Magdas Blogg

 
Sigmund själv


Har precis suttit i möte med två samtalsterapeuter/psykologer. OBS - min mentala hälsa är INTE föremålet för diskussionen, vi pratade om en utbildning som vi håller på med på jobbet.

"Har du märkt att hon går i försvar när vi pratar om det här" säger den ena terapeuten plötsligt
till den andre.
"Ja det är intressant" säger den andra.
Båda lägger huvudet på sned och tittar intresserat på mig. Jag rodnar.
Defensiv - who me??
Känner att jag helt ofrivilligt hamnat på schäslongen. Vet inte om jag ska ge efter och berätta mina innersta mörka tankar eller om jag ska be dem fara och flyga. Eller om det är samma sak?

Men som sagt, min mentala hälsa är inte föremålet för diskussionen. Kanske bäst att den inte blir det heller...

Jag lägger också huvudet på send och säger "Mmm, jag vet, men jag vet också varför".

Så sitter vi så en liten stund. Sen slurpar de i sig sina sista kaffeslurpar och vi tackar för idag.

Nu undrar jag - fick jag samtalsterapi utan att jag visste om det?