Man undrar
Man kan också undra varför det ligger skor och stövlar och strumpor utmed motorvägen. Är det folk som glömt skor på biltaket (min pappa gjorde det en gång) eller är det folk som skojar med sin medpassagerare och slänger ut en sko genom fönstret i farten? Och hur roligt är det på en skala?
Man undrar varför scoutkåren i Rydebäck inte sa till i tid om att de inte PALLADE att fixa Valborgsbrasa? DÅ kanske några glada laxar eller fotbollsklubben eller nåt hade tagit tag i det i stället. Nu är det för sent. Men vi har fixat en eldkorg i stället så det blir Valborg i trädgården. Så det så.
Tupperware-partyt
Det finns fortfarande.
Och det var inte mitt första, jag kan komma ut med det nu. Jag har även varit på Avon-party, på smyckesparty, på barnklädesparty, sminkparty och underklädesparty, vilket var tämligen pinsamt. Men jag tycker det är ganska skoj på ett absurt sätt. C tycker allt sånt där är luktar sekt och råvägrar. Nu tillhör han ju inte målgruppen för Tupperware precis så vi kan leva med det.
För den oinvigda är ett Tupperware-party helt enkelt en demonstration och försäljning av amerikanska plasthushållsprylar som äger rum hemma hos någon (den sk "Värdinnan"). Jag var på mitt första party för kanske 14 år sen, minns inte ens hur det var eller hos vem, men det var på den tiden jag bara ville vara en Desperate Housewife och var med olika damklubbar och hade hushålle som Lotta på Bråkmakargatan säger... Men jag minns att jag köpte svindyra burkar och en väldigt bra barnmugg. Dessa blev jag sen av med i en flytt och sen dess har jag inte blivit bjuden på något nytt Tupperware-partaj.
Så föll det sig inte bättre än att Lisbeth, en kvinna som jag lärt känna i min förra kör, en dag bjöd in till Tupperware-party. Och glad blev jag! I onsdags for jag hem till henne där jag och 10 andra damer i olika åldrar fick kaffe och kakor och Lisbeth hade gjort så fint och satt små godisskålar överallt. En liten Tupperware-människa hade dukat upp en massa grejor på ett litet bord med duk med Tupperware-loggan invävd i tyget - jojo fint som snus.
Sen pratade hon vitt och brett om Mini Quick Chef (en lökhackare med oanade lökhackningsmöjligheter - jag är skeptisk) och den stora Quick Chefen med tillhörande lock så att man kunde spara överbliven chokladpudding (spara? överbliven chokladpudding? jag fattade ingenting). Det var det härliga kokkärlet Ultra Plus som man kunde laga stek i - i mikron! (jag är skeptisk) för att inte tala om Tupperware-knivarna som enligt demo-damen var bättre än Global-knivar (jag är skeptisk). Tystnaden var andäktig och jag kunde inte titta på min kompis Pia för då skulle vi börja fnissa ganska mycket.
Men lik förbaskat när man sitter där och bläddrar i katalogen och klämmer på burkarna - ja då blir man rätt så köpsugen. Man fyller i en beställningslista lite på måfå och på ett litet kick har man beställt en salladsslunga och en lunchbox och lite annat smått och gott för 768 spänn!!! Pia beställde en stekspade till sin man och en annan beställde nya fina burkar eftersom hon tänkte ge de gamla fula billiga och dåliga från Ö&B till sin ex... Alla var ganska rosiga om kinderna och Lisbeth som hade jättemånga grejor från Tupperware (jag misstänker att detta inte var hennes första party heller) visade glatt upp det hon hade köpt sen tidigare och vi åt smågodis och fyllde i listorna med BLÄCK så man kunde inte ändra sig.
Sen hände något spännande. Alla var på väg att packa ihop och hade kramkalas med Lisbeth i hallen när Tupperware-människan tog till orda och förkunnade att vi hade handlat för mer än 6 000 kr. Därför skulle Lisbeth få en extra fin värdinne-present för att hon hade ordnat så bra MEN bara om någon av oss andra lovade att hålla ett Tupperware-party under 2008. Alla flackade med blicken och någon väste i mitt öra att hon minsann fetvägrade, men då sa Lisbeth att hon gärna avstod från presenten och var nöjd och glad ändå. Go Lisbeth.
Det var en intressant kväll, högt sockerintag, tanklös shopping och så både hot och mutor på slutet.
På tisdag får vi prylarna och då ska vi träffas på parkeringen i centrum och så ska Lisbeth langa Tupperwareprylar från sin baklucka. Ungefär som ölbilen.
Man kan dock undra följande: om nu Tupperware ÄR så otroligt bra - varför säljs det då inte i vanliga butiker? Ytterligare ett av alla livets olösta mysterier.
Men det var kul att komma hem till Lisbeth och se hur hon hade det!
