Och kanske ska man fokusera på att lyfta fram det positiva, till exempel i en blogg-kommentar hrmhrm, snarare än att lägga energi på att peka finger åt det man inte gillade.
Kanske blir världen LITELITE bättre då. Värt ett försök i alla fall.
Teknisk uheld
Under tiden har dock en för mig okänd person (Hasse?) skrivit en mindre trevlig kommentar som ni kan läsa under Sommaroutfits - do´s and dont´s . Stackarn har ingen humor skulle jag tro, men jag vänder andra kinden till och önskar välkommen i min lilla läsekrets. Alla får vara med och läsa blogg, det är demokrati när den är som bäst. Och man kan också låta bli om man inte gillar det man läser på bloggen och i stället satsa på en skrattfest i form av Lars Noréns självbiografi om man nu är sugen på att läsa otrevligheter på riktigt. Livet är fiffigt ordnat på det viset.
Nästa vecka ska jag till Shanghai med Helsingborgs Kammarkör, då blir det resedagbok från Kina igen! Har idag fått boken Born To Shop - HongKong, Shanghai & Beijing av Suzy Gershman på posten. Den skulle jag haft när jag for till HongKong, men jaja nu får det bli Shanghai-fokus i stället. Är också sugen på boken Where to buy the best of everything av samma författare. LIte småambitiöst att ens ge sig på att skriva en sån bok minst sagt, men beundransvärt. Har inte hunnit läsa Born To Shop ännu, men det verkar lovande. Är redan lite uppspelt inför besök på marknaderna, kommer dock att sakna Killer-Jenny som prutade så det rök ur öronen när vi var i Beijing, men jag ska nog komma igång hoppas jag. Mer om detta senare.
Så - släktingar, vänner och surpuppor, Magda is back in business!
Zeb Macahan walking
Men jag kan ju inte låta bli att kommentera häng-i-byxan-trenden igen!
Det är ju så festligt vilka uttryck det tar sig. Vi har ju länge sett stora delar av unga killars kalsonger eller i sämsta fall deras båda stjärthalvor hänga ut över byxlinningen. Även unga tjejer tycks helt vara utan underliv nuförtiden för det finns liksom inget mellanrum kvar mellan byxans linning och benens början om ni förstår vad jag menar.
Men igår passerade jag ett fik på Malmö central där det stod en yngre man bakom kassan, givetvis med Out-Of-Bed-rufsigt hår, givetvis med en halvfärdig tribal-tatuering på den magra armen, givetvis med svart T-shirt och rejält gällivare-häng på jeansen. MEN också med häng på förklädet!
Vilket fick till följd att det midjeförkläde han bar satt knutet UNDER rumpan. Det såg inte klokt ut. Jag stod där och funderade på hur långt ner det kan gå – när får vi se serveringspersonal med förklädet knutet om knäna? Trippande fram som geishor? Innebär det då att även brallorna kommer att hänga i knähöjd och är då den naturliga följden att långkalsongen vädrar morgonluft – ur flera aspekter?
Jag har också sett luciatåg där lucian haft bandet så långt ner att man undrat om hon var på väg att tappa det. Om några år sitter det nog runt fötterna.
Men på samma café fanns även en person med den HÖGA byxan, den med 40 cm lång gylf. Den är ofta lite extra högt uppdragen dessutom så att det blir tydligt om man har sina preferenser till höger eller vänster. Eller mer center-inriktat.
Det är ju inte heller så kul.
Man frågar sig – är midjan snart ett minne blott? Kommer vi att prata om detta som om det vore nånting som man hade under förra seklet? Kommer timglasformen att ersättas av en form av flaska, typ Evian, som ideal?
Kommer endast gamla mossiga 60-talister ha byxan uppdragen i grenen och därmed straffa ut sig från alla former av topp-listor?
Är Zeb Macahans hjulbenta gång-stil snart det enda naturliga sättet att röra sig på?
Det är en ding-ding värld därute.
Sommarutfits- Do's and dont's. Mest dont's.
- Bär inte sarong på stan. Gäller både herrar och damer. Sarong bärs i strandnära miljö. Lilla Torg i Malmö är inte strandnära.
- OM du måste bära linne - ansa din armhåla. Gå inte med tofsar framstickande i armvecken. Gäller SPECIELLT herrar. Det värmer kanske på vintern men vem vet vilka små djur som bosätter sig i denna kroppens regnskog under sommarperioden... Inte fräscht. Man behöver inte raka om det känns omanligt men håll det kort.
