Jag - en bubblare?
Dock stormar det det ute så det blir ingen premiärwalking idag.
Men en annan kul grej hände idag. När jag som vanligt kollade jobb-mailen - mouha-ha-ha-ha-host, nej allvarligt jag gjorde verkligen det (om nu någon från jobbet läser detta) - ja då låg det ett mail från en affärstidning som löd ungefär så här:
"Vi kartlägger Sveriges 125 mäktigaste kvinnor, fyll i enkäten nedan så att vi kan kontakta dig."
Whoho!
Äntligen någon som har fattat min storhet, vishet och skönhet!
För att inte tala om min ödmjukhet.
Äntligen ska jag få peta ner gammelbär som Antonia A-xon, blåbär som Christina Stenbeck och surkartar som Mona Sahlin från listorna!
Blir det månne ceremoni och prisutdelning i Blå Hallen?
Måste genast inventera min garderob för att se hur många olika stasser jag behöver köpa nu när jag ska springa ner dörrarna på premiärer och galor.
Nu ska det bli ordning på svenskt näringsliv!
Kanske löser jag bråket på Västbanken när jag ändå är i farten.
Hmmm. C skrattade högt när jag berättade om mailet och min storvulna planer.
"Det är kanske inte just dig de är ute efter just nu hjärtat" sa han och frustade lite.
Jaha, nähä. Det var väl ett utskick som gått till alla kvinnor som sitter i ledningsgruppen på börsnoterade företag, så visst - det var kanske inte personligt riktat till just mig. Men ändå.
Tråkigt om de har sett fotot i förra årets årsredovisning, jag har tantiga kläder, en missklädsam Yrsa Stenius-frisyr och ler som en dåre... Dessutom står jag lite kutryggig eftersom jag skulle fotas tillsammans med en manlig, rätt så kort kollega. De ville inte fotoshoppa bilden så att jag blev lite mer nätt, så jag fick vackert stå där som en jättekvinna med puckelrygg... I år krävde jag att få sitta på en stol om jag skulle ha samma kille med på fotot, men det blev ett gruppfoto så det blev förhoppningsvis bättre.
Jag ska i alla fall svara på det där mailet i morgon. Jag kan väl bubbla lite eller vara en joker?
Och blir det fotografering ska jag stå rak i ryggen.
Med min blommiga stavar i handen.
Man ska aldrig säga aldrig...
Det KAN ju hända att jag under årens lopp har undsluppit mig beska kommentarer om bland annat tunikor med empireskärning, inbillade pälsdjursallergier, stavgång, piratbyxor, mössa, hispiga tonårsföräldrar och mycket mycket annat.
Men man blir äldre och kanske lite klokare eller får något annat för sig. Eller för att citera Wille Craford:
"Ursäkta mig, men hej, man har väl rätt att ändra sig?"
I morgon ska det premiär-powerwalkas med stavar, något som jag hånskrattat högt åt en längre tid. Men jag har insett att det KANSKE är ett ganska schysst träningsalternativ på vardagskvällar då tiden aldrig tycks räcka till att åka till Friskis. Dessutom är jag en material-sportare och stavgång kräver inköp av utrustning. I like.
Har dock lovat mina söner att göra det efter mörkrets inbrott då de tycker det är lite pinigt även om P meddelade att "Vigge B:s mamma stavgår och hon är ju ändå frisör." En förmildrande omständighet, tycks det.
Men en sak vill jag bara understryka:
Jag kommer aldrig att titta på Allsång på Skansen. Jag kan bara inte, det är en fysisk omöjlighet.
Jag kommer aldrig att tycka att På Spåret är bra TV. Gå i pension, Ingvar!
Tonårstrauma för vuxna
Vi har ju några stycken tonåringar här hemma, vi har dock bara han-tonåringar, vilket kanske förskonar oss från en viss typ av tonårstrauma (vad säger Brorsan och VBA?)
Hos våra tonårskillar är känslouttrycket väldigt begränsat, det är samma grymtning vid glädje som vid frustration. Fyra nyanser av brunt brukar C kalla det.
