Magdas Blogg

C och jag har ägnat dagen åt att gnälla och beklaga oss. Föremålet för vår frustration är  - inte oväntat - tonåringar. (och här kan ni sluta läsa, London-Anna, Maria och ev andra strax under 20 strecket, för nu är det tantvarning).

Vi har ju några stycken tonåringar här hemma, vi har dock bara  han-tonåringar, vilket kanske förskonar oss från en viss typ av tonårstrauma (vad säger Brorsan och VBA?) 
Hos våra tonårskillar är känslouttrycket väldigt begränsat, det är samma grymtning vid glädje som vid frustration. Fyra nyanser av brunt brukar C kalla det.
De är lite som schäfrar som rasar ner vid matbordet, glufsar i sig allt som finns på bordet och ÄNDÅ är hungriga igen efter en timme.
Initiativförmågan ligger på en minimalistisk nivå, viljan att slutföra ett projekt eller ett åtagande (som reklamutdelning eller nån fritidsaktivitet) ligger om möjligt på minus.
Tilltalar man dem svarar de ofta med "Vem? Jag?" även om man började meningen med deras förnamn och det endast är vi två i rummet eller bilen eller var man nu befinner sig.
Svaret "Vaddådå" är vanligt förekommande i samtal vilket vi tror betyder "Jag vet inte riktigt vad det är vi pratar om men rent principiellt håller jag inte med och tycker att vi borde avsluta samtalet här och nu innan vi blir ovänner".
Men inget vet vad som rör sig bakom de finniga pannorna, där de sitter instängda i sina unkna pojkrum.

Å andra sidan finns det tonårstjejer i vår närhet som lever ett liv som får Sex & The City att framstå som en Jane Austen-roman. Som festar och lever rullan och är så utagerande att hälften kunde vara nog. Och det känns också lite läskigt. Jag var i alla fall över 20 och hade flyttat hemifrån när jag levde loppan som värst.

C & jag känner oss gamla. Våra värderingar och åsikter och erfarenheter känns plötsligt dammiga. Att försöka överföra det vi tycker och känner till tonåringarna känns som att kasta in något i ett svart hål, inget vet vart det tar vägen. 

Med risk för att låta lite Monty Python-artad: När vi var tonåringar så jobbade man om ville ha extra pengar. Jordgubbar, reklam, städjobb - tråkiga jobb, men det var det som fanns och då tog man det. Man gick på flera aktiviteter och inte sjutton var det någon förälder som skjutsade en hit och dit om det inte körde ihop sig.  Att hoppa av mitt i en termin var det inte tal om. Aldrig att mina föräldrar kollade om jag hade med mig gympapåse eller busskort, det fick man ta ansvar för helt själv.
 Våra tonåringar tycks ta för givet att de ska förses med pengar, chaufför, rena och strukna kläder, tre mål mat och lösningen på alla problem utan att motprestera på något sätt. De behöver inte ens vara trevliga.

Förmodligen är det vi själva som bidragit till att skapa dessa drönare. Vi förutsatte att det skulle funka som det funkade när vi var tonåringar, men vi glömde att släppa taget och fortsätter sopa banan för kidsen även när de är stora nog att ta vara på sig själv och ta konsekvenserna av sitt agerande vare sig det är rätt eller fel.

Men vi hoppas, i alla fall jag. Kanske blir det folk av dem trots allt. I bästa fall kan de jobba som mjukvaruingenjörer och tassa runt i Birkenstock på jobbet och sitta med likasinnade i ett sunkigt kontorslandskap hela dagarna och knappa på datorn och överdosera kaffe och läsk. Det blir ungefär som nu förutom kaffet och Birkenstocken.