- Den mer "sportiga" highwater-byxan i bjärta färger och "fräsiga" detaljer (observera att mina citattecken är högst ironiska och skulle live ha ackompanjerats av sk finger-kaninöron...) gör sig INTE till mörk strumpa och lågsko. Gäller herrar OCH damer. Och om man dessutom köpt en high-water-byxa som är lite för lång så att det blir mer för korta byxor än långa shorts- ja då blir det IG direkt. Kombinera med fritidsdojja eller sandal (glöm ej fila foten). Eller ha långbyxor.
- Den MYCKET korta kjolen är inte så bra på någon. Om man är ganska ung eller väldigt smal kanske, och nu vill jag inte vara en kroppsfascist, men om kjolen är så kort att den är mer ett bälte än en kjol och om man är en normalskapt, kurvig kvinna, ja då KANSKE man ska tänka en gång till innan man går ut. Man kan bära kort kjol, men en liten tumregel är att den bör gå till halva låret åtminstone. För det blir inte bra när man sen sätter sig på en stol, tros-chocken är nära förestående och det blir pinsam stämning. Jag lägger i övrigt ingen värdering i kort kjol, jag bara menar att det kanske inte är så klädsamt eller trevligt att se andra människors underbyxor.
- Det är ALDRIG okej att gå med bar överkropp eller enbart badkläder i mataffär eller på restaurang. Eller på stan. Jag tycker det är direkt motbjudande. Jag anser att man ska ta på sig en tröja eller åtminstone ett linne när man lämnar hemmet eller stranden. Kalla mig konservativ, men sån är jag. Däremot tycker jag det är ok att ha shorts och bikiniöverdel när man putsar fönster eller jobbar i trädgården. :-)
- Speedo-badbyxa bör också förbjudas Överhuvudtaget och omedelbart. Det är intressant att det ofta är herrar med stor mage som gillar denna persedel bäst. Men det är de ganska ensamma om.
Men apropå badbyxor minns en del av er kanske min upplevelse på Stadium förra sommaren. Man i 50+-åldern kommer in och vänder sig till yngre expedit, förmodligen man, som är i 20-årsåldern och har saltvattenrufs-stylat hår och mycket häng på sina surfarshorts.
Den äldre mannen frågor: "Har ni inga riktiga badbyxor?"
Expedit: "Öhh vadå"
Mannen: "Ja men ni har ju bara såna där PÖSIGA, har ni inga riktiga?"
Expedet: "Ehh, njae..."
Mannen (skriker): "Men har ni inga badbyxor som sitter åt? Så att man kan simma och ha det lite skönt? Har ni inte det?"
Expedit (nu lite rädd): "Ehh, nej det har vi inte"
Mannen rusar ut ur affären och ropar förtvivlat: "Varför finns det inga RIKTIGA badbyxor nuförtiden? Såna som sitter ÅT???"
Jag hoppas på nåt sätt han hittade riktiga badbyxor MEN att han väljer att ha dem just när han ska simma.
Och inte på stan.
Frågor?
Fotvårdsuppmaning
Lår mig då få säga en sak:
Kan ni vara snälla att VÅRDA foten en smula innan ni exponerar den i sandal eller motsvarande skodon med öppen tå respektive häl?
Det är väldigt tråkigt att se den torra och spruckna hälen när man står i kön på Maxi. Ännu tristare stämning blir det om det ackompanjeras av den ovårdade, kanske lätt fotsvampsangripna tånageln, nu i full frihet. Toppas det dessutom med ett nageltrång OCH lite flagnande lack kanske i blått ( för det är verkligen fult med blått nagellack) ja då mår man illa. Långa tånaglar är heller inget hit.
Det spelar ingen roll hur varmt det är.
Jag tror inte man behöver ha fotfobi ens en gång för att tycka att den ovårdade foten inte är nån höjdare.
Det är inte svårt att att fila hälen lite när man ändå står i duschen. Eller gå över en sväng med nagelknipsaren. Det är verkligen inte det.
Men jag kan samtidigt säga att det hjälper inte att ta på en SOCKA i sandalen för att dölja eländet.
Jo det hjälper lite, men det ser fånigt ut.
Alltså - vårdad fot eller hel sko. Är vi överens?
