Magdas Blogg

Läste i tidningen att Fredrik Reinfeldt har varit på besök på Ängelholms lasarett. Han fick det tvivelaktiga nöjet att sitta och fika med personalen, som enligt tidningsartikeln sa sig tycka om att jobba där, men i övrigt var missnöjda med stort sett allt. Och som såg som sin uppgift och sitt kall att uttrycka detta. En person hade till och med med sig sitt lönebesked och visade det för statministern. Statsministern visade dock inte sitt lönebesked.

Välkommen till min värld Fredrik.

Jag antar att du kände dig ungefär lika dränerad på energi i slutet på dagen som jag brukar göra efter en dag i O-bygden.
Kanske slängde du dig bara på sängen och skrek "JAG BLIR GALEN" rätt ut när du kom hem till ditt hotellrum.
Kanske kände du dig också ganska uppgiven och funderade på om detta verkligen är rätt jobb för dig.

Jag vet hur du har det, Fredrik.

MÅnga runt omkring oss tycks nämligen känna starkt behov att klaga, gnälla och uttrycka bitterhet så fort vi visar oss- trots att det faktiskt inte är vårt fel utan våra företrädare som klantat till det. Och nu får vi ta smällen. Och vi VET att vi skulle gjort det hela mycket bättre, men vi var ju inte med på den tiden.
Förmodligen vill du precis som jag bara ropa: "Men jag försöker ju bara göra mitt jobb, ge mig en chans!" eller "Men vad vill ni att jag ska göra" eller "Men sluta gnäll - ta tag i era liv!".

Men det kan varken du eller jag göra, eller hur. Vi ska vara professionella och lyssna på folk vad de än har att säga, för det har vi betalt för tycker de.

Jag undrar varför det är så. Varför vissa tycker att man kan säga vad som helst till folk bara för att de har en viss position eller titel och sen kommer undan med ursäkten "Ja, jag skulle bara säga det" och sen bara går därifrån med lätta steg. Medan vi får sitta där med en jättehög med skuld och problem i knät som de bara har dumpat. Oftast utan förvarning också.

Suck.

Vad ska du bli när du blir stor Fredrik?

Jag funderar på skoaffär. Eller cafe.



Kram från en som inte röstade på dig, men gillar dig ändå.

Chefredaktören för tidskriften Ny Tid bad 1947 sin goda vän Tove Jansson att teckna en serie för tidningen. Resultatet blev Mumintrollet och jordens undergång. Mitt bland artiklar om det socialistiska ungdomsförbundet i Tjeckoslovakien och de finländska folkdemokraternas verksamhetskampanj, dök Mumintrollet upp under ett paraply. Med det ena pekfingret lyft ackompanjerades Mumin av texten:
"Världens undergång! Rysligt spännande följetong börjar på fredag! Förbjudet för mycket små barn! OBS!".

Och vissa dagar känner man sig mer dyster än andra dagar. Som om jordens undergång faktiskt är nära.
Och jag vet inte om det är så spännande precis.

Vissa dagar tänker man mer på den lille ryske pojken som jag råkade se en dokumentär om häromkvällen. Hur ska det går för honom? Och varför tog inte kamerateamet honom med sig från den det där dragiga huset med den olyckliga och inte så snälla mamman som inte kunde ta hand om honom ordentligt?

Vissa dagar undrar man hur det ska gå med den här planeten om vi inte snart börjar skärpa till oss ALLIHOP, även USA,  och hushålla med det vi har och dela med oss till dem som inte har.

Vissa dagar SER man den lille gråa A-lagsgubben som alltid sitter på perrongen i Malmö och ser så trött och ledsen ut.

Vissa dagar frågar man sig varför de aldrig kan sluta bråka här i världen och varför alla måste knuffas för att komma av tåget.

Och då hör jag i högtalaren:

"Nästa station Malmö. Alla vi som har jobbat på tåget idag önskar er alla en fin dag och en trevlig helg".

Då börjar jag nästan gråta.
Det kanske finns LITE hopp för mänskligheten i alla fall.

Trevlig helg.

Idag kom det oranga kuvertet, detta obegripliga dokument som jag ofta inte öppnar. Trots att jag vet att jag borde.

Men det känns hopplöst att ens tänka på pension. Man förstår inte så mycket av vad som står i pappret eller snarare  - man förstår inte om det är bra eller dåligt. Det verkar som om man måste jobba till 70 om det ska bli några pengar. Jobba till 70 känns jättetråkigt. Alla jag känner som jobbar efter 65 tycks inte ha så kul egentligen. Och de är inte speciellt roliga att jobba med heller. Så det är uteslutet.

