Kod Orange
Idag kom det oranga kuvertet, detta obegripliga dokument som jag ofta inte öppnar. Trots att jag vet att jag borde.
Men det känns hopplöst att ens tänka på pension. Man förstår inte så mycket av vad som står i pappret eller snarare - man förstår inte om det är bra eller dåligt. Det verkar som om man måste jobba till 70 om det ska bli några pengar. Jobba till 70 känns jättetråkigt. Alla jag känner som jobbar efter 65 tycks inte ha så kul egentligen. Och de är inte speciellt roliga att jobba med heller. Så det är uteslutet.
C bestämde sig ändå för att verkligen försöka sätta sig in i det hela och gick in på nätet och loggade in med en kod som han obegripligt nog 1) visste att han hade fått 2) hade sparat 3) visste var han hade. Men redan efter 2,37 minuter ropade han "Mäh! Jag fattar inte". Därefter kom inom 1 minut blankt den klassiska uppföljaren: "Äh! Jag orkar inte!!".
Jag har suttit många gånger med uppgivna försäkringsmäklare som försökt förklara hur det hela hänger ihop.
"Men det här är ju viktigt" har de vädjande sagt.
"Jaha men bestäm du som kan det då" svarar jag. Jag blir alldeles galen och trött i hela huvudet, och då anser jag mig vara ganska normalbegåvad och hyfsat insatt i övrigt. Men vid pensioner går gränsen för vad som kan lagras i min hjärna.
Jag borde ha koll på pensioner i jobbet. Men försäkringsmäklare ska ju också leva, så det är tur för dem att det finns personalchefer som är lika obildbara inom området som jag.
Min filosofi är: det blir som det blir. Finns det pengar så är det lugnt. Finns det inga pengar så får vi lösa det då. Jag tänker inte börja oroa mig redan nu. Det oranga kuvertet åker ner i hemarkivet, det är tillräckligt ordentligt för mig.
Så får jag hoppas att mina mer ordentliga vänner och släktingar som pensionssparar och byter fonder och allt sånt, kan hjälpa mig med lite allmosor om jag kommer på obestånd i 60-årsåldern.
Jag kan skriva julklappsrimmen åt er som tack. För DET kan jag.
