Magdas Blogg

Känns vemodigt. Vår stora Amerika-resa går mot sitt slut. G har tagit nästan 300 bilder, C har filmat nära 3 timmar och J har köpt ett gäng riktigt souveniriga souvenirer. Och jag har köpt Californien-shorts med citroner på och därmed ignorerat den inre röst som säger "Men NÄR ska du ha dem på dig?!" Den inre rösten låter kusligt lik Ullisen och har fått mig att avstå från såväl hellång hippieklänning som guldsandaletter med skyhöga klackar. Men shortsen skulle jag bara ha. Jag kan ha dem när jag putsar fönster ;-).

Idag har vi mest tagit det lugnt och spenderade några timmar på Stanford Mall som var tjusigt och dyrt. Jag föll för tekniktrycket och köpte en Ipod Nano. Det känns lite syndigt och onödigt, men C påpekar att jag inte är det minsta bekyrmad över att jag har köpt två nya väskor - har man olika samveten för olika saker måntro?
Vi körde också förbi Stanfords campus och visade pojkarna var de ska plugga nånstans i framtiden. Där eller Yale.

Vi hoppas sista delen av resan ska gå bra, vi har checkat in på nätet och ska stå upp i ottan (03.30) för att hinna till flyget.
Sen återstår 24 timmars resande innan vi landar på Kastrup på onsdag.

Jag har inte berättat om bilincidenten i Gallup eller spekulerat i varför det är så mycket vatten i amerikanska toaletter. Det blir en senare fråga.


Tack för visat intresse.

San Francisco har varit lite hårdflörtat för oss. Vi hade blivit förvarnade om att det skulle vara så kallt så kallt så vi tog jeans och tjocktröja och körde in mot stan. Väl där sken solen och det var säkert 30 grader varmt hela dagen. Där gick vi och svettades...
Vi parkerade vid AT&T-stadion, och lyckades skaffa biljetter till kvällens baseball-match. Man köpte biljetter i en bankomat-liknande maskin, men så fort vi ställde oss vid den kom det svarta killar och erbjöd svarta biljetter. Det vågade vi oss inte på utan tog biljettomaten i stället. Därefter införskaffades dagsbiljetter som skulle gälla på buss, spårvagn och de där gamla spårvagnarna man ser på alla bilder. Det visade sig att dessa vagnar var så fulla med folk så när vi hade stått och väntat i nästan en timme vid en hållplats körde tre spårvagnar förbi oss. "Sorry folks, no places left". Jaha det var 10 dollar i sjön eftersom bussbiljetten bara kostade 1,50...

Men vi kom till slut ner till hamnen och på båten till Alcatraz. Spännade och läskig och väldigt välgjort - man fick hörlurar och så blev man guidad genom fängelset via flera olika berättarröster och ljud. Vid ett tillfälle tog jag av lurarna och trots att det var fullt med folk var det helt tyst, alla gick och lyssnade. Nu vill pojkarna genast se om The Rock och Flykten från Alcatraz igen.

Tillbaka på stadion gav vi oss upp högst upp på den läktaren som kallas View Box, förmodligen inga höjdarbiljetter för den initierade baseball-fantasten, men vi hade fin utsikt över bukten och såg hela planen. Jag kan erkänna att jag inte riktigt fattar alla finesser i baseball, jag begriper så mycket som att det är avancerad brännboll, men jag förstår inte riktigt hur man räknar poäng och sådär. Men det gjorde inget, det var kul att bara känna på stämningen och äta vitlökspommes och dricka jättestora läsk. Stämningen var hög med orgel och allt och ett riktigt halleluja-moment var när publiken plötsligt reste sig och sjöng "Come let´s go to the ballgame" mitt i matchen. Vi pratar kanske 30 000 pers! Det var födelsedags-gratulationer på poängtavlan och jordnötter och bollar ut i publiken och glassförsäljare... San Francisco Giants spelade mot Arizona, men det gick inte så bra för Giants, så vi gick efter tre timmar. En match kan hålla på i fem timmar. Detta är ett tokigt land.


Idag har vi varit och kört en tur i Napa Valley. C var som vanligt osams med Betsy, men vi kom fram till Napa och shoppade en stund i det Outlet som ligger där. G hittade äntligen sina Converse och nästan alla köpte Levis-jeans för en spottstyver. Sen körde vi genom själva Napa Valley och såg flera kända vingårdar och uppfarten till Falcon Crest! Fast det heter ju inte så på riktigt, men ändå... Nästa gång vi kommer hit ska vi (dvs C& jag) stanna och
prova vin och bo där, det låg många fina hotell där uppe. Det är cykelavstånd mellan vingårdarna, helt perfekt.

Det tog ca 1,5 timme att köra upp till Napa men det tog 3 timmar att komma tillbaka till SF. Alla människor var på väg in mot stan och stämningen var låg i bilen ett tag. Men det är ju inte så mycket att göra åt saken, vi fick titta på andra bilar och P & J utvecklade nya billekar som i stort sett gick ut på att göra olika ljud och slå varandra på överarmarna. Vi lyssnade på en Elvis-kanal och en 70-talskanal på radion och Kerstin hade skickat med Cola och vatten så det gick ingen nöd på oss.

Golden Gate-bron var insvept i en tjock dimma när vi väl körde över, men vi såg lite grann i alla fall och vi hade ju haft fin utsikt över den från Alcatraz igår så det var okej. Kvällen slutade på turistfällan Pier 39 - en jättepir med restauranger och butiker. TIll skillnad från gårdagen var SVINKALLT idag så vi frös ordentligt tills vi fick bord på en fiskrestaurang och åt krabba, räkor, svärdfisk och crabcakes. Och potatis! Oj vad gott efter all denna french fries-frossa.

Nu återstår en dag. Känns konstigt - är det redan över?

Hemma hos Hans & Kerstin som vänligt nog hyser hela rövarbandet i sitt trevliga hus i Los Altos. De är pensionärer men har pool och stor gasolgrill så allt funkar fint. Gossarna sköter sig exemplariskt som vanligt. " Här är mysigt" sa P och somnade i soffan med en katt på huvudet.

Vi har sett sjöelefanter! De ser ut som stora sälar med konstig näsa. Vi körde den vackra men ack så åksjukenödiga vägen A1 utmed kusten mot San Fransisco och rätt som det var låg det 40-50 sjöelefanter på stranden. Några slogs dessutom ute i vattnet under vilda bröl (lät lite som brandbilar i New York faktiskt) mn de flesta låg mest och softade i solen. Det var kul att se äve för en ickebiolog ;.).

