Bilkö
Satt drygt en timme i bilkö på E6an igårkväll.
Jag hade langat lite barnvagnsgrejor till familjen W som begåvats med Världens Minsta Axel häromveckan. Känns ju helt SJUKT att mina långa pojkar har varit sådana där små grodor en gång i världen. Och att de har legat i min mage! Det ger en märklig Alien-känsla att tänka på det, inte helt angenäm.
Hursomhelst, jag var alltså på väg hem och svängde ut på motorvägen i godan ro och SMACK så satt man i en bilkö. Funderade lite på om det bara var taskig bilkörning eller om något verkligen hade hänt, när jag i backspegeln fick se en ambulans försöka ta sig fram. Den sicksackade på vägrenen och in mellan alla bilar, och ÄNDÅ var det bilar som inte flyttade sig trots att de satte både sirener och helljus i nacken på dem. Jag har inga problem med att täppa till för vanliga privatbilister som försöker tränga sig, men ambulanser ska ha fri lejd -det ligger ju faktiskt folk och blöder nånstans därframme! Detta har vi ju pratat om.
Detta är förresten lika obegripligt som att folk kastar sten och glåpord efter brandmän som försöker släcka hus som står i ljusan låga. Vad är det?!? Brandmän är starka, modiga och räddar liv (lite som Bamse) och man kastar inte sten och glåpord på dem. Kasta på varandra i stället. Sikta på huvudet, det är den minst värdefulla delen på folk som ger sig på brandmän.
Här måste något göras , tänkte jag och greppade telefonen och ringde - TRAFIKREDAKTIONEN PÅ SVERIGES RADIO (020-999444). Efter en liten stund svarade en sömnig yngling och när jag redigt och klart berättade om läget: "Långa köer på E6 norrgående, utryckningsfordon har svårt att komma fram" så svarade han bara surt:
" Det vet vi redan, Vi har redan informerat" och så var det inte mer med det. Inget tack eller nånting fast jag bara försökte hjälpa till. Och inte informerade de nån gång på radion (i alla fall inte förrän jag upptäckte att jag råkat stänga av trafik-informations-funktionen på bilradion...). Men jag kommer att ringa trafikredaktionen igen, var så säker. ALLT ska man behöva ta tag i och styra upp.
Så jag spenderade en timme i bilkö eller snarare i fläckvis snigelfart (5-10 km/tim). Då önskar man att man hade haft något att äta eller dricka och krafsar desperat i handskfacket och väskan efter något att stoppa i sig. Inte ens ett tuggummi hade jag. Och inget sällskap heller. Men jag hade radion - Kvällspasset i P3 har blivit alldeles för pretentiöst och homoerotiskt (skämtsam heterokärring göre sig icke besvär), på P4 pratade de ett språk som jag inte förstod så det fick bli P2 och klassiskt. Fungerade utmärkt. Enerjy och sånt trams klarar jag inte av.
Annars får man roa sig med att titta in i bilarna runtomkring. Många har väldigt mycket grejor hängande i backspegeln: CD-skivor, kramdjur, radband och minityrfotbollströjor är vanligt. Verkar störigt.
I andra bilar åker väldigt många, jag såg flera bilar med 4-5 pers hoptryckta i baksätet. Ofta röks det ganska mycket i dessa bilar, och nu vill jag inte vara sån, men de flesta hade polska registreringsskyltar. Det verkar jobbigt att åka så många och röka hela tiden i en liten bil hela vägen från Polen.
I de stora, feta, höga bilarna åker oftast ensam man som pratar i telefon via sitt bluetooth-headset. Att ha ett sådan headset i bil må vara hänt, men det må ICKE vara hänt i affär, på restaurang eller i övrigt på allmän plats om man inte faktiskt pratar i det. Det är nämligen ingen accessoar.
Lastbilschaffisarna, dessa vägens tusenkonstnärer, passade på att städa hytten, koka nytt kaffe och surfa lite på nätet. Jo det är säkert, jag såg en som satt med en laptop på ratten. Eller var det en stor GPS månne. Annars ser man en GPS i snart sagt varje bil, till och med gamla rostiga Hondor från -81 har en GPS-mojäng uppklabbad i rutan. Jag har ingen GPS. Jag hittar ändå och vad är det för fel på kartor?
Snart passerade vi olyckan. Man blir alltid lite illa till mods och försöker diskretglo så mycket man orkar och tänker usch och fy, det kunde lika gärna varit jag som låg där i ambulansen.... Hörde senare att 6 personer skadats och det var glas överallt och flera kvaddade bilar. Och just den sträckan ligger jag och kör som en idiot var och varannan dag. Makes you think.
I alla fall i några minuter för strax därefter lättade kön och alla kunde raskt komma upp i den normala marschtakten 135 km/timmen och ligga alldeles för nära och göra lite tok-omkörningar och så. Som vi alltid gör på motorvägen.
I morse tog jag tåget.
Jag hade langat lite barnvagnsgrejor till familjen W som begåvats med Världens Minsta Axel häromveckan. Känns ju helt SJUKT att mina långa pojkar har varit sådana där små grodor en gång i världen. Och att de har legat i min mage! Det ger en märklig Alien-känsla att tänka på det, inte helt angenäm.
Hursomhelst, jag var alltså på väg hem och svängde ut på motorvägen i godan ro och SMACK så satt man i en bilkö. Funderade lite på om det bara var taskig bilkörning eller om något verkligen hade hänt, när jag i backspegeln fick se en ambulans försöka ta sig fram. Den sicksackade på vägrenen och in mellan alla bilar, och ÄNDÅ var det bilar som inte flyttade sig trots att de satte både sirener och helljus i nacken på dem. Jag har inga problem med att täppa till för vanliga privatbilister som försöker tränga sig, men ambulanser ska ha fri lejd -det ligger ju faktiskt folk och blöder nånstans därframme! Detta har vi ju pratat om.
Detta är förresten lika obegripligt som att folk kastar sten och glåpord efter brandmän som försöker släcka hus som står i ljusan låga. Vad är det?!? Brandmän är starka, modiga och räddar liv (lite som Bamse) och man kastar inte sten och glåpord på dem. Kasta på varandra i stället. Sikta på huvudet, det är den minst värdefulla delen på folk som ger sig på brandmän.
Här måste något göras , tänkte jag och greppade telefonen och ringde - TRAFIKREDAKTIONEN PÅ SVERIGES RADIO (020-999444). Efter en liten stund svarade en sömnig yngling och när jag redigt och klart berättade om läget: "Långa köer på E6 norrgående, utryckningsfordon har svårt att komma fram" så svarade han bara surt:
" Det vet vi redan, Vi har redan informerat" och så var det inte mer med det. Inget tack eller nånting fast jag bara försökte hjälpa till. Och inte informerade de nån gång på radion (i alla fall inte förrän jag upptäckte att jag råkat stänga av trafik-informations-funktionen på bilradion...). Men jag kommer att ringa trafikredaktionen igen, var så säker. ALLT ska man behöva ta tag i och styra upp.