C bestämde sig ändå för att verkligen försöka sätta sig in i det hela och gick in på nätet och loggade in med en kod som han obegripligt nog 1) visste att han hade fått 2) hade sparat 3) visste var han hade. Men redan efter 2,37 minuter ropade han "Mäh! Jag fattar inte". Därefter kom inom 1 minut blankt den klassiska uppföljaren: "Äh! Jag orkar inte!!".

Jag har suttit många gånger med uppgivna försäkringsmäklare som försökt förklara hur det hela hänger ihop.
"Men det här är ju viktigt" har de vädjande sagt.
"Jaha men bestäm du som kan det då" svarar jag. Jag blir alldeles galen och trött i hela huvudet, och då anser jag mig vara ganska normalbegåvad och hyfsat insatt i övrigt. Men vid pensioner går gränsen för vad som kan lagras i min hjärna.
Jag borde ha koll på pensioner i jobbet. Men försäkringsmäklare ska ju också leva, så det är tur för dem att det finns personalchefer som är lika obildbara inom området som jag.

Min filosofi är: det blir som det blir. Finns det pengar så är det lugnt. Finns det inga pengar så får vi lösa det då. Jag tänker inte börja oroa mig redan nu. Det oranga kuvertet åker ner i hemarkivet, det är tillräckligt ordentligt för mig.

Så får jag hoppas att mina mer ordentliga vänner och släktingar som pensionssparar och byter fonder och allt sånt, kan hjälpa mig med lite allmosor om jag kommer på obestånd i 60-årsåldern. 

Jag kan skriva julklappsrimmen åt er som tack. För DET kan jag.






 

Jag tyckte det var synd att Richard Herrey åkte ur Lets Dance i fredags. Men han hade väl inte det där folkliga stödet som bonden och snickaren har. Han var visserligen inte outständing bra just i fredags, men han kan dansa och det är väl taskigt om det ligger honom i fatet. Det hela går ju ut på att just kunna - dansa.

I så fall tycker jag inte att de ska ta med folk som har någon typ av dansbakgrund. Vad ska de göra härnäst - ta med Anneli Alhanko och Karl Dyall nästa år och så kan de åka ut till förmån för nån som inte kan dansa alls ens om de försöker. Björn Hellberg eller Carola kanske. Nu kanske Fyrans producenter snor denna idé rätt av, men kom ihåg var ni läste det först!

Av någon anledning är det lättare att fördra och göra sig lustig över att män inte kan dansa. Kvinnorna tycker man mest synd om.

Lets Dance har genom åren väckt starka känslor i vår familj. I fredags slog det oss att C förra säsongen blev så upprörd när Sahlene åkte ut så han skrev ett känslosamt mail till Fyrans tittarombudsman OCH la in ett inlägg på Lasse Brandebys hemsida som löd nåt i stil med "Lasse! Hoppa av!".

Ofattbart skojigt att C (Trotskijst, människovän och kulturhjälte) av alla människor gjorde detta, jag gapskrattade säkert en kvart när det kom på tal för jag hade totalt glömt bort det. Men vi får väl erkänna att det var lite vin med i bilden också. Både då och i fredags.

Men den där snickaren med sin tangorabatt och sitt oljiga hår - det hjälps inte hur mycket bringa han visar, han är ju stel som en pinne och snudd på pinsam just på grund av det.

Daniel Da Silva däremot, han kan få vara min låtsaspojkvän anyday.

Men så är jag ju också svag för skäggiga, brunögda män...

Jag har besökt ett testosteron-tempel.

Nämligen en affär som säljer bildelar och tillbehör, på riktigt. Här såldes inga bocciaspel i plast eller bordsgrillar eller taskiga DVD-filmer - utan motorolja i 30-litersdunkar, verktyg i alla storlekar och navkapslar. Vi skulle köpa ett bilbatteri eftersom det som finns i Chryslern hade bestämt sig för att lägga av.  C och jag hade bokstavligt talat mycket snack och lite verkstad på parkeringen då vi kopplade startkablar enligt skiss nedladdad från Internet. Man blir ju alltid lika osäker på vad som ska kopplas till vad (Plus till minus? Plus till plus?) Enligt instruktionen skulle en kabel kopplas till karossen för att "förhindra gnistbildning". Gör inte det, för det funkar inte alls. Vi fick ringa nödsamtal till vår snälle granne Helmuth (alltså inte BilGrannen) som har en liten bilverkstad i Ramlösa. Han ställde diagnos som en riktigt Bosse Bildoktor och gav oss instruktioner om hur vi skulle koppla startkablarna. Ganska snart fick vi fick igång Chryslern och ropade Go Helmuth Go Helmuth hela vägen till bilbatteri-affären. Batteriet skulle kosta 1000 spänn även med Helmuths personalrabatt, men vi enades om att det var billigare än om vi varit tvungna att ringa efter bärgning och lämnat in bilen på Chrysler-verkstaden där de har samma arbetstempo som på Apoteket. Och tar nästan lika mycket betalt som för en splajdans ny Koenigsegg-bil. Och man har ingen ANING om vad det är man betalar för.

