Magdas Blogg

...är inte att rekommendera såhär års.

Dels är man vit som lättmjölk, snudd på blåaktig vilket förstärks av de hemska lysrör som finns i nästan alla provhytter. Jag begriper inte detta, en mjukare belysning hade genast känts bättre och och butiken hade förmodligen sålt mer. Men icke, fett med vitt obarmhärtigt ljus som avslöjar varje bristning, plita och får håret på benen att se ut som om man var nära släkt med Chewbacca i Star Wars.

Dels har man ju VRÄKT i sig godis och ostmackor och snacks och alkohol och bea och jag vet inte allt sen i julas då man släppte hämningarna totalt. Dagens lösa tunikemode har gjort att tilltagande bilringar lätt har kunnat döljas och därför har det nog slunkit ner både det och det andra. Inte minst påskens sockerfrossa har lagt sig som bomull kring höfterna. Men det kommer ändå alltid som en chock när man står där i sina fula nylonknästrumpor och urtvättade underbyxor som man av någon anledning alltid tar på sig när man ska ut och shoppa - man stirrar med fasa på sig själv i spegeln och skriker inombords: MEN HUR SER JAG UT????
Man försöker desperat tänka "Zorn-kulla", "jag är kurvig" men blotta tanken på att visa upp sig i bikini på stranden känns helt utesluten. Ibland går man så långt att man ändå köper kläder som sitter illa och HOPPAS på nåt sätt att det ska lösa sig ändå. Mina smala systrar brukat vara glada för den typen av inköp ity det kan bli ett trevligt plagg till dem när jag tagit mitt förnuft till fånga och insett att jag inte kommer att kunna ha det där plagget.

Jajaja. Jag var en gång med om en förnedrande upplevelse som en del av er säkert redan hört. Jag hade  - just i panik - köpt ett par byxor på nån kedja, KappAhl tror jag det var. Mycket riktigt var ju byxorna en storlek för små vilket jag fick bittert inse när jag kom hem och tog dem på mig. (Detta kan ha hänt på den tiden då jag ALDRIG provade plagg i affären, men det har jag blivit bättre på nu.) Hursomhelst, jag knallade tillbaka till affären och ställde mig i kö till kassan, det var ganska mycket folk i affären. Väl framme hos expediten sa jag  - ganska tyst, för jag skämdes ju lite: "Ursäkta jag skulle vilja byta de här byxorna - finns de i en storlek större?".
Då vänder sig expediten om , viftar med byxorna som en flagga och fullkomligen VRÅLAR till en kollega som står i andra ändan av lokalen:
"FINNS DESSE BYXORNA I STORLEK 44? De är för små för kunden här! Finns det större? 44? 46?".
Nämen tack för den.
Jag riktigt kände hur alla i kön mätte min rumpa med blicken, jojo, tänkte de nog, det syns allt att hon är en 44:a, stackars människa har hon ingen självinsikt, typiskt, att hon inte gör nåt åt det...
"NAEJ, DET  FINNS INTE STÖRRE" hojtade kollegan tillbaka, varvid jag skamset fick lämna tillbaka byxorna och få pengarna tillbaka och rulta ut ur affären.

Jag gick strax därefter med i Viktväktarna och gick ned 18 kg. (Har gått upp dryga hälften igen, men ändå.) Så intet ont och allt det där.

Men jag tror inte jag har handlat på KappAhl sen dess.