De är lite som schäfrar som rasar ner vid matbordet, glufsar i sig allt som finns på bordet och ÄNDÅ är hungriga igen efter en timme.
Initiativförmågan ligger på en minimalistisk nivå, viljan att slutföra ett projekt eller ett åtagande (som reklamutdelning eller nån fritidsaktivitet) ligger om möjligt på minus.
Tilltalar man dem svarar de ofta med "Vem? Jag?" även om man började meningen med deras förnamn och det endast är vi två i rummet eller bilen eller var man nu befinner sig.
Svaret "Vaddådå" är vanligt förekommande i samtal vilket vi tror betyder "Jag vet inte riktigt vad det är vi pratar om men rent principiellt håller jag inte med och tycker att vi borde avsluta samtalet här och nu innan vi blir ovänner".
Men inget vet vad som rör sig bakom de finniga pannorna, där de sitter instängda i sina unkna pojkrum.
Å andra sidan finns det tonårstjejer i vår närhet som lever ett liv som får Sex & The City att framstå som en Jane Austen-roman. Som festar och lever rullan och är så utagerande att hälften kunde vara nog. Och det känns också lite läskigt. Jag var i alla fall över 20 och hade flyttat hemifrån när jag levde loppan som värst.
C & jag känner oss gamla. Våra värderingar och åsikter och erfarenheter känns plötsligt dammiga. Att försöka överföra det vi tycker och känner till tonåringarna känns som att kasta in något i ett svart hål, inget vet vart det tar vägen.
Med risk för att låta lite Monty Python-artad: När vi var tonåringar så jobbade man om ville ha extra pengar. Jordgubbar, reklam, städjobb - tråkiga jobb, men det var det som fanns och då tog man det. Man gick på flera aktiviteter och inte sjutton var det någon förälder som skjutsade en hit och dit om det inte körde ihop sig. Att hoppa av mitt i en termin var det inte tal om. Aldrig att mina föräldrar kollade om jag hade med mig gympapåse eller busskort, det fick man ta ansvar för helt själv.
Våra tonåringar tycks ta för givet att de ska förses med pengar, chaufför, rena och strukna kläder, tre mål mat och lösningen på alla problem utan att motprestera på något sätt. De behöver inte ens vara trevliga.
Förmodligen är det vi själva som bidragit till att skapa dessa drönare. Vi förutsatte att det skulle funka som det funkade när vi var tonåringar, men vi glömde att släppa taget och fortsätter sopa banan för kidsen även när de är stora nog att ta vara på sig själv och ta konsekvenserna av sitt agerande vare sig det är rätt eller fel.
Men vi hoppas, i alla fall jag. Kanske blir det folk av dem trots allt. I bästa fall kan de jobba som mjukvaruingenjörer och tassa runt i Birkenstock på jobbet och sitta med likasinnade i ett sunkigt kontorslandskap hela dagarna och knappa på datorn och överdosera kaffe och läsk. Det blir ungefär som nu förutom kaffet och Birkenstocken.
Hoppla hejsan...
(vilket i sig är lika onödigt att påpeka som att säga att man ska beställa pizza när man ringer till pizzerian...)
Min konstnärlige ledare och personlige AD (C alltså) jobbar med uttrycket och designen så det kan komma lite fler förändringar och några små special-gadgets inom en snar framtid.
Snart uppe i 100 inlägg!
Snart uppe i 200 kommentarer!
En barbamammas bekännelser
- BLIPP -
Man skriker till. Man väger om sig. Man skriker igen, ofta en svordom. Man finlirar lite med vågens inställningsknapp. Man väger sig igen. Ingen skillnad. Man tar LITELITE stöd med handen mot väggen. Samma resultat blippar fram. Man kvider.
Man inser att knäck, finchoklad, kakor, muffins, sena kvällsmackor, vin, bubbel, trerättersmiddagar, snacks, tröstgodis, långfrukost och NOLL motion trots allt inte är en vinnande kombination.
