Those Dancing Days
Det är nu officiellt. Min karrär som dansare är över.
Jag var på mitt livs första och förmodligen sista dansklass igår. Ja, det var nu inte så hög Fame-faktor på det hela, det var helt enkelt ett danspass på Friskis. Men icke desto mindre.
Jag hade gått och klurat på om det ändå inte var dans som var den rätta träningsformen för mig, jag har ju ändå rytmen i blodet i någon mening. Och tittar ju mycket på Lets Dance.
Så igår eftermiddag var det premiär. 60 hugade dansare (59 damer mellan 18 och 60 samt en herre med stor vit valrossmustach som stod längst fram) stegade självsäkert in i salen.
"Välkomna jag heter Monika och idag ska vi träna hållning och attityd. Kom igen nu och ge järnet" sa den käcka och pinnsmala ledaren.
Sen började vi med att vicka höfterna till "Please dont stop the music" med RIhanna. Jadå, tänkte jag. Here we go. I can feel it. Yeah.
Efter en stund fick jag syn på någon i spegeln. En ganska stor person med lite för breda höfter och ett tämligen missklädsamt rosa linne. Som rörde sig väldigt stelt och klumpigt, med dålig hållning (aningen gamnacke) samt ett sammanbitet och nästan argt uttryck i det högröda ansiktet.
Det var inte Herr Valross.
Det var jag.
Jag har hela tiden trott att det kanske ändå bodde en slumrande dansare i mig och att dans var en fullkomligt naturlig form av rörelse för mig. Det har bara inte blivit av att jag har utvecklat det förutom lite sköna moves på dansgolvet.
Så fel jag har haft.
Detta blev en uppenbarelse i stil med den gång jag köpte min första egna helfigursspegel och insåg faktum. Jag är nämligen uppvuxen med en oval spegel vilket gör att man ser betydligt smalare ut än man verkligen är.
Efter ett tag skulle vi dansa till en Britney-låt och vara lite sexiga och smiska oss själva på rumpan och sånt.
Jag kände mig som en idiot. Men herr Valross i främsta ledet smaskade på för glatta livet vilket var inspirerande ändå. Jag undvek dock att titta i spegeln.
Efter en halvtimme var jag uttråkad. Dessutom kunde ledaren inte riktigt hålla takten och det tycker jag är det minsta man kan begära på ett danspass. VIssa rörelser var ganska knepiga att få till så det var både svårt och tråkigt.
Så kom plötsligt en dansbandslåt där man skulle ta bugg-aktiga steg. Det gick jättebra.
Alltså - jag känner mig obekväm med att skaka rumpan till de senaste hitsen, men jag kan utan problem bugga. Deppigt.
På tisdag blir det vanlig gympapass igen.
Jag var på mitt livs första och förmodligen sista dansklass igår. Ja, det var nu inte så hög Fame-faktor på det hela, det var helt enkelt ett danspass på Friskis. Men icke desto mindre.
Jag hade gått och klurat på om det ändå inte var dans som var den rätta träningsformen för mig, jag har ju ändå rytmen i blodet i någon mening. Och tittar ju mycket på Lets Dance.
Så igår eftermiddag var det premiär. 60 hugade dansare (59 damer mellan 18 och 60 samt en herre med stor vit valrossmustach som stod längst fram) stegade självsäkert in i salen.
"Välkomna jag heter Monika och idag ska vi träna hållning och attityd. Kom igen nu och ge järnet" sa den käcka och pinnsmala ledaren.
Sen började vi med att vicka höfterna till "Please dont stop the music" med RIhanna. Jadå, tänkte jag. Here we go. I can feel it. Yeah.
Efter en stund fick jag syn på någon i spegeln. En ganska stor person med lite för breda höfter och ett tämligen missklädsamt rosa linne. Som rörde sig väldigt stelt och klumpigt, med dålig hållning (aningen gamnacke) samt ett sammanbitet och nästan argt uttryck i det högröda ansiktet.
Det var inte Herr Valross.
Det var jag.
Jag har hela tiden trott att det kanske ändå bodde en slumrande dansare i mig och att dans var en fullkomligt naturlig form av rörelse för mig. Det har bara inte blivit av att jag har utvecklat det förutom lite sköna moves på dansgolvet.
Så fel jag har haft.
Detta blev en uppenbarelse i stil med den gång jag köpte min första egna helfigursspegel och insåg faktum. Jag är nämligen uppvuxen med en oval spegel vilket gör att man ser betydligt smalare ut än man verkligen är.
Efter ett tag skulle vi dansa till en Britney-låt och vara lite sexiga och smiska oss själva på rumpan och sånt.
Jag kände mig som en idiot. Men herr Valross i främsta ledet smaskade på för glatta livet vilket var inspirerande ändå. Jag undvek dock att titta i spegeln.
Efter en halvtimme var jag uttråkad. Dessutom kunde ledaren inte riktigt hålla takten och det tycker jag är det minsta man kan begära på ett danspass. VIssa rörelser var ganska knepiga att få till så det var både svårt och tråkigt.
Så kom plötsligt en dansbandslåt där man skulle ta bugg-aktiga steg. Det gick jättebra.
Alltså - jag känner mig obekväm med att skaka rumpan till de senaste hitsen, men jag kan utan problem bugga. Deppigt.
På tisdag blir det vanlig gympapass igen.
Kommentarer
Postat av: Maria
Hahahah!! Man ska inte ge upp så lätt. Om man inte fortsätter att gå på dansen hur ska man då kunna få fram den där dansaren som man vet bor inom sig själv?? (men jag känner igen mig i det där, speciellt första gången jag gick på ett danspass...) Hang in there, det blir kul ;)
Trackback
