Magdas Blogg

Igår var det dagen B. Dagen då årets nya bikini skulle inhandlas. Jag insåg redan tidigt i våras att den svarta bikini som nu hängt med i några år nog hade sett sina bästa dagar, men kanske skulle det funka en säsong till. Jag är ju inte precis den som tillbringar 24-7 nere på stranden. Jag har funnit lite tröst i att jag faktiskt kunnat ha samma i bikini i några år, även om det som bikinin inte täcker just i år tycks svämma över alla bredder. Men i vissa länder tycker man det är vackert med fylliga kvinnor.

Hursomhelt, badpremiär i fredags i den gamla bikinin blev spiken i kistan. Resåren gav med vattnets inverkan nästan upp i byxan, så det var bara att slänga alltihop i papperskorgen på väg tillbaka till bilen.

Jag förberedde mig mentalt hela måndagen och på tisdagen stegade jag ut på Malmös gator beredd på det värsta. Hade först hjälpt Eva med lite småsaker.

"Kan vi inte ta det efter lunchen" sa hon.

"Jag ska ut och köpa bikini" sa jag, "och det är fullt möjligt att jag blir så deppad att jag aldrig kommer tillbaka efter det. Så vi tar det nu."

Jag är ingen JÄTTEtjej, drar stl 44 just nu, men jag är ju också ganska lång så jag tycker trots allt att jag ser ganska okej ut. Jag har ingen jättemage, hyfsat smal midja och en ganska tydlig bak – är alltså kurvig vilket jag tycker uppvägs av att jag har breda axlar. Jag tror ganska många kvinnor i min ålder är i ungefär samma modell. Men finns det då badkläder för oss? Nej då blir helt plötsligt supersize-varianten där man tydligen måste vara skapt som en tunna UTAN midja och med värsta pösmagen och dubbel-d-kupa. Det känns lite diskrimerande. Alternativet är några små tyglappar uppträdda på ett snöre och det tror jag inte ens mina smalaste vänninnor skulle visa sig i – eller? En bikini kan kosta upp mot 1000 spänn, även lapp-på-snöre--modellen. Då är min gräns passerad för länge sen.

Jag provade mig igenom ett antal olika varianter i ett antal olika affärer och det är ju inte kul att se sig själv i provrumsspegeln, men det vet vi ju alla om, så det är inte mycket att orda om. Däremot rycktes dörren upp av främmande människor vid inte mindre än två tillfällen, båda gångerna sa de bara ”oj”, inte ursäkta. Vart är världen på väg. Jag hade just då verkligen inget att dölja- eller det var snarare det jag hade.

Jag undrar också om de desinficerar golven i provhytterna nån gång med tanke på att alla står där barfota hela dagarna. Där om nånstans skulle man haft blå dagis-plast-tossor…

Till slut lyckades jag plocka ihop en bralla och två olika modeller på överdelar. Man skulle ju kunna tro att en stor ända kompenseras av stor byst som ju är ganska populärt, men det är icke fallet för min del, lite av en besvikelse. Men på Stadium kunde man plocka ihop det man behövde i olika storlekar, det är bra.

”Har du provat så att det passar?” sa tjejen i kassan.

”Du- jag har varit i provrummet i en timme, det blir inte bättre än så här” sa jag, varvid jag fick medlidsamma/äcklade blickar av kön bakom mig.

Men jag blev nöjd – det finns hopp för mig med, och C tyckte att det var fint när jag mannekängade i gårkväll.

Nu kan jag visa mig på poolkanten i Las Vegas utan att skämmas och/eller tappa brallorna hoppas jag.

Bild på mig i bikini kan ni dock fetglömma!