Vad synd, tänker man.
Man tar sig i kragen.
Man äter ordentligt tror man. Man registrerar sig på en hemsida där man kan skriva upp EXAKT vad man petar i sig och hur många poäng det är värt.
Man inser att även om man trodde att man åt ordentligt så är det för mycket fett, socker och onödigheter man petar i sig.
Man tröstäter lite choklad, som avsked till chokladen liksom.
Man surfar runt på olika träningsanläggningars hemsidor för att hitta nån ny spännande träningsform som inte kostar skjortan och dessutom äger rum på tider och platser som passar med ens övriga liv.
Man hinner inte gå och träna för man har surfat runt i flera timmar på olika träningsanläggningars hemsidor.
Man suckar.
Man nyper sig lite uppgivet i bilringen.
Man lusläser recept och är lite småhungrig.
MEN så tittar man på en dålig dokumentär om en kvinna som väger 460 kg.
Man blir lite glad igen.
SÅ pjåkigt är det ju inte ändå.
SÅ tjock lär jag ju aldrig bli.
Beach 2008 ter sig plötsligt som en möjlighet.
Om jag unnar mig lördagsgodis (eller fredagsgodis som det är i vår familj) så kan jag lätt skippa godis i resten av veckan.
Om jag bara äter frukt som mellanmål, så kan jag skippa frallor och muffins på mötena.
Och om jag tränar på Friskis minst en gång i veckan och tar några rejäla långpromenader på helgen så är det en bra början.
Barbamamma ska bli åtminstone BarbaFin. Så det så.
Handboll och snus
Handbolls-EM, kanske ett sportevenemang som inte riktigt toppar ToDo-listorna i dagarna, men jag råder er: titta på en match och ni blir inte besvikna: det är snabba pass, spänning, dramatik och rätt så snygga killar.
Såg matchen Sverige-Spanien idag - spännande och ett fräckt mål på slutet, jubel och applåder i soffan.
Följande saker kvalificerar mig till handbollskännare (jag är ju inte bara Dansexpert och Bekymrad Samhällsmedborgare):
- Jag såg det gamla handbollslandslaget (ni vet det med Carlén och dom) en gång för några år sen på Christinehof. De var där på vinprovning, och var VÄLDIGT långa och VÄLDIGT breda och VÄLDIGT fulla.
- Jag spelade handboll i skollaget på högstadiet. Jag var orubblig i försvaret, förmodligen för att jag var förhållandevis lång och bred även jag. Redan då.
- Jag har varit kollega med en som spelat handboll med LUGI på elitserienivå.
Bonuspoäng: jag har använt handbollsklister i dragkampssammanhang, det är väldigt svårt att tvätta bort kan jag meddela.
Vi håller tummarna för att de klarar kvalgränsen till OS.
Och när ni tittar på nästa match kan ni ju fundera på om målvakten Svensson, en gammal stöt i min ålder, verkligen spelar med en rejäl pris snus under läppen? Både äckligt och coolt i så fall, på nåt märkligt sätt.
Vad säger dopingreglerna om snus egentligen?
ÄR snus att betrakta prestationshöjande? Vad säger ni, alla snusmumrikar?
Dagens ungdom - tjuvlyssnat på tåget
Kille i 16-årsåldern och jämnårig tjej kliver på tåget. Av samtalet framgår att de förmodligen gått i samma klass på högstadiet och förmodligen längre, och nu går på gymnasiet.
Tjejen är en brudig brud, taskigt sminkad och med hängiga joggingbyxor, killen är tunn och finnig och ordentligt klädd i skjorta och jeans, allt välstruket.
Tjej: "men var går du i gymnasiet nu då?"
Kille: "Jag går i Lund"
Tjej: "Va! Palla!! Varför åker du så långt?"