Så jag spenderade en timme i bilkö eller snarare i fläckvis snigelfart (5-10 km/tim). Då önskar man att man hade haft något att äta eller dricka och krafsar desperat i handskfacket och väskan efter något att stoppa i sig. Inte ens ett tuggummi hade jag. Och inget sällskap heller. Men jag hade radion - Kvällspasset i P3 har blivit alldeles för pretentiöst och homoerotiskt (skämtsam heterokärring göre sig icke besvär), på P4 pratade de ett språk som jag inte förstod så det fick bli P2 och klassiskt. Fungerade utmärkt. Enerjy och sånt trams klarar jag inte av.
Annars får man roa sig med att titta in i bilarna runtomkring. Många har väldigt mycket grejor hängande i backspegeln: CD-skivor, kramdjur, radband och minityrfotbollströjor är vanligt. Verkar störigt.
I andra bilar åker väldigt många, jag såg flera bilar med 4-5 pers hoptryckta i baksätet. Ofta röks det ganska mycket i dessa bilar, och nu vill jag inte vara sån, men de flesta hade polska registreringsskyltar. Det verkar jobbigt att åka så många och röka hela tiden i en liten bil hela vägen från Polen.
I de stora, feta, höga bilarna åker oftast ensam man som pratar i telefon via sitt bluetooth-headset. Att ha ett sådan headset i bil må vara hänt, men det må ICKE vara hänt i affär, på restaurang eller i övrigt på allmän plats om man inte faktiskt pratar i det. Det är nämligen ingen accessoar.
Lastbilschaffisarna, dessa vägens tusenkonstnärer, passade på att städa hytten, koka nytt kaffe och surfa lite på nätet. Jo det är säkert, jag såg en som satt med en laptop på ratten. Eller var det en stor GPS månne. Annars ser man en GPS i snart sagt varje bil, till och med gamla rostiga Hondor från -81 har en GPS-mojäng uppklabbad i rutan. Jag har ingen GPS. Jag hittar ändå och vad är det för fel på kartor?
Snart passerade vi olyckan. Man blir alltid lite illa till mods och försöker diskretglo så mycket man orkar och tänker usch och fy, det kunde lika gärna varit jag som låg där i ambulansen.... Hörde senare att 6 personer skadats och det var glas överallt och flera kvaddade bilar. Och just den sträckan ligger jag och kör som en idiot var och varannan dag. Makes you think.
I alla fall i några minuter för strax därefter lättade kön och alla kunde raskt komma upp i den normala marschtakten 135 km/timmen och ligga alldeles för nära och göra lite tok-omkörningar och så. Som vi alltid gör på motorvägen.
I morse tog jag tåget.
Ni från oväntat håll
Igår besökte jag ett ställe med reception. I denna reception jobbade en dam 60+. En klassisk receptionsdam, kanske den gamla stammens VD-sekreterare som inte var är så slängd i Office-paketet och/eller inte kommer överens med den nya VDn och nu blivit omplacerad (lite mot sin vilja, men den käcka personaltjejen har övertygat henne om att det blir jättebra) till receptionen där hon har satt upp gulliga bilder på barnbarn eller vykort som det står "Världen goaste mormor" på och försöker förlika sig med sitt öde. Hon fick ju i alla fall behålla lönen och hjälper ibland till med att kontera fakturor. Fast hon längtar ibland tillbaka till Direktionen (det är bara hon som säger så nuförtiden) och sitt stenografi-block och att vara gamle VD:ns högra hand. Hon längtar också ganska ofta till pensionen - då ska hon och maken flytta ner till Spanien och spela golf på vintern.
Kanske.
Vad vet jag.
Denna dam NIADE mig.
Jag är nu komplett förvirrad. Vad betyder detta? Att jag ser ut att vara ÄNNU äldre än jag trodde? Eller kan det vara min majestätiska framtoning... men då hade väl Ers Höghet eller nåt sånt varit på sin plats...
Och frågan är om jag skulle ha niat henne?
Kanske.
Vad vet jag.
Denna dam NIADE mig.
Jag är nu komplett förvirrad. Vad betyder detta? Att jag ser ut att vara ÄNNU äldre än jag trodde? Eller kan det vara min majestätiska framtoning... men då hade väl Ers Höghet eller nåt sånt varit på sin plats...
Och frågan är om jag skulle ha niat henne?
Ni-reformen
Häromdagen var jag inne i en chic klädaffär för herrar. I sådana butiker (Boutiquer) jobbar ofta unga män som är välkammade och luktar gott. Där hänger också alltid en kompis. Arbetsfördelningen är sådan att en kille pysslar med kläderna och den andra snackar med kompisen. Han som snackar sköter oftast musikanläggningen också, gärna på inrådan av Kompisen. Detta mönster ser man i snart sagt alla butiker som innehas av unga män, dvs att en kompis hänger där. Det kan vara musikaffär, dykbutik eller skivbutik. Eller bilverkstad för den delen. Häng-kompisen ingår liksom i kittet.
Jag skulle köpa en skjorta till C och den ena solbrände, väldoftande killen (han som inte pratade med kompisen) hjälpte mig. Jag var osäker på storleken.
"Är han som jag" sa Luktegott och log glatt med vitavita tänder och tänkte att ingen är väl som jag?
"Nja" sa jag.
"Jaha, men är han som Daniel då?" sa Luktegott och pekade på Häng-kompisen. Häng-kompisen vinkade lite till mig.
"Ja, det kan nog stämma" sa jag och vinkade tillbaka.
Förmodligen har de Häng-kompisen som en levande storleksmall. Gäller att hitta en kompis som inte har samma storlek som de själva.
Luktegott slår in skjortan i ett paket. Vi pratar om jättesnygga Paul Smith-sneakers som de precis fått in, då jag plötsligt inser att Luktegott NIAR mig.
"Vi får in röda också om NI är intresserad av det." "NI kan kika här i katalogen" "Vill NI betala med kort?"
Men hur gammal ser jag ut?! Visserligen skulle jag kunna vara en ung mor till Luktegott och hans kollega, och de försöker säkert bara vara artiga, men jag vill ändå inte bli niad. Att bli niad innebär att man blir exkluderad från ungdomen, att man tillhör en annan generation. Det känns inte bra för en 43-åring med lätt ålderskris.
Jag vill bli DUAD, jag vill låtsas som om jag skulle kunna hänga med Luktegott och hans Kompis på Waynes och att jag ändå är ganska frän. (Fast det vore onekligen patetiskt på riktigt.)
Jag minns att själv niade folk när jag jobbade i affär, men det var ju GAMLA människor. Såna som säkert var över 40........(sic!)
(Och bara det att jag skriver sic är ett bevis i sig att jag tillhör en annan generation...)
(suck)
Jag kommer ändå att gå tillbaka till denna butik, för de hade verkligen snygga kläder och skor och de VAR trevliga. Men jag kan ju be dem skippa niandet nästa gång.
Och kanske dra ner lite på After Shaven.
Jag skulle köpa en skjorta till C och den ena solbrände, väldoftande killen (han som inte pratade med kompisen) hjälpte mig. Jag var osäker på storleken.
"Är han som jag" sa Luktegott och log glatt med vitavita tänder och tänkte att ingen är väl som jag?