Nästa gång ska vi prata om hur man klär sig på allmän plats typ affär eller restaurang.
Och det är INTE i badkläder så mycket kan jag säga.
Å ni fantastiska män...
Idag passerade jag minst tre män som rev något, minst tre som byggde något, några som bar, nån som släpade och ytterligare nån som grävde. Det var män som målade och män som spikade och män som la sten och män som bara fejade på sina hus i största allmänhet. Alla klädda i urtvättade T-shirtar med reklamtryck ( tex Pastejköket eller Vårruset 1998), avklippta jeans eller riktiga jobbarbyxor från Blaaaklaaaader.
En del har till och med skor med stålhätta.
Gemensamt för alla dessa män är att de är OERHÖRT sammanbitna.
De jobbar på riktigt och ett byggprojekt skojar man inte om. Detta trots att jag vet att de flesta i grannskapet inte alls är vana kroppsarbetare utan tjänsteman (det kan man om inte annat förstå när man ser SonyEricsson-parkeringstillståndet i bilrutorna).
Ibland springer små barn omkring männenoch då säger de ofta spänt "Akta dig nu Viggo/Ella/Erik/Klara/Filip (eller vad barnet nu heter) - pappa JOBBAR här!"
Barnet tittar storögt omkring sig - men han kom ju precis HEM från jobbet? Är jobbet här?
Det är förvirrande att vara barn i villaområde idag.
Ibland står någon granne och hänger över staketet och ger goda, lite skrytiga råd: "Till det där behöver du en bandsåg. Ska du låna min? Har precis köpt en ny".
Svetten lackar. Barnen springer. Hustrun hänger tvätt eller anlägger kryddgård enligt AlltOmTrädgård.
Villaförorten blir ett trädäck rikare. Grilldoften sprider sig i nejden.
Männen sover med ömma muskler gott om natten och drömmer om nästa projekt. En lekstuga kanske, skalenlig modell av huset... eller en stationär grill...
Och frid råder i villaförorten.
Gottgottigottgott
Godis är gott. Och frukt är INTE godis, frukt är frukt.
Man ska icke jämföra äpplen och skumbananer (kan det vara 12:e budet?)
Min pappa var en riktig godisgris, och tackade aldrig nej till en godisbit, särskilt inte mörk choklad eller marsipan. Även engelsk lakritskonfekt låg högt på listan. När vi letade efter något i hans arbetsrum häromdagen hittade vi lite Anton Berg-marsipan gömd i bokhyllan. Typiskt pappa. Den hade han nog tänkt snaska i sig själv när han satt och jobbade. Fast han bjöd gärna om man kom på honom. Han brukade skära upp den lilla marsipanlimpan i munsbitar med sin pennkniv och äta en bit i taget, inget ohämmat glufsande här inte! Han tillhörde också den sällsynta del av mänskligheten som helt på allvar använde fruktkniv för att skala frukt med.
Någonting säger mig att vi kommer att hitta choklad och marsipan under en tid framöver. Känns bra.
Jag (och även C) är själv mycket förtjust i godis, och kan inte ha det hemma utan att äta upp det. Jag tror jag har skrivit det förr, men jag fattar inte hur folk kan säga: "Jag tror jag har lite choklad nånstans" TROR?? Jag har full koll på allt snask i mina skåp och det som finns i skåpen blir inte liggande länge. Ibland köper vi finchoklad för att bjuda på när vi har gäster (tunga vuxenpoäng) men en tråkig tisdagkväll så känns finchokladen som mer ämnad för att pigga upp oss med än att trugas på bugastinna gäster och vi slukar den raskt och utan betänkligheter. Dock har vi blivit lite kräsna och vill inte gärna köpa billig Lidl-choklad eller dålig kvalitet. Bäst är praliner från Peter Bayer eller nån annan chokladbutik, men samtidigt tackar man inte nej till Djungelvrål eller skumkantareller - om det nu bara är det som bjudes.
Mitt lågvattenmärke vad gäller sockerintag har varit rostad macka med Oboy-pulver. Eller med brun farin. Inte särskilt gott med farin, men Oboy var helt okej. Jag gillar också danskt chokladpålägg, men är inte lika förtjust i Nutella. Men det går också. På knäckebröd som då blir ett nyttighets-alibi.
