Magdas Blogg

G är på konfirmationsläger - har varit borta en vecka och kommer hem på fredag. Det ömma modershjärtat har bultat ganska nervöst, för de får inte ha telefon med sig på lägret. Alltså kan man inte kontakta sin unge när andan faller på.
Det var väl inget tyckte jag när detta meddelades på föräldramötet, men att gå en vecka utan att kunna ens få det sedvanliga OK-smset när man har skickat ett långt mamma-meddelande, det har varit lite småjobbigt. Jag är innerst inne en hönsmamma. (Och rätt mycket utanpå också enligt mina söner och maken.)
Igår var vi och hälsade på på lägret, det var en ganska butter yngling som tog emot, förmodligen kändes det fel och knasigt att träffa oss där, men vi beskådade rum och matsal och liturgisk dans ihop med de andra föräldrarna och sen fick vi åka hem med en laddning smutstvätt och ett något lättare hjärta i bagage. Men det ska bli gott att få hem honom igen.
Då ska han ta på sin första kostym. Min lilla mini-bebis!!! Har kostym och är över 1.80! Man kan inte fatta att han har vägt strax över 2 kilo och varit 45 cm lång en gång i världen. Naturen är märklig.

Nu håller vi mest på att förbereda mat och kakor och annat. Det blir ingen rulltårta, det är i alla fall klart. Ej heller smörgåstårta.
Present ska det också bli, jag vacklar mellan digitalkamera och en riktigt fin plånbok. Smycken och kors och klocka kommer från annat håll.
Åsikt eller tips någon?

Filmen var bra. Jättebra. Riktigt riktigt bra. En toppenfilm.
Snygga lyxiga miljöer och kläder, bra manus och dessutom faktiskt en gråtfilm på många ställen. Kan naturligtvis inte jämföras med filmer som No Country For Old Men (också en jättebra film) eller nåt sånt, men det är ju icke heller samma genre. Äpplen och päron ni vet.

Det är ingen film som riktar sig till unga tjejer i 20-årsåldern vilket många tycks tro, utan en film som riktar sig till kvinnor mellan 35 och 50. Alltså går jag och mina väninnor RÄTT in i målgruppen. Och det gör vi så gärna!
Jag ser den gärna igen. Om inte annat ska jag definitivt köpa filmen när den kommer. SATC-boxen? Den har jag redan, ladies, vad trodde ni?

Filmen får inte mindre än 12 Gucci-väskor av mig.




Frågan är nu: När får jag en Gucci-väska?

Ikväll ska jag gå på SATC-filmen. Det finns folk som tycker att det är löjligt, ytligt och meningslöst att gå och se en sån film. Och det finns andra som tycker det är härligt, roligt och festligt att se en sån film. Jag tillhör de senare. OCH går dessutom in för det hela genom att ta på mig högklackade rosa sandaletter med en liten strassblomma på.

Man har inte roligare än man gör sig.

Sommaren är en stressig tid.

Man ligger och snurrar in sig i lakanen på natten och mumlar i halvsömnen upp en massa sommarsaker som ska sommarfixas. I natt gick jag upp och skrev en lista i månskenet. Har läst att det ska hjälpa mot dålig sömn. Men jag tror också att jag sover dåligt för att jag saknar mitt tjocktäcke – det kinesiska sidentäcket är för lätt helt enkelt. Och luktar litelitelite illa fortfarande. Kanske silkesmaskbajs… Men eftersom vi lever vårt sommarliv som om vi levde i Provence så har vi tunna täcken och öppet fönster på sommaren. Kanske blir det samma klimat som i Provence då, who knows.