"Nja" sa jag.
"Jaha, men är han som Daniel då?" sa Luktegott och pekade på Häng-kompisen. Häng-kompisen vinkade lite till mig.
"Ja, det kan nog stämma" sa jag och vinkade tillbaka.
Förmodligen har de Häng-kompisen som en levande storleksmall. Gäller att hitta en kompis som inte har samma storlek som de själva.
Luktegott slår in skjortan i ett paket. Vi pratar om jättesnygga Paul Smith-sneakers som de precis fått in, då jag plötsligt inser att Luktegott NIAR mig.
"Vi får in röda också om NI är intresserad av det." "NI kan kika här i katalogen" "Vill NI betala med kort?"
Men hur gammal ser jag ut?! Visserligen skulle jag kunna vara en ung mor till Luktegott och hans kollega, och de försöker säkert bara vara artiga, men jag vill ändå inte bli niad. Att bli niad innebär att man blir exkluderad från ungdomen, att man tillhör en annan generation. Det känns inte bra för en 43-åring med lätt ålderskris.
Jag vill bli DUAD, jag vill låtsas som om jag skulle kunna hänga med Luktegott och hans Kompis på Waynes och att jag ändå är ganska frän. (Fast det vore onekligen patetiskt på riktigt.)
Jag minns att själv niade folk när jag jobbade i affär, men det var ju GAMLA människor. Såna som säkert var över 40........(sic!)
(Och bara det att jag skriver sic är ett bevis i sig att jag tillhör en annan generation...)
(suck)
Jag kommer ändå att gå tillbaka till denna butik, för de hade verkligen snygga kläder och skor och de VAR trevliga. Men jag kan ju be dem skippa niandet nästa gång.
Och kanske dra ner lite på After Shaven.
Glad Påsk
Det är påsklov. C och jag tjafsar om huruvida det har snöat på påsk förut. Jag hävdar att det har det. C hävdar att det inte har det. OCh så håller vi på.
Vi har varit i Långfredagsgudstjänst. Man brukar vandra mellan kyrkorna på Långfredagen, liksom i Jesu fotspår. Det är ganska få som vet att Jesus gick mellan Kvistofta och Glumslöv. Fast korset orkar man inte bära hela vägen,så det kör vaktmästaren på släpet. Inte Via Dolorosa men ändå. Och sen äter man sopplunch i Glumslöv. Jag brukar inte gå, men sopplunchen är trevlig.
I morgon blir det äggmålning i Stugan - en underskattad påsksed som många tror endast passar på dagis. Men det är en tradition som vi håller hårt på i min familj och mina nya familjemedlemmar får bara haka på. Inget fusk-kok med äggfärg eller lök, ej heller tuschpennor, nej VATTENFÄRGER ska det vara. Sen äter man upp äggen och kastar skalen. Fast min lilla mormor hon sparade äggskalen och satte fram dem i äggkartonger nästa påsk. Hon diskade också plastpåsarna och sparade julklappspappret. Fast jag är tveksam till om hon sopsorterade.
På Påskdagen ska vi ha middag för svärföräldrarna, lammracks och chokladtårta med massor med tryffelgoja på toppen. På Annandagen fyller C år. Fortysomething men han blir bara läckrare med åren tycker jag.
Passar också på att skicka senkommet GRATTIS till lilla E som fyllde 4 år förra veckan och till Brorsan, Lilla E:s pappa som fyller 45 på söndag och slutligen till Gabs i US of A som fyller 33 på måndag också. Största påskägget till er, puss & kram!
Vi har varit i Långfredagsgudstjänst. Man brukar vandra mellan kyrkorna på Långfredagen, liksom i Jesu fotspår. Det är ganska få som vet att Jesus gick mellan Kvistofta och Glumslöv. Fast korset orkar man inte bära hela vägen,så det kör vaktmästaren på släpet. Inte Via Dolorosa men ändå. Och sen äter man sopplunch i Glumslöv. Jag brukar inte gå, men sopplunchen är trevlig.
I morgon blir det äggmålning i Stugan - en underskattad påsksed som många tror endast passar på dagis. Men det är en tradition som vi håller hårt på i min familj och mina nya familjemedlemmar får bara haka på. Inget fusk-kok med äggfärg eller lök, ej heller tuschpennor, nej VATTENFÄRGER ska det vara. Sen äter man upp äggen och kastar skalen. Fast min lilla mormor hon sparade äggskalen och satte fram dem i äggkartonger nästa påsk. Hon diskade också plastpåsarna och sparade julklappspappret. Fast jag är tveksam till om hon sopsorterade.
På Påskdagen ska vi ha middag för svärföräldrarna, lammracks och chokladtårta med massor med tryffelgoja på toppen. På Annandagen fyller C år. Fortysomething men han blir bara läckrare med åren tycker jag.
Passar också på att skicka senkommet GRATTIS till lilla E som fyllde 4 år förra veckan och till Brorsan, Lilla E:s pappa som fyller 45 på söndag och slutligen till Gabs i US of A som fyller 33 på måndag också. Största påskägget till er, puss & kram!
Peter Jidhes frisyr
Apropå överkamnings-diskussionen för några bloggar sen (kolla kommentarerna på Gubbsjuka-inlägget om ni undrar):
Det har skrivits om Jidhe-håret förut och Peters frisyr är väl - tillsammans med Donald Trumps och Patrik Ekwalls frisyrer - en av dem mest diskuterade och tilltyckta frissorna. Ja och så Lars Adaktussons förstås.
Men för att svara Brorsan - Peter tycks vilja dölja en tilltagande ålder OCH därtill hörande vikar i pannan genom en slags Shetlandsponny-lugg. Inte bra.
Du har helt rätt i att det inte är ett HÄMTEHÅR, men ett överkam anno 2008 är det definitivt.
Funkar förmodligen inte i motvind.
Vissa kammar ponnylugg - andra odlar hästsvans.
Vissa startar ett band som heter Häst-pojken. Yii-ha.
Det har skrivits om Jidhe-håret förut och Peters frisyr är väl - tillsammans med Donald Trumps och Patrik Ekwalls frisyrer - en av dem mest diskuterade och tilltyckta frissorna. Ja och så Lars Adaktussons förstås.
Men för att svara Brorsan - Peter tycks vilja dölja en tilltagande ålder OCH därtill hörande vikar i pannan genom en slags Shetlandsponny-lugg. Inte bra.
Du har helt rätt i att det inte är ett HÄMTEHÅR, men ett överkam anno 2008 är det definitivt.
Funkar förmodligen inte i motvind.
Vissa kammar ponnylugg - andra odlar hästsvans.
Vissa startar ett band som heter Häst-pojken. Yii-ha.
Zoolander
Tåg mot Helsingborg. STOR tauterad kille med kamouflage-byxor och ett långtifrån kristet utseende kommer in i vagnen. Han utstrålar aggression och anabola. Han är tatuerad på halsen. En skorpion?
Samtalstonen sjunker några snäpp och några tanter tar ett extra hårt tag om handväskan. Killen slår sig ner på ett fyrasäte och ser sig omkring. Ingen vågar möta hans blick utan stirrar krampaktigt ut genom fönstret eller knappar nervöst på sina telefoner.