FFF - Fånig Feelgood Film
Var på bio med tre väninnor igår kväll och såg 27 Dresses. Förvånar mig lite att filmen inte fått någon krystad svensk titel . "Tjejen som hade för många klänningar" eller "Farligt tärn-uppdrag" eller nåt sånt. Det var mest kvinnor/tjejer i salongen förutom ett litet tonårspar som kanske var på sin första dejt. Vi pratade högt under hela reklamen på ett förmodligen störigt vis.För att sammanfatta filmen så handlade den om Jane som var a) Storasyster till en synnerligen osympatisk lillasyster, b)sekreterare till och hemligt kär i bredaxlad chef som pratade med mesig ljus hes röst och c) dessutom ständig bröllopsorganisatör och ständig tärna åt sina vänninnor. Hon hade alltså 27 asfula tärnklänningar i sin garderob och det var väl filmens höjdpunkt när hon visade upp alla stasser för journalisten Kevin som skulle skriva ett elakt reportage om henne i smyg, men sen blev de ändå kära och så blev det lite fnurra och så slutade det lyckligt i alla fall. Katherine Heigl som hade huvurollen (spelar också Izzie i Greys Anatomy) spelade bra och kämpade med storyn, men på slutet satt jag och U mest och råflabbade åt Kevins höga hår och buade åt scenen där Jane hoppar tre meter från en kaj till en båt som är på väg ut - och landar helt perfekt trots att hon hoppade i högklackade sandaletter och aftonklänning. Det jag retar mig på när det gäller denna typ av filmer är att tjejer ofta framställs som våpiga och mesiga och BARA intresserade av att snärja rätt kille och gifta sig med honom i fulast möjliga klänning... En sån här film man möjligen kan slötitta på på TV en söndagkväll, men man behöver verkligen inte rusa till bion eller Video-butiken för att hyra den så här i rappet. Jag orkar inte ens kommentera att Malin Åkerman från Sverige hade en stor roll för hon var verkligen inte så bra.
(Varför säger man fortfarande Videobutik? Kan man överhuvudtaget hyra videofilmer numera?)
Filmen får 3 små halvhjärtade tummar upp av mig, mest för snygga kläder och schysst New York-miljö och Katherine Heigls rollinsats, kvällen i övrigt får som vanligt 5 av 5 tummar upp, alltid lika trevligt att umgås med tjejkompisarna!
Ska också tipsa om några RIKTIGA feel-good-filmer:
Little Miss Sunshine - roadmovie som är lite sorglig men mest bisarr och rolig.
Billy Elliott - fantastisk brittisk film om en pojke som vill dansa balett.
Allt eller inget - en annan brittisk höjdare om manlig striptease
Amelie från Montmarte - sötaste franska filmen
Offside - en svensk film om fotboll och kärlek med Jonas Karlsson (Hammarbyhunden ni vet)
Along came Polly - med Jennifer Aniston, men mest för Philip Seymor Hoffman i rolig biroll.
och så förstås När Harry Mötte Sally! Billy Crystal är en av mina roligaste skådisar och detta var innan Meg Ryan opererade läpparna och blev en sur bitch.
Sen finns det två dansfilmer som är mysiga - Shall We Dance med RIchard Gere & Jennifer Lopez och den australiensiska Strictly Ballroom från 1992. Perfekt om man gillar dans.
Se dessa filmer i ställer för 27 Dresses, and you will Feel Good, och inte som om du ätit en stor påse lösgodis lite för fort...
Morgonpasset - jag är lite sårad!
Pratade med en brutta - ja men det är ju ofta halvsnorkiga BRUTTOR som svarar när man ringer till Stockholm - och framförde mitt svar och meddelade HÖGT och tydligt mitt telefonnummer. Förra gången jag kom fram för några år sen blev jag ju så till mig att jag sa FEL telefonnummer....
"A, men då ringer vi dig kanske sen dårå" sa Bruttan. Och jag har nu pirrigt gått här i 1½ timme och väntat på att de skulle ringa och tänkt ut lite käcka kommentarer och hur jag skulle hälsa glatt men ändå avslappnat på progamledaren Martina som jag gärna skulle vara lite kompis med.
Men inte fasen ringde de. Nu är programmet slut. Jag är sårad. Jag har lyssnat på Morgonpasset sen Thomas Tengbys tid (någon som minns honom? ingen?) och är ett troget fans som förlåter det mesta.
Är det då för mycket begärt att man ska få vara med i EN liten tävling och vinna EN liten T-shirt eller nåt nyckelband?? Jag tycker inte det.
Nu har jag ju ingen radio på jobbet och IT-killarna tycks ha blockat möjligheten att lyssna på web-radio, så jag kunde inte höra vad det var för människa som vann tävlingen. Men det är väl bara att gratulera antar jag.
Man ska kanske börja lyssna på Mix Megapol eller Rix Morgonzoo i stället.
Vi får se
.
Naturruta
Det finns flera olika sorters giraffer!! Visste ni det? Skillnaden ser man bland annat på benen där en sort ser ut att ha vita knästrumpor och en annan kör mer vit tubsocka. Jag vet dock inget om skomodet bland giraffer. Men jag kan tänka mig att Birkenstock ligger bra till.
Det finns en fågel i Afrika som heter sekreterarfågel, den stampar ihjäl sina offer med sina hårda fötter. Jag har sett detta hända bildligt talat även bland mänskliga sekreterare och förmodar att det är därifrån fåglarna fått sina namn.
Marabu-storkar gillar att äta självdöda djur ihop med sina polare gamarna. Det visste man nog inte på Marabou-choklad när man valde just den fågeln som symbol och logga... eller så visste man det. Hmmmm.
Det finns VÄLDIGT många olika fåglar i Afrika. Jodå.