Och så har vi då äntligen shoppat järnet på Gilroy. Det var stort. Det var härligt. Det var precis lagom med folk.
Vi delade upp oss i två lag och gick loss i Calvin Klein, GAP, Levis, Ralph Lauren och många andra ställen... Vid återsamlingen hade vi säkert 12 kassar och ingen som helst aning om hur mycket vi har spenderat. Men vi är inte färdiga ännu, Kerstin har tipsat om en fin mall (köpcenter alltså) som heter Stanford Mall där di lärde kanske både shoppar, spankulerar och spekulerar... Dit ska vi och bränna det sista vi har på måndag.

Under kvällen har vi suttit ute på terrassen och druckit vin medan pojkarna har badat. Väldigt trevligt.

Förmodligen måste vi bygga en pool hemma.

George Clooney har stora fötter. Det har även Brad Pitt. Men Susan Sarandon har väldigt små och smala fötter.
Jag har idag stått i deras fotavtryck på Hollywood Boulevard. Det var ganska käckt, men det måste ju vara trist att vara stjärna på uppgång idag, för det fanns inte mycket plats kvar att göra fot- och handavtryck på. De har ju också hållit på sen 1927 minsann. De får kanske fortsätta ut på gatan.

Ut från trafik-stressiga LA och så kustvägen vidare norrut. Vådligt vackert och skönt att se havet igen. Vi passerade många fantastiska stränder och beach-houses som heter duga, men pojkarna somnade ändå. Så småningom hamnade vi i Ventura där vi lunchade på ett minst sagt avslappnat surfarställe. Och så stod vi där med fötterna i Stilla Havet, helt oförberedda på att vågorna var ganska stora - vi blev tämligen blöta om byxbenen helt plötsligt. Glada skrik från alla.

Just nu befinner vi oss i staden Santa Maria som ligger en bit upp i bergen, mitt bland alla vinodlingar. En helt vanlig amerikansk småstad skulle jag tro. Vi kände inte för att stanna här hela kvällen utan for ner till kusten till ett surfställe som heter Pismo Beach. Där finns en klassisk träpir på pålar och det låg massor med surfare i vattnet och väntade på The Våg. Surfare är väldigt coola, det kan man inte komma ifrån.
Kändes som att vara med i en amerikansk college-film när man gick där på piren i solnedgången. Men det är kallt här, säkert inte mer än 20 grader på kvällen, så vi har fått ta på oss jeans och tröjor. Stor skillnad mot den värme som vi haft under resan, mellan 30 och 40 grader i stort sett hela tiden. Tur att vi ska till Outleten och handla på oss lite nya grejor.

Vi ska i morgon åka vidare till San Francisco som är slutmålet på resan. Jag är inte säker på att vi kan blogga därifrån eftersom vi ska bo hemma hos några bekanta. Men vi har en hel del inplanerat: Alcatraz, en tur till Napa Valley och eventuellt en baseball-match på lördag kväll. Tidigt på tisdag flyger vi hem via New York och "festliga" Reykjavik igen. På onsdag är vi tillbaka igen! Har ni inte hört något innan dess så håll ut - det kommer en recap på alltihop så snart jag kan koppla upp mig igen.

Många tycker att vi håller ett högt tempo, men den som har rest med C vet att här vilas det inte på hanen, det är fullt program från morgon till kväll. C har planerat hela denna resa på ett fantastiskt sätt och vi behöver bara åka med - lyxigt! Jag har lärt mig att uppskatta det eftersom jag får se så mycket, annars är jag ganska bekväm och hänger gärna på hotellrummet och kollar på TV. Men det kan man ju göra hemma också.

Och det är inte utan att det ska bli lite skönt att komma hem...

over and out för en stund kanske...

...sjunger Ol´ Blue Eyes, dvs Frank Sinatra. Det är svårt att veta hur hon egentligen är, den gamla damen, men många många många MÅNGA motorvägsavfarter finns det. Vi lyckades bemästra trafiken och ta oss till Universal Studios där vi tillbringade en toppendag (Perssons, ni vet vad jag pratar om). Vi hade inget VIP-pass, men väl ett Front-Of-Line-pass som gjorde att vi kunde glida förbi alla köer och aldrig behövde vänta mer än 10 minuter på nåt. Kändes fint.
Universal är ju en nöjespark med filmtema, som förutom guidad visning av inspelningsstudios och -miljöer har olika attraktioner med häftiga effekter av alla slag. Skojigt med både SImpson Ride och Jurassic Park-turen, men roligast hade vi på Ghost House. F, C och jag gick in detta spökhus där det finns miljöer från olika skräckfilmer och naturligtvis utklädda människor som hoppar fram och skrämmer en. Jag skrek som en stucken gris och skrattade nästan lika mycket, C och F skrattade mest åt mig (hävdar de, men jag tror de var lika rädda som jag). Allmänt sett sprutade det mycket vatten överallt på alla upplevelser.
Vi var mer än nöjda allihop efter 7 timmar. Då hade F o P åkt Jurassic Park-turen 4 gånger (tänk er Flumride fast 10 gånger mer vatten) och C o jag hade blivit fotade med Shrek. En fin stund.

Vi körde ner för att titta på stjärnorna i trottoaen på Hollywood Boulevard, efter en stunds promenad hamnade vi mitt i premiären av X-files! Vi såg förmodligen en massa kändisar som vi inte kände till men också en programledare från MTV och tjejen som spelar yngsta dottern i TV-serien The Nanny. Sen såg jag en skådis som jag inte kommer ihåg namnet på men han har varit med i flera olika polisserier i alla fall. Det var också en fin stund.

Vi höll på att köra vilse i ett stort villaområde i jakt på Hollywood-skylten och C hade nästan gett upp (Betsy var inte ens inkopplad) när det plötslig öppnade sig en gata där skylten syntes hur bra som helst. Man kan tänka sig att de som bor på den gatan är rätt så trötta på turister som posar på olika sätt på deras garage-uppfarter, men det var ingen som sa nåt i alla fall.


Lite suddigt, men skylten syns i bakgrunden!


Det finns en del saker som de är bättre på i USA än hemma, de har förutom tystare bensinpumpar, billigare mat på restaurangerna, särskilt i förhållande till hur stora portionerna är. Vi har fått många kommentarer om att vi ätit upp all maten, det händer tydligen inte så ofta och många tar ju också med sig resterna hem i en "container". Doggy bag säger man nog inte längre. Vi är lite oeniga i sällskapet om det är okej eller äckligt, men det skulle ju aldrig hända hemma att man tog med sig överbliven mat hem från en restaurang.
Jag kan också konstatera att jag skulle bli tjock som en gris på nolltid om jag hade bott i detta land, för maten är oftast god och vällagad men fet och i jätteportioner som skulle kunna mätta en 2-barnsfamilj.