Kille - lugnt och sakligt: " För att jag inte vill gå i en vanlig Svensson-skola, jag vill gå i en skola där folk går för att de vill gå där, inte för att de bara ska träffa folk och inte är intresserade av skolan egentligen"
Tjejen - efter lite tystnad: "Ja men vi har skitkul där jag går"
Kille: "Jaha, det är ju kul för dig"
Tjej: "men då måste du ju typ plugga som f-n"
Kille: "Man behöver inte plugga mycket, men alla gör det så det är okej att göra det och jag vill det."
Tjej: "Shit alltså..."
Tjejen tar upp en tidning och tittar lite på den.
Tjej: "Vad betyder nederbörd?"
Kille: "Regn"
Tjej:"Men vad betyder måttlig då?"
Kille: "Typ lagom, liksom inte så mycket"
Tjej: "Men det kan väl inte regna lagom? Jag fattar inget"
Kille - lite trött med ändå vänligt: "Kan du inte bara vara tyst nu, du ska snart av"
Tjej: "Okej".
Tystnad. Efter en stund vänder sig tjejen till sin tjejkompis som suttit tyst hela tiden och säger:
"Men ska vi skita i skolan idag och åka hem i stället?"
"Okej" säger kompisen.
De kliver av.
Jag gör följande reflektioner:
Härligt med en kille som står för sitt studieintresse, när det ofta betraktas som mesigt och töntigt att plugga och vara duktig i skolan just i den åldern.
Sorgligt att tjejen valde att skolka, hon hade verkligen behövt gå till skolan.
Är det för sent för en sån tjej? Och hade inte dessa två behövt gå på samma skola egentligen?
Och vad ska det bli av dagens ungdom?!?
undrar en 43-åring...
Let´s Dance - igen och nu i fyrfärg
Okej gott folk då kör vi. Här kommer en Let´s Dance-spaning som varit efterfrågad av många.
Jag fastnade för Let´s Dance redan första omgången. Hur härligt var det inte när både Bollibompa-Viktor och Måns Z fajtades om poängen. Anna Book är ingen favvis, men heder åt mulliga tjejer som vågar ta ut svängarna ändå ."Big Girls You Are Beautiful" som det heter i visan.
Året därpå - eller var det en säsong emellan? Är detta tredje eller fjärde säsongen? Nåväl. förra året då, året då alla vi sanna LD-fans upprördes varje vecka över Lasse Brandebys pinsamma uppenbarelse och - om möjligt - ännu mer över Patrik Ekwalls pinsamma uppenbarelse. Skillnaden var ju att Lasse inte utgav sig för att vara något annat än en loser i detta sammanhang, medan Patrik nog tyckte att han var en lean mean sex-machine och ganska bra på att dansa. Varken det ena eller det andra stämde. Jag har sett honom live på Ängelholms flygplats, han är mycket kort, flaskaxlad och med ett ganska stort huvud. Det kan han förvisso inte hjälpa men det gjorde inte saken bättre om jag säger så.
Nåväl, Brottar-Martin vann, C sörjde Erikas frånfall och kan än idag få lite andnöd vid tanken på Sahlenes härliga framtoning. Ja det var tider det.
I år är inte Agneta Sjödin med, hon hade alltid väldigt snygga Lars Wallien-klänningar och det hörde till fredagkvällen att jag alltid kommenterade hennes klänningar och att C alltid kommenterade att jag kommenterade hennes klänningar... Nu är det en annan tjej och hon har hittills inte haft något snyggt på sig. Igår tror jag hon hade klänningen bak- och fram.
Men det är ändå en härlig show, men imponeras över hur otippat duktiga en del människor är och får dessutom möjlighet att bli dansspecialist i soffan och fälla kommentarer som: "Men vilken dålig hållning", "Nu var det väl lite mycket hälar i golvet" eller som igår: "Men det där var ingen riktigt Quickstep" med indignerat tonfall.