Det är spännande att kliva in i de där affärerna när man är tjej. Det känns lite som om jag stigit in i herrarnas omklädningsrum - man är någonstans där man egentligen inte ska vara. Det blir genast lite osäker stämning och det sneglas över axeln- är hon med bara för sällskaps skull eller KAN hon nånting? Alla män bär oljiga kepsar och hänger över diskarna och pratar förtroligt med personalen i gladfärgade skjortor och sidficksbyxor från Blaklader. Bukfetman är påtaglig hos många. Efter avslutad affär viker de omsorgsfullt ihop jättekvittona med sina svarta fingrar och stoppar i bakfickan på de otrendigt hängiga, fläckiga jeansen och jag undrar för mig själv hur de får rent sina händer till helgen. Är det omanligt med arbetshandskar? Jeansen tycks dock vara bortom all räddning eftersom devisen "Smuts är bra" är tagen på allvar av dessa män.

C förde vår talan och jag strövade runt och pillade lite på olika verktyg som hängde uppradade på väggar och ställningar.

Jag tycker det är fint när verktygen hänger sådär, i bildelsbutiker är det ju ofta rent och snyggt till skillnad från bilverkstäder. Alla verktyg är blanka och oanvända och man blir onekligen lite köpsugen bara för att det ser så snyggt ut. Fast jag vet inte vad jag skulle ha en jätteskiftnyckel till egentligen. Hur stora muttrar finns det, jag menar den största skiftnyckeln är ju en och en halv meter lång... Men man kan låtsas att man är Lånare eller Nils Karlsson Pyssling. Eller ha den som ett konstverk på väggen. Kanske hänga en rad med alla olika storlekar från pyttelillamini till superstorabauta...

Nej usch det blir för mycket Extreme-Home-Makeover tror jag.

Men en sån där platta på väggen i garaget med alla verktygs silhuetter ritade, DET kanske skulle fungera...  En smula analt kanske, men ordning och reda. I like.

Det får bli garagestädning i helgen.

Fobier är ganska inne just nu. På kulturtyngda kanal 5 visas allt som oftast dokumentärer om udda människor och de visade senast häromdagen en film som bl a handlade om en tjej som är rädd för rör. Alltså rör som sitter på väggarna i badrum, stuprör och liknande.  Jag har också läst om en kille (i England var annars) som är rädd för gamla tanter och måste hålla i sig i sina hängselbyxor så att han inte slår ner tanterna när han möter dem på stan. Fast jag undrar om inte just den fobin är mer ett svepskäl för att ge sig på pensionärer. Eller för att bära hängselbyxor i vuxen ålder utan att vara hantverkare...

Jag började hursomhelst fundera på vilka fobier jag själv har, och här är min topp-lista:

• Fötter - det är verkligen inte kul med fötter. Jag gillar inte ens mina egna, ej heller mina barns eller C:s fötter. Inga fötter alls faktiskt. Och de där reklamfilmerna för fotsvampscreme där man får se en sunkig fotsvamps-fot i NÄRBILD! Fy. Borde förbjudas. Gillar dock skor.
• Men jag har faktiskt kommit en bit på vägen sen jag varit tvungen att behandla ett långt gånget och infekterat nageltrång på G:s 14-åriga stortå (ja han är 14 hela han faktiskt). Inget halleluja-moment precis, men det inbegrep lite kompresser och redskap så det blev en smula läkaraktigt och då gick det bra.

• Insekter i närbild - vem vill se en myrstack eller ett skalbaggebo i uppförstorad superzoom? En spindel som dreglar som en Alien? Känner ni hur det börjar krypa och kravla i nacken och hårfästet? Närgånget filmade ormar som slukar hela levande råttor är inte heller någon tittarfest. Nej tacka vet jag Djurpolisen i Houston.

• Trånga utrymmen - grottforskning är ingen hobby som lockar mig. Får lätt panik vid blotta tanken på att bli instängd i ett trångt utrymme och gillar verkligen inte filmer och deckare där folk blir levande begravda i kistor. Jag trivs bäst i öppna landskap.

• Allsång på Skansen - jag får ångest och skäms ögonen ur mig när folk ska sjunga "Det går en vals på Sunnanö" i mikrofonen som körs upp i nyllet på dem av någon semi-kändis eller - ännu värre - någon panik-folklig politiker. Och nu säger ni alla med en röst "men de VILL ju sjunga" men det tror inte jag på. För mycket Livets Ord-varning för mig. Kanske är jag inom mig rädd för att jag  - om jag skulle gå dit nån gång - ska dras med i nån slags masspsykos och SLITA till mig micken och skrika "kattfot och blå VIOOOOL" inför hela svenska folket. Bäst att inte titta alls.