Hoppas ni har det bra alla därhemma!
Stefan - skönt att höra att allt är väl med er och huset!
Farfar G - klappa vovven och säg att vi längtar efter honom!!
Mårmår - ha en bra resa till Frankrike!
Perssons - en USA-debriefing när vi har kommit hem kanske? Pins på CF - tyvärr inte, men man kan flytta ut ett hål i bältet efter varje besök... :-)

Imorgon ska vi doppa tårna i Stilla Havet!

Igår var en dag då vi rörde oss mellan ytterligheterna.
Vi började med en helikoptertur över Grand Canyon. Där fick man först väga in sig, det var ju inte så skoj, men vi fick dock aldrig veta hur mycket vi vägde och damen i kassan höll masken ganska bra – det handlade om hur man skulle sitta i helikoptern så att vikten blev jämnt fördelad. C och F fick sitta längst bak med lättviktaren P mellan sig, sen kom jag och G och J fick den stora äran att sitta framme med den glade piloten Larry.
Det var verkligen fantastiskt att flyga över denna enorma dalgång, även om man nog tappar perspektivet lite när man flyger. Men maffigt, mäktigt och precis när vi flög över kanten spelade Larry ”Also sprach Zarathustra”i hörlurarna, ni vet den där ur filmen 2001, och då blev jag lite rörd igen. Kan verkligen rekommendera alla att nån gång besöka Grand Canyon, det är värt varje tradig mil över prärien.

Efter flygturen ställde vi in Betsy på Las Vegas. Återigen en färd över prärien, och nu började öknen märkas på sina ställen. Torrt och FRUKTANSVÄRT varmt. En överraskning på vägen var Hover-dammarna som man fick passera på en slingrig väg djupt ner i en dalgång. Om nåt år ska man slippa det eftersom de håller på att bygga värsta bron över hela dalen. Givetvis var Hover-dammen en turist-attraktion-vad är inte det i detta land?- så det var fullt med bilar och folk som gick omkring i den 40-gradiga hettan.

Så kom vi då fram till Las Vegas. Jag kan inte säga att jag blev så förtjust i denna stad. Den är ju lite skojig med tanke på alla knasiga tema-hotell där arkitekter – förmodligen påverkade av något – har löpt helt amok. Luxor – pyramidhotellet, eller det som ser ut som New York med frihetsgudinna och allt eller kanske Excalibur som ser ut som ett sagoslott. Högt upp i ett torn finns en berg-och-dalbana som går UTANPÅ tornet. Vi pratar 275 meter upp i luften eller så. Helt crazy. Vi tittade in på Venetia och såg den konstgjorda himlen och kanalen med gondolerna, så himla knäppt. Utmed The Strip, som är huvudgatan – var det helt knökat med folk och fruktansvärt varmt fast klockan var ganska sen. Men det var också ganska mycket porr-reklam och billigt krafs och skräpigt och kitschigt… jag blev mest trött. Och så överallt dessa sorgliga spelautomater och pokerbord där en massa tjocka amerikaner sitter och röker och spelar från morgon till kväll. Usch.
Däremot tyckte vi att vattenspelet utanför Bellagio var det bästa! Vi kände oss lite som Oceans Eleven när vi stod där och tittade och Frank Sinatra sjöng i högtalarna. Det kanske gör sig bättre på kvällstid, Perssons?
Hela staden kändes som ett Legoland för vuxna. Jag tror det krävs alkohol för att uppskatta staden till fullo.

Det kändes skönt att lämna Las Vegas i morse och styra kosan mot LA. Men jag får ju säga att vägen mellan Las Vegas och LA är något av det mest tröstlösa jag rest igenom. Bara sten och öken och så himla tråkigt. Hellre kör jag en hel dag över prärien än den vägen igen. C var tapper och körde så fint så att vi andra kunde nicka till och tänka på annat. Vi stannade till på Calico Ghost Town, en liten musei-stad som är resterna av en gruvstad från 1800-talet. Då bodde där 1200 pers, nu bor där 8. Men saloon och allt finns kvar. Vi provade cowboy-hattar i en shop - jag är rätt så snygg i cowboy-hatt faktiskt.

Hotell och pool i LA – skönt att vara tillbaka i civilisationen i någon mening.
Kvällen avslutades med ytterligare ett besök på vårt nya favoritställe Cheesecake Factory – denna gång i Beverly Hills. Liksom i Lackalänga stänger kiosken tidigt även här, redan vid 22 slår de flesta restauranger igen. i Beverly Hills. Lite förvånande faktiskt. Men det var fint och blankt och alla de dyraste affärerna och märkena fanns på Rodeo Drive, helt enligt guideboken.

Trafiken här är enormt aggressiv, men C var modig när han kryssade med dödsförskt över sexfiliga motorvägar – han såg ut som en fokuserad gam, lätt framåtlutad och med krampaktigt 10-i-2-grepp om ratten. Utan Betsy hade det INTE gått alls, kan jag säga, det hade varit fullkomligt omöjligt att hitta nånstans utan henne.

Än så länge har packningen hållit sig ganska intakt, vi har inte köpt på oss så värst mycket. J är dock ett undantag – han köper på sig dagstidningar och plockar gratistidningar från alla olika ställen vi besöker. G, som är stor CSI-entusiast har också köpt både CSI-New York-mugg och CSI-Las Vegas-t-shirt.

Själv fyndade jag flipflops för 3$ på Walgrens drugstore idag.
Snart snart är vi på outleten!!

Varför känner man till Flagstaff, Arizona? Var det där Zeb Macahan bunkrade upp för vintern eller är det nån halvtaskig Westernfilm som utspelar sig där? Vi vet fortfarande inte, men vi lunchade hursomhelst i denna stad idag. Väldigt trevligt och skönt att se skog och berg eftersom man börjar bli lite trött på prärien vid det här laget.
Nu började vi närma oss Grand Canyon och Betsy, den lilla GPS-tanten, lurade oss återigen att köra fel väg så att vi blev tvungna att betala inträde och köra hela vägen igenom nationalparken för att komma till vårt hotell. Det hade i och för sig inte gjort något – utsikten ska vara fantastisk, men eftersom det regnade hela vägen såg vi ingenting! Samma sak hände när C och jag skulle köra upp till den bästa utsiktsplatsen i Schwarzwald – det var så dimmigt att vi missade utsiktsplatsen.

