Magdas Blogg

Så var Washington avklarat. Vi tog som sagt bussen, det var helt ok och inte så knökafullt som befarat. Resan tog ca 5 timmar inklusive ett mat- och toastopp i "te mini" som den kinesiske chaffisen ilsket ropade. Vi tolkade som ten minutes. Det fascinerande hur oerhört kassa en del är på engelska i detta land, särskilt kineserna, det känns nästan som att vara tillbaka i Peking. Så fick jag det sagt ;-).
Överhuvudtaget är det ljud hela tiden och det är en annan ljudbild än man är van vid. Sirenerna från polisbilarna går väl an, men när en brandbil körde förbi med ett slags bröl som aldrig slutade - det var inte ens ett tut-tut utan bara ett BRÖÖÖÖL - ja då undrar man hur de står ut. Även tågen låter annorlunda. Precis om på film faktiskt. Man kan undra om det finns något globalt ljudorgan som delar ut olika ljud - "Sorry, vi har slut på bra brandbilsljud, men ni kan få ett BRÖÖÖL". För alla sirener låter ju likadana i olika länder. Och då ska man veta att man inte får köra in med polisbilar i andra länder än det egna, det har en poliskompis berättat. Så det hade ju inte gjort något om det var samma menar jag.

Vi bor på ett hotell nära Lincoln Memorial. Vi kollade först in Vita Huset, där pågick nån slags trädgårdsfest  (teparty som i Alice i Underlandet kanske?) så man fick gå en lång omväg förbi. Tog man ett felsteg blev man åthutad av svettiga och desillusionerade poliser som vaktade kalaset. Eftersom det var så varmt orkade vi inte gå till Capitoleum utan tog tunnelbanan, som är seriös och välordnad och prydlig. men inte med lika bra luftkonditionering som i NY! Hela Washington eller det vi har sett i alla fall, känns seriöst och pompöst och här finns inget skräp, inga gatuförsäljare eller korvgubbar - men ganska många uteliggare... Alla offentliga byggnader är hårt bevakade och inhägnade på olika sätt. Men det känns ganska dött och man ser inte mycket folk ute. VI hittade dock ett slags restaurang-område (Dupont Circle) och åt gott på ett trevligt ställe som hade väggarna fulla med förstasidor från tidningar från alla möjliga och omöjliga tillfällen i amerikansk historia. Servitörerna är glada och vitsiga tycker vi, och blir alltid lite till sig när de får veta att vi är från Sweden. Jag tror att de egentligen inte har nån aning om var Sweden ligger, men det gör inget. Resans andra Cesar Salad - inte lika bra som i NY.

Vi har avslutat dagen med att gå till Lincoln Memorial och titta på det på kvällen när det är upplyst. Väldigt maffigt och gamle Lincoln var större än jag trodde. (Min referenspunkt i detta fall är Forrest Gump-filmen). Amerikanerna älskar detta ställe och vallfärdar likt muslimer till Mekka, det var både bön och sång och allmänna känsloyttringar. Vi satt en stund på trappan och när vi passerade Vietnam-monumentet med alla namnen hade vi långa samtal om krig och fred och allt möjligt. Det känns ändå bra att killarna får lite mer att fundera på än om de ska ta en Snapples med jordgubb eller mangosmak...


Måste bara avsluta med en liten fot-not:
Flipflops är mycket vanligt på både män och kvinnor här - allt från lyx till drugstore-flipflops. OCh jag måste ge amrisarna credit för deras välvårdade fötter! Har hittils inte sett en enda sprucken häl eller tråkig tånagel - nej det är välvårdat och filat och det är mycket trevligt att se. Tummen, nej stortån upp för amerikansk fotvård!

Dagens stollighet: buss-chauffören pratade oavbrutet i telefon på kinesiska hela vägen mellan NY och Washington. 5 timmar. 5 timmar i sträck!!