Att vi sen själva knappt kan dansa vals hör ju inte hit. Men jag vet några vänner, mycket kära sådana, som faktiskt blivit inspirerade och övat mycket hemma på olika sköna moves, som de sedan visat upp på dansgolvet. Det har nästan uppstått klappring runtom när de har satt igång. C är dock inte så mycket för det där, även om vi ibland tar en liten tryckare i köket. Han menar att han som musiker-artist inte är bra på att dansa och att detta är ett utbrett fenomen bland musiker. Jag vet inte det jag, tror nog att vi skulle kunna få till en hyfsad salsa åtminstone.
Kommentarer kring årets två första program:
På minussidan:
Uffe Larsson - skulle behöva lägga på sig 10 kg och bli glad igen. Nu verkar han hur sur och tråkig som helst, han är nog konstant hungrig. Nä, som Ullisen smsade igår - ju tjockare , desto roligare. En gammal fin levnadsregel.
Bildproducenten - det är så snabba flyttningar mellan kamerorna att det är svårt att få en uppfattning om hur det ser ut när de dansar ibland. Hobby-expertisen protesterar och önskar jämnare bildintervall i ungefär samma vinklar så att man kan göra en vettig bedömning.
Skomodet - jag förstår att dansskor måste sitta bra på foten, men tjejerna har verkligen ovanligt fula skor i fula färger.
På plussidan:
Ann Wilson - en av domarna som alltid kommer med konstruktiv kritik på ett att himla pedagogiskt sätt. Suverän.
Rickard Herrey - en favorit som jag tror kan bli bra om han skärper sig. Hade dock lite väl höga byxor igår.
ORKESTERN! - vilka proffs! Jättekul med en live-orkester i dessa mimar-tider.
Kan väl säga att jag inte är riktigt lika trollbunden som förr om åren, intresset är något svagare. Men - jag kommer att följa det hela to the bitter end även i år. En gång LD-fan, alltid LD-fan.
Annars har vi nu börjat nedräkningen till en annan favoritshow, nämligen American Idol. Svenska Idol tittar vi aldrig på, det går helt bort, men Amerikanska Idol, det är något helt annat. Mycket bra. Börjar snart på en TV nära dig - inte missa!
To Sleep, Oh But To Sleep...
Häromkvällen. Vi hade precis gått och lagt oss och låg och slötittade på Seinfeld och sippade på kvällskoppen med te. Plötsligt sätter C ifrån sig koppen, spänner ögonen i mig och säger allvarligt:
"Får jag fråga dig en sak?"
"Visst" säger jag och undrar lite oroligt vad som är på gång.
C: "Hur ligger dina fötter när du sover?"
Jag börjar fnissa.
C: " Jag får så ont i mina fötter när jag sover eftersom jag trycker den ena mot den andra och då blir det helt ömt på den som ligger underst".
Jag skrattar högt.
C: "Ja men har du inte dina fötter i en skruv?"
I en skruv?! Härvid startade en lång diskussion igång som övergripande handlade om sovställningar men också specifikt om fotplacering under sömn. Själv ligger jag ofta på sidan med fötterna lite omlott - aldrig på varandra - och lite täcke instoppat mellan knäna eftersom jag inte gillar att ligga knä direkt mot knä. (Därför gillar jag inte heller sovsäck där det oftast inte finns någon möjlighet för knäsepararering). Kan också sova på rygg men har då ena benet böjt och det andra rakt så att benen bildar en 4:e eller lite som en piruetterande konståkerska if you wish.
C ligger däremot på rygg med benen korsade (tänk klassisk Jesus-på-korset-fotställning) - vilket nu också går under benämningen "Att Ha Fötterna I En Skruv" - och händerna knäppta över bröstet och ligger sedan så hela natten, medan jag snurrar runt som en elvisp och joxar med täcket hela tiden.
Jag är för övrigt stundtals väldigt bra på att sova, men periodvis sover jag dåligt och då snurrar jag ännu mer. C däremot är urkass på att sova, det är nog hans sämsta gren, men ligger ändå blickstill i stort sett hela sovperioden för att HOPPA upp som ett skott så fort klockradion går igång. Han är ingen snoozare.