Tåget rullar iväg. Har han biljett undrar vi? Han ser ut som en sån som inte har biljett. Tänk om det blir bråk.
Så börjar killen rota i sin ryggsäck. Tar först fram sin telefon och pluggar in lurarna i blomkålsöronen och ett inte otippat dunkande sipprar ut. Han har ganska hög volym. Hiphop? Death Metal? Ingen vet.
Han rotar vidare i sin ryggsäck. Vi smygkikar spänt och undrar vad han ska plocka upp. En öl? En kniv?
Plötsligt hittar han vad han letar efter - och fiskar upp --- en tablettask.
En ZOO-tablettask, som han omsorgsfullt pillar upp och så tar han EN liten Zoo-figur i taget och stoppar i munnen. Tablettasken räcker nästan hela resan på det viset.
Tänk vad skenet kan bedra.
Samtalstonen sjunker några snäpp och några tanter tar ett extra hårt tag om handväskan. Killen slår sig ner på ett fyrasäte och ser sig omkring. Ingen vågar möta hans blick utan stirrar krampaktigt ut genom fönstret eller knappar nervöst på sina telefoner.
Tåget rullar iväg. Har han biljett undrar vi? Han ser ut som en sån som inte har biljett. Tänk om det blir bråk.
Så börjar killen rota i sin ryggsäck. Tar först fram sin telefon och pluggar in lurarna i blomkålsöronen och ett inte otippat dunkande sipprar ut. Han har ganska hög volym. Hiphop? Death Metal? Ingen vet.
Han rotar vidare i sin ryggsäck. Vi smygkikar spänt och undrar vad han ska plocka upp. En öl? En kniv?
Plötsligt hittar han vad han letar efter - och fiskar upp --- en tablettask.
En ZOO-tablettask, som han omsorgsfullt pillar upp och så tar han EN liten Zoo-figur i taget och stoppar i munnen. Tablettasken räcker nästan hela resan på det viset.
Tänk vad skenet kan bedra.
Gubbsjuka
Man kan fundera mycket på hur och när man blir en tant.
Men en mer komplicerad frågeställning är hur och när man blir gubbe. Om man är kille alltså.
Låt mig ge några exempel på gubb-tecken:
1. Tyrolerhatt.
Låt oss för ordningens skull reda ut begreppet tyrolerhatt: JA vi pratar den lilla gröna filthatten från Österrike, JA den är komplett med rakborste, JA senast man såg en sådan var i Sound Of Music, där Christopher Plummer kom undan med nöd och näppe både från nazisterna och tyrolerhatten - han bar den ytterst lite. Bra jobbat, Chris.
Man jag undrar alltså - NÄR tänker man att Ja men en tyrolerhatt, varför inte? När börjar man bära den på allvar? Det är inte snyggt på någon, bara gubbigt, och jag tror endast en ärtig 90-åring kan bära den med stil. (Förlåt pappa, jag vet att du har en, men Tyrolerhatt, allvarligt talat).
51-åringar behöver ju inte alls vara gubbiga, jag har två riktigt härliga around-51-åringar i kompiskretsen (here is looking at you, Calle och Staffan).
2. Överkamning.
Det är ett favoritämne som fascinerat mig länge. Jag har diskuterat detta med både frisörer och lekmän och det finns INGEN som tycker att överkammet är en bra lösning. Och ÄNDÅ ser man det både här och där.
På tåget såg jag häromdagen en man som hade hår i krans i nacken och dessutom en hyfsat kraftig luggväxt. Men i övrigt kal, alltså blank. Vad gör mannen? Han fönar upp luggen i ett litet burr så att det framifrån ser ut som om han har ett ymnigt svall - men det räcker att man ser honom lite från sidan så blänker flinten. Vi pratar alltså inte den lilla flinten, vi pratar toppluvestort.
Tror han på allvar att det inte syns?
Det finns en amerikansk dokumentärfilm för den som fascineras av överkam, tyvärr kan jag inte hitta den på nätet, men bjuder i stället på en lite överkamnings-odyssé direkt hämtad från Youtube. Kolla in den om ni har 5 minuter över. www.youtube.com/watch?v=0VMhh3EPqS8
Och med detta i åtanke, alltså hur mycket det har talats och skämtats och hånats vad gäller överkammet - så är det ofattbart att man ser det på relativt unga män.
Överkam är så fult så fult och mitt råd till män som börjar bli tunnhåriga - för jag fattar att det kan vara jobbigt - RAKA skallen, antingen helt eller lämna några millimeter. Ni kommer att se yngre, manligare och läckrare ut. Överkam = gubbe.
Mitt sista exempel:
3. Uppvikbara solglasögon.
Inomhus.
På vintern.
Uppvikbara solglasögon som dessutom är lite större än själva glasögonen. En del av er vet vem jag tänker på. Men det finns fler.
När jag surfar runt för att hitta bildexempel kan jag konstatera att det finns ingen optiker som skyltar med att man säljer denna typ av solglasögon. Så ute är det. Och ändå finns det män (och för all del en lite skara kvinnor) som har dessa solskydd på sig ALLTID, som har vårdat dem ömt sen -79 och fortfarande tycker att det är snyggt och bra. Uppvikbara solglasögon är inte snyggt och bra, så spelar det ingen roll om solen skiner aldrig så mycket. Uppvikbara solglasögon signalerar att man har gett upp. Det är gubbigt.
Lösningen? Kanske att Go Morpheus i stället. Både rakad skalle och tuffa solglasögon.
Men jag har fortfarande inte hela svaret på Gubbighetens Gåta. Har ni?
Nötkött nej tack?
Funderar på att bli vegetarian. I alla fall till vardags, för det skulle kanske kännas trist att avstå från den grillade entrecoten på sommaren eller en mustig Beuf Bourginon på hösten eller skinkmackan på julen... eller så skulle det inte kännas trist alls.
Tydligen är det nu inte bara lastbilarnas och flygplanens fel att koldioxidutsläppen är så höga på jorden, nu har även kossorna kastas in det globala blame-game som pågår. Man kan lätt föreställa sig stämningen i spiltorna när detta kavlas ut i nyheterna (kossor lyssnar nämligen mycket på radio, jo det är sant, det är P3 från morgon till kväll i vissa ladugårdar). Där står Rosa och Blenda och de andra och idisslar i godan ro och så för de höra att det är DERAS fel, de FISER nämligen så mycket när de idisslar att de släpper ut koldioxid som flera Boeingplan. Det är lätt att förstå att kossorna blir sårade.
"Jaha här ska vi stå instängda hela vintern och det enda roliga vi har (förutom Cirkus Kiev på P3) är att äta. Och nu får vi inte göra det med gott samvete längre!" Sorgsna råmanden sprider sig över nejden. Det är lite synd om kossorna i det läget. Men för att minska utsläppen från kossorna bör man alltså dra ner på sitt nötköttsätande. Okej då gör vi väl det då. Grisarna skrattar nog skadeglatt först och highfivar med klövarna, tills de inser att hoppsan, nu vill alla äta DOM i stället. Trist läge för grisen.