Hotellet är i alla fall en hit – bästa hittills! Jag är ju ganska petig med hotell i vanliga fall, men har hållit god min och det har också varit lite av vår idé att bo på alla typer av hotell och motell. Detta är fräscht och stort och rent och snyggt och har en alldeles utmärkt tvättstuga, även om en holländsk tant plockade ut min vittvätt innan den var riktigt klar. Jag har en liten hangup på ren tvätt och vill inte ha smutstvätt i packningen så därför känns det bra att vi nu har rena kläder allihop.
Jag ska söka hjälp för det nån gång.

Det klarnade upp så småningom och vi bestämde oss för att köra in i nationalparken igen när vi nu hade betalt 25$ för inträde i 7 dagar. Och det var värt det! Vi såg solen gå ner över bergen och den fantastiska dalgången. Svårt att beskriva, men världen känns plötsligt väldigt stor och magnifik som en gammal jättesköldpadda och själv känner man sig som en liten liten myra… I morgon kommer den stora upplevelsen – helikopterturen över Grand Canyon. Känns lite läskigt med tanke på att jag är en smula höjdrädd, men det ska jag nog kunna övervinna.

Vi har alla varit lite upplevelsetrötta men nu har vi kommit i andra andningen och vant oss vid en tillvaro på resande fot. I morgon drar vi upp tempot – då är målet, förutom helikopterturen, Las Vegas!

Amerikanerna – vad kan man säga om dem? Otroligt vänliga – i alla fall här ute, alltid med en kommentar eller nån trevlig fråga. ”So how was your dinner” frågade en okänd dam i Denver. ”Where are you all from” frågar nästan alla och berättar gärna om de varit i Europa eller om någon svensk passerat på sistone. Alla ler vänligt när man möts i hotellkorridoren – där har vi mycket att lära. Just detta att fråga och vara intresserad – det är många kassa på i Sverige. Sen kanske man kan tycka att det är påklistrat och ytligt, men so what! Tänk vad mycket de får veta om människor de möter. Däremot är de väldigt höggljudda – på resturangerna går det knappt att föra en normal konversation och bordsskick as we know it existerar inte här. Det beror förmodligen på att de äter så mycket socker.

Jag är dock ganska förvånad över TV-utbudet. Samma serier som hemma, och många gamla filmer i repris - vi har sett både Pretty Women och Titanic. Annars FRUKTANSVÄRT mycket reklam hela tiden. Det finns också kanaler som är helt reklamsponsrade, häromkvällen såg jag en entimmes reklamfilm för en gigantisk CD-samling med sk Soft Rock, där det visades festliga snubbar från 70- och 80-talet som sjöng olika hits. Väldigt underhållande och jag skrattade högt flera gånger vid åsynen av stora afrofrisyrer eller tajta mysoveraller i brun plysch, vilket verkar ha varit en popluär scen-klädsel på den tiden.

Och så ha vi ju väderkanalerna där de pratar väder hela dagen lång. Tur att vi inte har det hemma, då skulle nog vissa väderfantaster aldrig komma utanför dörren...

Här i New Mexico lever indianerna inte i reservat utan i byar som kallas Pueblos. VI bestämde oss för att besöka en sådan på väg mot Gallup på route 66, målet för dagen. C hade plockat på sig lite broschyrer på ett välutrustat Tourist Center och hade läst på om hur det funkar i en pueblos. Man får inte fotografera, inte använda mobiltelefon eller annan elektronisk utrustning. Det är också förbjudet att bjuda på sprit! Indianerna betraktar hela byn som sitt hem och man måste visa mycket respekt och inte tilltala eller glo för mycket på folket där. Det var inte utan att vi var lite nervösa när vi körde in mot en Pueblo. Man skulle anmäla sig i ett besökscenter - men det var stängt! Det visade sig att det inträffat ett dödsfall i byn och då var alla inomhus och sörjde den avlidne. Men man fick en liten känsla för hur det har det, ganska enkla hus som ligger utspridda långt ute på landet, många med speciella ugnar på gården som ser ut ungefär som sockertoppar. Där bränner de troligen keramik som är vanligt här.
Vi fortsatte på slingriga bergsvägar mot Alberquerque. C var oenig med GPS-Betsy om bästa vägen - jag körde och kan säga att det var ganska slingrigt och krokigt. Betsy tyckte inte detta var det bästa vägvalet och protesterade, så C stängde av henne och läste karta i stället. Därmed hamnade vi på utsiktplatsen White Rock - hööögt upp och jag fick som vanligt lätt panikångest när grabbarna gick för nära kanten. Men rasande vackert och storslaget, C tyckte det var en närmast religiös upplevelse.


White Rock och Rio Grande. På den översta bilden alltså. VI har ännu inte tagit indian-namn.

I Alberquerque besökte vi ett kulturcenter för indianer. Fint ordnat, men mer affär än utställning. Vi fick också se indiandans. Koreografin lämnade en del övrigt att önska - det var ganska mycket hoppsasteg och banansteg (dock ej brysselsteg). Man blev inte sugen på att köpa boxen, om jag säger så.

Nu var vi äntligen på Route 66 och körde mot Gallup. Här har många västern-filmer spelats in, och vi käkade middag på ett hotell där alla filmstjärnor bodde under filminspelningarna - Katherine Hepburn och Spencer Tracy, John Wayne, Kirk Douglas och en massa andra. För att inte nämna Ronald Reagan. Vi stötte också på ställets äldsta stammisar som hade varit där och käkat varje vecka sen 1939! Det var ett rart gammalt par, farbrorn var så gammal att han nog inte visste var han var nånstans. De har dock säkert hängt med Reagan på sin tid. Det var ju då Reagan var gift med Jean Wyman, som sen spelade elaka Angela Channing i Falcon Crest. De hade kanske parmiddag ihop. Vad vet jag.

Gallup är ingen höjdarstad, i stort sett bara en lång rad med butiker och odefinierbara hus utmed Route 66, som vanligt inget centrum men alla de vanliga kedjorna: Burger King, Taco Bell, Wendys, Pizza Hut samt flera vapenaffärer och tvättomater. Jag tycker nästan landskapet känns lite deprimerande efter ett tag, och skulle aldrig nånsin bosätta mig här. Det ville dock killarna som driver hotellet vi bor på - de har flyttat hit från England  - varför just hit när man har HELA USA att välja på?? De undrade om vi kände Henke Larsson! Det gör vi ju nästan också. Vi bor i resans hittills största rum, 50 kvm och alla har egen säng och slipper dela täcke med någon.