Detta och mycket annat fick vi lära oss igår när Svåger med familj var på besök och visade bildspel från sin resa till Kenya & Seyschellerna i vintras. Fantastiskt fina bilder från en otroligt spännande resa, det måste sägas!
Ur ett personligt perspektiv tyckte jag nog att veckan på Seyschellerna verkade bäst men visst hade det varit spännande att se livslevande flodhästar och lejon...
Vi får nöja oss med mördarsniglar och sparvar här hemma så länge.
Och så har vi ett sorkbo i trädgården så vi blir nog tvungna att gå i clinch med naturen förr eller senare, även om vi just nu hoppas att sorken flyttar. Kanske har den nåt mer strandnära sommarbo. Men då kanske någon annan flyttar in, en liten mullvad kanske. Och då fattas bara en padda, och vips har vi nästan hela rolluppsättningen från Det Susar I Säven i vår egen trädgård!
Naturen är fantastisk.
Har storleken betydelse?
En sak som jag har slagits av är att nästan alla människor idag har JÄTTEstora TV-apparater. Det är inte så att man har en normalstor, cool och slank vägg-TV i ett i övrigt spartanskt eller ultramodernt inrett rum, vilket ofta fungerar ganska bra.
Nej, många har tagit fram den stora plånboken, tömt spargrisen, hyrt ett släp på macken och skaffat ENORMA TV-apparater som man kånkat in och hängt/monterat/lutat/ställt på samma plats som den gamla tjock-TVn stod på.
TV:n är ju vanligtvis centralt placerad i svenska vardagsrum, lite som ett altare, och har väl aldrig varit en vacker möbel egentligen. Men om den feta platt-TVn flankeras med gråtande barnet-tavla på ena sidan och en broderad vy över Kärnan på andra... ja vad kan jag säga. Det blir inte snyggt. Fast det kanske inte har bara med platt-TVn att göra...
Om vardagsrummet dessutom är på max 10 kvm - ja då säger det sig självt att TV-installationen blir ganska grotesk om TV-rutan är 48 tum. Jag har vid flera tillfällen på hundpromenad kunnat följa ett halvt avsnitt av nån sitcom och helt obehindrat läst textremsan utan att ens kisa. Inne i husen sitter folk en halv meter från sin bauta-skärm och måste vrida huvudet fram och tillbaka som på en tennismatch för att kunna läsa samma textremsa som jag ser så tydligt utifrån gatan.
Frågan är om man vill se Bengt Magnussons näshår eller Anna Lindmarkers kluvna hårtoppar när man ska titta på nyheterna? Visst, en skräckfilm blir kanske mer effektfull på storbild, men knappast mer njutbar. För att inte tala om matprogrammen - vissa rätter ser ju ut som sjukdomar om man förstorar upp dem på detta vis.
Själv tillhör vi skaran på kanske totalt 8 familjer i vår by som har tjock-TV fortfarande. Vi har faktiskt en liten platt-TV i sovrummet, men den är kanske 22 tum eller så, alltså inte så stor alls. Men huvud-TV:n är en vanlig gammal tjock-TV. Inte ens stödbegärlig. En bekant hade inbrott i sitt hus för ett tag sen och konstaterade torrt att jodå smycken och pengar försvann men tjock-TVn fick stå kvar.Typiskt.
Platt TV i största allmänhet är nog ändå en produktutveckling som gått åt rätt håll, jag menar, de tar ju trots allt mindre plats och den klassiska TV-bänken kan snart göra Telefonbänken med inbyggd sittplats sällskap på återvinningsstationerna... Vad jag häpnar över är STORLEKEN. Och att påståendet "litet vardagsrum+ful inredning=jätteTV" oftast är sant. Men det är kanske höjden av lyx, jag kan ju inte veta, jag har ju ingen sån stor TV.
Men ni som nu äger en plattTV modell större - här kommer ett litet råd.
Tänk på vad det är ni tittar på.
Jag passerar nämligen nästan varje kväll ett hus som ligger nära en vältrafikerad cykel/promenadväg. Vid ett par tillfällen - sent på kvällen - har invånarna in huset känt sig lite uppspelta och bestämt sig för att titta på så kallad "vuxenfilm". Eller gymnastikfilm om man så vill.
Ingen bra grej om man 1.har världens största TV, 2. har placerat TVn så att den vätter ut mot vägen som går två meter från husväggen och 3. inte har några gardiner.
Vid nåt tillfälle stod det 3-4 pers och tittade in. En slags vuxen-film-walk-in-bio eller vad man ska säga. Den lilla skara skingrades dock mycket snabbt när jag och Bubben närmade oss, och jag blev själv ytterligt generad och avvek snabbt med blossande kinder efter att jag kikat in för att se vad de andra hade tittat på.
Fast i detta sammanhang hade storleken uppenbarligen betydelse, på mer än ett sätt.
Köp persienner, det är allt jag vill säga.
Körslaget - klargörande
Alltså - jag är inte MOT Körslaget. Jag tycker det är käckt och trevligt på många sätt och visst är det kul att folk vill börja sjunga mer, det mår man ju bara bra av. Det är bra.
Det jag är lite sur på är dissandet av klassiskt körsång. Sånt som jag håller på med. Klassisk körsång alltså.
Sen är jag inte dummare än att jag begriper att det är inövat, förberett och tillrättalagt för TV.