 

Här är min lista från natten:

 

• Beställa grönsaker. Vi MÅSTE komma ihåg att beställa grönsaker. Särskilt nu när garaget är nyrenoverat och vi har gjort i ordning en fin hylla för grönsakerna.
• Plocka mer fläder. Har satt en omgång flädersaft redan, men det går ju åt. Det är ju gott och det är enkelt att göra. Det är insamlingen av blommor som är förenat med vissa strapatser och flädersaften ska därför drickas med andakt. Stod med Bubben i koppel i ena handen och i den andra försökte jag dra ner en gren OCH klippa av blommor med kökssaxen samtidigt som jag balanserade på tå bland nässlorna.
• Plocka jordgubbar? Eller är det hallon som gäller nu? Sylt- och saft-ådran kräver sitt i sommartid.
• Ringa gamla kompisar. Bjuda in folk på grillkväll och boka in några långluncher innan semestern. Sophie – nu är det snart TVÅ år sen vi sågs. Och snart slutar jag jobba i samma stad som du! Carina – ska ni hyra hus i Skåne igen? Familjen S-ström – vi återkommer med datum IDAG! Lovar! Johan – hör av dig med besked!
• Göra i ordning rabatten på baksidan. I helgen måste det ske. Nu har vi väntat i tre år på att inspirationen ska sätta in och saker ska falla på plats. Kanske kan den ynkliga lilla krusbärsbusken åtminstone kan räddas och planteras om i mer gynnsamma förhållanden.
• Dynor till solstolarna. Jag vet precis hur de ska se ut, Marimekko på uppsidan och svart tyg neråt. NÅN GÅNG ska väl solen skina igen. Kanske Modern kan sy?
• Göra müsli.
• Stavgå (yeah right)
• Köpa ny bikini (yeah right)
• Bestämma mig för om jag ska följa kommissarie Dalgleish eller Morse. Eller den där nya serien på Femman med George Michael-låt i trailern.
• Bada Bubben. Han har fått kaninskabb och måste badas i specialschampo. NEJ det smittar inte människor och han ser mycket olycklig ut när man påminner honom om hans lilla åkomma.
• Gå på nån härlig konsert utomhus eller nån kammarmusikhistoria – när var hur? Något får ju ersätta fotbollen.
• Picknick på stranden – rosevin och kycklingsallad och solnedgång – NÅN GÅNG ska väl solen skina igen????
• Premiärbada! Nån gång osv.
• Börja fundera på packning till USA-resan. Vi ska ha LITEN packning med oss. Det kräver tankeverksamhet och planering och tillvänjning. Tre veckor kvar!

To be continued...

Har idag sett Lena Olin med entourage (nåja dotter och en kompis och nån assistent) äta pizza respektive Ceasar sallad på Spot i Malmö. Jajemensan.
Lasse Hallström sågs dock ingenstans.


Lena Olin illustrerar Mitt liv som hund... Lena till höger.


Jag tyckte det var ganska coolt, hon är ju ändå filmstjärna och har filmat med både Richard Gere, Daniel Day-Lewis (en av världens bästa skådisar tycker jag) Johnny Depp (inte helt oäven han heller) och Robert Redford (en riktig goding för 20 år sen, jag säger bara The Way We Were....). OCh en massa andra med för den delen. Dessutom handlar hon ekologiska grönsaker på Mossagården precis som vi. I alla fall gör hon reklam för det.

Men amerikanska svågern var tämligen not impressed. Kanske ser man kändisar i USA varje dag. Man kan bara hoppas.

Lena var väldigt väldigt smal. Mager snarast. Hon såg lite sliten ut men talade med hög skådespelarröst och hade en Jimmy Choo-väska som förmodligen var helt äkta. Alla kikade lite från sidan på henne för att inte störa men ändå försöka komma ihåg detaljerna så att man kunde berätta det för sina arbetskamrater när man kom tillbaka efter lunchen.

Eller blogga om det...

Klargörande 1 - det har glunkats lite om att det är svårt att komma fram på telefon hos oss. (Man kan dock alltid nå oss på våra mobiler, wink-wink)

Jag kan meddela att detta beror på att vi har tonåringar. Om nu någon trodde att det endast är tonårsflickor som belägrar telefonen, så vill jag vara den första att riva upp denna fördom - även tonårskillar pratar mer än vad man trodde var möjligt. Ibland får vi gå upp på övervåningen och hämta alla tre trådlösa telefonerna, för inte nog med att det pratas i telefon, det tycks också samlas på telefoner av någon anledning.

Igårkväll hade vi i stället live-besök av de tonårskillar som vanligtvis befinner sig i andra ändan av telefonlinjen. Det skulle LANas (dvs datorerna kopplas ihop och så spelar man järnet hela natten under målbrottsfniss och utrop av typen AUW eller SHIIIITT. Ett litet Dreamhack i hemmiljö, kan man säga.) Jag hoppas de inte avled av syrebrist under natten.