Dagens höjdare: vi har kunnat tvätta! Jag är ju lite besatt av att tvätta så det var en högtidsstund för mig. Men toppmatad tvättmaskin? Är det inte SÅÅ 1970?

Prärien är verkligen stor. Den är så stor att man inte riktigt vet var den slutar. Vi har idag kört 60 mil från Denver till Santa Fe - det gick som en dans, men det kan ju också bero på att vägen var nästan helt spikrak över denna gigantiska platta prärie. Man ser platåer då och då och bergen skymtar långt bort, men man kommer aldrig närmare. Rätt som det är ligger det ett litet ruckligt hus vid vägen. Man undrar hur de kom på iden att bosätta sig just där, flera timmar från närmaste bebyggelse  verkligen in the middle of nowhere. Var handlar de, var går barnen i skola? Det är ofta trailers som är ombyggda till hus och ganska dåligt dessutom, man tager vad man haver liksom. Utanför husen går ibland en åsna och betar lite håglöst mellan gamla bilar och annat odefinierbart skrot.
Men man kan också se enorma träskyltar som anger att här är ingången till Tahoma Ranch och så går det en liten väg ut i ingenstans. Man kan spana hur långt som helst, men nåt hus är inte i sikte. Vi gissar att rancherna är riktigt riktigt stora de med.
Vi funderade en hel del på hur det måste ha varit för nybyggarna som kom dit första gången och skulle ta sig till fots eller med en skranglig vagn till Californien. Det måste ha tett sig ganska hopplöst, eftersom prärien aldrig tycks ta slut ens när man kör 120 km i timmen - hur är det då om man GÅR? Det var nog ganska tufft och skrämmande om man kom från Småland. Vi talade småländska en stund i ren sympati.

Lunchen intogs i Trinidad, som inte bara är en karibisk ö utan en stad precis på gränsen mellan Colorado och New Mexico. Jag hittade en fin lunchrestaurang och tvingade alla att äta sallad och nyttiga mackor.

DVD:n i bilen gick varm med Scrubs och Seinfeld den sista biten. C och jag beskådade istället de fantastiska blixtarna - eftersom man ser så långt ser man alla olika väderfenomen väldigt tydligt och det blixtrade säkert 100 gånger. Det är extra allt som gäller i detta land även vad gäller vädret.

Nu bor vi på motell i Santa Fe, vi släpade in väskorna i lobbyn när vi skulle checka in men insåg snart att det skulle man ju inte alls göra eftersom man kunde köra bilen till den ingång man hade till rummet. Motellet är lite sunkigt men rummet är helt ok och det finns en pool och frukost ingår, allt för 500 kr natten per rum. Det får man vara nöjd med.

Santa Fe är en riktigt stad med ett centrum, till skillnad från många andra städer vi passerat ,och runt torget finns restauranger och affärer. Många hus är liksom "bulligt" murade och slammade i en speciell röd sandsten, det ser faktiskt ut som i Zorro! Om vi missade julavdelningen på Macys, så fanns det i stället två julaffärer här. Tokigt! De vänliga människorna där tipsade om en diner som hade bra New Mexico-mat och de hade rätt. Riktigt gott och MYCKET mat - vi åt burritos och enchilladas och tacos och det var hemlagat och rustikt och på riktigt. Vi hade nog inte gått in där om vi inte blivit upplysta om att de hade bra mat. Hål i väggen ska inte föraktas minsann.

Vi har sett en och annan cowboy-hatt buren på fullt allvar. C är lite sugen. Vi får väl se hur det blir med den saken.

Ang lastbilar - nej Staffan, vi ser inte mycket lastbilar, däremot har vi idag sett flera godståg som hade över 100 vagnar komma tuffande äver prärien!

Och Felix - vad i allsindar gjorde DU på "Lantmännen"?

Denver Colorado. Här bodde Foppa en gång och då var han ganska poppis. Trodde vi. Märkligt nog är det ingen som refererar till honom här, men dem vi har pratat med är kanske inte hockey-fans. Folk har inte heller Foppa-tofflor i någon större utsträckning, det är vi tacksamma för.
Det är platt platt platt platt, lång bort i fjärran skymtar bergen och det ska bli spännande att köra där i morgon. Vi har fått vår bil - efter mycket krångel ska sägas då vi inte var särsklit nöjda med storleken på bilen, det är en något mindre Chrysler än den vi har hemma och grabbarna slokade betänkligt när de insåg att det inte var en Hummer vi skulle ha... efter mycket dividerande med William som hade hand om bilarna, bytte vi till en något lyxigare variant av den vi redan fått och när killarna insåg att det var DVD-skärmar i bilen blev stämningen ganska uppsluppen. Vi har även hyrt en GPS som vi har döpt till Betsy. Hon visade oss dock in i slumkvarteren i utkanten av Denver när vi egentligen skulle till hotellet... känns det igen?

Vi har ätit middag på Cheesecake Factory där vi servades av den käcka servitrisen Elaine. Supergott och billigt och en ENORM meny med mat för alla smaker och intressen för dagen - pizza. hamburgare, pasta, kött, fisk, texmex, sallader, soppor - och så cheescake förstås, säkert 60 olika sorter. Vi testade två - banan och chokladmousse. Banan var bäst. J åt så mycket att han nästan kräktes, han är vår stora junkfood-älskare och är beredd att betala ett högt pris för att trycka i sig så mycket det går av fett och tomma kalorier.

Som de blyga svenskar vi är, är vi ovana vid att folk tilltalar oss helt oförhappandes, men det gör de här. Jag tycker att jag är ganska spontan och härlig hemma, men här känner jag mig helt introvert och människoskygg. Men samtidigt är det trevligt. "Ah, I really like your blouse" "Å tack, jag menar thank you..."

Dagens replik: "Var är min fjärde kudde?" Uttalat av P som fick nöjet att sova själv i en king size-säng igårnatt. Han kunde ligga på både längden och tvären, så liten som han är. I morgon fyller han 12 år.