Men annars tycker jag inte kött är så jättegott egentligen, så jag skulle nog inte ha något större problem att avstå för det mesta - och jag gör det faktiskt redan. Däremot tycker jag att fisk och skaldjur är toppen. Kyckling är också smaskens, även om man alltid blir misstänksam när kycklingfiléerna är stora som spisplattor... hur länge får en kyckling kalla sig kyckling förresten? Är det som när kvinnor 50+ kallar sig "Tjejer"? Eller är kycklingar höns som inte förlorat oskulden?
Men det är jobbigt i fiskdisken också. Inte torsk, inte tigerräkor, inte viltfångad lax... tonfisken ger dåligt samvete för delfinerna och bläckfisk är bara allmänt obehagligt och gummiartat. Man tvekar inför fisk med obskyra namn som Panguasius och Simpa. Koljan får ligga kvar i kyldisken, den ÄR grå och tråkig oavsett hur mycket sås man maskerar den med och oavsett hur många glada tillrop AlltOmMat ger den. Det slutar nästan alltid med odlad laxfilé.
Vi gör vad vi kan hemma hos oss - köper ekologiska grönsaker, frukt och ägg och även kravmärkt köttfärs och lite andra Krav-grejor. Vi sopsorterar. Vi försöker att inte använda så mycket plastkassar. Vi tvättar på snabbprogrammet för det mesta. Vi promenerar och åker tåg när det funkar. Vi stänger av stand-by-apparater helt (dock kan vi ej stänga ner tonåringarna som är på standby för det mesta: inte på men inte heller av....). Vi gör vad vi kan och vi vet att vi borde göra mer.
Så visst, jag kan avstå nötkött. Bara jag får köpa en varmkorv på macken nån gång ibland. Fast det är väl knappast nötkött i den...
Vi talar inte mer om saken.
Tydligen är det nu inte bara lastbilarnas och flygplanens fel att koldioxidutsläppen är så höga på jorden, nu har även kossorna kastas in det globala blame-game som pågår. Man kan lätt föreställa sig stämningen i spiltorna när detta kavlas ut i nyheterna (kossor lyssnar nämligen mycket på radio, jo det är sant, det är P3 från morgon till kväll i vissa ladugårdar). Där står Rosa och Blenda och de andra och idisslar i godan ro och så för de höra att det är DERAS fel, de FISER nämligen så mycket när de idisslar att de släpper ut koldioxid som flera Boeingplan. Det är lätt att förstå att kossorna blir sårade.
"Jaha här ska vi stå instängda hela vintern och det enda roliga vi har (förutom Cirkus Kiev på P3) är att äta. Och nu får vi inte göra det med gott samvete längre!" Sorgsna råmanden sprider sig över nejden. Det är lite synd om kossorna i det läget. Men för att minska utsläppen från kossorna bör man alltså dra ner på sitt nötköttsätande. Okej då gör vi väl det då. Grisarna skrattar nog skadeglatt först och highfivar med klövarna, tills de inser att hoppsan, nu vill alla äta DOM i stället. Trist läge för grisen.
Men annars tycker jag inte kött är så jättegott egentligen, så jag skulle nog inte ha något större problem att avstå för det mesta - och jag gör det faktiskt redan. Däremot tycker jag att fisk och skaldjur är toppen. Kyckling är också smaskens, även om man alltid blir misstänksam när kycklingfiléerna är stora som spisplattor... hur länge får en kyckling kalla sig kyckling förresten? Är det som när kvinnor 50+ kallar sig "Tjejer"? Eller är kycklingar höns som inte förlorat oskulden?
Men det är jobbigt i fiskdisken också. Inte torsk, inte tigerräkor, inte viltfångad lax... tonfisken ger dåligt samvete för delfinerna och bläckfisk är bara allmänt obehagligt och gummiartat. Man tvekar inför fisk med obskyra namn som Panguasius och Simpa. Koljan får ligga kvar i kyldisken, den ÄR grå och tråkig oavsett hur mycket sås man maskerar den med och oavsett hur många glada tillrop AlltOmMat ger den. Det slutar nästan alltid med odlad laxfilé.
Vi gör vad vi kan hemma hos oss - köper ekologiska grönsaker, frukt och ägg och även kravmärkt köttfärs och lite andra Krav-grejor. Vi sopsorterar. Vi försöker att inte använda så mycket plastkassar. Vi tvättar på snabbprogrammet för det mesta. Vi promenerar och åker tåg när det funkar. Vi stänger av stand-by-apparater helt (dock kan vi ej stänga ner tonåringarna som är på standby för det mesta: inte på men inte heller av....). Vi gör vad vi kan och vi vet att vi borde göra mer.
Så visst, jag kan avstå nötkött. Bara jag får köpa en varmkorv på macken nån gång ibland. Fast det är väl knappast nötkött i den...
Vi talar inte mer om saken.
Kändiskänning
Ja, hehe, glömde ju berätta att Lena Willemark i helgen har åkt i vår chips-smuliga bil och berättade då att hennes man Olle (Persson, operasångaren, jag har en skiva där han sjunger julsånger) blir jättesur när det är stökigt i deras bil. Och att hon skulle hämta på Fritids i morgon.
Ser man på. Även kändisar har ett vanligt oglamoröst liv.
Men annars var det en härlig kändisupplevelse som jag genast lägger i min Jag-Mötte-Lassie-samling.
(Och vet ni inte vem Lena Willemark är så kan ni först skämmas och sen Googla på henne.)
För dem som undrar hur det gick med Kajsa Ernst kan jag meddela att jag var ganska pinsam så det blev ingen bild. Hon var annars trevlig och mycket mindre än man tror. Kändisar är ofta mindre i verkligheten.
Till skillnad från mig som är större i verkligheten än vad jag tror.
Ser man på. Även kändisar har ett vanligt oglamoröst liv.
Men annars var det en härlig kändisupplevelse som jag genast lägger i min Jag-Mötte-Lassie-samling.
(Och vet ni inte vem Lena Willemark är så kan ni först skämmas och sen Googla på henne.)
För dem som undrar hur det gick med Kajsa Ernst kan jag meddela att jag var ganska pinsam så det blev ingen bild. Hon var annars trevlig och mycket mindre än man tror. Kändisar är ofta mindre i verkligheten.
Till skillnad från mig som är större i verkligheten än vad jag tror.
Gloria Tua!!
Jag är en lycklig människa.
Jag har i helgen fått förmånen att vara med om två fantastiska konserter, med underbara musiker och musik som sitter kvar i kroppen fortfarande! Att få se och höra fullblodsproffs musicera och dessutom bli förälskad i en genre som jag normalt sett inte är så förtjust i (modern jazz) - ja hur ofta får man uppleva nåt sånt? C var som vanligt suverän (och snygg) som dirigent men jag tror även han lyfte några centimeter från marken vid några tillfällen.
C och jag tog en promenad med vovven igår efter konserten och pratade om upplevelsen. Och det är som jag sa till C, vilken grej det är för oss amatör-körsångare att få vara med om en konsert som går rakt in i hjärtat. Tänk att en ny dimension öppnar sig lite på glänt och man inser att oj, det finns mer att hämta, det finns NYA saker att uppleva!