Nästa vecka åker dock maratonprataren på konfirmationsläger, då är alla linjer öppna igen.

Klargörande 2: Fick också ett litet påpekande av C igår under kvällspromenaden med Bubben. Han tyckte det var lite olämpligt eller i alla fall ovanligt att jag använde uttrycket "jädrans" när jag skrev om rulltårtsbotten. Men jag vill poängtera att det finns inget annat ord som bättre beskriver den känsla av frustration som uppstår när ett bak misslyckas. Så om någon tagit illa upp får jag be om överseende med detta.


En dag till, sen är vi lediga igen, håll ut gott folk!

Idag kom det på två tanter på tåget i Kävlinge. Den ena var i 75-årsåldern, den andra var kanske 80. De viskade lite fast vi satt i Tysta Kupen och alla jobbpendlare suckade och himlade med ögonen. Jag sa inget idag för jag tyckte de var lite för gamla och söta. Och det störde inte så mycket, de pratade mest om hur fint väder det var nu och vilka blommar de hade i sina balkonglådor.

Rätt som det var började 80-årstanten rafsa i sin väska. Upp kom en rulltårta, en påse bullar och till sist hittade hon en påse skorpor, fint lagda i påse och med blågult band knutet om.

”Ta nu en skorpa” sa hon till sin väninna och stack påsen under näsan på henne.

”Nej, det gör jag inte när du har slagit in det så fint” sa väninnan, och så höll de på så lite. Till slut gav skorpdamen upp och packade ner alla kakorna igen.

Jag undrar vart hon skulle. Kanske hälsa på en släkting på lasarettet eller så. Blev rätt så sugen på rulltårta också, och kände mig lite som Johan Glans som menar att det är ett ålderstecken att börja gilla småkakor. ”Vetebröd – på en torsdag?” som han säger. Kolla länken, jag skrattar lika gott varje gång!

http://www.youtube.com/watch?v=gpxJhpofAPE

 

Men jag ska nog baka lite småkakor i veckan, jag har ett recept på grymt goda chokladpinnar som väcker jubel och glädje varje gång. Jag är usel på att baka bröd, men kakor är jag rätt hygglig på om jag får säga det själv. Har till och med bakat sockerbullar med framgång.

 

Alla försök till rulltårtebakning har dock slutat med nära nog gråt och tandagnisslan eftersom den jädrans rulltårtbottnen alltid fastnar i bakplåtspappret och därmed slutar som en klump i vasken. Och där står man med en vaniljkräm som man kokat från scratch till ingen nytta.

 

Kanske konsten att baka rulltårta dör ut med gamla tanter. Och det vore ju tragiskt.

 

Jag ska nog ge rulltårta en chans till. Tips någon?

 

 

 

...'cause it's my birthday.

Jajemensan. 43 år idag. Inget att hymla med.

OCh jag tycker det är kul att fylla år. Jag gillar att bli uppvaktad och få presenter och välja min favoritmat till middag. Jag tycker det är trist och larvigt med människor som tycker att födelsedagar inte är något att ha och som kör med repliker som "nej det är väl inget att fira" och sånt. Det är tråkigt - man ska ta varje tillfälle i akt att fira för rätt som det är bjuder livet på nåt mindre kul och då kan det vara gott att ha nåt trevligt att blanda upp det ledsamma med.

Även om man inte vill ha en massa presenter kan man unna sig något gott att äta och dricka och tycka om sig själv lite extra på sin födelsedag. Det tycker jag.

I morse vaknade jag och pratade lite med C innan han gick upp och förberedde en traditionell bricka med mitt namn i NonStop (ibland är det en fördel med ett långt namn), flagga och tänt ljus. Sen fick jag sova räv när pojkarna och C kom in och sjöng. Jag fick en bok, ett kit från BodyShop som doftade papya och en golfklubba av C. Trevligt. Frukost på sängen vill jag inte ha, det är bara jobbigt, men det är mysigt att bli uppvaktad med lite målbrottssång med inslag av andrebas och goss-sopran. P och jag åt upp nästan alla NonStop före frukost.