Men annars mår jag bra.

Det blev precis som jag befarade - Christer Sjögren och I Love Europe var en riktig katastrof.
En rippoff från tysk TV, hade gått hem klockrent i Bayern 1982. En grisfest-hit.
Tyckte jag såg att Ingela Pling skämdes lite, hon kanske skrev texten på fyllan. Jag hoppas det.
Man vill nämligen skada sig själv eller någon annan när man hör låten.

Jag skäms också. Jag vill inte vara med om det här ska påstås vara bra musik.

"Sedan John Ballard kom tvåa och Herreys vann har jag vetat att detta är uppgjort i förväg" säger C. 
(Vet inte riktigt vad han menar med det, men konspirationsteorier är något vi gillar i det här huset.)

Amys låt lyfte aldrig riktigt, men hon är ju rar. Fast vi tror inte riktigt hon har kommit in i puberteten ännu.
Jag tyckte han den där Baldur eller Brandur eller vad han hette sjöng ganska fint.

Hur blev det så här?
Allt är K:s fel - hade hon inte blivit sjuk hade vi inte suttit här med pizza-stinna magar och tröstdruckit vin. Nästa lördag är vi bortbjudna igen - HÅLL ER FRISKA och rädda oss från nästa veckas Melodifestival, Sundströms!!!

• 400 ton insamlad hårdplast av HDPE skulle räcka till att tillverka 720 000 kontorspapperskorgar.
• Energibesparingen blir 7590 MWh och motsvarar 760 kubikmeter eldningsolja. Det räcker till att värma upp 300 småhus under ett år.
• Koldioxidutsläppen minskar med lika mycket som 170 bensindrivna personbilar släpper ut per år. 

( ur rapporten Miljöfördelar med återvunnet material som råvara av Håkan Nordin)

Ibland är det befriande med människor som säger vad de tycker. Rätt upp och ner och utan pardon. Vi är ju inte så vana vid det i Sverige, här finns det alltid två sidor på myntet och vilken del har jag själv i det hela och det är aldrig ens fel att två träter och så vidare.

Det är fint. Det är så det ska vara och om alla behandlade varandra på det viset skulle vi kanske inte ha så mycket elände i världen (sa hon på svenskt manér). Vi har ju liksom ingen stark öga-för-öga tradition.

Men ibland stöter man på människor som är så ofattbart korkade. Som bara ställer till det för andra, som bara går efter sin egen agenda. Som totalt saknar empati och fingertoppskänsla. Eller så har vi dem som bara gnäller och gnäller och gnäller - som har gjort det till sin livsuppgift att racka ner på allt, gärna omgiven av ett litet hov av medfnissare och förskrämda ja-sägare.

Då önskar man att man vore lite mer som Gordon Ramsey .

Ni har kanske sett honom, den engelska svavelosande demon-TV-kocken (kanske mer demon än kock) som i flera säsonger åkt runt och besökt engelska restauranger och pubar i kris. Gordon prov-äter maten, pratar med personal och ägare, kikar på lokaler och utrustning och gör snabbt en analys om var problemet ligger. Oftast är det den mänskliga faktorn - en lat kock, en restaurangchef som norpar ur handkassan eller snutig serveringspersonal.

Efter någon dag samlar Gordon allihop och förklarar vad de ska förbättra, på ett konstruktivt och enkelt sätt.

Och så testar de. Och om det då inte fungerar (det gör det oftast inte, det vore ju inte så rolig TV) ja då blir Gordon SKOGSTOKIG och skäller ut den som inte ansträngt sig, gärna med ett överanvändande av f-ordet. Först blir folk arga, men sen inser de att han har rätt, gör som han sagt och programmet får ett lyckligt slut och cashen rullar in.

Det fascinerande med Gordon, förutom hans ilska, är att han HAR näsa för goda affärer och idéer, han VET hur en restaurang ska skötas - och han ställer krav som egentligen är helt rimliga.

C och jag såg säsongens premiäravsnitt igår kväll - denna omgång är Gordon i USA, de höga röstlägenas land, och det var ett kanonprogram. Mycket känslor, ett kök i ruiner och noll självinsikt fick Gordon att gå igång ordentligt. Personalen på den lilla krogen blev tårögda av lycka när Gordon sa det alla tänkte till den oduglige ägaren.

Men som vanligt slutade det lyckligt, med kramkalas och hak-darrande tacktal. Det kan jag vara utan, jag tycker det är det där avgörande ögonblicket när Gordon börjar koka upp sig som är den stora behållningen.

Haha, det lönar sig att blir arg!

Samtidigt är jag glad att Gordon är i tryggt förvar i TV-rutan, är inte säker på att jag skulle tycka det var lika kul om han kom till mitt jobb...

Kolla nästa vecka, torsdagar 21.55 på Kanal 5.  Ni blir inte besvikna.