Så var Washington avklarat. Vi tog som sagt bussen, det var helt ok och inte så knökafullt som befarat. Resan tog ca 5 timmar inklusive ett mat- och toastopp i "te mini" som den kinesiske chaffisen ilsket ropade. Vi tolkade som ten minutes. Det fascinerande hur oerhört kassa en del är på engelska i detta land, särskilt kineserna, det känns nästan som att vara tillbaka i Peking. Så fick jag det sagt ;-).
Överhuvudtaget är det ljud hela tiden och det är en annan ljudbild än man är van vid. Sirenerna från polisbilarna går väl an, men när en brandbil körde förbi med ett slags bröl som aldrig slutade - det var inte ens ett tut-tut utan bara ett BRÖÖÖÖL - ja då undrar man hur de står ut. Även tågen låter annorlunda. Precis om på film faktiskt. Man kan undra om det finns något globalt ljudorgan som delar ut olika ljud - "Sorry, vi har slut på bra brandbilsljud, men ni kan få ett BRÖÖÖL". För alla sirener låter ju likadana i olika länder. Och då ska man veta att man inte får köra in med polisbilar i andra länder än det egna, det har en poliskompis berättat. Så det hade ju inte gjort något om det var samma menar jag.

Vi bor på ett hotell nära Lincoln Memorial. Vi kollade först in Vita Huset, där pågick nån slags trädgårdsfest  (teparty som i Alice i Underlandet kanske?) så man fick gå en lång omväg förbi. Tog man ett felsteg blev man åthutad av svettiga och desillusionerade poliser som vaktade kalaset. Eftersom det var så varmt orkade vi inte gå till Capitoleum utan tog tunnelbanan, som är seriös och välordnad och prydlig. men inte med lika bra luftkonditionering som i NY! Hela Washington eller det vi har sett i alla fall, känns seriöst och pompöst och här finns inget skräp, inga gatuförsäljare eller korvgubbar - men ganska många uteliggare... Alla offentliga byggnader är hårt bevakade och inhägnade på olika sätt. Men det känns ganska dött och man ser inte mycket folk ute. VI hittade dock ett slags restaurang-område (Dupont Circle) och åt gott på ett trevligt ställe som hade väggarna fulla med förstasidor från tidningar från alla möjliga och omöjliga tillfällen i amerikansk historia. Servitörerna är glada och vitsiga tycker vi, och blir alltid lite till sig när de får veta att vi är från Sweden. Jag tror att de egentligen inte har nån aning om var Sweden ligger, men det gör inget. Resans andra Cesar Salad - inte lika bra som i NY.

Vi har avslutat dagen med att gå till Lincoln Memorial och titta på det på kvällen när det är upplyst. Väldigt maffigt och gamle Lincoln var större än jag trodde. (Min referenspunkt i detta fall är Forrest Gump-filmen). Amerikanerna älskar detta ställe och vallfärdar likt muslimer till Mekka, det var både bön och sång och allmänna känsloyttringar. Vi satt en stund på trappan och när vi passerade Vietnam-monumentet med alla namnen hade vi långa samtal om krig och fred och allt möjligt. Det känns ändå bra att killarna får lite mer att fundera på än om de ska ta en Snapples med jordgubb eller mangosmak...


Måste bara avsluta med en liten fot-not:
Flipflops är mycket vanligt på både män och kvinnor här - allt från lyx till drugstore-flipflops. OCh jag måste ge amrisarna credit för deras välvårdade fötter! Har hittils inte sett en enda sprucken häl eller tråkig tånagel - nej det är välvårdat och filat och det är mycket trevligt att se. Tummen, nej stortån upp för amerikansk fotvård!

Dagens stollighet: buss-chauffören pratade oavbrutet i telefon på kinesiska hela vägen mellan NY och Washington. 5 timmar. 5 timmar i sträck!!

Vill bara säga att jag just nu sitter på en buss mellan NY och Washington DC - OCH VI ÄR UPPKOPPLADE! Helt gratis. We like!

Har lämnat NY för en timme sen ungefär, jag måste dit igen, för jag hann inte shoppa alls. Och det finns ju också en massa mer att se. Nån sa till mig innan vi åkte: "DU kommer älska New York". Och ja, jag känner att detta är början på "a beautiful friendship".

Bussen körs av en kines som pratar mobil och lyssnar på MP3 hela tiden. VI håller tummarna.

Ytterligare en dag i det stora äpplet är avverkad. Vi startade tidigt ochr tog oss till Empire State Building, strålande sol och riktigt skönt fortfarande. C - vår store reseledare - hade naturligtvis föbokat biljetter så vi kunde snabbt glida förbi alla köer och ta oss upp och spana in utsikten. Kändes fortfarande overkligt men skoj att försöka lokalisera de ställen vi varit på och är på väg till. Efter en stunds fotande och gloende på det storslagna tog vi oss till Ground Zero, där jag återigen blev lite rörd, inte så mycket för själva platsen men över utställning i kyrkan intill. Via Wall Street vidare för att träffa Mrs O, denna gång med make, som skulle till en cool skivaffär (han köper vinyl). G konstaterade att han bara kände till max tre artister i denna skivaffär, men Robyn var en, duktig tjej det.
RIck tog oss sen till ett typisk New York-pizza-ställe med jättestora slicar, där vi beställde pizza så att de knappt trodde det var sant - varje kille ville ju ha två var. På många ställen serveras förresten allt på papperstallrikar, här på hotellet kör de bara med engångs på frukosten. Känns tveksamt, men å andra sidan om allt skulle diskas så...
Frukosten på hotellet består av bagels och donuts av alla slag. Killarna går direkt på sockerchocken medan jag försöker äta lite grövre bagels. Jag fixar inte det supersöta, trots att jag är en sån sockernasse i vanliga fall.

Eftre pizza-maniacen tog vi färjan till Staten Island och spanade in den lilla Frihetsgudinnan, hon är ju INTE stor. Men fin på nåt sätt ändå. Nu var det RIKTIGT varmt så efter båtturen vad vi tvungna att slappa i en park en bra stund och återställa vätskebalansen. Promenad längs med Broadway, P och jag hittade vårt efterlängtade Bumble&Bumble-schampoo och C fick sig en ny bakvänd keps. Vi hängde på hotellet en stund i sällskap med Mrs O, som är lika tokig som mina barn.
Vi har hittat en bra affär runt hörnet där man kan köpa fräsch färdigmat så vi lastade kassar med sallader och kyckliing och annat gott och åkte vidare till Central Park. Där var det stor utomhuskonsert med NY Philharmonic Orchestra och den kinesiske pianisten Lang Lang (han spelade förresten i Shanghai när vi var där, han är nog vår stalker). Väl i Central Park där alla joggade som galna, lyckades vi hitta Mrs O:s kompis Charlie och en liten fläck att siat på balnd alla andra 100 000 människor som kommit dit. När konserten väl satte igång insåg vi att det nog bara var vi som kommit dit för att höra konserten. VI hörde ingenting och Lang Lang syntes som en liten myra långt där framme. Vi gav upp eefter halva konserten och efter att ha kramat Mrs O ordentligt och fällt en liten tår - vem vet det kanske dröjer ett år tills vi ses här näst - begav vi oss till Times Square.
Där begapade vi alla ljus och allt folk och kändes oss som riktiga kusiner från landet. Nu var böde jag och killarna slut i rutan, men C, vår Duracell-kanin, ville till Apple Store, så några tappra följde med honom dit medan jag, P och J stannade på hotellet och slappade.