Snart kommer Mamma och min syster och amerikanska svåger och K och då ska det grillas fiskspett med pilgrimsmusslor och så ska vi knäcka några finfina flaskor vitt - Marcel Deiss som vi själva köpt i Alscace. Avundas alla kännare och vin-suckers.

Vädret är fint så vi kan kanske sitta ute eller vid regn i vårt snart nyrenoverade garage som snart omvandlats från Skammens garage till Snajdegaraget med lagat tak och nymålade väggar. Mer om detta senare kanske.

Tack alla som uppvaktat idag! Än är det inte för sent... ;-)
Och Happy New Year på mig!

Igår kväll bevistade jag och C operaföreställningen Aida i Malmö. Det var fullknökat och publiken bestod av:

1 del kulturtanter typ 1 (grått hår, finkjol, kofta och pärlhalsband) ibland i sällskap med måttligt intresserad make i Alcantara-kavaj ("den är ju både snygg och lite tuff Lennart"),
1 del kulturtant typ 2 (rött hår, Gudrun Sjödén-jacka och röda glasögon i snodd) ibland i sällskap med mycket intresserad "livskamrat", ofta klädd i skrynklig byxa, skrynklig T-shirt, skrynklig kavaj och sandaler.
1 del medelålders par som bestämt sig för att ta tag i det där med kultur
1 del yngre par som var på dejt och mer tänkte på det som ev kunde hända efteråt...
1 del musiker och andra initierade (kollegor till C) och en och annan självutnämnd Aida-expert
1 del medelålders gay-par som tagit tag i det där med kultur för länge sen
1 del musikstudenter: flickor med långa hästsvansar och stora axelväskor med Marylin Monroe-tryck på och pinnsmala pojkar med randiga T-shirtar och lite för långa luggar och glasögon.
1 del vanligt folk som kommit med buss och tittade sig förvirrat omkring.

Det var en storståtlig föreställning, för er som inte vet utspelar sig Aida i Egypten och handlar om den etiopiska prinsessan Aida som är fånge hos Farao och dessutom kär i kille som heter Radames och är Egyptens tuffaste härförare. Naturligtvis ska han strida mot Etiopien , dvs Aidas pappa kungen av Etiopien. Svårt för Aida att veta vem hon ska hålla på i det läget. Dessutom är Faraos dotter het på Radames... Förvecklingar sker och det hela slutar med att Aida och Radames blir inmurade levande i en grav. Sorgligt. Men det finns en hel del maffiga mass-scener med 100-personerskör och dansare och flaggor och trumpeter. I like! Mycket guldlamé och krinklat tyg har det gått åt till kostymerna, även om kören nog hade fått stå för egna sandaler, för där var allt från sandaletter med klack till flipflops. I början trodde man lite att det var spexet Uarda men tittade på, eftersom de gick omkring sådär egyptiskt i profil.
Faraos dotter spelades av Susanne Resmark som är stor som ett hus, men sjunger skitbra och dessutom är riktigt rolig på scen. Hon var magnifik helt enkelt. Dessutom hade de med en svart kille som dansade, väldigt läckert och trevligt framfört.

Jag gillar opera. Det är överspel, dåliga texter och ganska stela rörelser, men det gör inget. Det är härligt och det är framför allt live. Men det ska vara kostymer och dekor, inget sparsmakat där sångarna är klädd i vanliga kläder och dekoren består av en planka på sniskan. Tal-teater däremot har jag svårt för, det blir för pretentiöst och konstlat. Jag menar: opera och musikal kan aldrig göra anspråk på att vara verklighet, för det är ju inte så ofta man brister ut i sång eller dans bara sådär. Och då funkar det på nåt märkligt sätt. Teater känns bara kryp-i-nacken-pinsamt.

I pausen åt vi laxmackor och drack vitt vin. Sen delade vi på en Center som kostade hutlösa 25 kr. Tips - ta med eget godis när ni ska på opera. Gäller även bio.

När vi var på utomhus-opera i Verona för några år sen hade folk med sig picknick, det var allt från snittar och bubbel till HappyMeal eller några pizzabitar. Föreställningen äger rum i en gammal amfiteater och börjar först kl 9 på kvällen när det börjar bli mörkt. Vid första tonen tänder alla i publiken ett litet ljus, det är flera tusen i publiken - det är magiskt! Men man får inte äta picknick när föreställningen väl har börjat.
Har ni vägarna förbi Verona i sommar kan jag verkligen rekommendera ett besök på operan.