Jag har inga problem med det. Det är nog bra att det är så annars vore det pinsamt på riktigt.
Och dessutom har vi fått följande anti-stiltips via Körslaget:
1. Träskor + hårdrocksrock = inte bra
2. Ljusbrun satinskjorta + nervositet + dålig deo + koreografi med högt uppsträckta armar = inte bra
3. Djupt urringad klänning + no byst at all = inte bra
4. Dupt urringad klänning + stoooor byst = inte bra
5. Överbruk av silverlamé = inte bra.
Så jag menar, man LÄR sig något på allt, och det är ju - bra.
Ett slag mot Körslaget
Låt oss tala om Körslaget.
För det första: jag blir RIKTIGT SUR på alla som lägger all typ av körsång i samma låda och kallar det körsång rätt och slätt. Det är som att lägga alla bollsporter i samma låda och bara kalla det bollsport rätt av. Man jämför ju aldrig handboll med fotboll även om det till synes skulle kunna vara samma sak: svettiga människor springer på en plan, en boll, en målvakt. Man jämför heller aldrig hockey och bandy som ju också är ganska lika: isbana, lag, mål, klubbor, skridskor, hjälm, slagge...
Jo man kanske jämför om man INTE KAN NÅNTING OM DET! Och det är detta som sker just nu när kreti och pleti uttalar sig om körsång.
Jaaa men det är ju olika regler i sport, säger ni nu. Och kan ni tänka er - det är det i körsång också!!
Låt mig klargöra: den körsång som sker i Körslaget går inte att jämföra med klassisk körsång. I Körslaget sjunger man en blandning av show, musikal, gospel och lite barbershop. Det är i sig fyra genrer som blandas men ändå. De jobbar inte med huvudklang utan enbart med bröströsten. De jobbar inte med nyanser och klang, men med koreografi och kostym. De har inga noter.
Inget fel i det. Men när Joachim Cans säger att "vill man se folk som står rakt upp och ner och sjunger så kan man gå till kyrkan på söndagen" underförstått - vill ni ha tråkigt så vet ni vart ni ska gå - då är det orättvist tycker jag.
Den musik som framförs av kyrkokörer eller andra körer som jobbar med klassisk körsång skulle bli urlöjligt med koreografi. Och försök sjunga ett Bach-oratorium utantill. Det är en annan grej (mycket svårare om ni frågar mig)och det är kolossalt trist att musiker/sångare inte respekterar andra sätt att framföra musik än det som faller dem själva på läppen. Inte för att jag är så duktig, men jag kan uppskatta och respektera en skicklig musiker även om jag kanske inte gillar just den musikstilen.Så generös är jag.
Dessutom är det ju så att INGEN av de s k stjärnorna (?!??) som "leder" körerna faktiskt gör det i verkligheten, utan det är nån annan stackars människa som sliter och släpar vid sidan av sitt vanliga jobb under veckan och gör grovjobbet. "Körledarna" kommer in på fredagen och står bara och flaxar och spexar lite och tar cred för alltihop. Ja utom möjligen Lotta Engberg då, hon är ju faktiskt musiklärare gubevars. Titta på henne nästa gång så ska ni se att hon gör annorlunda än de andra. Däremot vet jag inte om det hela blir så mycket bättre för det. Men visst - vi som gillar att sjunga klassisk och så kallat seriös musik, sparka på oss bara. Det är ju tydligen helt okej.
Det enda som är förlåtande med Körslaget är att det - precis som jag och mina körkompisar - är amatörer med mer eller mindre sångvana som sjunger tillsammans. Det är charmigt. Det funkar.
Och det hade funkat även utan "Körledarna", kanske till och med bättre.
PS Brolle - skaffa en ny frisyr. NU!! Please.
Vårstädning
Jag har provat allt, bra musik, kulörta städredskap, käcka plasthandskar och dyra superrengöringsmedel. Det blir inte roligare för det. Har även försökt låtsas att jag jobbar som städerska och att jag är proffs som gör detta snabbt och geschwinnt - men jag fastnar bara i nåt slags mantra - åå vad detta är tråkigt, åå vad detta är tråkigt... Musiken hörs inte genom ljudet av dammsugaren som av nån anledning alltid har för kort slang eller sladd, de käcka handskarna är för varma och det dyra medlet funkar inte. Och hela tiden vet man att inom kort är det dammigt och fläckigt igen (tänk er själva: hund och fyra grabbar). Vi har ett ganska lättstädat hus med väldigt lite grejor framme och många stora ytor, men det hjälper inte heller. Som tur är gillar C att städa, eller i alla fall har han en betydligt lägre tröskel för damm och fläckar så vi lär inte bli något fall för tanterna i äckelpäckel-programmet Rent Hus. Och en sak klarar jag inte - ostädade badrum och toaletter, så där drar jag ett strå till stacken mellan varven.
Trots min aversion mot städning lusläser jag alla artiklar om städning och rengöring och dras som en magnet till tipsspalter och böcker med titeln "101 städråd", för jag tror att detta med städning är en hemlighet, en kod som jag inte lyckats knäcka. Nånstans finns lösningen, nånstans ska jag hitta den ultimata metoden som gör att jag enkelt och snabbt får ett skinande rent hus. Det är mitt Samarkand, min guldskatt vid regnbågens slut... Men hittills har jag inte hittat lösningen på städningens gåta.