Hursomhelst tycker jag detta är ett underskattat samtalsämne och forskningsområde. Vad säger sovställningen oss om människors karaktär och psyke? Kan man hävda att Fötterna I En Skruv är en utbredd fotställning i den katolska världen? Är Konståkerskan ett uttryck för en undertryckt önskan att faktiskt BLI konståkerska? Det finns mycket att fundera på här. Och för att anknyta till Seinfeld, en av mina källor till kunskap och visdom, så kommer man ju osökt in på frågan - täcket instoppat under madrassen eller fritt? Tucked or non-tucked som det heter på engelska?
Så många frågor och så lite tid att reda ut det på. Men hör gärna av er om det är fler som sover med Fötterna I En Skruv eller känner till någon annan skojig sovställning som man kan prova. Gärna med vadderingsmöjlighet och Non-Tucked för min del.
Tucked så mycket.
Let´s Dance
Men jag kan ju börja med att tycka synd om dansaren Björn som förra året fick släpa runt Malou von Siwers på dansgolvet och detta år kanske hoppades lite på nån fränare partner, men vad fick han?
Susanne Lanefeldt, 61.
Nämen, grattis Björn.
Har du nån synpunkt på Linda Lampenius, Oscar?
Melodifestivalen - patetiskt är bara förnamnet!
Näe. Jag blir så trött.
Sitter är på jobbet och får höra på radion vilka som ska delta i Melodifestivalen i år. Och jag får nästan lust att slå mig själv i huvudet med hålslaget, utföra nån slags Jackass-protest mot detta totalt andefattiga arrangemang.
Hör bara:
Christer Sjögren. Usch. Och dessutom med den låt som heter "I Love Europe". Fruktansvärt.
Niklas Strömstedt - vart tog din värdighet vägen Niklas?? Du peakade med GES, nöj dig med det!
E-Type och Poodles - nej säger jag, nej pudelfrissor är bara roligt på bild. Verkar ju oerhört desperat att de slår sig ihop efter att ha misslyckats på egen hand.
Nordman - den gamle knarkaren och ostbåge-dansaren har kanske glömt hur det gick förra gången? och förrförra gången? och gången dessförinnan??
Charlotte Perelli - MEN PLEASE!!!! Pinsamt att hoppa på detta när hon 1. vunnit en gång redan 2. varit programledare för hela klabbet. Gå vidare med ditt liv, Charlotte.
Suzzie Tapper - längst ner i en dammig låda i garderoben hittade man henne, hopkrupen i fosterställning som en liten Gollum. Jag har inga ord. Var hon nånsin bra?
Linda Bengtzing, Sanna Nielsen, Patrik Isaksson, BWO - ja de är ju alltid med. Det tar aldrig slut. Kinesisk vattentortyr.
Heder dock åt den lille godingen Måns Zelmerlöv som inte är med i år, vilket ju annars kunde varit ganska väntat.
Men värst av allt:
Carola. Ta bort. Ta bort. Ta bort.
Är hennes pengar slut så hon tar alla påhugg hon kan få?
Och nej, mina vänner, hon sjunger inte bra. Det gör hon inte. Och ni har väl sett hennes guppande haka? Direkt plågsamt.
Ska man bojkotta? Förmodligen. Om inte kommer det att krävas betydande mängder alkohol.
Nä, tacka vet jag Let´s Dance!
Jag misstänker...
Det känns lite skumt, men å andra sidan så står jag för det jag har skrivit. Annars finge jag lägga ner.
Jag fick igår fick höra talas om en tjej i min nästan omedelbara närhet som har flera hundra läsare varje dag på sin blogg, varvid tävlingsinstinkten vaknade till liv. Jag vill OCKSÅ ha många läsare!
Därför har jag bestämt mig för att det är helt okej att även folk på jobbet läser bloggen, the more the merrier. Fullsatt, utsålt! Jajemensan!
Välkomna ombord, jobbisar. Skriv gärna kommentarer om ni törs!