Nästan lite utomjordiskt.
Jag tänker att alla kanske borde öppna sig lite mer för nya saker och upplevelser, flytta ut sina gränser och gå utanför sin "comfort zone". Som vuxen blir man ju ganska bekväm och går mest runt och gör det som man alltid har gjort och lyssnar på på samma musik och ser samma typ av filmer och läser samma typ av böcker. Ofta har man bestämt sig (särskilt jag) att DEToch DET gillar jag inte och så väljer man bort det bara för att man har bestämt sig och utan att egentligen veta mer. Ger det aldrig en chans ens en gång, vågar inte testa. Och det är ju inte så utvecklande. Tricket är väl att våga.
(OBS detta resonemang gäller i huvudsak kultur, inte knark eller grottforskning.)
Så därför känns det fantastiskt att ha varit med om en sån här helg och utvecklas och bli så himla glad och uppfylld.
Hade precis en diskussion med "Hasse" och jag lyckades övertyga honom om att jag hade rätt, hela tiden med musiken ringande i öronen som en theme-song a la Ally McBeal. Tänk om han anat!
Hosanna in excelsis på dig Hasse!
Jag har i helgen fått förmånen att vara med om två fantastiska konserter, med underbara musiker och musik som sitter kvar i kroppen fortfarande! Att få se och höra fullblodsproffs musicera och dessutom bli förälskad i en genre som jag normalt sett inte är så förtjust i (modern jazz) - ja hur ofta får man uppleva nåt sånt? C var som vanligt suverän (och snygg) som dirigent men jag tror även han lyfte några centimeter från marken vid några tillfällen.
C och jag tog en promenad med vovven igår efter konserten och pratade om upplevelsen. Och det är som jag sa till C, vilken grej det är för oss amatör-körsångare att få vara med om en konsert som går rakt in i hjärtat. Tänk att en ny dimension öppnar sig lite på glänt och man inser att oj, det finns mer att hämta, det finns NYA saker att uppleva!
Nästan lite utomjordiskt.
Jag tänker att alla kanske borde öppna sig lite mer för nya saker och upplevelser, flytta ut sina gränser och gå utanför sin "comfort zone". Som vuxen blir man ju ganska bekväm och går mest runt och gör det som man alltid har gjort och lyssnar på på samma musik och ser samma typ av filmer och läser samma typ av böcker. Ofta har man bestämt sig (särskilt jag) att DEToch DET gillar jag inte och så väljer man bort det bara för att man har bestämt sig och utan att egentligen veta mer. Ger det aldrig en chans ens en gång, vågar inte testa. Och det är ju inte så utvecklande. Tricket är väl att våga.
(OBS detta resonemang gäller i huvudsak kultur, inte knark eller grottforskning.)
Så därför känns det fantastiskt att ha varit med om en sån här helg och utvecklas och bli så himla glad och uppfylld.
Hade precis en diskussion med "Hasse" och jag lyckades övertyga honom om att jag hade rätt, hela tiden med musiken ringande i öronen som en theme-song a la Ally McBeal. Tänk om han anat!
Hosanna in excelsis på dig Hasse!
Avbrott för kultur
Just nu har bloggen att litet kulturbreak, då jag och 99 andra körsångare sjunger Lindberghs Requiem tillsammans med Monday Night Big Band och Lena Willemark hela helgen. En annan solist är JB:s personliga sångpedagog Lotta, hon hälsar så mycket!!!
Fantastiskt roligt faktiskt, men det tar mycket tid. Jazz box allright.
Återkommer i nästa vecka.
På besök hos Freud
Sigmund själv
Har precis suttit i möte med två samtalsterapeuter/psykologer. OBS - min mentala hälsa är INTE föremålet för diskussionen, vi pratade om en utbildning som vi håller på med på jobbet.
"Har du märkt att hon går i försvar när vi pratar om det här" säger den ena terapeuten plötsligt
till den andre.
"Ja det är intressant" säger den andra.
Båda lägger huvudet på sned och tittar intresserat på mig. Jag rodnar.
Defensiv - who me??
Känner att jag helt ofrivilligt hamnat på schäslongen. Vet inte om jag ska ge efter och berätta mina innersta mörka tankar eller om jag ska be dem fara och flyga. Eller om det är samma sak?
Men som sagt, min mentala hälsa är inte föremålet för diskussionen. Kanske bäst att den inte blir det heller...
Jag lägger också huvudet på send och säger "Mmm, jag vet, men jag vet också varför".
Så sitter vi så en liten stund. Sen slurpar de i sig sina sista kaffeslurpar och vi tackar för idag.
Nu undrar jag - fick jag samtalsterapi utan att jag visste om det?
Klenben
Jag vill inte generalisera.
Men vissa idrottsmän är ena klena typer. Alltid ont någonstans, alltid skadade.
Den ene bryter tennismatchen för att han hade ont i musklerna. Ja det är klart man får ont i musklerna när man spelar tennis i fyra timmar. Kan knappast komma som nån överraskning för någon. Särskilt inte om man JOBBAR som tennisspelare.
Den andre kan inte tävla för han har "feber". Kanske 37,1. Stackars stackars stackars. Men visst man ska inte träna med feber. 37,1 är dock inte feber.
Ofta har de ont i ljumskarna. Vad är det? Hur GÖR man för att överanstränga ljumskarna egentligen? Är det inte en naturlig böj på kroppen som bara fungerar? Varför har idrottsmän så kassa ljumskar, vad är det för rörelse de gör som vi vanliga dödliga inte känner till?
Förr i världen åkte de Vasaloppet i sticketröja och på träskidor. Det gick inte så fort, men aldrig hörde man Mora-Nisse klaga på ljumsken i alla fall.
TRÄNAR de inte så att de bygger upp musklerna och ljumskarna och allt vad det är??
Jag tycker det är dålig kvalitet på skadorna i många sporter- sendrag, snuva, oj det sträckte lite i låret, aj nu tyckte jag det stack till lite i axeln. Väntar bara på skoskav och skärsår efter rakning som nästa krämpa. Mesigt.
Hockeyspelare däremot spelar med brutna nyckelben och knäckta fingrar och med tänderna hängande slamsor i munnen och struntar i att "blo´n stritter" som Krösa-Maja sa.
Respect.
Nä hörni, tennisspelare, fotbollspelare, höjdhoppare och andra klenben- sluta känn efter så förtvivlat eller skaffa ett annat jobb. Annars kanske vi börjar tro att ni bara fejkar.
För det gör ni väl inte. Eller....?
Lookalike 2
Man kan konstatera att min svarta outfit inte ger samma Filippa-associationer till alla.
Jag kilade över till lunchrestaurangen i huset intill. Blev plötsligt knackad på axeln när jag stod och spanade in menyn, trendriktigt skriven på griffeltavla på väggen.
"ursäkta, vi hade bokat för 12 personer och blir bara 11" sa en människa (av palestinasjalen att döma på konferens på Lärarhögskolan).
"Jaha?" sa jag. Varför berättar hon detta för mig?