För ni har väl också tänkt ta tag i det där med kultur - inte sant...?

Förra veckan var jag i Shanghai med Helsingborgs Kammarkör, vilket idag känns helt overkligt med undantag för den lätta jetlag-yrsel som inte vill släppa taget. Eller är det bara vanlig sömnbrist?

Hade ju egentligen tänkt blogga varje dag därifrån men vi fick inte till uppkopplingen på hotellet – vet inte om jag är svartlistad av de kinesiska myndigheterna sen jag var där senast och bloggade, men änyways, här kommer en komprimerad reseberättelse:

Tisdag
Upp i ottan, jag är sent på det, spänd stämning i bilen som dock lättar på Kastrup. Alla är där, alla kommer med, alla är glada. Byte i Zürich – bildskärm i varje säte och bara halvfullt på planet, vilket gör att vi kan sitta/ligga/krypa ihop och sova eller glo på vilka filmer vi vill. Filmerna börjar när man själv vill, inte som på SAS där allt börjar samtidigt och man får hoppa in i handlingen eller vänta till nästa start. Maten är god och mitt i natten får man Mövenpick-glass, oj vad gott. C och jag spelar Vem Vill Bli Miljonär och vinner nästan…

Onsdag
Bagaget är med – utom för Lars som flugit med ett annat plan. Han håller god min och hoppas det kommer på kvällen. Agge möter med buss och enda minus är att C glömt sin I-Touch på flyget och att Doktor Per har vätskebrist. Av med väskorna på hotellet och sen tunnelbana till en utställning som visar Shanghai förr och nu i 3D och modell och jag vet inte allt. Den som byggde modellen av denna JÄÄÄTTEstora stad (25 miljoner) har förmodligen lite för mycket fritid. Alla Märklin-entusiaster hade dock svimmat av lycka.

Kaoslunch där notan blir dubbelt så dyr och alla trötta människor har bälgat i sig öl utan att tänka på att det inte är gratis. Efter att ha kollat av fejk-marknaden utan att handla (utom Ingrid, resans okrönta shoppingdrottning) åker vi hem till hotellet, hårda sängar men bra tryck i duschen, lite vila och uppfräschning och sen blir det drink på ett ställe och kinesiskt middag på ett annat. Vi får trycka in oss alla 28 i ett litet rum men det går bra. När vi börjar sjunga ser personalen förskräckt ut och stänger dörren om oss. Efter promenad till hotellet där vi bara går lite vilse somnar vi som stockar.

Torsdag
Upp tidigt, härlig frukostbuffe med French Toast och färska omeletter som steks av en kock med munskydd. Buss hämtar och vi åker till Tong Li, en vattenstad utanför Shanghai. Guiden autopratar i en och en halv timme i bussen och snart sover halva kören med öppna munnar och liten dregelsträng i mungipan. Guiden berättar stolt om Shanghai och ställer hela tiden frågor som hon själv besvarar: ”You know why? Because…”

Vi får åka ett litet tivoli-tåg in till själva staden och vandrar sen runt i Tong Li och tittar på gamla hus och kanaler och trädgårdar där söta små kines-barn klär ut sig i folkdräkter och blir fotade av föräldrarna – och oss. I dammarna simmar 1000 karpar, det luktar fisk och spelas kinesisk musik i högtalarna. Ett litet Kina-Skansen kan man säga. Vi hittar en scen och sjunger En Vänlig Grönska, en absurd upplevelse både för oss och kineserna som tittar på och tar bilder på oss som omväxling. God och billig lunch (här kostar ölen bara 10 spänn) innan det blir lite promenad på egen hand. Ingrid shoppar vidare i de små affärerna, nu i sällskap av Katarina som inte ligger långt efter i shoppingens ädla konst. Jag är rörd. Bussen tar oss till en silkesfabrik och där finns levande silkesmaskar och tursitfällan slår igen och kören köper täcken och blusar och skjortor av hjärtans lust.