När jag var barn hade vi städhjälp, kanske är det därför jag inte riktigt har fått kläm på städningen. Först var det Fru Jansson, och enligt familjelegenden lär jag som rultig och arg treåring ha stått och pekat med ett knubbigt finger och skrikit "Jansson - städa här!". Har bara svaga minnen av Fru Jansson, men jag har för mig att hon var vithårig. Eller så blev hon det av den lilla 3-åriga primadonnan. Usch, skäms lite.
Ett tag hade vi en städhjälp som hette Iréne (alla e-n ska uttalas), hon hade alltid ett paket gula Blend liggande i vas-skåpet. Då bodde vi i en 300 kvm stor prästgård och det måste ha tagit en evighet att städa den. Inte underligt att hon fick ta ett bloss mellan varven. Men jag tror vi fick städa våra egna rum.
Jag har själv haft städhjälp i tidigare liv, men hon blev var hos exet i bodelningen. Det var härligt att ha städhjälp och möjligen skulle det vara lösningen på min städantipati även idag. Men C vill städa själv. OCh jag känner att jag måste bidra och ta ett nappatag ibland så det är väl bara att bita ihop. Och liksom så mycket annat så är det ju skönt efteråt...
Men som sagt, ordning och reda ska det vara, var sak på sin plats, snyggt i skåpen och så giller jag att tvätta och stryka. Jag stryker nästan allt och har precis shoppat ett nytt strykjärn eftersom jag hade slitit ut det gamla, en bedrift i sig om jag får säga det själv. Detta superstrykjärn har dessutom inbyggd belysning så att man kan stryka i skum belysning. Förstår inte hur jag hittills klarat mig utan den funktionen. Jag gläder mig redan åt att testa det.
Har även vårstädat lite på bloggen, då jag hoppas lite på fler läsare i maj månad. C, min impressario och stöttepelare, har nämligen tipsat om min blogg till Helsingborgs Dagblad och de gillade den och har bett mig skriva lite för dem! Jättekul och lite läskigt, men just därför har jag rensat och redigerat lite bland mina inlägg... Redan 3 maj kan ni läsa mitt första alster, "Min vecka" en liten dagbok från veckan som gått. Antar att bloggen blir lite mer läst nån period och då kanske inte alla uppskattar att bli omskrivna (tänk tyrolerhatt och bilar....).
Nu får jag ta sista rycket på gästtoan.
Vi i femman
Föräldramöte igen. Nu har barnen vuxit till sig så man slipper sitta dubbelvikt i minibänkar på ministolar.
Fröken Margareta berättade om alla olika projekt barnen håller på med - teknikprojekt där de bygger torn av sugrör, de åker på utflykt med båtar och tittar på fiskar som de plockar upp från botten, de ritar Picasso-målningar och pratar om fåglar, de läser böcker och pratar om blodomloppet och har hemkunskap där de lär sig baka kanelbullar, de åker på skoltävlingar och spelar innebandy och så har de fruktstund och gympa... Ååå vad det verkar KUL, jag vill också gå i femman igen!
Nästa vecka ska klassen åka på lägerskola. Barnen får ha med sig namnad godispåse som fröken Margareta och jumpamajjen Lennart låser in på dagen så att man inte äter sig mätt på godis.
Det delades ut en packlista med de klassiska attiraljerna Oömma kläder, Regnställ samt Innesko/Raggsocka. Det står alltid Oömma kläder på såna listor, och det är kanske tur så att det inte springer omkring en massa ungar i lackskor och club-blazer på lägerskolorna... Fröken Margareta sa att barnen skulle packa själva, då rodnade alla mammor och sa "absolut" men tänkte "yeah right".
Mobiltelefoner skulle lämnas hemma beslutade föräldrarna (det var mitt förslag men det har jag inte vågat säga till P som surade ihop fullkomligt när jag meddelade nyheten till honom. Han är 11 ÅR - hur ska det sluta??). Detta att inte kunna nå sina barn oroade några mammor som inte kanske brukar lämna sina älskade telningar nånsin, medan vi mer råbarkade varannan-veckas-morsor tyckte att det var väl inget att tjafsa om. Jag tycker det är lite intressant att det togs för givet att alla ungar i åk 5 HAR mobiltelefoner. När jag gick i femman hade man brevvänner. Har man det idag?
När fröken berättade att det kanske skulle paddlas kanot blev det lite tryckt stämning, men när vi sen fick veta att gympamajjen Lennart hade sjövana blev alla glada igen.
Tänk om jag fick åka med - jag vet redan vilka oömma kläder jag skulle packa med och det skulle vara så kul och avkopplande och skönt att vara ute hela dagarna och äta limpmackor med medvurst till frukost och dricka svag apelsinsaft till mellis och bo in sig i underslafen... Jag var på läger minst en vecka varje sommar från att jag var 8 år till jag var 15 och det var toppen varje gång. Vi paddlade kanot och sov knappt ingenting och fick bästisar och sjöng lägervisor. Jag skulle kunna BIDRA på lägerskolan känner jag.
Men det är väl mindre troligt att P tycker det...
Kan man inte ordna lägerskola för vuxna? Eller vänta - det finns ju redan.
Det kallas för camping.