Basket och Fördomar
Mina pojkar går i en "svenneskola" - ja det säger de själva - där utländskt påbrå är lika med danskt medborgarskap eller på sin höjd en tysk eller amerikansk förälder. Intressant att se hur våra pojkar blir lite rädda för de mörka, starka och tuffa killarna som heter Samir, Ahmed och Chen... Den duktigaste killen i det andra laget var en afrikansk kille som hette James, och P konstaterade förnumstigt, men dock inte nedlåtande, att det var ju klart att James var bra, han är ju färgad och i NBA är ju nästan alla det.
Så är det ju onekligen, svarade jag, men därmed är inte alla färgade bra på basket. (eller har rytmen i blodet och kan sjunga. Men om så vore, hade inte det varit ganska coolt?!) Hur gör man egentligen för att lära barnen att vara fördomsfria och öppna när de aldrig möter verkligheten på riktigt? Och heter det färgad, mörk eller svart, vad är det politiskt korrekta uttrycket?
Man vill ju att det ska bli rätt och bra och schysst och ofta blir det ändå tillkämpat överdrivet, som när jag ler som värsta Alice i Underlandet-katten mot en kvinna i huvudduk som sitter mitt emot mig på tåget - liksom för att säga att JAG har inga fördomar och vi kan vara vänner och det gör verkligen inget att du har slöja... Och inser att just detta är så förmätet och von oben som det bara kan. Svårt det där.
P och hans kamrater fick i alla fall storstryk - helt rättvist. Vi hade packat en rejäl matsäck som jag fick hetsäta när jag insåg vartåt det barkade i matchen. Pepparkakor anyone?
Heta grejor
Passion, åtrå, längtan och rykande relationer... Jag talar naturligtvis om Jane Austen, och då i synnerhet som miniserie och inspelad i autentisk miljö på engelska landsbygden och klassiskt skolade brittiska skådisar. Igår visades en ny inspelning av "Övertalning" på TV, såå himla bra.
Jane's berättelser är ofta ganska lika - kvinna på väg mot glasberget (dvs hon har fyllt 25) tillhörande nån fattig men ändå nobel knapadelfamilj på landet, möter tjusigtjusigtjusig ung man med fladdrande polisonger på bal eller mottagning. Tycke uppstår men ofta finns någon faster eller kusin eller annan släkting som motsätter sig det hela. Ibland förekommer också en vacker men korkad syster som prompt ska giftas bort före vår hjältinna, och eftersom hon (hjältinnan alltså) är både klok och godhjärtad stiger hon åt sidan. Sen är det förvecklingar av olika slag, det promeneras OERHÖRT mycket på landsbygden, man gör visit hos varandra mest hela dagarna och säger en sak men menar något annat och skickar små biljetter och ibland gråts det lite i lönndom men ALDRIG att vår hjältinna rör en min över supén... allt som oftast slutar det lyckligt men det kan vara en krånglig väg dit. Vem minns inte vilket sjå Elizabeth hade att fånga Mr Darcy? Och vem minns inte när han badade i sjön vid slottet...
Man kan oroa sig för att de ska få lunginflammation när de springer om kring på hedarna i sina små muslinklänningar, men det verkar alltid vara sommar i England på den tiden så det brukar gå bra. Herrarna har kritvita scarfsar lite snofsigt innanför den MYCKET höga kragen och tjocka polisonger och hög hatt, nåja hatten är lite fånig, men man kan notera att hjältarna oftast inte har hatt utan rider omkring barhuvade med nåt desperat i blicken och fladdrande slängkappor. Ååå det är så tjusigt att man dör. Ofta tar de inte ens i varandra men oj vad det ligger erotik i luften.
Jag är mest förtjust i Jane i filmform, i bokform kan det bli lite väl sirligt och invecklat. Får nog köpa på mig några boxar eller boka in en JA-kväll hos K som är entusiast sen länge. Gårdagens TV-film var härlig och den kvinnliga skådisen som spelade huvudrollen var väldigt lik Charlotte Kalla (fast med mindre tänder) så det var ju vältajmat av SVT.