När vi kommer tillbaka går Monica och jag och får fotmassage, vi blir även knådade på axlarna och ryggen och fötterna får sig en omgång de sent ska glömma. Sötont, som Monica säger. Fötterna blir rena och lena som barnrumpor och då ska man komma ihåg att massörerna inte hade några handskar på sig eller använda verktyg… Dr Per, Tord och Lars H går på helkroppsmassage och blir även erbjudna andra tjänster vilket väcker stor munterhet med lite besk eftersmak… Även C får frågan på hotellet – ”You want sex-massage, sir?”.

På kvällen äter vi grillbuffe på Sashas som är ett västerländskt ställe och har Free Flow på ölen i två timmar. Lars har fortfarande inte fått sitt bagage men lurar av en full engelsman hans smokingjacka och fluga. Jag dricker min första Cosmopolitan. Tenorerna kör Tequila-race i baren och på damtoan träffar vi några lyx-call-girls som är där tillsammans med de fulla och tjocka engelsmännen. Är det såhär att vara expat??

 

Fredag
Vi tar tunnelbanan för att promenera genom de gamla kvarteren under förmiddagen. En kvinna tycker att vi är för högljudda i tunnelbanan, vi tror inte de gillar västerlänningar så mycket längre. Inte så konstigt kanske med tanke på de tjocka engelsmännen… De gamla kvarteren myllrar av folk och vi ser både fiskrensning, tvätt på trottoar och de berömda pyjamasklädda morgonritualerna. Det verkar fattigt men vi vet inte om det verkligen är det eller om vi bara tycker det. Magdalena och jag diskuterar livet en stor del av promenaden. Det luktar Kina och vi känner oss väldigt härliga men också lite skamsna som klampar in och tar bilder på folks vardagsliv som om de vore utställningsföremål… Tänk om det kom 20 kineser och ville ta bilder när vi rensade rabatter eller tvättade bilen eller gick på stan...

Ett gäng fortsätter ner till The Bund, en strandpromenad vid vattnet där man har utsikt över det nya Shanghai med en massa utomjordiska byggnader på andra sidan floden. Det är varmt och disigt och vi blir erbjudna all slags krimskrams på vägen. ”You wanna watch, Lolex? Lady lady, Vuitton-bags come look” Vi äter svindyr men god glass innan vi tar taxi till lunchen. Restaurangen ligger i en gammal lagerlokal och ägs av en rödhårig norska – man undrar hur hon hamnade där egentligen.

Lars bagage ska komma till lunch, men är inte där när vi kommer till hotellet. Han lånar ihop byxor och skor av andra och smokingjackan har han ju redan…

Taxi till Hilton där vi ska ha Nationaldags-konsert anordnad av Svenska Konsulatet och Svenska Handelskammaren. Vi repar i en liten fönsterlös lokal med heltäckningsmatta, svetten lackar. Kristina får plötsligt en allergi-chock av sina myggbett och stress och vätskebrist, men Dr Per och Dr Johanna rycker ut och ger henne cortison och hon repar sig så småningom. Vad hade vi gjort utan våra doktorer? Lars får äntligen sitt bagage och hinner precis byta om innan konserten börjar.

Han ska åka hem samma kväll.

Nästa gång ska han resa i smoking.

Konsertpubliken består av svenskar och kineser och vi genomför den så bra vi kan trots värme och lätt hjärnsläpp på några sånger. Flera svenskar gråter när vi sjunger Uti Vår Hage och Sommarpsalm. Jag är konferencier på engelska och det går så bra att jag blir erbjuden att komma tillbaka och vara ceremoni-mästare när Svenska Handelskammaren firar 10-årsjubileum i november. Kul – vi får se om det verkligen blir av. Efter konserten är det cocktail och vi vräker i oss fingerfood. Träffar bl a Andreas Ravelli som är där i egenskap av exportchef på KostaBoda, ett av de få företag som exporterar TILL Kina i stället för tvärtom… Kören visar sig vara duktiga minglare och vi är mäkta populära allihop.

Vi tar taxi vidare till Jing Mao Tower, världens fjärde högsta byggnad och dricker Cosmopolitan på 87:e våningen. Det är molnigt utanför så vi ser inte så mycket och i själva baren är det så dämpad belysning att vi måste använda mobiltelefonerna för att kunna läsa menyn. Vid halv ett drar några vidare till en annan bar medan resten åker hem. Jag åker hem men ångrar mig när jag får höra att det varit spontandans till halvfyra på det andra stället.