Imorgon tar vi bussen mot Washington!!

Första dagen i USA är avverkad. Vi anlände i gårkväll ungefär två timmar försenade efter mellanlandning i Reykjavik. Eller Keflavik som flygplatsen heter. Island verkar deppigt, vi såg bara karg natur och ganska tråkigt väder. Jag har hört att folk super som svin på Island. Det kan jag förstå. Dessutom måste vi ge ett tummen ner till Iceland Air, åtminstone mellan Island och USA. Tänk er Ryanairs businessklass så förstår ni… Men det gick ganska bra och isländska är ett festligt språk, räddningsväst heter till exempel björgunnavestur. Den fanns under ”setur”.
Väl på JFK fick vi dock vänta på vår gate i en timme… vår förbeställda taxibuss surade till och åkte därifrån och krävde sen 50 $ extra för att komma tillbaka. Vi hoppade i stället in i en jättetrång shuttlebuss där vi satt och svettades med några danskar medan chaffisen spelade Bob Marley på högsta. Synen av Manhattans skyline när vi körde in över Queensbourogh Bridge uppvägde dock det mesta.
Vi bor mittemot Carnegie Hall (för Manhattan-kännaren) på ett hyfsat hotell, alla sex i en två- rums-svit. Svit är kanske att ta i förresten. Det funkar bra även om vi inte riktigt har koll på dusch-logistiken – det finns bara ett badrum. Det tar sin lilla tid innan alla är klara.
Idag har vi avverkat FN (jag blev rörd och ångrade mitt karriärval), Grand Central (vi kom på minst fem filmer som spelats in där) där vi också käkade lunch i källaren, resans första Cesarsallad, Anna!, biblioteket där bröllopsscenerna i SATC-filmen spelades in – jag var glad som en lärka, 5th Avenue, Chinatown och Little Italy (eller var det samma sak?), Ellens Stardust med sjungande servitriser och en hel del tunnelbane-åkande. Ibland åkte vi fel, oftast åkte vi rätt. Vi har köpt en del souvenier, förutom de obligatoriska I love NY-t-shirtarna, ett Central Perk-förkläde till mig och en CSI-mugg till G.
Vi har träffat min syster, Mrs O, och letat efter julavdelningen på Macys, turns out det fanns ingen. Syster tyckte det var pinsamt att fråga efter Santaland så vi vimsade runt ganska länge.
Vi har hängt lite utanför Late Show och kanske blivit filmade.

På det hela taget är New York (för oss förstagångsbesökare – C har varit här 5 gånger) överväldigande och nästan svårt att ta in. Man får nypa sig i armen för att fatta att man är här – allt är nytt men ändå väldigt väldigt välbekant för en TV-holic som jag. Det är häftigt och bullrigt och rörigt och härligt på många sätt.

Nu är jag så trött så jag inte vet vad jag ska ta vägen. Killarna sover redan.
Snapples anyone?

Dagens tummen-upp: Biblioteket! Snapples! Och att träffa Mrs O, förstås!

Dagen bottennapp: killen som misslyckades med min glassdrink och skoskav OVANPÅ foten.

Jaha, då var väskan packad och invägd. I morgon kl 14.00 lyfter planet mot New York med hela gänget och vi ska göra vårt livs hittills största resa. Tre dagar i New York, buss till Washington och sen flyger vi vidare till Denver och börjar färden mot San Fransisco  via Grand Canyon, Las Vegas och Los Angeles.

Känns som om vi ska flyga in i TV:n.

Jag kommer att blogga så mycket det går, vi hoppas på uppkoppling och hyfsade hotell.

Det ska bli väldigtväldigt kul.

Eller som det heter över där: AWSOME.

Igår var det dagen B. Dagen då årets nya bikini skulle inhandlas. Jag insåg redan tidigt i våras att den svarta bikini som nu hängt med i några år nog hade sett sina bästa dagar, men kanske skulle det funka en säsong till. Jag är ju inte precis den som tillbringar 24-7 nere på stranden. Jag har funnit lite tröst i att jag faktiskt kunnat ha samma i bikini i några år, även om det som bikinin inte täcker just i år tycks svämma över alla bredder. Men i vissa länder tycker man det är vackert med fylliga kvinnor.

Hursomhelt, badpremiär i fredags i den gamla bikinin blev spiken i kistan. Resåren gav med vattnets inverkan nästan upp i byxan, så det var bara att slänga alltihop i papperskorgen på väg tillbaka till bilen.

 

Jag förberedde mig mentalt hela måndagen och på tisdagen stegade jag ut på Malmös gator beredd på det värsta. Hade först hjälpt Eva med lite småsaker.

"Kan vi inte ta det efter lunchen" sa hon.

"Jag ska ut och köpa bikini" sa jag, "och det är fullt möjligt att jag blir så deppad att jag aldrig kommer tillbaka efter det. Så vi tar det nu."

 

Jag är ingen JÄTTEtjej, drar stl 44 just nu, men jag är ju också ganska lång så jag tycker trots allt att jag ser ganska okej ut. Jag har ingen jättemage, hyfsat smal midja och en ganska tydlig bak – är alltså kurvig vilket jag tycker uppvägs av att jag har breda axlar. Jag tror ganska många kvinnor i min ålder är i ungefär samma modell. Men finns det då badkläder för oss? Nej då blir helt plötsligt supersize-varianten där man tydligen måste vara skapt som en tunna UTAN midja och med värsta pösmagen och dubbel-d-kupa. Det känns lite diskrimerande. Alternativet är några små tyglappar uppträdda på ett snöre och det tror jag inte ens mina smalaste vänninnor skulle visa sig i – eller? En bikini kan kosta upp mot 1000 spänn, även lapp-på-snöre--modellen. Då är min gräns passerad för länge sen.

 

Jag provade mig igenom ett antal olika varianter i ett antal olika affärer och det är ju inte kul att se sig själv i provrumsspegeln, men det vet vi ju alla om, så det är inte mycket att orda om. Däremot rycktes dörren upp av främmande människor vid inte mindre än två tillfällen, båda gångerna sa de bara ”oj”, inte ursäkta. Vart är världen på väg. Jag hade just då verkligen inget att dölja- eller det var snarare det jag hade.