"Jaså, du jobbar inte här, förlåt" sa den lilla makrobiotiska människan.
Beställde min mat, intog min vanliga fönsterplats och gick bort till salladsbuffén.
Knackknack på axeln.
"Ursäkta, vattnet är slut". En annan människa (av kritstreckskavajen att döma från någon advokatbyrå i huset)
"Ja, det ser jag, du får säga till personalen" svarade jag.
"Men - jaha, du jobbar inte här" sa den strikta människan.
På väg tillbaka till min plats.
"Hallå, mina köttbullar har inte kommit" ropade en människa (av de svarta glasögonbågarna att döma arkitekt).
"Ja det vet jag inget om, för jag JOBBAR INTE här" sa jag.
Sen NÄR blev helsvart den nya servitris-uniformen? Önskar jag hade sagt något kvickt och slapstick-aktigt och börjat servera helt fel saker, men så snabb i huvudet var jag inte. Lågt blodsocker.
Jag vill nu starkt plädera för den gamla sortens VITA servitrisjackor, de där med slag på axlarna.
Smaklig måltid.
Jag kilade över till lunchrestaurangen i huset intill. Blev plötsligt knackad på axeln när jag stod och spanade in menyn, trendriktigt skriven på griffeltavla på väggen.
"ursäkta, vi hade bokat för 12 personer och blir bara 11" sa en människa (av palestinasjalen att döma på konferens på Lärarhögskolan).
"Jaha?" sa jag. Varför berättar hon detta för mig?
"Jaså, du jobbar inte här, förlåt" sa den lilla makrobiotiska människan.
Beställde min mat, intog min vanliga fönsterplats och gick bort till salladsbuffén.
Knackknack på axeln.
"Ursäkta, vattnet är slut". En annan människa (av kritstreckskavajen att döma från någon advokatbyrå i huset)
"Ja, det ser jag, du får säga till personalen" svarade jag.
"Men - jaha, du jobbar inte här" sa den strikta människan.
På väg tillbaka till min plats.
"Hallå, mina köttbullar har inte kommit" ropade en människa (av de svarta glasögonbågarna att döma arkitekt).
"Ja det vet jag inget om, för jag JOBBAR INTE här" sa jag.
Sen NÄR blev helsvart den nya servitris-uniformen? Önskar jag hade sagt något kvickt och slapstick-aktigt och börjat servera helt fel saker, men så snabb i huvudet var jag inte. Lågt blodsocker.
Jag vill nu starkt plädera för den gamla sortens VITA servitrisjackor, de där med slag på axlarna.
Smaklig måltid.
Lookalike?
FIck precis kommentaren att jag är klädd som Filippa Reinfeldt i Agenda igår (svart blus, väst, svart kjol).
Jag kan leva med det så länge jag inte ser ut som Mona Sahlin i Agenda igår (rosa tantkavaj som luktade Lindri lång väg och flammig hals. Flammigheten är i och för sig inget plagg men ändå). Vill helst inte se ut som Mona alls, tror att hon ensam säkrar omsättningen hos alla eyeliner-återförsäljare i Stockholm med kranskommuner. Hon var snäppet fränare med sitt korta arga henna-hår, nu ser hon bara.. .mestantig ut.
Tror Mona och Filippa debatterade sjukvården. Orkade inte lyssna men noterade tydligen Filippas klädval och blev i mitt undermedvetna en copycat.
Oj - detta var det bloggigaste blogg-inlägg jag någonsin skrivit.
Jag kan leva med det så länge jag inte ser ut som Mona Sahlin i Agenda igår (rosa tantkavaj som luktade Lindri lång väg och flammig hals. Flammigheten är i och för sig inget plagg men ändå). Vill helst inte se ut som Mona alls, tror att hon ensam säkrar omsättningen hos alla eyeliner-återförsäljare i Stockholm med kranskommuner. Hon var snäppet fränare med sitt korta arga henna-hår, nu ser hon bara.. .mestantig ut.
Tror Mona och Filippa debatterade sjukvården. Orkade inte lyssna men noterade tydligen Filippas klädval och blev i mitt undermedvetna en copycat.
Oj - detta var det bloggigaste blogg-inlägg jag någonsin skrivit.
På väskfronten intet nytt
Jag äger 27 handväskor.
Och detta trots att jag - med stor sorg i hjärtat - slängde 3 stycken väskor i samband med helgens garderobsrensning.
En väska var sönder i fodret (funderar redan på var jag kan hitta en likadan) en väska hade jag inte använt sen 1993 (jag vet det eftersom jag hittade ett bröllopsprogram i den) och en väska hade varit på lite för många baler och var punchfläckig. Något som kanske inte syns sent på kvällen men definitivt något som syns i dagsljus. Punchfläckar är lite lika kissfläckar. Det gick inte att försvara längre.
Varje väska har en historia - en har varit med mig i både USA, Kina och Japan. Några har jag fått av K när hon bodde i handväskornas förlovade land. En väska har varit på begravning några gånger och rymmer många pappersnäsdukar. Dessutom har jag en väska, broderad med världens minsta korsstygn - petit point? - av min Fava (farmor alltså). Jättefin och rätt så oanvändbar. Sparade min gamla Mulberry-väska från -88 som varit med om det mesta - tågluff, barnafödande och jag vet inte allt. Den ska sparas även om jag förmodligen inte kommer att ha den igen.
Hittade dock 100 spänn i en av väskorna, det får bli grundplåten till en ny Mulberry, handväskornas Rolls Royce.
En Mulberry Bayswater, fast VIT vill jag ha till våren... mums
Varför 27 handväskor undrar ni? (Ja inte min käraste väninnor men kanske den manliga delen av mina läsare). Såhär är det:
Några aftonväskor i olika fäger och modeller måste man ha, även om jag ALDRIG använt några av dem så vet man aldrig när det kan bli läge. Så ska man ha sommarväskor, jobbväskor, gå-på-stan-på-lördagen-väskan.... En väska för varje tillfälle helt enkelt.
Förutom de 3 som jag slängde har jag lagt undan 3 i en kasse som jag ska se om Modern vill ha. Som om Modern inte redan har väskor så det räcker... men jakten på den Perfekta Väskan tar aldrig slut, det har kvinnor vetat i alla tider.
Det finns ett fint litet väskmuseum i Amsterdam som bevisar detta - jag kan starkt rekommendera det om ni har vägarna förbi. www.tassenmuseum.nl/
Purse och kram.
Och detta trots att jag - med stor sorg i hjärtat - slängde 3 stycken väskor i samband med helgens garderobsrensning.
En väska var sönder i fodret (funderar redan på var jag kan hitta en likadan) en väska hade jag inte använt sen 1993 (jag vet det eftersom jag hittade ett bröllopsprogram i den) och en väska hade varit på lite för många baler och var punchfläckig. Något som kanske inte syns sent på kvällen men definitivt något som syns i dagsljus. Punchfläckar är lite lika kissfläckar. Det gick inte att försvara längre.