Lördag
En liten skara orkar upp och tar sig till en park där vi tittar på pensionärer som sjunger, dansar, diskuterar, spelar maraccas och badminton, stretchar och skriver vackra tecken med vatten på cementplattorna på marken. Alla enas om att detta är en höjdpunkt och väl värt att släpa sig upp för att se. Sen blir det taxi till marknaden och vi går loss hela gänget och köper tenniströjor i allsköns märken, väskor, halsband, solglasögon, skor och pashminasjalar. Vi prutar och skäller och tjatar och får ganska bra priser och "good fake". Helt slut i rutan och med famnen full av svarta kassar med grejor tar vi taxi till hotellet för lite vila.

C och jag går och äter lunch på en liten restaurang, billigt och gott. Servitören vill gärna träna sin engelska och undrar var vi kommer ifrån. Han ser väldigt skeptisk ut när vi berättar att Sverige har 9 miljoner invånare. ” The city or the country” undrar han.

Vi tar sista shoppingrycket på Pearl Market, inte lika bra marknad men bättre pärlutbud, skulle kanske ha hejdat mig lite på förra stället. Vi hittar också en bra DVD-affär och köper på oss MASH-boxen och ett gäng filmer. Oron för övervikt på bagaget sprider sig i gruppen men vi försöker hålla hoppet uppe. Steven sprider skrönor om att det kostar 7000 kr kilot, men vi slår dövörat till.

På vår sista kinesmiddag äter vi ludna musslor och stekt orm som smakar ungefär som kyckling. Kvällen slutar på Blue Frog som visar sig ha bästa Cosmopolitan i stada, precis som K har sagt, men även groteskt stora Daquiris som vi dricker med sugrör och blir ganska fnissiga.

Söndag
Bussen ska gå till flygplatsen kl 06.00, men ingen buss finns där när vi kommer ut. Vi hittar däremot en annan buss med svenskar och – hör och häpna – den kinesiska guiden är Anna som var vår guide när vi var i Peking för två år sen! Vad är oddsen för det? Vi pratar lite med henne men vi tror inte hon känner igen oss. Efter lite ringande dyker vår buss upp och vi kommer till flygplatsen. Alla klarar övervikten, ingen behöver i alla fall betala. Flygresan tar 12 timmar och vi hinner se minst 4 filmer och spela Tetris och få rejält med träsmak. Bebismammorna längtar hem. Malena mår lite illa efter landningen men Dr Per rycker som vanligt ut och lägger sval våtservett på hennes panna. Vi luktar illa när vi landar i Köpenhamn men det hindrar inte det stora kramkalaset som alltid utbryter när en kör har varit på resa. Jag hittar bilnycklarna men inte p-biljetten. Det löser sig och snart är vi hemma i Rydebäck och kan börja dela ut presenter. Vi är så trötta att vi inte kan somna.

 

Jag längtar lite tillbaka till Kina, som vanligt.

 

Imorgon är det jobbedag som vanligt.

Rubriken ovan är en replik från Galenskaparna som min pappa tyckte var festlig att slänga in i olika sammanhang. Jag tycker också det är en festlig replik, men maybe you had to be there, som det heter.

Den senaste tiden har jag sett en del filmer som faktiskt har innehållit spänning, dramatik och ganska mycket våld (tycker en del). Och av någon anledning blir jag mer road och underhållen av den typen av filmer än av en sliskig romantisk komedi eller nån släng-i-dörren-fars. De filmer jag har sett är bl a Kill Bill och några av alla oändliga repriser av Matrix. Och det är ju en del riktiga fajter i dem, typ en person med en liten kniv tar ihjäl 80 med gevär. Utan att få en skråma. Men det är just i dessa filmer så snyggt gjort att det nästan blir konst. I like.

Frågan är då- är hjärnan så avtrubbad och Vänner-indränkt att man inte orkar med mer tokroliga repliker och pålagda skratt utan vill se slagge, blod svett och tårar för att bli berörd? Vad är nästa steg, splatter-filmer?? Jag blir nästan rädd för mig själv.

Eller är klimakteriet på ingång?