Myggan Hubert
Jag har redan fått två stora - ett på foten och ett på vaden - som kliar nåt så djävulusiskt.
Inte så läckert att sitta på möten i powerdress och så plötsligt MÅSTE man sparka av sig skon och gorilla-klia sig på foten. När man har myggbett är det bra med telefonmöten, då kan man till och med ta av sig strumpan och gno rätt på myggbettet.
Jag har hört att man ska göra ett kryss med nageln mitt i myggbettet för att det ska sluta klia. Ett annat trick är att trycka en sockerbit mot bettet. Ingetdera hälper så bra kan jag säga. Trösten är att man blir immun mot myggbetten efter ett tag och att myggorna glömmer bort att vara tysta och då kan man slå ihjäl dem
Tidiga myggbett inträffar alltid på natten, det sker vid den tid då man har börjat ha öppet fönster i sovrummet. Vårmyggorna är ninja-myggor, de smyger in och är HELT tysta (har förmodligen tränat hela vintern i sina små mygg-igloos eller var de nu bor). De lägger sig i bakhåll bakom den ännu olästa Dorris Lessingboken på nattduksbordet och väntar tills man har släckt och somnat ordentligt. Och då slår de till, men inte på det där stickiga sättet så att man vaknar av det, nej de har utvecklat nån slags smygarteknik och man märker intet. Lite som skickliga tandläkare. Men GUUUU vad det kliar sen. Då sitter myggorna med tjocka magar bakom Doris-boken och flämtar och gör ett slappt high five. Min fot är förmodligen myggornas motsvarighet till Mongolian Barbecue på 80-talet.
Det kan jag bjuda på. Det är ju vår.
.
Vårtecken
Först uppfattade jag bara en massa skrammel, men sen hörde jag: PANFLÖJTSMUSIK!
Detta är ju ett vårtecken så säkert som något, att våra vänner från Sydamerika smäller upp sina högtalare och spelar Miominmio allt vad tygen håller till förinspelad bakgrundsmusik. Det låter fruktansvärt, men det är ett vårtecken. Dessutom är de väldigt snabba på att förflytta sig för är man ena dagen i Köpenhamn och hör Miominmio på Ströget - så kan man ge sig tusan på att de nästa dag är i Helsingborg på Kullagatan på förmiddagen och på Södergatan i Malmö på eftermiddagen. Snabba som vinden. Men inte så bra på panflöjten alla gånger.
Andra vårtecken när temperaturen kryper över 10 + är att många klar av sig nästan alla sina kläder och går med flipflops, shorts och linne på stan. Jag tycker det är modigt, men än är det vinter kvar säger mor. Man ser också mer folk på uteservering, det är alltså inte bara rökarna som huttrande sitter insvepta i filtar från Ö&B utan även andra personer iförda stora solglasögon. Solen värmer inte, men den kanske TAR tänker de och vänder näsorna mot solen.
Ett tredje vårtecken är att man aldrig vet vad man ska ha på sig. Ska man gå i stövlar och tjockjacka eller ska man frysa i nya tunna vårjackan? Kan man ha svart på våren? Lager på lager blir räddningen. OCh ändå blir det antingen för varmt eller för kallt, sällan lagom.
Suget efter glass är ett annat vårtecken. Vi som giller lakrits välkomnar lakrits-puckens återkomst, andra längtar efter en Magnum (alldeles för mycket glass i den glassen tycker jag) och själv minns jag med visst vemod den fantastiska isglassen Pop74 från Kling Glass i Mariestad. En apelsin-isglass med en tät smak av äkta apelsin som var doppad i ett tjockt lager mörk choklad. När jag kollade på nätet såg jag att den faktiskt fortfarande säljs men jag undrar om den är lika god nu som då. Kanske inte värt att testa, men det är klart är ni i Mariestads-trakten tycker jag ni ska prova. Vill man ta glass-ätandet till en ny dimension och/eller gillar choklad måste man prova Ben & Jerry´s mumsiga glassar, jag gillar Cheesecake glassen bäst men alla är goda . Och dyra. Men värda sitt pris.
Nä nu får jag nog gå och köpa mig en glass även om solen inte skiner. Förmodligen har indianerna flyttat sig från Helsingborg till Malmö på denna korta stund så har jag tur kan jag slå mig ner och lyssna lite.
Det är ju vår.
Dagen efter
Men det var då det.
Jag var på en sällsynt trevlig tillställning igårkväll, bara glada goa kära vänner som vi känner väl och under ordnade former med trerätters smaskig middag. (TACK Björn och Susanne!) Det bjöds genomgående på gott vitt vin, och ingen starkare dryck förutom ett glas päronkonjak till kaffet slank ner. Och eftersom jag i princip har slutat feströka blev det inget nikotin heller.
Man skulle kunna tro att man studsade upp pigg som en liten lärka i morse. Men icke. För det första kände jag mig rejält lurig när C och jag cyklade hemåt och när jag väl la mig ner gungade rummet som en jolle på böljan blå.. En fot i golvet och sen somnade jag sådär läckert på rygg med öppen mun och en lite dregelsträng ner mot axeln. C rostar mackor och rumstrerar om i köket - jag märker ingenting. Vaknar igen vid halv 5 och inser att jag inte har borstat tänderna eller tvättat bort mascaran. Upp och fixa det, uhu, lätt illamående men det klarar sig. Stupar tillbaka ner i sängen och sover sådär, det är svettigt och varmt och mellan varven minns man att man kanske pratade LITE för högt och skrattade LITE för mycket åt vissa saker. Snurrar några extravarv och kudden känns bara knölig. Är törstig men orkar inte gå upp.
