Spänning, dramatik - våld, tycker en del
Den senaste tiden har jag sett en del filmer som faktiskt har innehållit spänning, dramatik och ganska mycket våld (tycker en del). Och av någon anledning blir jag mer road och underhållen av den typen av filmer än av en sliskig romantisk komedi eller nån släng-i-dörren-fars. De filmer jag har sett är bl a Kill Bill och några av alla oändliga repriser av Matrix. Och det är ju en del riktiga fajter i dem, typ en person med en liten kniv tar ihjäl 80 med gevär. Utan att få en skråma. Men det är just i dessa filmer så snyggt gjort att det nästan blir konst. I like.
Frågan är då- är hjärnan så avtrubbad och Vänner-indränkt att man inte orkar med mer tokroliga repliker och pålagda skratt utan vill se slagge, blod svett och tårar för att bli berörd? Vad är nästa steg, splatter-filmer?? Jag blir nästan rädd för mig själv.
Eller är klimakteriet på ingång?
Kan vara klimakteriet, jag upplevde detsamma när jag såg Kill Bill häromveckan. Trodde aldrig att jag 1. överhuvudtaget skulle se filmen och 2. skulle tycka att den var härligt filmad och njöt av filmupplevelsen (förutom när hon plockade ut det resterande ögat på den tidigare enögda D. Hannah, där går min gräns upptäckte jag).
Jag ääälskar Kill Bill-filmerna, och tvåan är ännu bättre än ettan. Men visst känns det ganska bisarrt att man sitter och snyftar åt en mors kamp för sin dotter när hon på vägen kortar Lucy Liu med fem centimeter och lemlästar de 88 galna japanerna, inklusive skolflickan (fast hon föll väl egentligen på eget grepp?).
Men vackert gjort är det på något besynnerligt sätt, och lite sorgligt.
(En kille på mitt jobb har Daryl Hannah's vissling som mobilsignal - jag kanske ska fråga om jag kan få den. Hmmm.)