Och godis hjälper mot allt! Är man ledsen - pigga upp dig med choklad (Fazer Blå säger min gode vän MW som jobbat i branschen men Frukt&Mandel går lika bra). Är man glad - fira med choklad, varför inte nån lyxig pralin smaksatt med hallon eller kakaobönor. Har man tråkigt - köp en påse Matador-mix och tiden går mycket fortare. Ska man köra bil en längre sträcka - lösgodis i alla former eller en påse Polly. Kexchoklad smular för mycket och karameller med papper är bara jobbiga att öppna när man kör bil. Men funkar annars till det mesta.
Och det finns en motsvarighet till det Johan Glans kallar för Gubbagodis (alltså Kungen av Danmark-karameller), nämligen Käringablandning, dvs Bridge-blandning. Jag minns att jag som barn ibland träffade tanter som bjöd på Bridge-blandning ur en kartong som de hade i handväskan, gärna med gummiband om kartongen så att inte godisbitarna skulle ramla ur. Det var tider det.
När jag bli gammal ska jag alltid ha godis i handväskan. Och jag ska nog gömma lite marsipan i bokhyllan också, så att mina barn och barnbarn kan hitta det när jag är borta.
För det är om inte annat lite tröst.
Och dessutom är det gott.
Dagboken i HD 3 maj
För det första - på foto ser jag alltid ut som en glad gris eller en förvirrad straffånge på rymmen. Bilderna i dagens HD känns väl inte helt klockrena, men kameran lär ju aldrig ljuga. Hursomhelst så hoppas jag att jag gör mig bättre live än på foto. Annars är det lite deprimerande.
För det andra - eftersom jag har svårt att fatta mig kort blev en del material i dagboken bortredigerat, så om det verkar lite rumphugget på sina ställen -ja då är det just precis så det är. Jag hämtade t ex inte pizza i Osby eller såg på Sing-A-Long med mina kollegor. Det gjorde jag med C, som har varit min klippa och stöttepelare i dessa dagar. Men försök skriva en veckodagbok på MAX 3000 tecken INKLUSIVE mellanslag så får ni se hur lätt det är. Jag hade bara räknar tecknen, inte mellanslagen så det blev rätt så mycket för långt kan man säga... Men sån är jag.
För det tredje - ja , dagboken är en mix av denna och förra veckan., Men allt som står har hänt och är helt sant.
Om nu någon nytillkommen läsare hittat till min blogg så kan ni förbereda er på följande:
Jag skriver ofta långt.
Jag skriver inte varje dag.
Men jag hoppas ni tycker det är värt att läsa det jag skriver och att det kan ge lite tankar eller kanske ett litet fniss.
Och ALLA får gärna kommentera det jag skrivit!
VÄLKOMNA!
Min pappa
Han tryckte min hand hårt precis innan han förlorade medvetandet och ambulanskillarna bar ut honom. Han kunde inte prata och jag vet inte ens om han visste att jag var där.
På akuten kändes det som att vara med i en TV-serie fast ändå inte alls. Jag fick gå och sätta mig med en rar undersköterska som höll mig sällskap medan de tog upp pappa på röntgen. Jag kände mig tvungen att konversera lite med henne, fast jag visste att jag inte alls behövde.
Efter en stund kom doktorn tillbaka.
"Stor hjärnblödning, inget att göra. Jag beklagar."
Jag fick det tvivelaktiga nöjet att berätta det för min mamma och mina syskon.
Mamma och jag satt hos pappa när han dog. Det var bara 4 timmar efter att jag kommit till lägenheten och hittat honom i sängen, redan då var han långt borta. Sekunderna innan han dog - då visste jag på nåt konstigt sätt att han var på väg.
Pappa - vi hade ju en massa saker kvar att göra och prata om. Och så blev det såhär.
Men jag är glad för din skull, för nu behöver du inte oroa dig för cancern och behandlingarna och att bli ett paket och inte längre vara - du.
Du var en härlig pappa, så full av vänlighet och kunskap och humor och goda (och långa) historier.
Jag är glad att jag har haft dig.
.
---------------------------------------------------
Det har inte varit helt självklart att jag skulle skriva om detta på min blogg.
Men nu vet ni också vad som hänt och jag kommer att fortsätta skriva med humor och glädje, för det är jag övertygad om att min pappa hade velat. "Du är som en lite ångvält" sa han en gång och då får jag fortsätta vara det tycker jag.
Så håll i er, snart åker vi igen.
