Luke Stav-walker
Så haver jag nu premiärstavgångat.
Första steget var att göra allt för att inte förväxlas med någon av de pensionärer som spatserar omkring med sin stavar och antingen använder dem mer som promenadkäppar, kryckor eller släpar dem efter sig som Ingrid påpekade. Damerna brukar vara klädda i vanliga kläder eller en "sportigare" täckkappa. Alltså klädde jag mig i träningskläder. Tog även på en ganska missklädsam men dock Charlotte Kalla-mössa så att jag blev misstänkt lik ett ägg med äggvärmare. Nå, skidgrepp om stavarna och iväg.
Det var lite knepigt att hitta rytmen, och jag är inte känd som någon snabbgångare - konstigt nog för jag har ganska långa ben. Men jag kan liksom inte ta ut stegen riktigt, vilket gjorde att jag fick upp farten hyfsat men det blev mer ett stressat trippande... Efter bara några hundra meter började det bränna i benhinnorna på framsidan av smalbenet och jag ägnade stor del av tiden åt att fundera på varför det gör ont just där - hur mycket belastar man framsidan på benet egentligen? Fick ta det lite lugnare utmed havet, men ville samtidigt inte slögå och ge sken av dålig kondition. Jag mötte ingen på hela vägen så det hade ju inte spelat nån roll, men man gör ju så om man möter nån, tar i lite extra och försöker se lite elitidrottande och jag-har -bara-sprungit-milen-idag-aktig ut. Som om inte snigelfarten och den stötvisa andningen skulle avslöja en...
Benhinnorna protesterade fortfarande när jag svängde in vid bäcken, och jag blev tvungen att trycka till mer i steget och sträcka ut hela benet. Plötsligt fick jag in en bra rytm, och armarna bara matade och matade. Mycket skönare att gå på grusväg även om det inte är upplyst och man lätt får för sig att det sitter en våldtäktsman i varje buske. Men jag tänkte att då finge jag väl köra upp en stav i nyllet. Inte på mig själv då utan på ev våldsutövare.
Fick flashbacks från min barndoms dagar i Västergötland då det alltid var snö på vintern och vi ofta åkte skidor i elljusspåret på kvällarna. En gång när jag var kanske 10 år körde jag en runda själv en eftermiddag och då såg jag en lo sitta på en sten. Jag stannade men då fick den syn på mig och försvann blixtsnabbt in i skogen. Numera finns det väl varken snö eller lokatter kvar kan jag tro, men greppet om stavarna känns just därför väldigt bekant.
(Nej jag är inte 102, utan fortfarande bara 42. Men uppvuxen på landet och där kan man uppleva naturen. Så det så)
Väl hemma kändes det som jaha, detta var ju en walk in the park (vilket det ju också var haha), men efter några timmar satte träningsvärken in. Och även idag känns det. Klen, otränad eller fel teknik? Förmodligen alla tre.
Är ändå mycket nöjd med min första stavgång och ska snart ta det långa benet före igen.
Funderar starkt på stavgångshandskar.
Första steget var att göra allt för att inte förväxlas med någon av de pensionärer som spatserar omkring med sin stavar och antingen använder dem mer som promenadkäppar, kryckor eller släpar dem efter sig som Ingrid påpekade. Damerna brukar vara klädda i vanliga kläder eller en "sportigare" täckkappa. Alltså klädde jag mig i träningskläder. Tog även på en ganska missklädsam men dock Charlotte Kalla-mössa så att jag blev misstänkt lik ett ägg med äggvärmare. Nå, skidgrepp om stavarna och iväg.
Det var lite knepigt att hitta rytmen, och jag är inte känd som någon snabbgångare - konstigt nog för jag har ganska långa ben. Men jag kan liksom inte ta ut stegen riktigt, vilket gjorde att jag fick upp farten hyfsat men det blev mer ett stressat trippande... Efter bara några hundra meter började det bränna i benhinnorna på framsidan av smalbenet och jag ägnade stor del av tiden åt att fundera på varför det gör ont just där - hur mycket belastar man framsidan på benet egentligen? Fick ta det lite lugnare utmed havet, men ville samtidigt inte slögå och ge sken av dålig kondition. Jag mötte ingen på hela vägen så det hade ju inte spelat nån roll, men man gör ju så om man möter nån, tar i lite extra och försöker se lite elitidrottande och jag-har -bara-sprungit-milen-idag-aktig ut. Som om inte snigelfarten och den stötvisa andningen skulle avslöja en...
Benhinnorna protesterade fortfarande när jag svängde in vid bäcken, och jag blev tvungen att trycka till mer i steget och sträcka ut hela benet. Plötsligt fick jag in en bra rytm, och armarna bara matade och matade. Mycket skönare att gå på grusväg även om det inte är upplyst och man lätt får för sig att det sitter en våldtäktsman i varje buske. Men jag tänkte att då finge jag väl köra upp en stav i nyllet. Inte på mig själv då utan på ev våldsutövare.
Fick flashbacks från min barndoms dagar i Västergötland då det alltid var snö på vintern och vi ofta åkte skidor i elljusspåret på kvällarna. En gång när jag var kanske 10 år körde jag en runda själv en eftermiddag och då såg jag en lo sitta på en sten. Jag stannade men då fick den syn på mig och försvann blixtsnabbt in i skogen. Numera finns det väl varken snö eller lokatter kvar kan jag tro, men greppet om stavarna känns just därför väldigt bekant.
(Nej jag är inte 102, utan fortfarande bara 42. Men uppvuxen på landet och där kan man uppleva naturen. Så det så)
Väl hemma kändes det som jaha, detta var ju en walk in the park (vilket det ju också var haha), men efter några timmar satte träningsvärken in. Och även idag känns det. Klen, otränad eller fel teknik? Förmodligen alla tre.
Är ändå mycket nöjd med min första stavgång och ska snart ta det långa benet före igen.
Funderar starkt på stavgångshandskar.
Kommentarer
Postat av: Persson
Vi ses på (förlåt "i") spåret!
Trackback