 

Jag undrar också om de desinficerar golven i provhytterna nån gång med tanke på att alla står där barfota hela dagarna. Där om nånstans skulle man haft blå dagis-plast-tossor…

 

Till slut lyckades jag plocka ihop en bralla och två olika modeller på överdelar. Man skulle ju kunna tro att en stor ända kompenseras av stor byst som ju är ganska populärt, men det är icke fallet för min del, lite av en besvikelse. Men på Stadium kunde man plocka ihop det man behövde i olika storlekar, det är bra.

 

”Har du provat så att det passar?” sa tjejen i kassan.

”Du- jag har varit i provrummet i en timme, det blir inte bättre än så här” sa jag, varvid jag fick medlidsamma/äcklade blickar av kön bakom mig.

 

Men jag blev nöjd – det finns hopp för mig med, och C tyckte att det var fint när jag mannekängade i gårkväll.

Nu kan jag visa mig på poolkanten i Las Vegas utan att skämmas och/eller tappa brallorna hoppas jag.

 

Bild på mig i bikini kan ni dock fetglömma!

Konfirmationen är nu avklarad. Två stolta 15-åringar i vita kåpor och sen i sina första kostymer, stiliga och lite generade, uppvaktades av tjocka släkten och alla hang-arounds i olika konstellationer. Det är ju alltid lite … hrm -intressant när flera olika släkt- och familjekonstellationer ska föras samman. Styvföräldrar, plastsyskon, kusiner, pappas tjej, låtsasfarmor, bryllingar och gudföräldrar… Det skulle kunna bli rena rama Norén, men det blev nästan Saltkråkan i stället. Alla var glada och trevliga och hälsade på varandra och det kändes lätt schizofrent men ändå härligt och vänligt där på kyrkbacken.

 

Vad gäller själva konfirmationen i kyrkan så ska jag inte gå in för mycket på den för en sån sak ska upplevas live tycker jag. Men den var väldigt fin och G o J var hur duktiga som helst och det sjöngs och dansades med stort allvar och ljusa blickar. Det är VÄLDIGT långt från den uppfattning många har om konfirmation med långa, dystra tal och knepiga förhör om Bibeln, tvärtom är det ljust och roligt och på ungdomarnas villkor. I alla fall i vår församling. Jag tror alla var rörda och berörda när de gick därifrån.

Jag var det definitivt och Mamma och jag grät en liten skvätt under första psalmen, för här skulle ju Pappa förstås ha varit med. Han var nog ändå med på nåt sätt - det var ju många som skulle varit med denna dag --- men vi tror de hade gått ihop och samlat till vackert väder för det var OTROLIGT varmt och soligt och somrigt på alla sätt och vis.

 

Efteråt blev det kaffe och kaka och sol och bad och prat och glam hemma på terrassen ( ja badet ägde rum på stranden men ändå). Konfirmanderna öppnade presenter under stort jubel och ja, det blev en kamera till G och en klocka till J. Plus en massa andra fina presenter.

Det var svettigt under partytälten men alla höll god min och drack vin och vatten om vartannat. Bubben smög runt och åt smulor som fallit och blev troligen även matad med diverse av snälla människor. Detta märks nämligen några timmar senare när han fiser så ögonen tåras på alla inom fyra meters radie… Inget kalas utan gas, tycker Bubben.

 

Framåt kvällen drog sig folket hemåt och lika effektivt som vi ordnar fest, lika effektivt röjer vi, så vid halv elva kunde vi ta en sista slurk vin och pusta ut.

Stort tack till Gisela, Ingrid, Carolina, Fredrik och de andra ungledarna! Förmodligen har ni gjort större intryck och påverkat killarna mer än vi nånsin kommer att få veta.

Tack också till härliga släkten - vi glömde ju ta gruppfoto som är så skoj, men ni kan väl skicka bilder som blev bra! Särskilt mästerfotografen lilla E :-D.

 

 

Nu börjar förberedelserna för USA-trippen på söndag!

Det är varmt ute nu.
Nu finns det inga ursäkter, nu måste man snart åka ner på stranden. Och det är alltid lika jobbigt när man ska klä av sig där nere på stranden och exponera resultatet av årets sporadiska träningsförsök kombinerat med intag av fett och socker.
Fett & socker vinner alltid.
Så där ska man stå och skala av sig kläderna och visa upp sin fluffiga och vita lekamen, lite som en människo-marschmallow kan man säga. Jag tillhör inte heller dem som lätt blir bruna utan måste först bränna mig kabanoss-röd och sen kanske det blir lite brunt ett tag. I bästa fall. Man får gräva en liten grop och lägga sig i den så att man inte väller ut över hela stranden och skrämmer folk.

Det finns däremot en viss typ av människor som jag  kan bli lite rädd för nere på stranden. Och det är inte de där vältränade solarie/Thailandsbruna människorna.
Nej, det är de där kvinnorna i 50-årsåldern, som sitter i brassestolar med ett helt entourage omkring sig. Det består oftast barn i olika åldrar och ibland kan man inte riktigt definiera vilka barn som är barn och vilka som är barnbarn. Ofta är det både och. Dessa kvinnor solar ohämmat topless (fast det varit ute de senaste tio åren). De bär alltid smycken på stranden (inklusive tåring och vristlänk) och har många hål i öronen. De bryr sig inte ett skvatt om att de är lite tjocka utan går omkring i minimala bikinibyxor och låter bilringarna hänga fritt. De har lite läderartad brun hud eftersom de har solat på sin inglasade balkong sen i februari. De har tatueringar - en nyckelpiga på ryggen eller en ros på ankeln. De röker gula Blend och är på stranden hela dagen utan en tanke på malignt melanom. Man ser aldrig någon man i sällskapet, men man kan ana att de förmodligen har ihop det med någon betydligt yngre tribaltatuerad och rakad man som hon träffat på Harry´s i vintras.
Dessa kvinnor talar med hög röst och delar ut mackor med medvurst och festisar till hela sitt entourage. När dagen är slut packar de in hela gänget i en gammal Volvo 740 och åker hem för att kolla på Allsången.

Jag kan inte låta bli att titta på dem, där jag ligger i min lilla grop och försöker se både smal och brun ut. Jag blir fascinerad och rädd på samma gång.

Jag önskar att jag vore lika trygg i min strandframtoning som dessa kvinnor verkar vara.
Kanske när jag är 50?

Fast jag vill helst inte ha några barnbarn redan då...