Vaknade i morse med huvudvärk och en konstig bakfyllesnuva. Upp och göra frukost - lite te brukar hjälpa. Men nej - hela förmiddagen hasar man omkring som ett illaluktande vrak i säckiga joggingbyxor och med håret på ändå. En varm dusch hjälper lite, men man är fortfarande matt. Först vid lunch efter en rejäl kaffe latte och några chokladkex (koffein+socker) börjar livsandarna återvända.
Jag umgås med tanken på att sluta dricka vin, jag har redan satt i system att inte dricka efter 12 på natten (glömmer det dock ibland) och försöker dricka mycket vatten under kvällens lopp. Men det är ju gott med vin. Rött vin kan man vara försiktig med men vitt brukar alltid funka.Och ju äldre man är desto godare viner bjuds det på och då är det lätt att det blir något glas mer än vad man tänkt sig. Men inte så att man ska behöva gå omkring som i ett töcken hela dagen efter?
Vad är det frågan om? Ska man behöva ta kompledigt på måndag bara för att man är på en trevlig middag på lördagen? Eller har man helt enkelt tappat rutinen?
Är det åldern?? Nu igen? Tusan också.
Telefonterror!!
Jag får i snitt 3 samtal om dagen från olika företag som vill sälja/komma på besök och sälja/skicka information om det de vill sälja.
Jag håller på att bli TOKIG!
Jag vet att det oftast är unga personer med kort eller ingen arbetslivserfarenhet som sitter i nåt CallCenter i Hallstahammar eller nån annan gudsförgäten håla och kallringer efter en lista som de fått. Ofta har de inget med själva företaget att göra utan läser bara innantill från ett manus. Ibland är de trevliga, men mer ofta är de ganska oartiga och frågar inte ens om de stör. Frågar de inte det, ja då är det kört om de ringer till mig kan jag säga.
Såhär brukar ett samtal gå till:
Telefonförsäljare (vi kan kalla den TF): "Hej jag heter Lisa och ringer från företaget Skumrask & Son. Stör jag eller har du tid ett par minuter?"
Jag: "Vad gäller det?"
TF: "Jo vi är ett företag som blablablablablablablabl......"
Jag: "Ursäkta, nu läser du så fort från ditt manus att jag inte hör vad du säger."
TF: "Eh, jaha. Kan vi komma på ett besök?"
Jag: "Nej jag tror inte vi är intresserade."
TF: "Varför inte det?"
Jag: "För att jag inte har tid och för att jag redan har en samarbetspartner som jag är nöjd med."
TF: "Får jag fråga vem ni jobbar med?"
Jag: "Nej det får du inte."
TF: "När kan vi ringa dig igen? Passar det att vi ringer om ett halvår?"
Jag: "Du, jag vet inte vad ni har för policy när ni sitter och kallringer, så det får ni avgöra."
TF: "Ehh, jaha. Hejdå."
Jag: "Tack så mycket, ha en trevlig dag."
Jag har varit med om att bli anklagad för att vara svår att nå av en telefonförsäljare.
TF (indignerat):"Jag har faktiskt försökt ringa dig massor med gånger och du svarar ju aldrig!"
Jag (sarkastiskt): "Oj jag får be om ursäkt att jag inte sitter klistrad vid telefonen och väntar på att nån vilt främmande människa ska ringa mig".
Jag har fått luren slängd i örat när jag inte ville boka in ett besök - ingår det i instruktionen undrar man, för vad är oddsen att man vill ha med det företaget att göra igen?
Det är också väldigt jobbigt när de kallar en vid förnamn och ska vara personliga.
TF"Hej Magdalena, hur står det till idag?"
Jag: "tack bra"
TF: "Jo Magdalena, jag skulle vilja.."
Jag (avbryter) "Ursäkta men KÄNNER vi varandra?"
TF: "Eeeh, nej"
Jag: "Då tycker jag att du ska presentera dig och sluta använda mitt namn som om vi var bekanta, för det är vi inte".
Jag har faktiskt själv suttit och ringt för att boka kundbesök. Jag hatade det. Det finns ingen uppsida på telefonförsäljning helt enkelt, det är förnedring och skam hela vägen, men jag var ALLTID artig mot kunderna i alla fall. Jag förbehåller mig därför rätten att vara snudd på sarkastisk mot telefonförsäljare om de inte är artiga och trevliga, och de ska banne mig hålla god min tills samtalet är över, det är ju DOM som ha ringt till MIG!!
C brukar slå sig i slang med telefonförsäljare som ringer hem (vilket händer trots att vi är med i Nix-registret) och frågar alltid om försäljaren själv har produkten de försöker sälja. Oftast har de inte det. Han har också bett om att få telefonnumret till försäljaren för att "ringa upp senare". Det brukar sitta långt inne och ibland får han ett fejkat telefonnummer.
