En barbamammas bekännelser
Man ställer sig på vågen. Man tittar förväntansfullt på den lilla rutan som snart ska blippa fram den matchvikt man har just nu.
- BLIPP -
Man skriker till. Man väger om sig. Man skriker igen, ofta en svordom. Man finlirar lite med vågens inställningsknapp. Man väger sig igen. Ingen skillnad. Man tar LITELITE stöd med handen mot väggen. Samma resultat blippar fram. Man kvider.
Man inser att knäck, finchoklad, kakor, muffins, sena kvällsmackor, vin, bubbel, trerättersmiddagar, snacks, tröstgodis, långfrukost och NOLL motion trots allt inte är en vinnande kombination.
Vad synd, tänker man.
Man tar sig i kragen.
Man äter ordentligt tror man. Man registrerar sig på en hemsida där man kan skriva upp EXAKT vad man petar i sig och hur många poäng det är värt.
Man inser att även om man trodde att man åt ordentligt så är det för mycket fett, socker och onödigheter man petar i sig.
Man tröstäter lite choklad, som avsked till chokladen liksom.
Man surfar runt på olika träningsanläggningars hemsidor för att hitta nån ny spännande träningsform som inte kostar skjortan och dessutom äger rum på tider och platser som passar med ens övriga liv.
Man hinner inte gå och träna för man har surfat runt i flera timmar på olika träningsanläggningars hemsidor.
Man suckar.
Man nyper sig lite uppgivet i bilringen.
Man lusläser recept och är lite småhungrig.
MEN så tittar man på en dålig dokumentär om en kvinna som väger 460 kg.
Man blir lite glad igen.
SÅ pjåkigt är det ju inte ändå.
SÅ tjock lär jag ju aldrig bli.
Beach 2008 ter sig plötsligt som en möjlighet.
Om jag unnar mig lördagsgodis (eller fredagsgodis som det är i vår familj) så kan jag lätt skippa godis i resten av veckan.
Om jag bara äter frukt som mellanmål, så kan jag skippa frallor och muffins på mötena.
Och om jag tränar på Friskis minst en gång i veckan och tar några rejäla långpromenader på helgen så är det en bra början.
Barbamamma ska bli åtminstone BarbaFin. Så det så.
- BLIPP -
Man skriker till. Man väger om sig. Man skriker igen, ofta en svordom. Man finlirar lite med vågens inställningsknapp. Man väger sig igen. Ingen skillnad. Man tar LITELITE stöd med handen mot väggen. Samma resultat blippar fram. Man kvider.
Man inser att knäck, finchoklad, kakor, muffins, sena kvällsmackor, vin, bubbel, trerättersmiddagar, snacks, tröstgodis, långfrukost och NOLL motion trots allt inte är en vinnande kombination.
Vad synd, tänker man.
Man tar sig i kragen.
Man äter ordentligt tror man. Man registrerar sig på en hemsida där man kan skriva upp EXAKT vad man petar i sig och hur många poäng det är värt.
Man inser att även om man trodde att man åt ordentligt så är det för mycket fett, socker och onödigheter man petar i sig.
Man tröstäter lite choklad, som avsked till chokladen liksom.
Man surfar runt på olika träningsanläggningars hemsidor för att hitta nån ny spännande träningsform som inte kostar skjortan och dessutom äger rum på tider och platser som passar med ens övriga liv.
Man hinner inte gå och träna för man har surfat runt i flera timmar på olika träningsanläggningars hemsidor.
Man suckar.
Man nyper sig lite uppgivet i bilringen.
Man lusläser recept och är lite småhungrig.
MEN så tittar man på en dålig dokumentär om en kvinna som väger 460 kg.
Man blir lite glad igen.
SÅ pjåkigt är det ju inte ändå.
SÅ tjock lär jag ju aldrig bli.
Beach 2008 ter sig plötsligt som en möjlighet.
Om jag unnar mig lördagsgodis (eller fredagsgodis som det är i vår familj) så kan jag lätt skippa godis i resten av veckan.
Om jag bara äter frukt som mellanmål, så kan jag skippa frallor och muffins på mötena.
Och om jag tränar på Friskis minst en gång i veckan och tar några rejäla långpromenader på helgen så är det en bra början.
Barbamamma ska bli åtminstone BarbaFin. Så det så.
Kommentarer
Trackback