Lika som bär, nästan....
C tyckte det var ofattbart tråkigt och lämnade TV-soffan för att inte omkomma av tristess.
Förmodligen är Jane Austen är tjejgrej. 1800-talets Sex & The City fast utan Sex och City och därmed mindre intressant för herrarna kanske, vad vet jag.
Nästa Jane Austen-film, Northanger Abbey, kommer på torsdag kl 21.30 på SVT 1 - INTE MISSA!
Happy New Year!
Jag har firat en annorlunda nyårsafton.
Jag har nämligen firat den tillsammans med 7 kyrkomusiker och en pianist.
Och då duger det inte med ett vanlig sånghäfte till maten, utan då delar man ut Händels Messias (hela verket) som sångblad och så kör man Sing-A-Long-Messias. ALLA delar, även solopartierna.
Det har jag aldrig varit med förut. Som tur är har jag sjungit Messias några gånger så jag klarade mig ganska bra, och nån skönsång var det ju inte precis trots allihop studerat både 4 och 5 år på Musikhögskolan. Men det var bisarrt. Dessutom bjöds det på Brahms på violin framfört av en brådmogen 17-åring som i övrigt tillbringade kvällen med att öva på sin violin nere i tvättstugan alternativt lyssnade på någon symfoni med partituret i knät. Hör ju inte heller till vanligheterna precis. Men det är väl tur att det finns sådana ungdomar också. Och kanske tur att inte alla ungdomar är sådana...
Annars bjöds det på massor med goda rätter och massor med goda viner så man blev lite lurig långt innan 12-slaget. Det konstigaste av allt var att det visade sig att jag första året på gymnasiet gått i samma klass som värdinnans lillasyster - hon är nämligen från Töreboda visade det sig och det är ju inte så många som är det. Sen vet jag inte om det var detta faktum eller vinets inverkan som gjorde det - men vi blev tokglada för det resten av kvällen och skrek "men det är ju inte KLOOKT" med jämna mellanrum. (Jag kände alltså inte värdparet sen tidigare, det är studiekompisar till C.)
Alla övriga deltagare på festen (förutom värdfamiljen på 4 pers) skulle sova över - totalt 19 - nitton! - personer. Det kändes väldigt rätt att bo på hotell i det läget. Det där med att sova på tunn madrass i ett hörn i vardagsrummet - jag vet inte, been there, done that liksom... Är man bara några stycken och känner varandra väl, ja då kan det funka en natt, men 19 pers i samma hus som ska springa om varandra och köa till toan... Heder och ära åt värdfamiljen som lyckades skrapa ihop madrasser till alla! Men jag såg också några luftmadrasser pumpas upp och det är ju inte så skoj.
Tillbringade Nyårsdagen på resande fot förutom lunch hos C:s syster på vägen så jag missade Ivanhoe. Hur gick det i år? Valde han fortfarande den mesiga prinsessan och inte Rebecka och hade James Mason samma toppiga hatt?
Jag trodde länge att Ivanhoe var baserad på en sann historia. Och nånstans inom mig hoppas jag nog fortfarande det lite grann.
Nyårslöftena är samma gamla vanliga som alltid: börja träna, gå ner 10 kg, bli bättre på att ringa gamla vänner... Såg med ett halvt öga på TV någon som sa att det där med att börja sitt nya liv på Nyårsdagen är verkligen ingen bra ide. Då är man lite bakis, man vill bara ha socker och fett, man har inga pengar och man vill bara ligga på soffan och glo på dålig TV. Nej, nån gång i mars är ett bättre datum att starta ett nytt liv.
Är benägen att hålla med, särskilt som vi klämde i oss både chips, läsk och choklad helt utan hämningar i bilen på vägen hem igår. Och sen blev det pizza till kvällsmat. Men vi får väl smyga igång lite denna veckan, och från och med måndag är det slut på sötebrödsdagarna.
Ska bara äta upp den sista knäcken först....