Detta lilla trick har han fått från Seinfeld, vår ständiga källa till kunskap och visdom. Känns därför mycket härligt att kunna delge er två sätt att avspisa en telefonförsäljare, allt via bifogade YouTube-länkar. Mycket nöje!
http://youtube.com/watch?v=hllDWSbuDsQ&feature=related
http://youtube.com/watch?v=45eHfCQIf6w
Namedropping...
Men lite kul ändå.
Själv har jag ju bara jobbat ihop med Björn Lilius som var med i landslaget under OS i Barcelona, bland annat. Back tror jag.
Jodå så att....
Besök i provhytt...
Dels är man vit som lättmjölk, snudd på blåaktig vilket förstärks av de hemska lysrör som finns i nästan alla provhytter. Jag begriper inte detta, en mjukare belysning hade genast känts bättre och och butiken hade förmodligen sålt mer. Men icke, fett med vitt obarmhärtigt ljus som avslöjar varje bristning, plita och får håret på benen att se ut som om man var nära släkt med Chewbacca i Star Wars.
Dels har man ju VRÄKT i sig godis och ostmackor och snacks och alkohol och bea och jag vet inte allt sen i julas då man släppte hämningarna totalt. Dagens lösa tunikemode har gjort att tilltagande bilringar lätt har kunnat döljas och därför har det nog slunkit ner både det och det andra. Inte minst påskens sockerfrossa har lagt sig som bomull kring höfterna. Men det kommer ändå alltid som en chock när man står där i sina fula nylonknästrumpor och urtvättade underbyxor som man av någon anledning alltid tar på sig när man ska ut och shoppa - man stirrar med fasa på sig själv i spegeln och skriker inombords: MEN HUR SER JAG UT????
Man försöker desperat tänka "Zorn-kulla", "jag är kurvig" men blotta tanken på att visa upp sig i bikini på stranden känns helt utesluten. Ibland går man så långt att man ändå köper kläder som sitter illa och HOPPAS på nåt sätt att det ska lösa sig ändå. Mina smala systrar brukat vara glada för den typen av inköp ity det kan bli ett trevligt plagg till dem när jag tagit mitt förnuft till fånga och insett att jag inte kommer att kunna ha det där plagget.
Jajaja. Jag var en gång med om en förnedrande upplevelse som en del av er säkert redan hört. Jag hade - just i panik - köpt ett par byxor på nån kedja, KappAhl tror jag det var. Mycket riktigt var ju byxorna en storlek för små vilket jag fick bittert inse när jag kom hem och tog dem på mig. (Detta kan ha hänt på den tiden då jag ALDRIG provade plagg i affären, men det har jag blivit bättre på nu.) Hursomhelst, jag knallade tillbaka till affären och ställde mig i kö till kassan, det var ganska mycket folk i affären. Väl framme hos expediten sa jag - ganska tyst, för jag skämdes ju lite: "Ursäkta jag skulle vilja byta de här byxorna - finns de i en storlek större?".
Då vänder sig expediten om , viftar med byxorna som en flagga och fullkomligen VRÅLAR till en kollega som står i andra ändan av lokalen:
"FINNS DESSE BYXORNA I STORLEK 44? De är för små för kunden här! Finns det större? 44? 46?".
Nämen tack för den.
Jag riktigt kände hur alla i kön mätte min rumpa med blicken, jojo, tänkte de nog, det syns allt att hon är en 44:a, stackars människa har hon ingen självinsikt, typiskt, att hon inte gör nåt åt det...
"NAEJ, DET FINNS INTE STÖRRE" hojtade kollegan tillbaka, varvid jag skamset fick lämna tillbaka byxorna och få pengarna tillbaka och rulta ut ur affären.
Jag gick strax därefter med i Viktväktarna och gick ned 18 kg. (Har gått upp dryga hälften igen, men ändå.) Så intet ont och allt det där.
Men jag tror inte jag har handlat på KappAhl sen dess.
Allsvenskan (fotboll alltså)
Jag har beslutat mig för att engagera mig i allsvenskan i år. Jag har haft någorlunda koll hittills, men inte egentligen mer än att jag har vetat huruvida HIF har legat bra till eller ej.
Men i år ska jag hålla bättre koll - jag ska följa matcherna och jag ska uttala mig om saker. Jag ska titta på Fotbollskväll och jag ska impa kollegor på jobbet med initierade kommentarer som " De måste jobba bättre på kanterna" eller "Det där var ju en solklar frispark" och sånt. Jag ska lära mig namnen på spelarna och jag ska kunna deras historik (Först spelade han i Partille, sen blev det Häcken och sen Rennes i Frankrike - Kim Källström.)
Men inte nog med det! Jag ska även tycka till om tröjornas färg och modell, om frisyrer och tränarklädsel (varför denna campingutstyrsel???) och jag ska redogöra för namnen på deras fruar och flickvänner. Lite försprång har jag ju eftersom mina barn haft Erik Edmans svärfar som fritidsledare.
Åå det kommer att att bli superirriterande och härligt. Särskilt som jag inte kan reglerna i fotboll ordentligt. Men jag ska engagera mig, jag kanske lär mig reglerna då. Och så blir det bra bloggmaterial.
Jag gläder mig redan.
Och jag ska TOKHEJA på HIF, till och med gå på en match på Olympia.
Och sjunga "En Henke Larsson, det finns bara en Henke Larsson, en Henke LAARSSON!"
Förlåt beskärningen K, visste inte om du ville vara med på bild i bloggen!