Varje väska har en historia - en har varit med mig i både USA, Kina och Japan. Några har jag fått av K när hon bodde i handväskornas förlovade land. En väska har varit på begravning några gånger och rymmer många pappersnäsdukar. Dessutom har jag en väska, broderad med världens minsta korsstygn - petit point? - av min Fava (farmor alltså). Jättefin och rätt så oanvändbar. Sparade min gamla Mulberry-väska från -88 som varit med om det mesta - tågluff, barnafödande och jag vet inte allt. Den ska sparas även om jag förmodligen inte kommer att ha den igen.
Hittade dock 100 spänn i en av väskorna, det får bli grundplåten till en ny Mulberry, handväskornas Rolls Royce.
En Mulberry Bayswater, fast VIT vill jag ha till våren... mumsVarför 27 handväskor undrar ni? (Ja inte min käraste väninnor men kanske den manliga delen av mina läsare). Såhär är det:
Några aftonväskor i olika fäger och modeller måste man ha, även om jag ALDRIG använt några av dem så vet man aldrig när det kan bli läge. Så ska man ha sommarväskor, jobbväskor, gå-på-stan-på-lördagen-väskan.... En väska för varje tillfälle helt enkelt.
Förutom de 3 som jag slängde har jag lagt undan 3 i en kasse som jag ska se om Modern vill ha. Som om Modern inte redan har väskor så det räcker... men jakten på den Perfekta Väskan tar aldrig slut, det har kvinnor vetat i alla tider.
Det finns ett fint litet väskmuseum i Amsterdam som bevisar detta - jag kan starkt rekommendera det om ni har vägarna förbi. www.tassenmuseum.nl/
Purse och kram.
Och nu blir det reklam!
C och jag suckar ofta över de orimligt långa reklampauserna på TV4. Men jag har insett att man nog inte ska underskatta reklamen för det händer ibland att den är ganska underhållande. Det finns faktiskt vissa guldkorn som jag skrattar HÖGT åt varje gång de kommer, trots att jag har sett dem tusen gånger.
En riktig favorit är reklamen för ett munvatten där alla personer i filmen har så himla dålig andedräkt. Det förekommer flera scener men den bästa är den där en man ska köpa någon typ av biljett eller inträde och talar i det lilla hålet i biljettluckan varvid den lilla tanten RYGGAR med ett obetalbart uttryck i ansiktet. Jag fnissar varje gång mest för att damen i luckan spelar så bra.
En ny bubblare är Folksams reklam där folk kör bil samtidigt som de gör helt andra saker, typ dricker kaffe, letar i handskfacket (varför heter det handskfack egentligen? Å, javisstja, det är där man ska ha sina bilhandskar) gråter, kelar eller som i sista scenen - krånglar av sig en polotröja. Alltihop i farten. Särskilt polotröjan är lite komiskt överdriven men samtidigt inser man att man nog någon gång har gjort alla de där sakerna när man har kört bil, och skammen kryper lite i whiplash-nacken.
Det är ganska populärt att visa reklamfilmer i nån slags ironisk 70-tal-stil, komplett med illasittande slipover, jätteglasögon och torftigt upplyst kontorsmiljö. Jag drar snabbt slutsatsen att det är ett gäng balla 80-talist-reklamare som hittat på detta, för de tycker nog att det är festligt retro. Många indie-band ser ju ut som om de jobbade på IBM på 70-talet och matchar denna look med Puma-skolväska i smutsgul plast...
Jag är dock inte så säker på att 70-talstemat går hem - vi 60-talister får flashbacks av högstadietidens fysikmagistrar, medan 50-talisterna förmodligen blir lite sårade över ironin eftersom de var som allraallra snyggast på 70-talet.
Det kan också finnas något putslustigt över tvätt- och skurmedelsreklam - den är i allmänhet inte producerad i Sverige och då kan man roa sig med att försöka gissa vilket språk som EGENTLIGEN talas. Tyska är ett säkert kort men även danska förkommer. Ett sätt att få tiden att gå, för vi vet ju alla att man ALDRIG får bort tjära bara genom att svepa lätt med en liten svamp. Det händer aldrig.
Men en all-time-high som jag saknar ibland är klassikern "Du har ju hela helgen på dig". Nu är det många år sen den gick, men den kan gärna dammas av igen. Klockren.
Kanske blir det en revival när 80-talist-reklamfolket jobbat tillräckligt länge för att inse att det kanske inte blir bättre än så här och att det är MASSOR med år kvar till pensionen och att en Triss-vinst förmodligen är enda sättet att säkra någon typ av finansiering på ålderns höst.
Eller så kan man skippa reklamen och gå och koka sig en kopp te i stället. Because you´re worth it.
En riktig favorit är reklamen för ett munvatten där alla personer i filmen har så himla dålig andedräkt. Det förekommer flera scener men den bästa är den där en man ska köpa någon typ av biljett eller inträde och talar i det lilla hålet i biljettluckan varvid den lilla tanten RYGGAR med ett obetalbart uttryck i ansiktet. Jag fnissar varje gång mest för att damen i luckan spelar så bra.
En ny bubblare är Folksams reklam där folk kör bil samtidigt som de gör helt andra saker, typ dricker kaffe, letar i handskfacket (varför heter det handskfack egentligen? Å, javisstja, det är där man ska ha sina bilhandskar) gråter, kelar eller som i sista scenen - krånglar av sig en polotröja. Alltihop i farten. Särskilt polotröjan är lite komiskt överdriven men samtidigt inser man att man nog någon gång har gjort alla de där sakerna när man har kört bil, och skammen kryper lite i whiplash-nacken.
Det är ganska populärt att visa reklamfilmer i nån slags ironisk 70-tal-stil, komplett med illasittande slipover, jätteglasögon och torftigt upplyst kontorsmiljö. Jag drar snabbt slutsatsen att det är ett gäng balla 80-talist-reklamare som hittat på detta, för de tycker nog att det är festligt retro. Många indie-band ser ju ut som om de jobbade på IBM på 70-talet och matchar denna look med Puma-skolväska i smutsgul plast...
Jag är dock inte så säker på att 70-talstemat går hem - vi 60-talister får flashbacks av högstadietidens fysikmagistrar, medan 50-talisterna förmodligen blir lite sårade över ironin eftersom de var som allraallra snyggast på 70-talet.
Det kan också finnas något putslustigt över tvätt- och skurmedelsreklam - den är i allmänhet inte producerad i Sverige och då kan man roa sig med att försöka gissa vilket språk som EGENTLIGEN talas. Tyska är ett säkert kort men även danska förkommer. Ett sätt att få tiden att gå, för vi vet ju alla att man ALDRIG får bort tjära bara genom att svepa lätt med en liten svamp. Det händer aldrig.
Men en all-time-high som jag saknar ibland är klassikern "Du har ju hela helgen på dig". Nu är det många år sen den gick, men den kan gärna dammas av igen. Klockren.
Kanske blir det en revival när 80-talist-reklamfolket jobbat tillräckligt länge för att inse att det kanske inte blir bättre än så här och att det är MASSOR med år kvar till pensionen och att en Triss-vinst förmodligen är enda sättet att säkra någon typ av finansiering på ålderns höst.
Eller så kan man skippa reklamen och gå och koka sig en kopp te i stället. Because you´re worth it.
